”Teknostress”

Teknostress – den nya folksjukdomen. Kostnaden för den datarevolution människan skapat kan bli rent astronomiska.

Fenomenet har beskrivits av Craig Brod i boken ”Teknostress” – Datorrevolutionen – Människan får betala för vad hon skapar”.

”Det naturvetenskapliga projektet ”det som driver sig själv” har inneburit att man har skapat en automatiserad arbetsslav som är människan överlägsen. En automatiserad arbetsslav är inte mänsklig, den kan arbeta dygnet runt, är aldrig sjukskriven mer än när den möjligen behöver repareras, den behöver aldrig semester bara underhållas, den är fråntagen sjukdom och mänskliga begränsningar. Dessa arbetsslavar har blivit en förlängning av människors arbetsliv.

Sådana arbeten ger inte livet innehåll. Därför finns det många som vill göra arbetsmiljöerna mänskligare. En viktig nyckelfaktor för själslig hälsa är att ha ett visst mått av självkontroll där inte någon annan eller en maskin alltid styr arbetstakt och metod. Om känslan av delaktighet och självstyrning uteblir kan bristen på inflytande över sitt eget liv mynna ut i en känsla av alienation. För om människor betraktas som en förlängning av maskiner eller blir ett bihang till maskiner förlorar de sin mänsklighet.

”Detta begrepp kan sägas vara en förlängning av det kroppsliga arbetet och har vidareutvecklats ur den process som kommer från löpande band principen. Den klassiska formen för arbete vid löpande band, som kallats för taylorisering av arbetet (efter den amerikanske ingenjören F.W Taylor, som formulerade principerna), baserades på en kontroll av arbetstiden och kroppens rörelser.

Dessa studerades vetenskapligt så att de skulle kunna styras och behärskas maximalt. Den nyaste formen av löpande band principen är av ett annat slag. Den nya formen för löpande band arbete bygger i stället på studium av arbetstiden och tankens rörelser: idag och i det digitala samhället – är det förståndets arbete, som gäller och ska styras och behärskas maximalt.”

“När man lämnar en sådan arbetsplats för att bege sig hemåt är det mycket svårt att ställa om, eftersom gränserna idag har suddats ut mellan arbete och fritid och att man använder samma online teknologi både i arbete och hemmet.”

”Charlie Chaplin illustrerar detta fenomen i filmen ”Moderna tider”, där han utanför fabriken fortsätter de rörelser han tvingats stå och utföra hela dagen vid det löpande bandet. Men trots allt kan han inte röra sig i omgivningarna utanför fabriken utan att ställa om sin kropp: han blir så att säga tvungen att återfinna kroppens naturliga rörelser. Om det i stället – som i våra dagar – är tankarna som blivit stereotypa på grund av det stressande arbetet med datorn uppstår det inte ett liknande tvång att utanför kontoret tänka och tala i vardagsspråk. Problemet uppstår genom att det är de andra människorna man möter (som inte själv arbetar med datorer) som måste försöka motverka den taylorisering av tankarna som maskinen är skuld till. Den som arbetat hela dagen vid en dator har inte kraft att själv ställa om sig.”

”Resultatet av en sådan utveckling kallas teknostress. Med stress avser man en överspändhet genom ansträngningen att anpassa sig till omgivningen. Om spänningen har sin orsak i det vardagliga arbetet permanentas den så att man blir överspänd, stressad. Denna stress inverkar sedan på förhållandet till andra människor; man blir mindre tolerant eller kanske cynisk gentemot andra.”

Jag får inleda detta kapitel med samma innehåll som det förra slutade eftersom det ger en bra beskrivning och skildring av hur en stereotyp och likriktad samhällsutveckling långsamt tar form, särskilt den teknokratiska som breder ut sig som en tekno-byråkratisk samhällsapparat i hela detta avlånga land. Det nya arbetet med tekniken innebär att tankens- och förståndets arbete blir mer stereotypiskt, den mekaniska och tekniska utvecklingen blir mer rätlinjig och enformig eftersom man försöker förutsäga all utveckling och konsumtionen får allt mer karaktären av likformighet och konsumism.

På ett individuellt plan kan man beskriva det som process av “själslig mekanisering” och på ett globalt plan kan processen beskrivas som en “maskinalisering av mänskligheten” – och på ett filosofiskt plan kan det uttryckas som en “avhumanisering av mänskligheten”. Livet är ingen lätt process att genomskåda och en nästan omöjlig uppgift eftersom “livet bara kan förstås baklänges, men måste upplevas framlänges.”

Så länge människan har funnits har hon främst använt sina muskler, idag använder människan främst hjärnan i många yrken.

Arbetsuppgifterna har förändrats från aktivitet åt hjärnan och skapat passivitet åt kroppen. Passivitetskulturen innebär större stillasittande både i arbetsliv och på fritiden. Människokroppen är byggd för rörelse och aktivitet, men det teknologiska arbetslivet skapar i en större utsträckning stillasittande arbetsuppgifter som känns igen som att människan i framtiden endast övervakar maskinerna.

”Automatiseringen av tekniken uppstår genom uppfinnandet av mekaniska och elektroniska styrsystem åt vilka människan kan överlåta styrningen av redskap och maskiner. Kvar blir bara människans övervakning av dessa system och det nödvändiga reparationsarbetet, när maskinerna går sönder.”

Man uppskattar att hela 90% av alla framtida arbeten finns inom kunskaps- och tjänstsektorns stillasittande arbetsliv.

Kostnaden för den datarevolution människan skapat kan bli rent astronomiska. Fenomenet har beskrivits av Craig Brod i boken ”Teknostress” – Datorrevolutionen – Människan får betala för vad hon skapar”. ? I en sådan utveckling får alltid någon betala – och det är den kommande generationen som får stå för notan. ”Förnekas problemen nu, vinner människan sinnesfrid bara på kort sikt. Priset måste betalas av dem som nu växer upp.”

Den ”själsliga mekaniseringen” och ”teknostressen” är en produkt av naturvetenskapens ”det som driver sig själv” och som pågår konstant eftersom det även på fritiden gäller att alltid vara uppkopplad och online. Jean- Claude Baune menar att maskinen och automaten skapar smärta åt människan eftersom de är utan sjukdom, utan symtom och utan inre ångest. Det finns inga mänskliga gränser.

Maskiner ödelägger människorna genom att förneka smärta och lust: en maskin ödelägger kropparna genom att förlänga dem och förändra dem för sitt eget bästa. I sådan värld blir människan bara ett instrument i en större maskin, där den sedan förbrukas som en kugge i stort arbetsmaskineri som lämpliga eller mindre lämpliga syften. Den form av människan där den har blivit till en kugge i en stor maskin, oförmögen till kritiskt tänkande eller samvete.

Den nya formen av arbete ger minsta möjliga utrymme för tankarna att ”onyttigt” flyga iväg, att slappna av och att ”tänka på annat”. I det teknologiskt-mekaniskt förutsägbara skulle människan inte heller behöva ha tillgång till sin fantasi. Under den teknologiska rationalitetens utveckling innebär att allt som rör känslor och fantasi och initiativkraft (i arbetslivet) elimineras så mycket som möjligt.

Fantasi uppfattas som onyttigt och störande för produktionsprocessen – skäl nog för att skärpa kontrollen. Ingenting får störa planritningarna. Det ska inte gå att invända mot hur det fungerar trots frustrationer, olust, stress eller trötthet. I den naturvetenskapliga och förutsägbara utvecklingen kan ingenting gå fel och lika lite kan någonting överraska. Det är en förlust av det moment som skänker livsspänning åt livet.

”I en amerikansk tidning stod det ”Let the Computer decide for you” (Låt datorn besluta åt dig). Här spelar budskapet på många människors drömmar om att maskinerna ska ta över det tunga och mänskliga rutinarbetet – och befria människan som från det som beskrivs som att människan ska arbeta i anletes svett. Man har nog inte följt tanken till sin yttersta konsekvens; att maskinerna tagit över alla beslut och därmed människornas vilja och kreativitet helt ur spel.”

Vad händer med den mänskliga förmågan att kunna formulera nya frågor och nya problem, när människan allt mer utvecklas mot svarsmaskiner som tar emot färdiga lösningar på en dataskärm,

Kapitalismen och den teknologiska utvecklingen medför idag att likriktningen ökar och människan genom tekniken idag tar emot färdiga lösningar på en dataskärm.

Välfärdens framåtskridande eller livets fortgående process har inneburit att dagens moderna rationaliseringsåtgärder tunnar ut bredden av yrkesmöjligheter (allt fler specialister och experter) att valfriheten att välja ett eget yrke radikalt har minskat. Människan är mer styrd att välja de yrken som är i linje med den teknologiska utvecklingen. I framtiden tror framtidsbedömmare att hela 90 procent av alla arbeten kommer finnas inom kunskaps- och tjänstesektorn. Konsekvensen blir en mycket likriktat arbetsutbud och likriktning med liknande utbildningar. I denna utveckling mot teknologiskt och tankerelaterat arbete, så kommer många praktiska yrken och utbildningar helt försvinna eftersom det inte finns samma behov som tidigare. År 1790 återfanns hela 90% av arbeten inom jordbruket, tvåhundra år senare bara 2%.

Praktiska yrken försvinner för att ersättas av teoretiska, men det tunnar också ut möjligheten till mångfald och valfrihet, med konsekvensen att oerhört många individer med samma kompetenser ska konkurrera om samma arbeten i framtiden. I denna utveckling passar inte heller alla människor att bli teoretiker, samtidigt som det krävs en mer avancerad och kvalificerad utbildning för framtidens arbeten och när trösklarna ständigt höjs är det lätt att hamna på efterkälken.

Ekonomen E.F Schumacher ställer frågan om vad teknologin faktiskt gör för oss är därför värd att undersökas. ”Det är helt uppenbart att den minskar vissa ”typer” av arbete medan den ökar andra. Den typ av arbete som den moderna teknologin lyckas bäst med att reducera eller till och med eliminera är skickligt, produktivt arbete av mänskliga händer i kontakt med verkligt material av ett eller annat slag. Den moderna teknologin tycks allt mer tagit över den mänskliga handens arbete. Man skulle därför kunna uttrycka att den moderna teknologin har berövat människan det slags arbete som den tycker bäst om, skapande, nyttigt arbete med händer och hjärna…//… i ett avancerat industrisamhälle har ett sådant arbete blivit ytterst sällsynt, och att få en hygglig utkomst av att utföra sådant arbete har blivit praktiskt taget omöjligt…//… och istället givit den rikligt med arbete av ett splittrande slag som den för det mesta inte alls tycker om.”

Känslan av sammanhang försvinner och ersätts istället av det fragmentariska och den splittrade livsuppfattningen. Konsumism skapar en formlös tillvaro fylld med likriktning. Originalitet premieras inte utan motarbetas

Resultatet av denna mekanisering i kunskapssamhället kan också innebära att människor som inte hinner tillgodogöra sig ny kunskap tillräckligt snabbt riskerar att bli ”knownots”, dvs personer som står utanför kunskapssamhället. Andra som ensidigt låter sig formas efter prestationssamhällets ideal, kan bli känslomässiga analfabeter. När kontakt ansikte mot ansikte ersätts av kontakt med datorer, automater och robotar finns risk för att ”elektroniska eremiter” eller ”Aniaramänniskor” skapas.

Idag sker något nytt i utvecklingen; expertsamhället och specialiseringens kunskaper ökar. Kraven på mer avancerad utbildning ökar och trösklarna för jobben höjs. Det ger form åt det specialist och expertsamhälle som håller på att skapas. Följer man naturvetenskapens mekanisering och automatisering så pekar all utveckling mot ”det som driver sig själv”. Denna utveckling intensifieras allt mer och fortare än någonsin – och inför dessa snabba förändringar påverkas också människan i detta sammanhang mer påtagligt och intensivt och mer direkt.

Evolutionen accelererar samtidigt som människan rusar och stressar rakt in i framtiden i rena G5 hastigheten och helt oförberedd. Samhället utvecklas i bredbandshastighet där det enda bestående är föränderligheten själv. Dessa snabba förändringar sker ibland med en sådan hastighet att dem knappt hinner bli socialt förankrade innan nästa nyhet kommer. Människor kan uppleva en trötthet inför ständiga förändringar, som knappt hinner förankras innan nästa nyhet blir aktuell. Det är inte att undra på att människor upplever stress, eftersom reglerna för hur man ska anpassa sig hela tiden förändras. Evolutionen är en snabbt accelererande process. Varje nytt steg tar bara en bråkdel av den tid som det föregående tog.

Denna snabba acceleration i utvecklingen visar inga tecken på att den ska avstanna eller avta. Det tycks snarare som att människans höjda och hetsiga livstempo bidrar till att framtidens utmaningar kommer henne fortare tillmötes. Varje större steg i evolutionen har inneburit en ökad organisering och en större komplexitet jämfört med det närmast föregående.

Människans tillblivelse i historien är bara ett ögonblick gammalt. I nuläget pågår enorma förändringar i alla samhällsstrukturerna. Förvåningen inför dessa snabba förändringar kan spärra upp både ögon och mun. Sådan är kapitalismen. Den anser sig ha ensamrätt och monopol på hur samtidsutvecklingen ska få beskrivas och blir förvånad när andra inte alltid håller med.

Det minskar möjligheterna till att problematisera och i nästa steg utveckla förmågan till det kritiska tänkandet. Teknikutvecklingen kan därför favorisera sådan snäv kunskapsutveckling som endast gynnar den digitala utvecklingen och de företag som blint accepterar den, och där de teknologiska behoven sedan får ersätta de mänskliga behoven.

skapat en passiviserande och stillasittande kultur

Mitt i dagens turbulens sitter människan, i stort sett fysiskt oförändrad sedan stenåldern, och spjärnar emot. Oro och oförmåga att förstå vad som händer skapar passivitet och en viss uppgivenhet. Personlig utveckling eller självförverkligande handlar mycket om att frigöra sig från tidigare begränsningar och bryta gamla konventioner. De flesta människor är inte alls beredda att gå över från ett spel sätt att spela till ett annat.

Konsumtionssamhället lever på människors fåfänga.  I en stressig kultur har människor allt mindre tid åt att skänka inre och mänsklig bekräftelse, och många är därför övergivna till att umgås med tingen, och tar sig också uttryck som den moderna passiviteringskulturen. En sådan utveckling riskerar att människor vill konsumera mer för att öka tillfredsställelsen eller för att minska otillfredsställelsen/olusten. Denna materialistiska utveckling beskrivs som konsumtionshets.

Fenomenet har beskrivits av Craig Brod i boken ”Teknostress” – Datorrevolutionen – Människan får betala för vad hon skapar”.

På längre sikt kommer de tekniskt inriktade arbetena att bli lika kontraproduktiva på samma sätt som stillasittandet medför förlust av hälsa och aktivitet för kroppen. Tekniken har skapat en ny form av passivisering i både arbetsliv och fritid genom passivitetskulturen. Människor tycker om sin teknikkultur så det kan man inte säga så mycket om, men tekniken för trots detta också med sig en ny teknostress och uppdateringsstress.

 

Den teknologiska utvecklingen av samhället ger människorna visserligen fördelarna med automatiseringen och informatiken, men för samtidigt med sig att människan får minskad kontroll över allt fler områden i det egna livet. Minskad kontroll på det ena området efter det andra livsområdet innebär samtidigt ökad kontroll någon annanstans och inskränkningar på den personliga friheten. En del av demokratins uppgift är att underlätta och göra den vardagliga livsföringen till det bättre för människor, inte att dem ska springa allt fortare i trampkvarnen för att kunna nå en dräglig levnadsnivå.

Var går gränsen för när rationaliseringar på det mänskliga och sociala planet istället leder till ökade kostnader i form av ohälsa, utslitenhet, stress och bristande motivation, trötthet eller utbrändhet, alienation? Vad händer i den demokratiska välfärd när människan endast blir en ”kugge” i ett produktionsmaskineri, där människan mer eller mindre förbrukas som ett medel för att nå de ekonomiska målen? Livsglädjen och andra livskvaliteter håller på att rationaliseras bort tillsammans med det som anses vara ”oekonomiskt eller onyttigt” och för maskineriet störande.

Kapitalismens ständiga behov av tillväxt innebär i korthet att de varor vi köper och använder både förbrukas och omsätts så fort som möjligt. Människan tycks vara fången i en trampkvarn där den måste springa allt fortare att kunna hänga med i kapplöpningen eller ens överleva. Högre BNP betyder allt före BNL (bruttonationallycka). 2000 – talets kapitalism grundar sig på maximal konsumtion av varor och tjänster. Konsumtionens dubbelspel: konsumtionens och frihetens problem är att reducera frihet till friheten att konsumera. Den lovar vad den inte kan leverera: allmän lycka. Forskare inom lycka och ekonomi uttrycker dessutom att kortvarig konsumtionslycka varar endast så länge en produkt eller vara känns som ny och att processen sedan måste upprepas på nytt. Det är samma ide…. formas till föremål som kortsiktigt stöder ”jaget” och sedan kastas bort som skräp så fort deras psykologiska värde förbrukas.

”Konsumtions- och prestationskraven lurar snart sagt överallt. De förstärks till och med av dem som följer eller tror sig följa helt andra mål. Så blir en arbetsvärlds stil till livsstil som till slut präglar allt flera aktiviteter i samhället, även de där egentligen någonting helt annat eftersträvas. ” Genom att alla dessa välsignade produkter görs tillgängliga för fler individer ur fler socialgrupper minskar förmågan att märka hur man påverkas – konsumtion blir då en livsstil. Det liknar mer bilden av att sitta fast i en skruvting eller att människorna är fast i en trampkvarn där den ökade produktionstakten och konsumtionshetsen tvingar människorna att springa allt fortare för att kunna hänga med i kapplöpningen och ”uppdateringarnas värld”. Dagens generation är de människor som växer upp när kraven på konsumtion är som allra intensivast. ”Konsumtion och produktion är människans tjänare och inte hennes herre”, lika lite som att människan är slav under maskinens produktivitet.

”Teknotrötthet kan leda till likgiltighet och belasta den mänskliga fattningsförmågan och därför ha en förslöande inverkan. Ja, olyckorna som den ser på sina dataskärmar riskerar att passera förbi som det vore en underhållningsfilm. I en sådan postmodern samhällsutveckling riskerar människan att bli en åskådare snarare än aktörer i livet.

Herbert Marcuse skrev ”att tekniken visar oss hur ofri människan faktiskt är. Det går inte att koppla från den, och det förblindar oss från att förstå de verkliga orsakerna till våra frustrationer och förtryck..//…en ständig uppkoppling bidrar till att absorptionen av hela kroppen.”

Dem flesta känner till konsekvenserna av hur fysiskt monotona arbetsuppgifter påverkar kroppen negativt, men ännu har man inte på allvar börjat räkna på kostnaderna för den ”själsliga mekanisering” och ”teknostress” som människan idag tvingas underkasta sig i den teknologiska utvecklingen.

Det tidigare kroppsarbetet gav musklerna naturlig vila och pauser när människan satt ner, åkte buss, läste tidningen, besökte rökrummet, på kortare kafferaster eller fick en kortare paus när man bytte papper i skrivmaskinen har idag försvunnit, eftersom arbetet ska fortgå utan avbrott och hjärnan går på högvarv hela tiden.

Tidigare utgjorde den produktiva kroppen själva redskapet och kapitalet som genom små naturliga pauser kunde återställas den rätta balansen genom vila, medan dagens arbetskultur där det nya kapitalet heter vår kompetens i hjärnan som tvingas gå på högvarv.

Det är en olycklig kombination som leder till psykiska arbetsskador som trötthet, apati, stress och utbrändhet. Och ju mer stressad människan är, desto mindre orkar den motionera. Det borde egentligen vara tvärtom, eftersom all forskning visar att fysisk aktivitet främjar kropp och själ och förebygger stress och översträngning. Just denna utveckling beskriver Craig Brod som; ”Resultatet av en sådan utveckling kallas teknostress. Med stress avser man en överspändhet genom ansträngningen att anpassa sig till omgivningen. Om spänningen har sin orsak i det vardagliga arbetet permanentas den så att man blir överspänd, stressad. Denna stress inverkar sedan på förhållandet till andra människor; man blir mindre tolerant eller kanske cynisk gentemot andra.”

Produktionsteknikens utveckling har skapat arbetssituationer där friheten begränsats och möjligheten till en allsidig utveckling av anlag inskränkts. Många arbeten är förprogrammerade, metoden bestäms av maskinen, arbetstakten är styrd, maskinen kräver kontinuerlig uppmärksamhet att det inte finns mycket tid för att utbyta mer än några ord eller tecken. De krav som ställs på yrkesskicklighet är små, tillfälle att ta eget initiativ och ansvar är sällsynta, självständighet och kontaktförmåga premieras inte.

Sådana arbeten ger inte livet innehåll. Därför finns det många som vill göra arbetsmiljöerna mänskligare. En viktig nyckelfaktor för själslig hälsa är att ha ett visst mått av självkontroll där inte någon annan eller en maskin alltid styr arbetstakt och metod. Om känslan av delaktighet och självstyrning uteblir kan bristen på inflytande över sitt eget liv mynna ut i en känsla av alienation. För om människor betraktas som en förlängning av maskiner eller blir ett bihang till maskiner förlorar de sin mänsklighet.

Dewey uttrycker att om ”deras människovärde alieneras, avyttras, till maskinparken, som då blir bestämmande för samhällsorganisationen och arbetsmiljö och för människors sätt att förhålla sig till varandra”.

Det var nog denna utveckling som Henri Bergson oroades över när han skrev om den ”själsliga mekaniseringen”. Denna utveckling tillsammans med teknostressen utgör bilden av ett teknologisk- mekaniskt styrt arbetsliv som alltmer ersätts av ett förståndsmässigt monotont arbete, där tankarna blivit stereotypa på grund av det stressande arbetet med datorn. Filosofen Nietzsche beskrev att utvecklingen var på väg mot en ”maskinalisering av mänskligheten”.

Den utveckling vi ser idag är ingen humanisering av mänskligheten, snarare visar välfärdens rationaliseringar och teknikutvecklingen upp en extrem avhumanisering av mänskliga värden. Teknostressen är också ett resultat av ekonomins ständiga rationaliseringar som drabbar arbetslivet i en allt större omfattning än tidigare. Mer och fler arbetsuppgifter ska uträttas på kortaste möjliga tid – oavsett vilka människovärdiga försämringar det medför.

I alla tider fram till idag har människan haft sin tillit och förmåga kopplad till det muskelarbete som den produktiva kroppen genom dagliga ansträngningar utfört, till att idag gått från muskelkraft till hjärnkraft och datorkraft inom många yrkesområden. Mycket muskelarbete har blivit till förståndets eller tankens arbete i det digitala samhället.

”Den nya formen för löpande band arbete bygger i stället på studium av arbetstiden och tankens rörelser: idag och i det digitala samhället – är det förståndets arbete, som gäller och ska styras och behärskas maximalt”.

Så länge människan har funnits har hon främst använt sina muskler, idag använder människan främst hjärnan i många yrken.

Arbetsuppgifterna har förändrats från aktivitet åt hjärnan och skapat passivitet åt kroppen. Passivitetskulturen innebär större stillasittande både i arbetsliv och på fritiden. Människokroppen är byggd för rörelse och aktivitet, men det teknologiska arbetslivet skapar i en större utsträckning stillasittande arbetsuppgifter som känns igen som att människan i framtiden endast övervakar maskinerna.

”Automatiseringen av tekniken uppstår genom uppfinnandet av mekaniska och elektroniska styrsystem åt vilka människan kan överlåta styrningen av redskap och maskiner. Kvar blir bara människans övervakning av dessa system och det nödvändiga reparationsarbetet, när maskinerna går sönder.”

I den naturvetenskapliga och förutsägbara utvecklingen kan ingenting gå fel och lika lite kan någonting överraska. Det är en förlust av det moment som skänker livsspänning åt livet.

Det kallas också reduktionsprocess, som bygger på att man reducerar verkligheten till en enda – av alla tusen aspekter. Man vet vad man skall göra – vad som helst som ger vinst; man vet vad man skall undvika – allt som minskar vinsten eller leder till förlust. Det började med effektiviseringar i form att hitta spilltider i produktionsleden, personliga tider och andra faktorer som skapade dröjsmål eller förseningar på olika sätt. Men när rationaliseringar också började gälla på det mänskliga området känns det igen som mer stress, mer ska uträttas under kortaste möjliga tid, utrymmet för den mänskliga och individuella friheten, för initiativ, och ansvar och påverkan, för en allsidig utveckling av de personliga anlagen har idag successivt minskat.

Var går gränsen för när rationaliseringar på det mänskliga och sociala planet istället leder till ökade kostnader i form av ohälsa, utslitenhet, stress och bristande motivation, trötthet eller utbrändhet, alienation?

Det började med effektiviseringar i form att hitta spilltider i produktionsleden, personliga tider och andra faktorer som skapade dröjsmål eller förseningar på olika sätt. Men när rationaliseringar också började gälla på det mänskliga området känns det igen som mer stress, mer ska uträttas under kortaste möjliga tid, utrymmet för den mänskliga och individuella friheten, för initiativ, och ansvar och påverkan, för en allsidig utveckling av de personliga anlagen har idag successivt minskat.

Tidigare utgjorde den produktiva kroppen själva redskapet och kapitalet som genom små naturliga pauser kunde återställas den rätta balansen genom vila, medan dagens arbetskultur där det nya kapitalet heter vår kompetens i hjärnan som tvingas gå på högvarv.

Det är en olycklig kombination som leder till psykiska arbetsskador som trötthet, apati, stress och utbrändhet. Och ju mer stressad människan är, desto mindre orkar den motionera. Det borde egentligen vara tvärtom, eftersom all forskning visar att fysisk aktivitet främjar kropp och själ och förebygger stress och översträngning.

Det naturvetenskapliga livets “mekaniskhet” med sina funktioner, små hjul, teknik, cylindrar och tusentals med små hakar, fjädrar och kugghjul, som dag som natt rör på sig, med samma exakthet, bestämdhet, precision och noggrannhet. Det är just denna exakthet i det teknisk-mekaniska hjulet som reducerar känslan av mänsklig frihet och känslan av livsspänning till något ovidkommande.

E.F Schumacher skriver om oförutsägbarhet och frihet; ”även om han har en ganska negativ syn på nyttan av ”automation” i fråga om ekonomisk prognosering och dylikt, underskattar han inte värdet av elektroniska datorer och liknande apparater för andra uppgifter.”

Han utvecklar sitt resonemang och skriver att den exakta vetenskapen; att det icke-mänskliga/undermänskligt…//…just deras exakthet är ett tecken på frånvaron av mänsklig frihet, frånvaron av val, ansvar och värdighet. Så snart som den mänskliga friheten kommer in i bilden hamnar vi i en helt annan värld där tillväxten av mekaniska apparater utgör en stor fara.

Bertil Gardell skriver i boken ”Produktion och arbetsglädje” att: ”Det finns anledning i vårt samhälle till oro för att dem fortskridande mekaniseringen, centraliseringen och byråkratiseringen kommer att göra livet omänskligt.” På punkt efter punkt och långsamt sker olika inskränkningar på människans frihet – på det personliga, själsliga och kroppsliga området.”

Orden skulle lika gärna kunna beskriva det naturvetenskapliga projektet “det som driver sig själv”. I det mekaniskt styrda samhället kan inte mycket gå fel eftersom allt blir så förutsägbart och därför ointressant. Det mänskliga erbjuder människan en större portion oförutsägbart för att det fortfarande ska kännas intressant. Det är detta som ger människan ”livsspänning”.

I det mekaniskt förutsägbara skulle människan inte heller behöva ha tillgång till sin fantasi. Under den teknologiska rationalitetens utveckling innebär att allt som rör känslor och fantasi och initiativkraft (i arbetslivet) elimineras så mycket som möjligt. Den historiska utvecklingen visar att det alltid har funnits en växelverkan mellan människan drömmar och de tekniska färdigheterna.

Människan är den enda varelse med fantasi att kunna forma hur framtiden kan se ut. Men risken att den växelverkan som finns mellan människans förmåga att drömma och tekniska kunnande riskerar att upphöra under vår tid, därför att den digitala datorn kommer att göra människans tänkande, inkluderat dennes fantasi, överflödigt, för att datorn nu kan tänka ännu bättre än människan själv. I en sådan utveckling får det instrumentella förnuftet långsamt ersätta det mänskliga förnuftet och resultatet kan bli helt olika vilket samhället man vill skapa och forma i framtiden.

”Om jag gör allting förutsägbart kommer dessa mänskliga varelser, som jag har utrustat med tämligen goda hjärnor, otvivelaktigt att lära sig att förutsäga allting, och de kommer sedan inte att ha något motiv att göra någonting alls, ty de kommer att inse att framtiden är fullkomligt förutbestämd och kan inte påverkas av någon mänsklig handling. Om jag å andra sidan gör allting oförutsägbart kommer de efter hand upptäcka att det inte finns någon rationell grund för något som helst beslut, och sedan kommer de som i det första fallet inte att ha något motiv att göra någonting alls. Ingetdera alternativet vore rimligt. Jag måste därför skapa en blandning av båda. Låt en del saker vara oförutsägbara och låt andra vara förutsägbara. De kommer då bland många andra saker att ha den mycket viktiga uppgiften att ta reda på vad som är vad.”

Förr i tiden uppmuntrades den utveckling som innebär att människan kunde göra bruk av sin kunskap genom att använda den och därigenom utveckla den. Idag är det tvärtom; teknologin innebär att människan tar emot färdiga lösningar på en dataskärm.

Det tycks som människans valmöjligheter att påverka de nya teknikliknande arbetsklimaten som utvecklas är mycket begränsade.

Den mänskliga organismen föds inte till världen färdigbyggd som maskiner gör, utan formas av livets händelser och erfarenheter och genom sitt deltagande i den sociala världen omkring den. Ting och maskiner har ett värde, men ingen värdighet. De kan heller aldrig utgöra svar på andra frågor än dem som en människa har matat in.

Därför kan datorn eller roboten aldrig kunna svara på frågor som kräver kreativitet. Det existentiella problemet kan sammanfattas med orden; maskiner kan inte bli som människor, men ”människor kan efterhand bli som maskiner”.

Maskiner påverkas av den programmering som matas in och gör inga ändringar förrän människan gör en ny programmering. Människan påverkas genom utbildning och människan kan genom den ha och få kunskap om sig själv och andra (medkänsla och medlidande) som uppfattande, viljande och frågande eftersom den själv är en sådan varelse.

Den konstgjorda moralen innebär att människan har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen, ännu i alla fall. Eftersom ordet automatik betyder ”det som driver sig själv”, innebär det att många mänskliga funktioner som varit mänskligheten till gagn också över tid blir överflödiga? Kommer roboten och människan i en sådan utveckling att utveckla samma och gemensamma yttersta intresse för människans bästa – ultimate concern?

Hubert Dreyfus är en amerikans filosof som förutom fenomenologi, existentialism, filosofi, psykolog och litteratur, har han ägnat ett stort intresse åt konsekvenserna av artificiell intelligens. Det som skiljer honom från de andra AI metafysikerna är synen på vad en människa är. Det är en mycket träffande beskrivning som sammanfattas i en enda mening. Han hävdar att människan inte har någon ”fixerad natur” utan bestäms utifrån sina uppgifter, sina intressen, och vad hon egentligen vill med sitt liv, hennes ”ultimate concern”. Människan har således en uppgift att fylla, ett intresse, en mening att finna vad den egentligen vill med sitt liv. Datorn har däremot definitionsmässigt en fixerad natur, och den har inget yttersta intresse av sitt liv. Därför kan den inte bli som en människa, men ”människor kan efterhand bli som maskiner. Faran är alltså inte att det dyker upp ”överintelligenta datorer, utan underintelligenta människor”, som författaren uttrycker sig.

Man skulle kunna uttrycka det hela som att datorn inte förstår inte särskilt mycket om mänskliga problem eftersom den definitionsmässigt inte har något Själv (då den konstgjorda moralen inte har ett själv som kan bidra till att skilja mellan sig själva och världen). Därför uppstår svårigheten att kunna sätta sig in i andra människors behov och svårigheter och överhuvudtaget förstå det mänskliga i vad det innebär att vara människa och hur individuellt olika människor kämpar för att mäkta med sin vardag.

Professorn Edgar Borgenhammar myntade begreppet ”tillitohälsans epok”. ”Detta nya skede i människans utveckling och historia som kännetecknas av människors bristande förmåga att hantera livets risker och osäkerheter. Man kan tala om tillitsbrist i flera riktningar. För det första i förhållande till en själv, ens egen förmåga att klara av livets besvärligheter. För det andra i förhållande till medmänniskor, familj, umgänge och andra närstående. Det gäller också organisationer och system, inte minst politiska och ekonomiska. För det tredje kan man tala om brist på tillit till förmågan att finna godtagbara svar på livets grundläggande frågor: Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Varför finns jag här på jorden under några år?”

Tillitohälsans konsekvenser kan bli bristande självtillit, bristande förtroende för andra och brist på tillit till möjligheten att finna godtagbara svar på de existentiella frågorna. I en föränderlig värld som ständigt förändras blir tillit en stor resurs och värdefull kompetens.

”Idag behöver människor tillit – en känsla att ens värld i tillfredsställande grad kan förutses, att saker och ting reder upp sig så bra som rimligen kan förväntas”. Bristen på tillit kan istället leda till nya sociala konflikter, där missförstånden och intoleransen får gro och ges näring. Samtiden befinner sig i ett smärtsamt övergångsstadium, där det gamla möter det nya.

Även om människorna i tidigare samhällen slet hårdare förr var förankringen i tillvaron mycket stabilare. De kunskaper man lärde sig eller förvärvade, lärde man för livet. De yngre fick vägledning av äldres kunskaper, färdigheter och erfarenheter. I den teknologiska framfarten har den mycket liten giltighet hos den yngre generationen, därför att många yngre kan mer om datorer och teknik än dem äldre. Förr var de sociala nätverkan få och stabila. Nu är de istället många och flyktiga. Bräckligheten är påtagligt större i dagens datasystem och samhälle. Dessutom har systemen i samhället också blivit mer opersonligare och svårare att överblicka, trots att vi lever i en öppen demokrati.

Dagens utmaningar i det globaliserade samhället är helt annorlunda än dem dåtidens människa ställdes inför.

Människan är inte i förväg preparerad till att förstå eller hantera det enorma och ständiga massmediala flöde av information om olika olyckor eller katastrofer.

Idag bidrar media alltmer till att förmedla ”världens sår” – och i detta nya bildflöde försvinner mycket av det väsentliga och det kan bli svårare att tolka vad som sker. Nyheter, händelser, idéer flimrar förbi. En massa intryck och bilder blir kvar. Människan får veta mycket mer om världen idag än tidigare generationer i evolutionen fått veta. Ja, olyckorna som den ser på sina dataskärmar riskerar att passera förbi som det vore en underhållningsfilm. I en sådan postmodern samhällsutveckling riskerar människan att bli en åskådare snarare än aktörer i livet. Vi ser allt mer av ”världens sår” men förstår kanske allt mindre av tillvarons gåtor.

Tack vare media så vadar människan i ord om olyckor och katastrofer.

Tillgången till informationsutbudet och nyheter är idag oändligt och sociala flödet är alltid online. Olika realityprogram har nått framgång därför att den förmedlar verkligheten spontant och direkt som den är. Denna utveckling intensifieras allt mer och fortare än någonsin – och inför dessa snabba förändringar påverkas också människan i detta sammanhang mer påtagligt och intensivt och mer direkt. Informations- och bildflödet innebär att livet alltmer upplevs i direktsändning och mer online än någonsin.

Nyheter bygger på att förmedla risksamhällets konsekvenser och yttringar dagligen. Informationsteknologin har inneburit att hela världen har blivit ett nära samhälle – en global by. Det globala har lika mycket blivit det lokala och tvärtom. I den teknologiska cyberrymden är människan lika nära och närvarande var den än befinner sig på jordklotet.

Genom medierna kan våra öron och ögon nu uppfatta hela världen…//…hela världen har blivit ett nära samhälle – en global by. Marchall McLuhan hävdade “att hela människan innesluts av de elektroniska bildmedierna i dessas tid och rum…//…de utvidgar hennes centrala nervsystem över hela mänskligheten.” Därför talas det idag om en “global brain”.

Den globala utvecklingen medför samtidigt att politiken inte endast formas och påverkas av den egna politiken, utan påverkas mer och mer av händelser i andra delar av världen. I dessa globala förändringsprocesser, nya sociala fenomen och nya företeelser bidrar till att omforma och omskapa samhällslivet på många olika plan samtidigt. Idag förmedlas och beskrivs hela omvärlden till människan via media dagligen. Risksamhället känns igen som att det blir både tuffare, kallare och tar sig uttryck mer irrationellt. Om individen avskärmas från att kunna ge uttryck åt sina reaktioner och respons av hur verkligheten är beskaffad, sker det till priset av ökad irrationalitet i tanke och handling.

Våra medvetanden har med jägar- och jordbrukssamhället vuxit upp med bild av en värld där sammanhållningen och identitetskänslan fanns inom några få kilometers omkrets och bebodd av något hundratal människor. Nu har vi en värld med miljarder människor. Gemenskapen och identiteten var mer sammankopplad till den lokala gemenskapen.

Idag har förändringarna medfört att människan i allt högre utsträckning i stället i större utsträckning får identifiera sig med hela mänskligheten. Genom medierna kan våra öron och ögon nu uppfatta hela världen där hela världen idag har blivit ett nära samhälle. I den digitala och elektroniska tidsåldern bär människan hela mänskligheten som sin hud. Vi ser allt mer av världen sår men förstår kanske allt mindre av tillvarons gåtor. Den digitala världen har skapat den globala byn – närsamhället. ”Hela framväxten av det teknologiska samhället kan betraktas som en ”global brain”, en världsomfattande elektronisk hjärna.

Medvetandeforskaren Robert Ornstein och biologen Paul Ehrlich skriver i sin bok ”New World, New Mind” från 1989 att ”den värld som skapade oss är borta, och den värld vi själva har skapat är en ny värld, som vi bara har utvecklat en ringa förmåga att förstå”. Eftersom världen har blivit så olik den tidigare världen och människan förändrat världen så mycket behövs vägledning om nya sorters anpassning under livets alla faser. Alla förändringar som jag hittills beskrivit är ett försök att skildra en del av dem förändringar som pågår och sker i realtid.

Det moderna samhället har av vissa samhällsvetare beskrivits som ett risksamhälle. Termen myntades under 1980-talet och använts flitigt av den tyske sociologen Ulrich Beck och den engelske sociologen Anthony Giddens. Den sistnämnde skriver att; människor utvecklar olika strategier för att hantera dessa olika typer av hot och risker. Tillit blir nödvändigt som en typ av emotionellt vaccin mot existentiell ångest; ett skydd mot framtida hot och faror vilket möjliggör för att individen att – oavsett vilka svårigheter han eller hon hamnar i – upprätthålla hopp och mod. De risker människor konfronteras med är dels relaterande till globaliseringsprocessen och kärnvapenhotet, dels till mer existentiella och personliga problem. Och inte minst klimathotet.

Anthony Giddens ”diskuterar i sina senare böcker sådana aspekter av det moderna västerländska samhället som tex institutionella förändringar, tillit till experter, riskprofiler, existentiella problem, ätstörningar, narcissism, utopier och politik. I dessa diskussioner av moderniteten berör Giddens många av det västerländska samhällets centrala problem, men han är i lika stor utsträckning intresserad av förändringar i relationen mellan det lokala och globala. Han skriver att det inte endast är utvecklingen av penningekonomin som bidrar till att ”lyfta ut” sociala relationer från deras specifika sammanhang utan även om utvecklandet av expertsystem. Människor har ofta en begränsad kunskap om många av de tekniska hjälpmedel som underlättar deras vardagsliv. Trots detta hyser de en tilltro till att olika typer av experter kan hantera och kontrollera den teknologi som behövs för att få ett modernt samhälle att fungera.

Sociologen Richard Sennet skriver att; ”Kortsiktighetsprincipen rubbar långsiktigt agerande. Luckrar upp ömsesidigt förtroende och engagemang och frikopplar viljan till handlandet”.

Ord som ”effektivitet”, ”produktivitet” och ”prestationsmått” har blivit de dominerande värdena i samhället. När de mänskliga och sociala normerna rubbas eller sätts ur spel kommer kortsiktighetsprincipen forma vardagens gärningar och handlingar.

”Utvecklingen av detta ekonomiska system bestäms då inte längre av frågan: vad som är bra för människan – utan av frågan: vad är bra för systemets tillväxt?

Normer och samhällsideal kan skena iväg och bli ouppnåbara. Så höga att människan upplever att dem som omöjliga att kunna förverkliga. Men normer kan också föråldras och ersättas av nya, mer rimliga och mänskliga sådana. Normer kan åldras, förkastas, ersättas och förnyas. I tider med höga krav och höga ideal är det lätt att man vissa dagar är alltför hård mot sig själv. Sådana dagar kan fyllas av en känsla av nedvärdering. Om en sådan utveckling kvarstår över tid kan det komma att påverka själva prestationsförmågan och att individen utvecklar en negativ stress. Människan kan också känna en djup otillfredsställelse inför en sådan utveckling. Alltför höga trösklar och höga krav kan påverka de känslor som en positiv stress annars för med sig som; belåtenhet, hoppfullhet, intresse och motivation.

Forskaren Aaron Antonovsky ser människors egen livskontroll som en nyckelfaktor för själslig hälsa. Tidigare förändrades det sociala landskapet långsamt och det var till människan fördel eftersom människan enklare hann med att anpassa sig till dem. Idag är det nästan tvärtom. Förändringar i maktrelationer mellan staten, företag, partier eller andra organisationer sker idag med oerhörd hastighet.