Nollpunktens Omega

Framtidens Sesamportar öppnas inte med gårdagens kunskaper, modeller eller formler, eftersom det komplexa inte kan förstås med gårdagens svar och nycklar, utan kräver nya frågor som är relevanta i dagens teknologiska värld. Mycket av det jag skriver om är redan känt, så det blir en form av sammanställning med olika citat av vad andra har uttryckt inom olika närliggande områden. Det väsentliga är inte att presentera det tidigare och gamla som påstås vara sant, utan ett försök att presentera eller introducera något nytt i ett nytt sammanhang, inte det som redan känns igen som hemtamt utan det som bryter med det invanda. Människan får inte större självkännedom bara genom att bearbeta gamla erfarenheter utan också genom att ta in nya. Nya erfarenheter stärker självkänslan och man får möjlighet att prova nya vägar.

Att döma av evolutionens alltmer ökade takt kommer denna omvandling, om den sker, att ske inom den närmaste årtionden. Det vore vad Teilhard de Chardin kallade “Omegapunkten”, den punkt där den universella och det personliga kulminerar i varandra. Det skulle emellertid vara felaktigt att betrakta denna omegapunkt som någon slutpunkt i evolutionen eller i de mänskliga framstegen. Den skulle medföra ytterligare en dimension i evolutionen. Och nya dimensioner kan, just för att de är nya dimensioner, inte uttryckas med en tidigare referensrams termer. Från nuvarande position är det alltså sannolikt omöjligt för oss att föreställa oss hur denna nya evolutionsnivå skulle vara beskaffad.

Omegapunkten är den punkt när det universella och det personliga kulminerar in i varandra. Denna process pågår redan idag, men utvecklingen går till en början så långsamt att man knappt märker den. När det gäller evolutionen eller naturen har man ofta ingen föraning om den annalkande förändringen förrän den faktiskt börjar. Denna process kan liknas vid när man kokar upp vatten. När vattnet börjar värmas upp, frigörs ett litet men växande antal molekyler för att bilda vattenånga. Allteftersom vattnet värms upp ytterligare ökar antalet molekyler som förflyktigas gradvis, tills det vid själva kokpunkten sker en snabb förändring. Det är tänkbart att samhället, allteftersom fler och fler individer når en högre medvetandetillstånd, kommer att uppleva eller uppnå ett tillstånd där det på liknande sätt övergår från en fas till en annan – en sociologisk fasövergång.

Denna utveckling gäller precis varenda område, men kan utvecklas olika fort beroende på olika omständigheter, möjligheter och förutsättningar. Evolutionen stannar aldrig på samma sätt som rost aldrig tar semester. Den biologiska evolutionen är färdig, men den mentala evolutionen har just bara börjat. Kapitalismens kontraproduktivitet medför att den själv driver upp utvecklingshastigheten inom det ena området till det andra. Evolutionen är en snabbt accelererande process. Varje nytt steg tar bara en bråkdel av den tid som det föregående tog. Varje större steg i evolutionen har inneburit en ökad organisering och en större komplexitet jämfört med det närmaste föregående. Det finns inget samhälle i den historiska evolutionen som levt med dagens uppskruvade och föränderliga värld.

Globaliseringen medför att omvärlden behöver uppfattas utifrån en holistisk medvetenhet. Det holistiska synsättet är bara ett uttryck för livets komplexitet och allt som rymmer i den stora världen. Att uppfatta omvärlden som organisk helhet med dess komplexitet kräver övning. Ju snabbare människan önskar leva, desto i högre hastighet kommer framtiden till människan. Fördelen i tidigare samhällen var att alla hann anpassa sig eftersom förändringarna tog flera generationer i anspråk. Idag förändrar mänskligheten världen långt snabbare. Det som tidigare formats under årtusenden och gjort anpassningen möjlig för människan, har genom den snabba teknikutvecklingen förändrats bara under de senaste trettio åren.

Dagens utmaningar i det globaliserade samhället är helt annorlunda än dem dåtidens människa ställts inför. Människan är inte i förväg preparerad till att förstå eller hantera denna utveckling utan övning. Den värld som skapades för oss är borta, och den värld vi själva skapat är en ny värld som vi bara har utvecklat en ringa förmåga att förstå, uttrycker Ornstein. Det finns ingen inlärd medveten eller naturlig reflex att reagera på det nya eftersom människan genom evolutionen aldrig har behövt konfronteras med dagens komplexa och globala och långsamma förändringar, smygande förändringar och miljöförstöringar.

Den värld som människan idag ska uppfatta och bearbeta är så olik den värld som evolutionens medvetande har utrustats och utvecklats för att hantera. Det har nu uppstått ett nytt problem eller en ny konsekvens av den ständigt accelererande utvecklingen i den moderna världen. Kunskapen idag omsätts också mycket snabbare än tidigare. Att inte upptäcka, se, förstå eller identifiera förändringens natur kan innebära att man inte vet hur man ska anpassa sig till den eftersom man inte vet hur man själv påverkas av den, för det andra att kunskap som inte brukas av människor också snabbt blir obrukbar eller glöms bort för att den saknar mening eller för att den inte får möjligheten att utvecklas genom det praktiska utövandet.

Den nya globaliseringen innebär en ny form av komplexitet att begripa sig på. Ökad medvetenhet skapar nya möjligheter och nya användningsområden som tidigare inte framträdde med samma skärpa och tydlighet. När ”jaget” erbjuds möjligheten att uppfatta verkligheten som en större sammanhängande organisk helhet, så kommer det också att påverka de gärningar och handlingar som får komma till uttryck i vardagen. Evolutionen är en manifestation på den mentala nivån av evolutionens kraft. Mänskligheten har växt genom vetenskapliga framsteg, storlek, styrka och makt men mindre i samma utsträckning i medvetenhet. Framsteget söker alltid nya sanningsfragment som formar bilden av en större helhet. Genom att använda medvetandet bättre är det möjligt att till viss gräns övervinna de restriktioner som formades av gårdagens samhälle och politik, och forma om medvetandet så att det fungerar bättre i den nya värld och nya tillvaro människan skapat.

”Komplexiteten täcker ett enormt område, som ligger mellan ordning och kaos, skrev fysikern Heinz Pagels i den visionära boken The Dreams of Reason, Förnuftets drömmar, från 1988. Det spektrum av möjligheter som begreppen ordning och oordning erbjuder vår världsbeskrivning är nämligen mycket torftigt. Total oordning är ointressant. En enda röra. Inte värd att tala om eftersom man ändå inte kan beskriva den på något klargörande vis. Om oordning finns inget annat säga än det den själv säger. Och total ordning är inte heller särskilt intressant. Ett gitter av atomer i en kristall, ett prydligt ordnat mönster av upprepningar. Det som finns att säga om en sådan ordning snabbt sagt och blir trivialt. Därför måste det finnas något tredje som varken är total ordning eller total oordning. Något som inte är trivialt men ändå inte en enda röra: komplexitet.

Den naturvetenskapliga världsbilden har samma brist; där finns ordning och oordning, men inte det tredje som är det verkligt intressanta. Det finns ett land mellan ordning och kaos, en väldig oupptäckt kontinent: komplexitetens kontinent. Förutsättningen för att upptäcka den är att man lär sig styra mellan världsbildens två poler, ordning och slump, överblick och överraskning, karta och terräng, vetenskap och vardag. Det man måste navigera mellan är inte bara ordningen och oordningen i tingens struktur. Komplexiteten uppträder mellan det förutsägbara och det oförutsägbara, det återkalleliga och det oåterkalleliga, det periodiska och det slumpmässiga, det hierarkiska och det platta, det slutna och öppna. Mellan det man kan räkna med och det man inte kan räkna med.”

Ekonomen och framtidsforskaren Kenneth Boulding skriver att “det tjugonde seklet utgör en mellanperiod i stor omvälvning för människosläktet. Denna kan med rätta kallas de andra omvälvningen i människans historia”. Och John R. Platt gör kommentaren att “om vi lyckas rädda oss”, kommer vi att bli delaktiga i den mest otroliga händelsen inom evolutionen. Men huruvida vi skall anta utmaningen och fortsätta vidare, genom Omegapunkten, till en ny era inom evolutionen, eller om evolutionen, som vi känner den, kommer att utsläcka sig själv i någon evolutionär återvändsgränd, beror på oss själva. Om utmaningen antas kommer vi att undergå en betydande kulturrevolution – en medvetandets revolution. självet kommer genom denna omvälvning att återta sin rättmätiga plats i medvetandets centrum precis som solen, genom den kopernistiska revolutionen, återtog sin plats i centrum av solsystemet. En återgång till nollpunktens omega, där balans blir den avgörande faktorn för all hållbar utveckling.

Det har idag skett en intressetyngdens förskjutning från en central kärna av normer, värden och ideal (djupare samhörighet) som kom från innervärlden till yttervärlden (ytliga relationer och värderingar) som är utan denna centrala mittpunkt. När denna förskjutning från värden i innervärlden till yttervärlden sker, så försvagas den ”mänskliga kompassen”, som annars i så många århundraden pekat ut en tydlig riktning med vardagens gärningar och handlingar. Den inre mänskliga kompassen hade en inre samlande medelpunkt att utgå ifrån, ett eget centrum, där utgångspunkten för annars splittrade tankar och idéer från yttervärlden istället utgick från innervärlden där människovärdighet utgjorde medelpunkten. Den etiska och moraliska kraften är en inifrån kommande kraft, på samma sätt som solens strålar komma inifrån sin källa. Istället har denna inre kärna tagits över av en kapitalistisk kärna som drivkraften till all utveckling, som på längre sikt är lika skadlig och onyttig för naturen och miljön som kärnkraftens energiavfall är.

Viktor Frankl skriver; ”att människan under sin senare utveckling har lidit en annan förlust genom att de traditioner som formade och stöddes hennes beteende nu i snabb takt försvinner. Hon har inte några instinkter som säger henne vad hon skall göra, och hon har inte några traditioner som talar om för henne vad hon bör göra”.

Förändring börjar inifrån. Man kan inte förändra den yttre världen, om inte människors omvandling först börjar inifrån. Ingen kan göra allt, men tillsammans kan individer göra stor skillnad. Dagens utåtriktade livsstil i den yttre verkligheten tillåter inte människan att gräva så djupt i sig själv, att den där skulle kunna finna alla de hemliga och finare synpunkter, med vilka man utifrån ett etiskt perspektiv kan se och betrakta världen med. Att vara fångad av nuet kan vara lika utvecklande och befriande, som det också kan vara begränsande och inskränkande på friheten. När allt endast växer fram ur en ständig ström av NUET, kan förlusten istället bli att man saknar referenspunkter bakåt och framåt och hur dessa är sammanlänkande med historien, en förlust av att vara förankrad och känna samhörighet med sin historia och veta vart den är på väg. En sammanhängande bild ger en bättre översikt eller utsiktspunkt, såväl bakåt på det som varit, och framåt, hur det skulle kunna bli bättre, mot en ny framtid och enhet, sådana faktorer som är så väsentligt värdefulla för att kunna uppleva trygghet och utveckla tilliten i samtidsutvecklingen. Kortsiktighet gör människan moraliskt vingklippt.

Det är genom att människan har ett beslutsunderlag och ett stort förråd av olika handlingsalternativ som den styr livet mot en riktning, som när sjömän bestämmer sin position genom att ange avstånd och riktning i förhållande till en given punkt. Ett liknande koordinatsystem förfogar människan över – nämligen en etisk kompass. Människan har i det fördolda en fast etisk punkt som en ledstjärna, som en referensram med vilken den kan sortera fram och utveckla de finare synpunkterna i livet. I det nya sammanhang som den nya världen formas utifrån – hur ska kan lära sig att uppfatta sociala och globala förändringar som äger rum under årtionden, men som går för långsamt för att medvetandet skall kunna uppfatta eller uppleva dem omedelbart?

Genom mänskliga ansträngningar har människan tagit sig an sin tids utmaningar. Människan genom historien har alltid fått improvisera. Det är inget som dagens generation är befriad ifrån. Det är tack vare sin förmåga till improvisation och kreativitet som människan lyckats med sina samtida utmaningar. I ett samhälle som ger företräde åt likformigheten riskerar att försämra denna förmåga istället för att den utvecklas. Den historiska och evolutionära utvecklingen har ju inte plötsligt stannat för den generation som idag ska ta sig an tidens utmaningar. Denna utveckling medför att den moderna människan behöver förvärva nya kunskaper, som inte endast prioriterar det kortsiktiga utan också ger legitimitet åt det långsiktiga.

Politik från igår, idag och imorgon formas på ett nytt sätt. Det är ett nytt skede i utvecklingen. Varje samtid medför att den måste finna svar, identifiera nya globala problemområden, se lösningar, våga ställa nya frågor som är relevanta till den tid människa lever i. Den verkliga betydelsen av politikens funktion är inte det svar den ger på gamla frågor, utan de nya frågor, som politiken stimulerar mänskligheten att framställa. Globala affärer över jordens landsgränser har gjorts sedan urminnes tider. Men den moderna globaliseringen är av ett helt annat slag och omfattning. Under hela människans väg mot framtiden innebär att ständigt konfronteras med nya samtidsutmaningar och problem, som i sin tur skapar nya frågor och problem som är relevanta till den samtid vi lever i.

En ny samtid ställer nya frågor som kräver nya svar som inte är hämtade ur gårdagens samhälle. ”När ett system eller en modell kommer till korta börjar ett paradigmskifte ta form och utvecklas, och det nya paradigmet får en erkänd ställning på grund av förmåga att förklara de observationer som inte kunde anpassas i det gamla.” Det nuvarande paradigmet är ett där det individuella jaget ses som skilt från omvärlden. Denna egocentriska modell har varit mycket användbar för det biologiska överlevandet och, i större skala, för de evolutionära framstegen. Gregory Bateson antropolog, psykiater och ekolog uttrycker; om denna (Jag mot Det-modell) är det sätt på vilket vi uppskattar vårt förhållande till naturen, och vi har avancerad teknologi, så har vi samma chans att överleva som en snöboll i helvetet.

Det börjar numera bli alltmer uppenbart att ett paradigmskifte behövs inom industrins, teknologins, ekonomins och utbildningens områden. Den nu gångbara modellen vars framgångar uttrycks i omedelbara materiella vinster har blivit ytterst oändamålsenlig i den nuvarande globala situationen. Den enorma ekonomiska tillväxten i västvärlden på senare år har inte gjort slut på bostadsbrist, hemlöshet, fattigdom och sociala och ekonomiska orättvisor.

”Vi kommer aldrig att kunna bygga in en icke-exploaterande, holistisk, ekologisk etik i vårt samhällssystem förrän den också byggts i vårt medvetande som en direkt medvetenhet. Vi måste känna den organiskt, djupt inne i vårt väsen, snarare än enbart intellektuellt, som en del av vårt förnuft. Vi måste inte bara omstrukturera vår modell av världen utan även den basmodell som styr vårt sätt att tänka och vårt sätt att uppleva världen”.

Marchall McLuhan hävdade att hela människan innesluts av de elektroniska bildmedierna i dessas tid och rum…//…de utvidgar hennes centrala nervsystem över hela mänskligheten genom att omedelbart leda det genom rummet och (då)tiden…//…särskilt etablerandet av en hybridförbindelse mellan olika medier…//…mediet är budskapet eftersom detta oavsett innehåll är ett budskap om en ny sinnlig gemenskap, om att vi i den elektroniska tidsåldern bär hela mänskligheten ”som vår hud”…//…genom medierna kan våra öron och ögon nu uppfatta hela världen…//…hela världen har blivit ett nära samhälle – en global by…//…han menar att medierna kommer att få oss att känna för hela mänskligheten och göra oss djupt engagerade i världen. De kommer kort sagt att göra oss till etiskt bättre människor.”

Denna utveckling symboliserar just omegapunkten, den medvetanderevolution och den historiska omvälvning olika författare uttrycker. Därför talas det idag om en “global brain”, den omegapunkt som innebär att det personliga och universella kulminerar in i varandra. Donna Haraway beskriver teknikutvecklingen på ett liknande sätt. ”Teknikens nya rationalitet, dess cybernetiska kärna, smältes samman med organismen (vi förvandlas alla till ”cyborgs”), en process som öppnar hela nya kontinenter för kolonialisering”. Nyhetsförmedlingen och bildmedierna medför dagligen att människan under hela sin väg mot framtiden ständigt kommer att konfronteras med frågor och problem, och nya frågor och problem, alltefter som människans insikt och medvetenhet ökar. Människan kommer att veta mer, få större insikt i vår natur och den sammanbindande struktur som finns mellan människan och Universum och Naturen.

Utvecklingen av en global brain och den så kallade elektroniska hjärnan symboliserar en ny utvecklingsfas av en ny mental evolution, där vi hittills bara indirekt varit medvetna om vårt isolerade individuella ego, i något som skulle kunna kallas ”det hudinkapslade egot”. Det nya i utvecklingen innebär att tidigare muskelarbete har blivit till förståndets eller tankens arbete i det digitala samhället. Hjärnan bearbetar inte längre omvärlden enbart bara med den logiska delen av hjärnan där ord och läsning utgör redskapen, utan i det nya medielandskapet med alla bildmedier blir den visuella delen av hjärnan involverad i uppfattningen av hur världen kan uppfattas.

Människor har skapat en enorm ström av information i de globala datornätverken. I den teknologiska utveckling som idag sker kan man säga att det vänstra halvklotet till hjärna också är ”den digitala hjärnan”, som styr läsning, skrivning, beräkning, logiskt tänkande och det praktiska sinnet, medan det högra halvklotet kallas för ”den analoga hjärnan”, och styr förmågan till tredimensionell visualisering, känsla, kreativitet, konstnärlighet och det estetiska sinnet. Alla människor använder naturligtvis båda sina halvklot till hjärna men för det mesta dominerar den vänstra på bekostnad av den högre. Den tar ledningen och i vår teknologiska kultur värderas oftast intellektuella analytiska sidor högre än känsla och fantasi. De två halvorna har också, lite förenklat, kallats ”den kylige analytikern” och ”den intuitiva artisten”. Analytikern använder ord och språk som ett verktyg och där referenspunkterna är dåtid och nutid. Information bearbetas på ett analytiskt och sekventiellt sätt – tittar först på delarna för att sedan sätta ihop dem för att få dem hela – och utgångspunkten är ett detaljorienterat synsätt.

Medan intuitionen mer fokuserar på det visuella och använder symboler och bilder (3D perspektiv) som ett verktyg och där referenspunkterna är nutid och framtid – tittar först på helheten före detaljerna – och utgångspunkten är ett helhetsorienterat synsätt. Logik möter fantasi – och det rationella det holistiska – där startpunkten innebär att ny kunskap nås genom det rationella vetandet (i dåtid och nutid), medan det andra tillvägagångssättet utgår från tro (i nutid och framtid). De olika redskapen som används för att bearbeta omvärlden är logik (ur matematikens och vetenskapens sfär) och det andra tillvägagångssättet är fantasin som i större utsträckning använder kunskapsområden som (filosofi – etiken – andlighet) för att förstå och tolka omvärlden. Den ena metoden använder redan i förväg bestämda och beräknande (objektiv partiskhet) metoder enligt redan beprövade metoder för att kategorisera fenomen, analysera händelser och registrera kunskap, medan den andra metoden förutsätter att man utan låsta direktiv inte förväg bestämmer sig för hur informationen ska tas hand om (subjektiv opartiskt).

Den schweiziske litteraturvetaren Jean Starobinski har skrivit en essä om fantasins rike, där han karaktäriserar fantasin som ”en förmåga till distans som gör att vi kan skapa oss en bild av avlägsna ting och distansera oss från det närvarande.” Det grekiska ordet phantasi´a liksom dess latinska motsvarighet imaginatio innebär först och främst förmågan att göra sig bilder (föreställningar) av det som inte är närvarande.

”Logiken kan föra en människa från A till B, men med fantasins hjälp hur långt som helst.”

Kreativitet är tillsammans med sin dolda etiska substans i varje människa, med vilken man börjar modellera och formulera en egen uppfattning av verkligheten. Valet är annars att famla i mörker i en social labyrint utan utgång eller försöka finna en ledtråd att följa. Omvärlden är i förändring och omvandling och behovet av ny kunskap är alltid närvarande. Eftersom villkoren förändras i samtiden förutsätter det att vi måste lära oss veta mer om vad vi inte vet. Ornstein och Ehrlich anbefaller alltså en medvetet uppövad förändring av medvetandet som svar på de problem som medvetandet skapat. Vi måste lära oss veta mer vad vi inte vet, lära oss att vara uppmärksamma på att vi inte är uppmärksamma på allt, lära oss bli medvetna om att medvetandet är begränsat. Vad finns utanför medvetandet som människan och vetenskapen ännu saknar kunskap om? Varje demokrati eller vetenskaplig sanning är ofullständig. Den är en arbetshypotes som måste justeras under evolutionens gång. Vetenskap och religionen har ett gemensamt drag: sökandet och sökandeglädjen som sådan. Den målsättning som blir närvarande i den nya och globaliserade världens komplexitet, blir i grund och botten ett stort sökande efter alltmer komplicerade sanningar.

Ett sätt att nå kunskap är att kliva in i historien genom att tolka den för att se vart den eventuellt kan leda. Det är en balansgång där verkligheten möter det okända, eller i gränslinjen där dikten möter verkligheten. Kunskap och logik rör sig vid det bekanta, medan kunskap och fantasi opererar i det obekanta, men de hör likväl ihop och beroende av varandras funktioner. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att varje unik teori, unikt konstverk strängt taget är beroende av förmågan att ställa frågor som är avvikande från de tidigare frågorna, såvida man inte önskar att få samma svar som tidigare. ”Ibland betraktas fantasin som ett hot mot kunskapen, men som i själva verket är dess förutsättning och bundsförvant.”

Kunskap och kreativitet handlar inte om att samla på sig en massa kunskap, utan också om hur den kan användas. Det väsentligaste är inte bara att lära sig läsa, utan också en förmåga om vad som kan läsas. Allt är möjligt att äta och läsa, men allt är inte lika nyttigt eller matnyttigt, allt som för stunden får människan att må bättre är inte alltid bra – och allt som gör ont är nödvändigtvis inte alltid något dåligt eftersom det också kan bidra till en ökad meningsfullhet och skänka en fördjupad dimension eller upplevelse av livet.

Sublim står i motsats till en förenklad uppfattning av världen för en fördjupad och finkänsligare uppfattning av dess djupare betydelse. Sublim kommer från latinet och betyder hög, upphöjd över det vanliga och vardagliga, bortom eller utöver. Mer exakt är det sammansatt av två ord: ”sub” som betyder under och ”limen” tröskel. Det sublima är det som höjer sig mot en övre gräns genom att stiga uppåt. Egentligen efter samma princip som Spinoza beskriver i conatus; ”att eftersträva alltmer fullständig kunskap, vilket han beskriver som att vi vill förverkliga vårt sanna jag, stiga upp till alltmer allomfattande kunskap om verkligheten.”

Hoppet är beroende av att människan tar sina medvetanden och evolutionen i sina egna händer och formar dem i lämplig riktning. Utvecklingen är beroende av att människor kämpar och offrar sin bakåtlängtande längtan för att kunna stiga upp till den högre punkten ovanför. Platon skriver i sin grottliknelse att människan ”behöva övning för att kunna se det som finns högre upp”. Mänsklig ”vishet innebär en omvandling av kunskapen om sanningen till beslut som svara mot verkligheten.” Kunskapen befriar och skapar nya förutsättningar för att göra framtiden större än det förflutna och öka förståelsen för komplexiteten. ”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem som vi har skapat med det gamla sättet att tänka. ”Många av dagens globala förändringar går för långsamt för att medvetandet skall kunna uppfatta och uppleva dem omedelbart. Den evolutionära hjärnans mekanismer och många funktioner utvecklades som ett resultat av reagera på snabba och akuta risker ute på savannen, men långsamma och globala förändringar har den ringa förmåga att förstå.

När man började studera människans perception vetenskapligt i slutet av 1800-talet var ett centralt begrepp föreställningen om en tröskel eller limen. En sådan tröskel anger den minsta stimulans (retning) som organismen kan uppfatta. Att det finns en tröskel innebär också att en stimulans ovanför tröskeln kan registreras, medan en stimulans som är svagare än tröskelvärdet inte kan uppfattas av organismen. Det intressanta är att det är ”den medvetna uppfattningen” av en stimulus som har definierat var tröskeln går. Det som uppfattas subliminalt är alltså en stigande stimulus som uppfattas trots att det är så svag att den inte uppfattas medvetet. ”Medveten kontroll är en liten och svag kraft i de flesta medvetanden, men den kraften kan människan utveckla genom självobservation”, skriver Ornstein.

”Idag kan medvetandet anpassa sig ytterligare och röra sig längre in mot djupet, i riktning mot de många anpassningar som mänskligheten alltid har ägt..//…det finns, för att tala med Darwins och Rumis ord, något storslaget i denna syn på medvetandet med dess ändlösa förråd av utvecklingsmöjligheter beredda att kallas in som svar på den nya världens nya behov som vi har skapat. Att ta itu med medveten evolution och samtidigt förstå hur komplexa våra myriader av medvetanden inom oss är kanske blir lättare, ligger närmare till hands och blir mer frigörande än vi tror”, skriver Ornstein i slutet av boken Medveten om medvetandet – där slutpoängen är att – ingen evolution utan medveten evolution. Han skriver vidare att vi inte förstår våra rötter och vår anpassning till världen och hur våra anpassningar klamrar sig kvar vid något som inte längre är ändamålsenligt minskar hoppet om förändringar.

Först i vår tid har man försökt avslöja det undermedvetnas hemlighet. Det undermedvetna som är den slumrande delen av den mänskliga själen – eller personlighet som andra föredrar att kalla det. Det är vårt andra, dolda jag. Det bestämmer den större delen av vårt dagliga liv. Och det förfogar över hemlighetsfulla krafter om vars existens vårt medvetande inte har en aning om. Det mänskliga medvetandet tar form och vidgar sitt synfält när människan för en stund kliver ut ur sig själv för att sedan kliva tillbaka. Det är i detta vågspel och denna växelverkan som människan tillförskaffar sig nya kunskaper om sig själv. Det är genom självobservationer som medvetandet gör nya insikter. Människans tillblivelse och tillväxt kommer inte att ske på det materiella planet, utan den kommer att förädlas genom inre reformer, genom en ny, högre andlig odling och insikt. Det är när fantasin och kreativiteten släpps lösa som de finner sin glädje i att forma och skapa. Kunskap förändrar inte bara människan, det är också den som gör skillnad. Faktum är att människan vet mycket mer än den tror sig veta.

Den moderna teknikutvecklingen presenterar idag många färdiga lösningar på dataskärm. Den förmåga som därför är viktig att odla är förmågan att ställa frågor. Den bäste kunskapen fås när människor kan formulera problem, inte att utvecklas till svarsmaskiner. Människan har alltid sökt få vetskap om det kommande. För att få nya svar måste man också ställa nya frågor. Många av vardagens frågor leder ingenstans och så måste det vara. Förutom att frågvisheten är en dygd, är det också ett försök att identifiera svårigheter och utmaningar i den nya globala verkligheten människan idag lever i. Tio frågor utan ett vettigt svar kan leda till ett elfte som frammanar en förändring. Dagens globala komplexitet har sina likheter med ett schackspel: ”En avancerad schackspelare kan greppa en komplex ställning med en enda blick, men det tar många år att nå den kunskapsnivån. Studier av stormästare i schack har vist att det krävs minst 10 000 timmar målmedveten träning (motsvarande fem timmar per dag i cirka sex år) för att nå den högsta prestationsnivån”.

Under dessa timmar av intensiv koncentration blir spelaren bekant med tusentals uppställningar, som var och en består av pjäser i position att hota eller försvara varandra. Att lära sig avancerat schack kan jämföras med att lära sig läsa. En ovan läsare får ofta anstränga sig för att känna igen enskilda bokstäverna och sätta samman dem till stavelser och ord, men en van läsare tillgodogör sig hela satser i ett svep.

”Människan måste omforma vårt tänkande så att vår grundläggande enhet med naturen i sin helhet ingår som en fundamental beståndsdel i det”. Att utveckla förståelse för biosfären som helhet innebär inget försakande av den individuella självständigheten. Människan måste inse att den är en del biosfären – och inse ansvar för alla levande ting. Vi måste tänka på långsiktiga miljöintressen och behandla vår omgivning som en organisk levande helhet och inte som en naturvetenskaplig förutbestämd mekanisk maskin. Den förutbestämda uppfattningen inom naturvetenskapen är inte detsamma som att evolutionen genom miljontals år av anpassning och övning på ett omedvetet (för oss idag) automatiserats. En ny uppfattning är nödvändig om människan ska ha ett balanserat perspektiv på livet. En mekanisk uppfattning som beskriver allt som förutbestämt – kan leda till att den gamla evolutionära uppfattningen om ”sin existens i tiden” – helt enkelt stannar vid urbefolkningens omedvetna skuggor som Platon skildrar i grottliknelsen.

Denna allomfattande längtan kommer från den latinska termen ”conatus”- kan sammanfattas med ordet ”att sträva”. Det betyder att sträcka sig bortom det kända och är översatt till ansträngning, bemödande, impuls, benägenhet, tendens, bedrivande, och som användes i tidiga psykologiska och metafysiska teorier för att beteckna en inneboende benägenhet hos ting att fortsätta existera och i någon mening utöka sig själv. Latinets conatus kommer från verbet conari, som först utvecklades av stoikerna (333-264 f Kr) och peripatetikerna (cirka 335 f.Kr. De här grupperna använde ordet ”hormé” för att beskriva själens rörelse mot ett objekt, och från vilken en fysisk rörelse resulterar. Klassiska tänkande; Cicero (104-43 f.Kr.) och Diogenes Laertios (omkring 235 e.Kr.), utvidgade den här principen till att innefatta en motvilja till förstörelse. Spinoza (1632-1677) tillämpar termen och använder hela uttrycket, ”conatus sese conservandi” (strävandet efter självbevarande).

I Spinozas världsbild är den här principen tillämpbar på alla föremål, och utgör därutöver den verkligt utmärkande essensen för ting, innefattande människans medvetande och moraliska principer…//… beskriva en benägenhet hos ting att öka i styrka; snarare än att bara fortsätta existera statiskt. Även den Heliga skriften uttrycker conatusprincipen genom att beskriva att ingenting får förbli statiskt i Romarbrevet 8:25-26 ”I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. I Hebreerbrevet 11:1 skildras en bild av processen hur tro blir till vetande; ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se”. Den andliga principen i conatus skulle kunna uttryckas som; Hur skulle människan kunna längta efter sådant den redan har eller har uppnått.

Spinoza skriver att det är naturligt för människan, att eftersträva alltmer fullständig kunskap, vilket han beskriver som att vi vill förverkliga vårt sanna jag, stiga upp till alltmer allomfattande kunskap om verkligheten. Conatustermen har också börjat dyka upp i klimatdebatten som beteckning på naturliga kretslopp som icke bör hindras.

Människan uppnår friheten, om den kan befria sig från falsk kunskap.

Spinoza talar om tre stadier av kunskap Den mest bristfälliga är den bedrägliga sinneskunskapen – en fragmentarisk och oordnad kunskap. Därefter kommer den välorganiserade vetenskapliga kunskapen med naturlagar och andra samband, som kan leda till förnuftig insikt. Högst upp vad han med ett för missvisande uttryck kallar ”intuition”, som inte är något flum utan en överblick över helheten ”under evighetens synvinkel”(sub specie aeternitatis), en djupare form av kunskap där förståelse för essensen existerar. Betraktar man stjärnbilderna och ser dem som Stora Björn och dylikt, befinner man sig på det första, naiva stadiet. Studerar man astronomi förstår man, att de stjärnor som från vårt perspektiv ser ut som bilder i själva verket befinner sig i helt andra konstellationer och skulle se annorlunda ut från ett annat perspektiv, vilket är ett vetenskapligt synsätt. Men högst når, menade Spinoza om man kan betrakta allting under evighetens synvinkel med hjälp av den intuitiva kunskapen.

Miljökrisen utsätter människor för nya risker och nya utmaningar som det mänskliga medvetandet inte automatiskt uppmärksammar. Det finns ingen inlärd medveten eller naturlig reflex att reagera med eftersom människan genom evolutionen aldrig har behövt konfronteras med dagens komplexa och globala och långsamma förändringar, smygande förändringar som miljöförstöringar som en risk eller utmaning att ta i beaktning.

Den amerikanske datalogen Douglas Hofstadter skriver i boken ”Gödel, Escher, Bach; ”Gödels bevis antyder möjligheten att en överblick från hög nivå kan ha en förklaringsförmåga som helt enkelt saknas på de lägre nivåerna. Hofstadter försöker lösa determinismens och den fria viljan problem. Han beskriver människor som om de var datorer som kör igenom ett program: ”Det är oväsentligt om systemet arbetar deterministiskt; det avgörande för att vi skall tillskriva det förmågan att välja är om vi kan identifiera oss med en högnivåbeskrivning av den process som försiggår när programmet arbetar. På låg nivå…//…nivå ser programmet ut som alla andra program, på en hög…//…nivå kan det dyka upp oberäkneliga ”fenomen som vilja”, ”intuition”, ”kreativitet”, och ”medvetande”.

Historien befinner sig alltid i uppbrott, något gammal är alltid i färd att fullbordas, och något nytt håller alltid på att bana väg.” Mänsklighet är något så ädelt att det i sin högsta form har likheter med änglarna och släktskap med gudomen.nya egenskaper.

Bara för att man känner världen och lagarna för den innebär inte att man känner världen – eftersom man inte vet hur delarna uppträder tillsammans med dem nya egenskaperna. Samma princip gäller människan själv; ”man kan aldrig förutbestämma vad man själv eller en annan människa kommer att göra, för det kräver att man har tillgång till all den information man själv eller denna andra människa har och har haft, och detta är omöjligt, eftersom människor till större delen fungerar icke-medvetet.”

Att uttrycka att allt är förutbestämt är som att kunna förutsäga hur vädret ska bli för flera veckor framåt. Vill man veta exakt hur vädret kommer att utveckla sig några veckor framåt måste man i minsta detalj veta vilka temperaturer, vindförhållanden och så vidare som råder överallt på jorden. Ju längre prognoserna blir, desto större chans att prognoserna visar fel.

”Skälet till att människan inte kan förutsäga världen är inte att världen inte styrs av lagar eller att individen inte har kunskap om dem; skälet är min kunskap inte är exakt och fullständig. Och heller aldrig kan bli det, just för att människan är ett subjekt i världen, en uppfattare utan full kunskap. För att kunna räkna ut vad en människa kommer att göra måste man med andra ord veta allt som denna människa har fått veta och haft alla upplevelser som denna människa har haft. Man måste ha varit i denna människas ställe överallt där den varit och handlat i dennes ställe överallt där den har handlat. För att ha tillräckligt mycket information för att räkna ut vad en människa kommer att göra måste man vara den människan själv.”

Därför kan ingen annan människa alltså i förväg veta allt vad den själv eller någon annan kommer att göra eftersom nya kunskaper och erfarenheter bidrar till att de tillsammans utvecklar nya egenskaper som inte fanns där igår. Man kan inte ens med all statistik i världen med säkerhet säga hur en fotbollsmatch ska sluta eftersom resultatet är så svårt att förutsäga. Ena gången vinner det ena laget, andra gången det andra, tredje gången spelar lagen oavgjort, som ett exempel ur vardagen som många säkert är bekanta med.

Det gäller att bejaka viljan och ta ställning till vilka värden och vilken moral som vi vill stå för Inte därför att vi på den vägen kan finna några eviga värden eller någon absolut sann moral utan därför att vi själva måste utforma en bild av oss själva och tillvaron och då lägga fast de handlingar, den moral, som ska vara vår ledstjärna.

Människor som förmår höja sig till detta perspektiv är en ny sorts människor.

Franz Rosenzweig skriver i ”Förlossningens stjärna” att; ”Sanningen döljer sig för den som sträcker sig efter den med bara en hand, dvs sanningen är inte tillgänglig för den som enbart vill manipulera världen, utan den vill eftersträvas med båda händerna”. När etiken och mänskliga värden blir åtskilda går också helheten förlorad, man tar med ena handen och ger med den andra. De verkliga målen blir lätt insvepta i rök och de verkliga motiven fungerar som dimridåer. Idag kan den materialistiska utvecklingen beskrivas som att; ”ekonomisk verksamhet har blivit skild från etiken och mänskliga värden. Det ekonomiska maskineriet har kommit att betraktas som en autonom enhet, oberoende av mänskliga behov och människors vilja”.

Tidigare formulerades tanken att det alltid var den starkaste människan som överlever bäst, men jag övertygad att det är den ödmjukaste människan som skapar bäst förutsättningar att klara sig. Varför undrar du kanske? Jo, för att människan alltid måste vara villig och beredd att “lära om”, lära sig bemästra sin eras problem och svårigheter som kännetecknar den tid människan lever i. Ödmjukhet gör människan mer mottaglig och öppen inför förändringar och det för med sig att man lär sig mycket fortare. Öppenhet innebär nya möjligheter.

I en tid präglad av snabba förändringar ändras också de sociala problemen och samtida samhällsutmaningarna. Den nya sociala och globala samtidsförändringen har stor betydelse som en bestämmande faktor för människors handlande. Dagen snabba förändringar bidrar till att öka människors behov till anpassning genom; ”förmågan att följa regler, spela spel och konstruera nya spel är en egenskap som alla äger i lika hög grad”. Det händer ständigt att gamla spel kasseras och nya inleds. ”I förändringen dilemma möter människan det ofrånkomliga kravet att lämna de gamla spelen och lära sig spela nya. Kan hon inte det, måste hon spela de nya spelen med de gamlas regler, därför att de gamla spelen är de enda hon kan.”

Utvecklingen beskrivs av förnuftiga författare som den värld som skapade oss är borta, och den värld vi själva har skapat är en ny värld, som vi bara har utvecklat en ringa förmåga att förstå. Världen har blivit så olik den tidigare eftersom människan förändrat världen så mycket. Följdfrågan blir vad för samhälle människan istället skapat och vart är utvecklingen på väg? Skrivandet har varit ett försök att försöka följa utvecklingen till sin yttersta konsekvens inom olika ämnesområden utifrån mina begränsade kunskaper. Faktum är inte att den bild jag skildrar som en möjlig samhällsutveckling skall vara den korrekta, utan snarare istället skänka kraft, styrka och tydlighet åt den egna visionen av hur framtidssamhället skall kunna ta form. Den pedagogiska svårigheten är att kunna ta spjärn utifrån nya referenspunkter mellan den värld som tidigare skapade oss och är borta och den nya världen har människan idag ringa förmåga förstå. Det är en mycket komplexare värld att förstå sig på och det finns därför ingen entydig eller enkel beskrivning av den.

Victor Frankl skriver att ”vår tids fara” ligger inte i att vetenskapsmännen förlorat universaliteten utan snarare i deras anpråksfullhet och totala krav…//…det djupt beklagliga är därför inte så mycket det faktum att vetenskapsmännen specialiserar sig utan snarare att specialisterna generaliserar.” Sådana enkla generaliseringar av livets komplexitet riskerar att stanna vid utvecklandet av ett motsatstänkande, en ganska platt och tom uppfattning av omvärlden, där den högre vishetens kunskap inte brukas som en förmåga för att förstå de högsta tingens bräcklighet.

Schopenhauer skriver att; vi måste, om vi vill bli fria, tillkämpa oss själva livsviljan.

Enligt Marcuce föreligger i våra dagar för första gången en reell möjlighet; ”att befria individen från de inskränkningar som en gång berättigades av brist och omogenhet…//…drömbilden av en värld som kunde vara fri (från merförtryck) uppstår.” Den enda viktiga frågan är därför idag; ”huruvida man rimligen kan föreställa sig ett civilisationstillstånd, där mänskliga behov tillfredsställs på ett sådant sätt och i sådan utsträckning att merförtrycket kan avskaffas”.

Som fritt handlade varelser ställs människan i den moderna förändringen värld ständigt inför olika alternativ, där dem egna framstegen blir beroende av hur kunskapen tillväxer och kommer till uttryck när den används i ett visst sammanhang. Det väsentliga är inte att ha färdiga svar utan de frågor som öppnar upp för nya sammanhang. Det är med stöd av språket som litteraturen med finess och subtila skaparförmåga kan skildra det nya landskap som ständigt är i utveckling. Det är ingen process som tar slut lika lite som att evolutionen plötsligt bestämde sig för att stanna. Den moderna ”utvecklingens klocka” med alla dess snabba förändringar och nyheter, försöker människan anpassa sig till för att hålla jämna steg med en värld som redan försvunnit. Det är inte att undra på att människor upplever stress, eftersom reglerna för hur man ska anpassa sig hela tiden förändras. Medvetandeforskaren Robert Ornstein skriver; ”eftersom människan har förändrat världen i så stor utsträckning behöver samhället ge medveten vägledning om nya sorters anpassningar under livets alla faser.”

Klimathotet och den globala uppvärmningen kräver aktiva insatser och åtgärder för motverka framtida miljökonsekvenser. ”I förändringen dilemma möter människan det ofrånkomliga kravet att lämna de gamla spelen och lära sig spela nya. Kan hon inte det, måste hon spela de nya spelen med de gamlas regler, därför att de gamla spelen är de enda hon kan.”

Charles Darwvin skriver i sin självbiografi; Min hjärna tycks ha blivit ett slags maskin som tröskar fram allmänna lagar ur en stor samling fakta, men jag kan inte begripa varför det skulle förorsakat förtvining av just den del av hjärnan som är nödvändig för den högre smaken..//..förlusten av denna smak är en förlust av lycka och kan eventuellt vara skadlig för intellektet, och med större sannolikhet för den moraliska karaktären, genom att den försvagar den känslomässiga delen av vår natur.”

Immanuel Kant skriver i sin bok ”Grundläggning av sedernas metafysik” från 1785 att; den respekterar den mänskliga personen som ett ändamål i sig själv, aldrig som blott ett medel. Kant skriver detta under en period när industrialiseringen börjar förändra samhällsmönstret på så sätt att människorna tvingas lämna hantverket för att finna arbete i de stora fabrikerna, där dem behandlas just som utbytbara funktioner. Hans praktiska filosofi utgör en påminnelse om att en människans värde inte är ett ekonomiskt eller teknologiskt värde (det vi kallar för ekonomiskt pris) utan ett mänskligt omätbart värde. Människor önskar inte att bli värderade efter hur mycket de kan producera eller konsumera som ett tecken på deras fullkomlighet.

Vad betyder demokrati, frihet att själv få välja vad som ska få konsumeras, vilka åsikter man ska utveckla, mänsklig värdighet, levnadsstandard, självförverkligande i en teknik/mekanisk tidsålder? Vad händer med tilltron till de egna förmågorna att utvecklas som människa och viljan till självförverkligade att utveckla sin innersta potential om den inte gradvis används för att utvecklas? Vad händer med förtroendet för sig själv och vilket förtroende utvecklar människan sedan för andra på lång sikt? Risken i en sådan utveckling är tydlig; det kan innebära att man börjar underskatta förmågan till det egna tänkandet och istället i demokratins tecken tystnar.

Olika författare har gett sin syn på saken.

”Vi behöver nog en ny målsättning något mer än vad alldagligheten kan bjuda på. En sak är säker: en målsättning på lång sikt med stimulerande innehåll kommer inte ligga på det materiellt – tekniska planet utan snarare på det mentala…//…den reformation består av ingenting mindre än att människorna återvinner sin förmåga att fråga, sin förmåga att tänka, sitt förtroende för denna förmåga…//…det förtroendet är själva jäsämnet.”

Något nytt tycks behövas som kan minska den nuvarande eran av blindstyrd teknisk självtillräcklighet.

Heidegger skrev; ”Vandringen i riktningen mot det fråg-värdiga är inte ett äventyr utan hemkomst”.

E.F Schumacher skriver att; ”ett nytt tankesystem behövs, ett system som grundar sig på omtanke om människorna och inte i första hand om omtanke om varor (varorna kommer sköta sig själva). Det skulle kunna sammanfattas i satsen ”produktion av massorna än massproduktion”.

Det är först när människan också vågar se framgångens risker som den börjar nyktra till och förhoppningsvis agerar.

Ornstein och Ehrlich anbefaller alltså en medvetet uppövad förändring av medvetandet som svar på de problem som medvetandet skapat. Vi måste lära oss veta mer vad vi inte vet, lära oss att vara uppmärksamma på att vi inte är uppmärksamma på allt, lära oss bli medvetna om att medvetandet är begränsat. Det som kostar är sådant människan inte vet särskilt mycket om. Ekonomi fokuserar på sådant den redan vet och mycket lite på sådant den inte vet. Vetenskap handlar inte bara om sådant den känner till, utan också om sådant den inte känner till. Eftersom det samhälle vi lever i präglas av vår strävan att förvärva egendom och göra oss en förtjänst, ser vi sällan något som vittnar om varandets livsform, och de flesta människor betraktar ägandets livsform som det naturliga sättet att leva.

Inför detta faktum står människan inför två grundalternativ;

”Hon kan å ena sidan välja förtvivlan över de spel hon med möda lärt sig inte längre är användbara eller snabbt har försämrats. Färdigheter som hon med flit och ansträngningar förvärvat visar sig kanske inadekvata för de givna uppgifterna nästan så snart hon är färdig att tillämpa dem. Många människor kan inte uthärda upprepade besvikelser av detta slag. I förtvivlan längtar de efter de stabilas trygghet – även om stabiliteten måste köpas till priset av personlig ofrihet. Det andra alternativet är att anta den utmaning som ligger i det ständiga kravet att lära och lära om och försöka bemästra uppgiften”.

Eftersom det är människan som själv skapat dessa problem måste hon också själv göra sig villig att med sin lilla insats vilja göra skillnad. Kunskap gör människan seende och aktiv i sina handlingar och gärningar.

”R.H. Tawney skrev för många decennier sedan; ”Det är uppenbart att ingen förändring av systemet eller maskineriet kan använda de orsaker som socialt illamående som består i att den mänskliga naturens själviskhet, girighet och grälsjuka Vad en förändring kan göra är att skala en miljö i vilken det inte är dessa egenskaper som ska uppmuntras. Den kan inte garantera att människorna lever upp till sina principer. Vad den kan göra är att grunda deras samhällsordning på principer som de, om de vill, kan blåsa under och inte blåsa ut. Den kan inte kontrollera deras handlingar. Den kan erbjuda dem ett mål som den kan inrikta sina sinnen på. Och som deras sinnen är, så kommer på långsikt och med vissa undantag deras praktiska verksamhet att bli”.

“De djupgående omvälvningar i vår tids sociala förhållanden ger en fingervisning om att människan kommer att uppleva att såväl hennes sociala relationer som hennes genetiska konstitution undgår allt snabbare förändringar. Om det är så kommer det att bli nödvändigt att alla människor inte bara några få lär sig att lära sig. Jag använder ordet “lära sig” sig i en vidsträckt betydelse. Det syftar först och främst på de anpassningar till sin omgivning som människan måste göra. Hon måste lära sig reglerna för livet i den familj, den grupp och det samhälle hon lever i…//…det händer ständigt att gamla spel kasseras och nya inleds. De flesta människor är inte alls beredda att gå över från ett spel sätt att spela till ett annat”.

Einstein uttryckte att ”allt har förändrat sig förutom vårt sätt att tänka.”

Författarna Robert Ornstein och Paul Ehrlich skriver i boken ”New World, New Mind” skriver att vi måste ersätta våra gamla hjärnor med nya. Andra uttrycker det som att vi inom vissa områden fortfarande använder evolutionens stenåldershjärna (den gamla hjärnan) för att lösa nya moderna samtidsproblem.

Miljökrisen utsätter människor för nya risker och nya utmaningar som det mänskliga medvetandet inte automatiskt uppmärksammar. Som evolutionära varelser har människan en lång erfarenhet av att uppmärksamma och reagera på yttre fenomen som i dagens moderna värld inte längre representerar de verkliga farorna – där uppgiften tycks vara att en den äldre hjärnan utan ny inlärning ska hantera nya komplexa svårigheter och utmaningar som den aldrig tidigare behövt konfronterats med.

”Nya former av utbildning och träning måste hjälpa nya generationer att lära sig uppfatta världen på ett sätt som är relevant till de problem världen står inför”, skriver Ornstein. ”Därför måste vi inleda en ny utvecklingsprocess, en process av medveten utveckling…//…vi måste ersätta våra gamla hjärnor med nya”. ”Skolor och universitet måste berätta om optiska villor och omedvetna upplevelser och lära ut konsten att ”att anpassa sig efter förändringar”, ty det enda som är beständigt i livet är förändringar.” Den värld som skapades oss är borta, och den värld vi själva skapat är en ny värld som vi bara har utvecklat en ringa förmåga att förstå, uttrycker Ornstein.

E. F Schumacher skriver: ”Om man ryggar tillbaka från sanningen om man tror att destruktiva krafterna i den moderna världen kan bringas under kontroll, helt enkelt genom att man mobiliserar större resurser…//…om atomåldern medför nya faror, om det tilltagande genetikens manipulation öppnar dörren till nya missbruk, om kommersialiseringen medför nya frestelser – svaret måste vara mer och mer utbildning. Det moderna levnadssättet håller på att bli alltmer komplicerat – och det betyder att alla måste få högre utbildning.” Hela samhället i alla skikt behöver utbildning för att hantera framtidens utmaningar med minsta möjliga konsekvens som möjligt. Förändringen tider innebär ingen omöjlighet, utan en möjlighet att slå in på utbildningens väg och på allvar träda in i ”lärandets tidsålder”.

I överflödessamhällena pågår ett oerhört slöseri med Jordens resurser och det framställs allmänt som något nöd-vändigt. Icke nödvändig handlar om att hänsyn till andra och omtanke om kommande generationer. Och detta trots att ett flertal prognoser nu pekar på att utvecklingen är inne på fel väg, att den istället hotar att leda till allt större sociala och ekonomiska kriser eller klimatmässiga katastrofer.

Förberedelserna för denna – både inre och yttre utveckling är idag bristfälliga, skrämmande bristfälliga på en del håll. De tycks inte längre höra ihop, ungefär på samma sätt som att människan blivit avskild och känner sig avskuren från naturen. Det finns människor unga som gamla som börjat protestera mot den överbetoningen av materiell lycka, mot den mänskliga instängdheten, mot prestations- och konsumtionshetsen, och mot de livshämmande element som genomsyrar den allmänna konsumtionslivsstilen. Ett samhälle som är i förändring, ändrar också anspråksnivån. Det innebär i sin korthet att människan anpassar sin ambitionsnivå och sänker sina förväntningar i viss utsträckning på vad som anses vara nödvändigt och icke-nödvändigt. Det långt ifrån allt som behövs, på samma sätt som att resväskan inte behöver fyllas med allt vid semesterresor.

Det är på detta sätt som människan avlyssnar samtidens behov och sedan ger uttryck för detta genom olika reaktioner, responser och förändringar i den egna livsstilen. Det handlar om att kunna sortera och sondera konsekvenserna mellan dagens alla trender, fenomen och mänskliga aktiviteter, om att hitta en framkomlig väg för att kunna se framåt. Det kan innebära en total omvärdering av de aspekter av vårt nuvarande ekonomiska och sociala tänkande vilka utgår från antagandet att den tillväxttakt som har kännetecknat den nuvarande temporära period kan bli permanent.

Det sägs att när föreställningarnas värld väl en gång genomskådats, spjärnar verkligheten inte längre emot.

Det ökar möjligheten att göra sig beredd och kunna förberedda sig för framtiden. Bara med en ny grundsyn präglad av omtanke och ansvar för välfärden och demokratin kommer människan att kunna skapa en mänsklig miljö att leva och utvecklas i.

”Nu börjar människan nyktra till och se framgångens risker. Miljön omkring oss håller på att förgiftas – jordens naturtillgångar strös ut som föroreningar över hela världen – och människorna – eller det mänskliga i dem att onyttiggöras. Människan står inför en brant kurva av tillväxtproblem som den själva varit med och skapat. Individen måste lära om. Behöver överge invanda tänkesätt och behovsmönster. Tillspetsat uttryckt innebär den uppgift människan står inför ett paradoxalt konststycke; präglade av sin historia och mer eller mindre alienerade av en livsstil som på olika sätt och i olika grad själva håller vid liv, skall människan ändå vara i stånd att koppla om till ett annat spår, behöver den ge utvecklingen en annan inriktning. Bara med en ny grundsyn präglad av omtanke och ansvar gentemot naturen och allt levande kommer den att kunna skapa en humanare, mer solidarisk och mänskligare miljö att leva och utvecklas i. Det behövs en ny bild av människan, en ny insikt, som råder bot på blindheten för det inre livets betydelse.”

Bakgrunden till att även människosynen i samhällets genomgripande förändrats torde vara, att det på många andra områden visat sig omöjligt för människorna att forma tillvaron i enlighet med dem egna önskningarna och behoven. Under det att man förr i en ständig kamp mot ”ödets makter” var upptagen av att försäkra sig om livets nödtorft, sätts målen nu högre. Människorna vill inte bara överleva – de vill leva och förverkliga sig själva. De ”har lärt sig” vad samfällda insatser kan åstadkomma när det är fråga om att mer och mer få herravälde över naturen. I linje med detta ställs nu krav också på den mänskliga miljön. Individerna vill känna ett värde, vill bli tagna på allvar och bli behandlade därefter. De har hörsammat orden att ”människan skall stå i centrum”.

Dessa förväntningar – med det egna jaget i centrum – riktas inte bara utåt, utan också inåt. Det inre livet handlar om människornas personlighetsutveckling, deras bearbetning av de egna upplevelserna och erfarenheterna, deras förväntningar på tillvaron och sätt att reagera på den. Samhällsatmosfären i samhället kan antingen gynna eller äventyra ”det inre livet.” Bortom omslagspunkten blir BNP ständigt större – men också människornas problem. Det är inte bara naturen som plundras och ödeläggs, även människorna själva börjar nu drabbas, som snabbt blir förbrukade eller föråldrade och utslagna i ett produktionssystem med ständigt hårdnande arbetstakt. Bortom omslagspunkten förefaller varje förbättring på det ”yttre planet” att betinga ett högt pris på det ”inre planet”.

”Bilden av den av naturen rika, harmoniska och fria människa som skulle stiga fram i sin fulländning när bojorna av socialt förtryck och social orättvisa fallit, har varit en levande källa i alla reformrörelser. Trosvisst och uthålligt har man kämpat för den av frihetslängtande människan. Men idag har denna idealföreställning blivit en källa till besvikelse – ibland gränsande till misantropi. När människan efter generationers möda och kamp hade fått trygghet och frihet som aldrig förr, blev inte ett spår förverkligat av de vackra grekiska gudsbilder som genom årtionden prydde omslagen på framstegsvänliga böcker och tidskrifter..//.. inte heller finns det särskilt många tecken på tacksamhet för den nya frihet och det goda liv hon har fått. Men man behöver inte förlora modet om man är villig att revidera sin egen uppfattning och ger upp en missvisande önskedröm.”

Det krävs mod att vända om och på allvar ifrågasätta sina egna antaganden och förutfattade meningar.

”I förändringen dilemma möter människan det ofrånkomliga kravet att lämna de gamla spelen och lära sig spela nya. Kan hon inte det, måste hon spela de nya spelen med de gamlas regler, därför att de gamla spelen är de enda hon kan.”

Den begränsande faktorn finns hos människan, inte i uppgiften att lära sig.
Nya normer av utbildning och träning måste hjälpa nya generationer att lära sig att uppfatta sig som en människa i en ömsesidig relation till naturen, med tanke på brinnande aktuella miljöfrågor, klimathot och frågor som rör den globala uppvärmningen. Klimatforskare menar att landningsträckan kortas ner allt fortare och att något behöver göras; omgående. Den olust den nya generationen upplever delas av många. De globala frågorna är stora och tiden är knapp.

”Därför så mycket större skäl att sätta igång med att bli beredd och förbereda sig på de förändringar som de allra flesta känner är på väg att allt viktigare. Sådana politiska grepp kommer att vinna gehör, därför att de motsvarar vad både unga och gamla i sin vardag upplever som angelägna problem”.

Vid en viss krök I historien tvingas människan att komma till insikt att dagens tillväxt inte kan göras permanent och fortsätta öka eftersom en obegränsad tillväxt av materiella slag, utan tillbörlig hänsyn till hushållningen med naturtillgångarna omöjligt passa in i en begränsad värld. Människans snabba förmering, teknologins otyglade framfärd, hårdexploateringen och misshushållningen med klotets resurser, föroreningarna av miljön – allt har i detta århundrade löpt samman till en kritisk punkt.

Alla problem är sammanflätade med varandra. De berör hela mänskligheten som helhet, och den väldiga klyfta mellan de delar av mänskligheten som har och de som inte har göra bara situationen ännu svårare.

Kapitalismens princip är kärna bestående av en dubbelmoral som bygger på att girigheten tar hela brödet och solidariteten delar den generöst ut som brödsmulorna åt folket. Det är en symbolisk beskrivning av hur 1% av den rikare världen äger 50% av jordens alla tillgångar och resurser och resterade hälft ska övriga 99% dela på. Det är bara genom en förändring i medvetandet som världen kan räddas, inte genom mer kapitalism, produktion och konsumtion. Om mänskligheten skall kunna fortsätta att göra framsteg är det av avgörande betydelse att människan utvecklar en djupare insikt om sitt förhållande till resten av naturen. Dagens konsumtionlivsstil utgår från att vi tar från “det därute” för att nära “det därinne”. Oersättliga och begränsade naturtillgångar formas till föremål för ett kortsiktigt behovstillfredsställande. Man utvinner naturtillgångar och sprider dem sedan som avfall över hela jordklotet. “Det därute” (naturtillgångarna) minskar fortare någonsin, samtidigt som “det därinne” (människans behov) bara ökar eftersom den behöver så mycket för tiden. Det tar sig uttryck som att de sociala behoven som skapas inte har några naturliga mättnadsnivåer. Girigheten håller på att sluka hela mänskligheten.

Dagens redan tuffa utmaningar är i jämförelse med kommande utmaningar i framtiden bara en krusning på havet, om det inte sker radikala förändringar kring hur jordens resurser utvinns, förbrukas och fördelas. Tidigare civilisationer byggde samhällen, idag bygger man shoppingbutiker. Forna tiderns människor och hantverkare hade en oehört stor tyst kunskap om naturen, material, hur jorden kunde bearbetas för bättre försörjningsmöjligheter och olika tillverkningsmetoder; deras nutida efterföljare presenteras för färdiga tekniska lösningar på en dataskärm. Den västerländska kulturen har blivit oerhört superindividualistisk, till gränsen till narcissistisk.

Dagens så kalla gruppsinne, gemenskap, traditioner har fått stå åt sidan där dagens nuvarande stadium av kollektivitet i ett superindividualistisk konsumtionskultur är jämfört med en daggmasks medvetande. Jung talar om detta som det kollektiva omedvetna.

Kapitalismens ständiga behov av tillväxt innebär i korthet att de varor vi köper och använder både förbrukas och omsätts så fort som möjligt. Människan tycks vara fången i en trampkvarn där den måste springa allt fortare att kunna hänga med i kapplöpningen eller ens överleva. Högre BNP betyder allt före BNL (bruttonationallycka). 2000 – talets kapitalism grundar sig på maximal konsumtion av varor och tjänster. Konsumtionens dubbelspel: konsumtionens och frihetens problem är att reducera frihet till friheten att konsumera. Den lovar vad den inte kan leverera: allmän lycka. Forskare inom lycka och ekonomi uttrycker dessutom att kortvarig konsumtionslycka varar endast så länge en produkt eller vara känns som ny och att processen sedan måste upprepas på nytt. Det är samma ide…. formas till föremål som kortsiktigt stöder ”jaget” och sedan kastas bort som skräp så fort deras psykologiska värde förbrukas.

“Det hudinkapslade egot” utgör en bild av den superindividualistiska kulturen som livnär sig på människors missnöje – eller ska jag uttrycka det som att det är reklamen som spelar på människors känslor. De manar på med sina reklambudskap och av betydelsen att vi ska röka de rätta cigaretterna, använder rätt bensen och köper rätt bilmärke, köper rätt modekläder med rätt etikett inuti, inte för att de är annorlunda utan för att stärker vår härledda identitetskänsla. Man skulle först kunna tro att dem vill hjälpa eller stärka andra identitetskänsla, när dem egentligen är mer intresserade av att stärka sin egen position och identitetskänsla. Denna kretsgång innebär att oersättliga resurser formas till föremål som kortsiktigt stöder ”jaget” och sedan kastas bort som skräp så fort deras psykologiska värde förbrukas.

”Konsumtions- och prestationskraven lurar snart sagt överallt. De förstärks till och med av dem som följer eller tror sig följa helt andra mål. Så blir en arbetsvärlds stil till livsstil som till slut präglar allt flera aktiviteter i samhället, även de där egentligen någonting helt annat eftersträvas. ” Genom att alla dessa välsignade produkter görs tillgängliga för fler individer ur fler socialgrupper minskar förmågan att märka hur man påverkas – konsumtion blir då en livsstil. Det liknar mer bilden av att sitta fast i en skruvting eller att människorna är fast i en trampkvarn där den ökade produktionstakten och konsumtionshetsen tvingar människorna att springa allt fortare för att kunna hänga med i kapplöpningen och ”uppdateringarnas värld”. Dagens generation är de människor som växer upp när kraven på konsumtion är som allra intensivast. ”Konsumtion och produktion är människans tjänare och inte hennes herre”, lika lite som att människan är slav under maskinens produktivitet.

I sin goda strävan att söka ständig expansion av den ekonomiska tillväxten medför det också att ”vi får ett samhällstillstånd där det råder oklarhet om värden, mål och normer, och där varje tillfredsställt behov blir basen för nya krav”. Durkheim kallar detta tillstånd för anomi.

Det finns naturligt spel och ett kapitalistiskt spel. I schack är till exempel reglerna för vad pjäserna kan göra och hur de får flyttas strängt fastställda, samma regler och gamla kvardröjande ekonomiska maktstrukturer reglerar dessa även idag. Graden av strukturell förutbestämdhet eller överflödighet är därför hög, och det är anledningen till att dåliga spelare slutför spelet medan goda spelare ser framåt, förutser resultatet och ofta ger upp eller förklarar spelet oavgjort på ett tidigt stadium. I ett tidigt stadium visar en person också sin rätta natur: antingen tar han risker därför att han vill vinna eller också spelar han defensivt och väntar på att motståndaren ska begå ett misstag. Kortspel är mycket mer flexibla och lämnar mycket mer åt slumpen än schack, där slumpen endast får avgöra vem som skall ha vita eller svarta pjäser. I princip finns det i kortspel också mer information om framtiden, ty även om slumpen behandlar spelarna orättvist, är överflödigheten mindre och antalet alternativ som kontrollerar slutresultatet tillfälligare, och det är därför lättare att induktivt sluta sig till de psykologiska regler som gäller för varje enskild deltagares spelstil.

Både evolutionen och samtiden förändrar spelreglerna. I förändringen ständiga föränderliga dilemma möter människan det ofrånkomliga kravet att lämna de gamla spelen och lära sig spela nya. Kan hon inte det, måste hon spela de nya spelen med de gamlas regler, därför att de gamla spelen är de enda hon kan.” I en tid präglad av snabba förändringar ändras också de sociala problemen och samtida samhällsutmaningarna. Den nya sociala och globala samtidsförändringen har stor betydelse som en bestämmande faktor för människors handlande. Dagen snabba förändringar bidrar till att öka människors behov till anpassning genom; ”förmågan att följa regler, spela spel och konstruera nya spel är en egenskap som alla äger i lika hög grad”. Det händer ständigt att gamla spel kasseras och nya inleds.

Paulo Freire hade en humanistisk människosyn till grund för sitt arbete och dess grundtes var att de fattiga inte skulle mata de fattiga med den rika världens kunskaper, utan ge dem möjlighet att själv komma till medvetenhet och erövra sin värld. ”Den rika världen rör sig i fel riktning och de fattiga skulle göra fel i att följa dem”. Samhällen behöver; ”inse att den centrifugalkraft som slungat ut mänskligheten i olika riktningar måste ersättas av en samlande och förenande struktur och process som kan ge tillvaron mål och mening”.

Ruth Nanda Anshen har skrivit att; ”moraliska urkraften i universum, just den kraft som all mänsklig ansträngning i sista hand är beroende av. På detta sätt kanske vi kan komma fram till att förstå att det existerar ett inre sammanhang mellan andlig och intellektuell utveckling, som aldrig bestäms av yttre omständigheter även om de är beroende av yttre omständigheter. På detta sätt kan det enorma förrådet av mänsklig kunskap förbindas med insikter om beskaffenheten hos den mänskliga naturen”. Alfa eller Omega? När en epok är slut börjar en ny och om denna har människan ringa förståelse att förstå. Sammanställningen av detta kapitel är ingen färdig manual som rymmer allt, utan är skrivet som ett kort avsnitt för att kunna ge en eventuell utblick mot framtidens nya utmaningar och möjligheter. Man kan hoppas på att andra tar upp trådarna och spinner vidare och helt enkelt väver något bättre och tydliggörande bild av framtiden.

I boken ”Computer Power and Human Reason” ställer författaren Joseph Weisenbaum i slutet av boken frågan; Vilken mening skulle det ha att tala om risk, mod, förtroende, uthållighet, överlevnad när man talar om maskiner?

”Han uttrycker att maskinen i princip eller till sitt väsen är radikalt olik människan; hon är ensam kan sätta sitt liv på spel och hon ensam kan reflektera etiskt. Han hävdar att den mänskliga individen är under permanent tillblivelse. Upprätthållandet av detta tillstånd, av hennes mänsklighet, ja, av hennes överlevnad är på ett avgörande sätt beroende av hur hon ser på sig själv och hur hon som människa betraktas av andra människor. Ingen annan organism, och absolut ingen dator, kan anpassas för att ta upp äkta mänskliga problem i ett mänskligt språk.”

”Vi har nått fram till pudelns kärna: ingen dator kan ersätta människan i hennes förhållande till sig själv. Uppfattar vi varandra som maskiner och anser vi oss dessutom kunna finna störst vägledning hos de maskiner vi själva har konstruerat, ja om vi på allvar tänker oss dem som människor som kan bli sjuka (få virus, få behandling med ”antivirusprogram” för att bli ”friska” osv) urholkas i grunden vår uppfattning av det mänskliga.”

Det medför de allvarliga konsekvens för vårt förhållande till andra, som John L. Casti har insett när han i Paradigm Lost säger att den centrala hos Weisenbaum är ”iden om att tänkande om människor som programmerade maskiner kommer påverka de beslut vi fattar om hur vi vill behandla människor i nutidens tekniskt orienterade värld.”

Den utveckling man idag kan se är att det allt mer blir det instrumentella förnuftet som har överhanden över det mänskliga förnuftet. Innebär det här ytterligare ett avstamp från möjligheten att tänka själv? Om människan som det sägs är utan den fria viljan och maskinen är ”det som styr sig självt”, samtidigt som människan är den enda varelse med ansvar, men där maskinen tänker och beslutar mycket åt människan, vilka möjligheter har vardagsmänniskan då att påverka den teknologiska utveckling som pågår?

”Denna diskussion handlar egentligen om den mjuka och hårda teknologin. De hårda teknologierna skulle kunna innebära stora risker för olyckor och föroreningsskador, till skillnad från den säkerhet som förbinds med de ”mjuka” teknologierna. Skulle då man välja de ”hårda” teknologierna” för att de ger möjlighet att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna?”

I sista delen av sin bok ”Mind over Machine” från preciserar författaren Dreyfus att det är synen på vad en människa är som skiljer honom från AI-metafysikerna. Han hävdar att människan inte har någon ”fixerad natur” utan bestäms utifrån sina uppgifter, sina intressen, och vad hon egentligen vill med sitt liv, hennes ”ultimate concern”. Datorn däremot har definitionsmässigt en fixerad natur, och den har inget yttersta intresse. Därför kan den inte bli som en människa, men ”människor kan efterhand bli som maskiner”.

Boken Mind and Machine avslutas med att förklara idén om människan som ett ”rationellt djur” för föråldrad. Vi är idag säger författarna, ”tvungna att nytänka några mycket gamla och nu mycket fundamentala element hos vår självuppfattning (our self-image). Vårt hopp är att nytänkandet kommer att leda till en ny dimension av vad vi är.

Immanuel kant ställde frågan; ”vad är en människa”? Wittgenstein skrev; att etiken och estetiken ingår inte i ”världen”, utan de är transcendentala. Detta är inget särskilt nytt utan har genom filosofins hela historia beskrivit som ande och materia. Det ena beskrivs vara ”höjd över tid och rum” och är oförgängligt, medan det andra opererar med det förgängliga ”i tid och rum”. Det existerar en förgänglig och organisk verklighet på samma gång som det existerar en oförgänglig och oorganisk verklighet, och studierna stannar vid att utforska det som med tiden förgås och inte det som består. Det gäller att i en föränderlig tid ersätta det gamla samhällskittet med ett nytt av solidare konsistens. Wittgenstein skrev; ”Det mystiska är att det finns en värld, men om detta kan man inte säga något.”

Herbert Marcuse analys; ”av det avancerade industrisamhället ställer just frågan varför insiktens förmåga att åvägabringa besinning om vad vi egentligen håller på med och vart vi är på väg. Han skärskådar ett samhälle i vilket medborgarna integreras till den grad att; resultatet blir ett styrt och förtryckt medvetande.” En sådan utveckling tränger undan möjligheten till ett kritiskt förhållningssätt. Rationalitetens irrationalitet – en källa till nytt främlingskap – Kafka-liknande labyrinter som snarare förvrängde och nonchalerade medborgarnas behov än de tog hänsyn till dem. Produktionsapparatens allmänna effektivitet och produktivitet döljer de särintressen som organiserar apparaten.

Enligt Marcuse domineras det avancerade industrisamhället av den teknologiska rationaliteten; ”I ett sådant samhälle tenderar produktionsapparaten att bli allenarådande i sådan utsträckning att den bestämmer inte bara de socialt nödvändiga sysselsättningarna, kunskaperna och attityderna utan också de individuella behoven och önskningarna”. Människan skulle behöva komma till insikt om och dra lärdom av den situation som samtiden format och själv försatt sig i. Enligt den teknologiska tidsåldern ska den praktiska vetenskapen ha en naturuppfattning som passar en teknologisk tidsålder..//…den korrekta attityden är en teknisk approach och det korrekta förnuftet det tekno-logiska som passar en teknologisk verklighet.” Som ordet tekno-logisk beskriver skall världen förstås utifrån ett perspektiv som är tekniskt och logiskt. Framtiden ska ha en bestämd form där teknologin är (herre över tingen) och behärskandet av naturen ska ske med hjälp av teknologin för att få kontroll över framtiden på ett teknologiskt vis. Det paradoxala i försöket att utveckla en teknologisk rationalitet och förutsäga framtiden är att det skapar mer oreda än ordning i form av en teknologisk irrationalitet. Det som står på spel är omistliga och mänskliga värden.

Renässansfilosofen Pico della Mirandola som 1488 gav ut sin passionerade bok ”Om människans värdighet” (De dignitate hominis) säger att; ”människan övergår allt annat i världen. Hon kan nämligen överskrida alla de gränser som gäller för alla andra levande väsen vilka bara förmår utveckla sig till vad naturen har bestämt den för. Människan kan genom sin vilja sätta gränserna för sitt liv. Människan är sin egen skulptör, och den är arkitekt för sin egen värld. Därmed kan den låta sig sjunka ner till djuriska former men har också makt att höja sig upp till ett gudomligt liv.”

Renässansens humanism ville öppna folks ögon för ett människovärdigare liv – och lyfta fram behovet av förnyelse och vara ett stöd i en andlig önskan i att kunna mobilisera människans skapande förmåga i en kaotiskt och förvirrad tid. Den italienske humanisten Pico della Mirandola skrev; ”Jag ställde dig mitt i världen – för att du så mycket lättare skalla kunna se dig omkring och skåda allt som finns i den..//… jag skapade dig som ett väsen som varken är himmelskt eller jordiskt, varken dödligt eller odödligt, för att du fritt skall kunna utveckla dig själv och besegra dig själv.” Det handlar om att tro och satsa på sig själv. Det skulle också kunna beskrivas med ordet; självförverkligande. Människan växer av att arbeta med sig själv. Studerar och observerar sig själv. Blir självmedveten. Kontrollerar och prövar sig fram. Det är i denna fortbildning som individen förkovrar sig och samtidigt omvandlar sig. Kunskap förändrar inte bara människan, det är också den som gör skillnad.

Faktum är att människan vet mycket mer än den tror sig veta.

Istället för att vilja se månens baksida långt borta från våra liv eller endast staka ut vägar på en karta i den digitala världen kan individen försöka se bakom vår egen själ. Den uppgift som handlar om att utveckla en större harmoni och att närmare sammanföra vår yttre och inre värld, som en ny förmåga att från mitten kunna se båda utåt som inåt. Där medvetandet kan återställa den balans som blivit fördärvad av för mycket schabloner, ensidighet, likformighet och det rätlinjiga, och istället skapa förståelse för ökad mångfald, komplexitet och helhet. Det kräver en förmåga till insikt och anpassning efter samtidens relevanta villkor. Mänskligheten befinner sig i ett nytt gränsland där samtiden befinner sig i ett smärtsamt övergångsstadium där det gamla möter det nya i omegapunkten.

”Att döma av evolutionens alltmer ökade takt kommer denna omvandling, om den sker, att ske inom den närmaste årtionden. Det vore vad Teilhard de Chardin kallade “Omegapunkten”, den punkt där den universella och det personliga kulminerar i varandra. Det skulle emellertid vara felaktigt att betrakta denna omegapunkt som någon slutpunkt i evolutionen eller i de mänskliga framstegen. Den skulle medföra ytterligare en dimension i evolutionen. Och nya dimensioner kan, just för att de är nya dimensioner, inte uttryckas med en tidigare referensrams termer. Från nuvarande position är det alltså sannolikt omöjligt för oss att föreställa oss hur denna nya evolutionsnivå skulle vara beskaffad.”

John R. Platt gör kommentaren att “om vi lyckas rädda oss”, kommer vi att bli delaktiga i den mest otroliga händelsen inom evolutionen. Men huruvida vi skall anta utmaningen och fortsätta vidare, genom Omegapunkten, till en ny era inom evolutionen, eller om evolutionen, som vi känner den, kommer att utsläcka sig själv i någon evolutionär återvändsgränd, beror på oss själva. Om utmaningen antas kommer vi att undergå en betydande kulturrevolution – en medvetandets revolution. självet kommer genom denna omvälvning att återta sin rättmätiga plats i medvetandets centrum precis som solen, genom den kopernistiska revolutionen, återtog sin plats i centrum av solsystemet. En återgång till nollpunktens omega, där balans blir den avgörande faktorn för all hållbar utveckling.

Bristen på känsla berövar det mänskliga livet den estetiska skönheten, symboliska rikedomen, djupdimensionen och mångfalden. Livsdimensionen ger också form och djup åt etiken och värdigheten – människovärdigheten. Förnuftet är begränsat till vad det idag känner till. Förnuftet anger bara den gräns där kunskapen slutar, men ingenting om kunskapen som är utanför förnuftets ramar. ”Man kan härleda kunskapen ur världen, men man kan inte härleda världen ur kunskapen.” Ett förnuft utan etik kan inte öppna nya dörrar. Det är från mitten, varken från alltför högt upp eller för långt, som man har den bästa överblicken. Det ger spännvidd åt både bredden och djupet. Det uppstyltade intellektet kan inte skänka denna överblick. Det kan heller inte skänka beskrivningar och ger färg åt det subtila som en variation av mångfalden.

Kortsiktigheten i det moderna samhället alstrar inget större ”livsbaneperspektiv” – och ju mer intensivt som den kortsiktiga sfären får dominera, desto mer går också historieskildringen och förankringen bakåt förlorad. En form av historielöshet eller frånvaro av känsla av sammanhang uppstår när dåtid, nutid och framtid inte längre uppfattas som en sammanhörande helhet. Det är sant att människan ska leva i nuet, men det korta i nuet, i det ”tillfälligas tid” innebär också att en nyhet eller förändring ofta är borta innan nästa redan kommit.

”Vi behöver en grundlig kunskap om det förflutna. Inte därför att det förgångna besitter någon magisk egenskap, utan för därför att vi inte kan utforska framtiden och likväl behöver något att sätta upp mot det närvarande, för att erinra oss om att de grundläggande förutsättningarna har varit olika under olika perioder.”

Kierkegaard skriver; ”Sokrates mål var inte att göra det abstrakta konkret, utan att genom det omedelbara konkreta låta det abstrakta komma till synes.” Människan kan mer än den anar. Problemet är inte en frånvaro av kunskap, utan svårigheten att formulera och låta det abstrakta ”komma till synes” och göras begripligt.

Filosofen Locke skrev 1670 att; idéer förbinds med varandra när de uppstår nära varandra i tid och rum.” Ny kunskap växer fram som ett resultat när dem presenteras tillräckligt nära varandra så att människan plötsligt kan se eller förstå sambandet på ett nytt sätt. Nyckeln till framtiden. “Att lära sig saker, handlar om att plötsligt förstå något man alltid förstått, men på ett nytt sätt”, utryckte Doris Lessing. Etiken kan binda samman och skapa en större förståelse i den gräns där kunskapen möter okunskapen, där medvetenhetens upplysning lyser allt svagare ju närmare man kommer det omedvetna, och att de okända markerna blir till den bekanta terrängen först när man tillkämpar sig kunskap och intresse om den.

Det krävs kanske ett visst mått av mod, djärvhet och motivation för att utmana egenintresset som handlingsprincip. Det är ungefär på det sätt som när den moderna vetenskapen i det fördolda plötsligt omvandlar det tidigare obevisbara till ett vetenskapligt bevis. ”Medvetandet har vuxit fram, i likhet med allt annat på jorden”, som en anpassningsmekanism genom evolutionen. Robert Ornstein skriver: ”att förstå medvetandet kan mycket väl befria oss från samhällets olika fack som hållit våra jag i förvar.”

”Den associativa maskinen är inställd på att hålla tillbaka tvivel och släppa fram tankar och upplysningar som passar in i den berättelse som för närvarande har övertaget. Ett intellekt som tror att det ser allt som finns att se kommer att bli överdrivet självsäkert helt enkelt för att det struntar i allt som det inte vet”. Idag bevittnar vi rationalismens triump och finner oss samtidigt stå inför tomheten – en estetisk tomhet och öken av teknologisk och mekanisk enformighet.

Marcuse talar i ”Eros och civilisationen” om en estetisk kultur i Schillers anda; återupprättandet av sinnlighetens rätt. Friheten måste sökas i frigörandet av sinnligheten snarare än av förnuftet och i begränsandet av de högre förmågorna till förmån för de lägre…//…en estetisk kultur förutsätter en total revolution av sättet att förnimma och känna…//…befriad från trycket av plågsamma syften och prestationer…//…kan människan återskänkas friheten att vara vad hon borde vara.” Alltså något mer än bara ett arbetsdjur med (människovärdighet) för produktionens eller konsumtions skull (reellt värde).

Ibland behövs det en ny livskraft för att kunna höja sig över det tidigare ingrodda etiska eller moraliska principer. När ett samhälle förändras och höjer sig över den tidigare tillvarons spelregler, så ger det inte bara en ny etisk plattform, utan det skapar också nya kombinationsmöjligheter, vilket innebär en ny förmåga till samarbete och organisering med nya partners. I det globala samhället betyder samarbete och samverkan allt. “Det är när livet varit hotat av brist och försämrad livsmiljö som förmågan till etik har gynnats och utvecklats vidare”, säger utvecklingshistorikerna. Kanske är det först när ekonomi och ekologi som områden börjar samarbeta som en ny tvärvetenskaplig kunskap kan växa fram och för att därefter ge legitimitet och prioritet åt dessa frågor. Det är så det ekologiska- och humankapitalet kan växa och alltid förstärkas.

Etiken är människosyn, en vision om hur det goda kan utvecklas, eller som Aristoteles uttryckte det, en vision om hur vi ska leva. Men utöver detta kan också etiken utgöra en etisk förmåga (som ett redskap), att kunna ställa nuvarande samtid mot evolutionens närvarande element där etiken då fungerar som en evolutionens nyckel för att kunna möjliggöra nya etiska ställningstaganden och erbjuda nya handlingsalternativ som är i samklang med naturen. Etiken som evolutionens nyckel öppnar för nya möjligheter, möjliggör att se och upptäcka samband och sammanhang i dagens globala utveckling, som ännu inte varit möjliga att upptäcka utan en ny etisk förståelse. Etiken – evolutionens nyckel kan skänka människan nya kunskaper och öppna upp nya dörrar som lösningar som ännu inte sett dagens ljus inom området grön kapitalism som ett av många tillämpningsområden. Etik och grön kapitalism hör ihop på samma sätt som nyckeln och låset utgör varandras funktion, ungefär som på samma sätt när etiken fungerar som evolutionens nyckel. Det behövs inte en nyckel utan snarare många olika från olika utvecklingsområden.

Det går inte heller att förstå eller utveckla mångfald utan etikens område. Det går inte att göra en rättvis samhällsprognos av samtiden eller fastställa en samhällsdiagnos utan etiken. Går det att mäta eller fastställa hur planeten Jorden mår utan att ha etiken som en referenspunkt att utgå ifrån? Etiken behöver göras universell så att svårigheter och utmaningar tolkas efter bästa möjliga förutsättningar. Många moderna människor ”efterlyser idag en ny moralisk bas för samhället, en ny etisk grund, vilka inte kräver nya uppfinningar utan en utveckling och tillämpning av människans högre förmågor.” Ett detaljorienterat perspektiv kräver sin detaljlogik, medan det globala och holistiska perspektivet kräver sin ”över-logik” (E.F Schumacher) och kan tolkas som en form av metalogik för att komplexa utmaningar ska kunna hanteras. Det kognitiva tänkandet är människans flexibla träningsmaskin för utvecklandet av hela människan.

Den verkliga betydelsen av etikens funktion är inte det svar den ger på gamla frågor, utan de nya frågor, som etiken stimulerar mänskligheten att framställa. Varje samtid medför sin första klass sensationer och lösningar, och frågor som är relevanta till den tid människa lever i, dessa frågor, inte svaren, är det mest hänförande av allt.

När de mänskliga och sociala normerna rubbas eller sätts ur spel kommer kortsiktighetsprincipen forma vardagens gärningar och handlingar. Det blir den korta tidslinjen som får styra dessa aktiviteter – en tidslinje som blir avskild från etikens och naturens behov. ”Om hela samhällen blir smittade av dessa laster kan de förvissa åstadkomma häpnadsväckande ting, men de blir alltmer ur stånd att lösa de mest elementära problemen i det dagliga livet,” säger E.F Schumacher. Istället kan en kollisionskrock vänta och ett själsligt uppvaknade ske som saknar motstycke. Nya normer av utbildning och träning måste hjälpa nya generationer att lära sig att uppfatta sig som en människa i en ömsesidig relation till naturen, med tanke på brinnande aktuella miljöfrågor, klimathot och frågor som rör den globala uppvärmningen. Hur länge ska och kan de gamla maktstrukturerna få dröja sig kvar?

Ett slumrande språk som kommer i beröring med sina djupare anlag och resurser kan öppna nya dörrar, som sedan kan bereda vägen med nya etiska handlingsalternativ.

Vår epoks livsstil är bestämd genom sitt ensidiga materialistiska intresse. Den moderna människan står med en fot i den yttre verkligheten och med den andra i den inre verkligheten, på samma sätt som den står med en fot i det medvetnas och med den andra i omedvetnas värld, därav den kluvenhet den ibland kan uppleva.

Språket är också beroende av ständig förkovring och utveckling, som en subtil förmåga och konstnärlighet för att kunna upptäcka och beskriva livets skörhet och bräcklighet. Språket kan inte göras likformigt och låta sig styras av ettor och nollor för det skulle göra det så mycket fattigare på innehåll. Världen blir allt mer komplex och ett fattigare språk skulle missa alla finare nyanser att beskriva det med. Den är beroende av sin glöd, på samma sätt som livsviljan finner sin glöd och energi i vardagens aktiviteter. Litteraturen kan skildra den närmaste föregående tiden som en välordnad trädgård människan lever i, men också att med nya ord försöka ge uttryck åt det subtila, etiska, estetiska och existentiellt svårfångade. Ju längre ut i periferin man kommer, desto större etisk uppfattningsförmåga och djupare förståelse kräver det. I en globaliserad värld blir dem stora frågorna allt viktigare för människan och inom politiken.

Den process som kunde ha varit medvetandet till gagn för att bättre kunna förstå långsamma, smygande och globala förändringar har istället lett till en ny informationsbrist. Teknologins utveckling har i motsats till vad conatus betyder (att stiga högre) istället inneburit att ”människan har klättrat ner på en lägre bandbredd…//…medvetandet får livnära sig på några bitar i sekunden…//…det är som snabbmat: nästa ingenting att smälta, inga ben och fibrer att göra sig av med på vägen…//…livet blir ett ansträngande försök att ta sig högre upp i trädet på basis av en smula information från en skärm…//…arbetsprocessen innehåller inte längre ett överflöd av detaljer och sinnlighet, utan bara en stor torr och torftig minimikost av information, som måste ”iklädas” exformation för att bli meningsfull…//…problemet är att ingen längre färdas i den verkliga terrängen utan bara sitter och stakar ut vägar på en karta…//…därför blir det svårt att formulera sina behov via språkets låga bandbredd.”

En moralisk bas innebär en ny etisk grund, som inte handlar så mycket om att det behövs så många nya uppfinningar, utan om en utveckling och tillämpning av människans högre etiska och moraliska förmågor. Det är inte pengarna i sig som kommer att lösa varken kriser eller brister som fattigdom, svält eller krig, utan det handlar om hur den moraliska tillämpningen brukas av den moderna människan. Det behövs nya moderna och moraliska lösningar mer än nya innovationer, även om dessa också är värdefulla. Kanske kommer dem nya uppfinningarna som ett resultat av när människan eftersöker möjligheten att se nya moraliska lösningar på problem.

Att upptäcka och identifiera olika sociala samhällsproblem handlar om kreativitet och innovationslust. Det skapar samtidigt nya marknader för problemlösare och innovativa företagare – och nya verksamheter leder till nya jobbmöjligheter för människor i samhället. En sådan problemlösande attityd stimulerar tillväxten snarare än att bromsa eller förhindra den. Att leva i sin samtid innebär att det framkallar nya tankar på problemlösning. Det i sin tur kräver en ny undersökning och slutar ofta med en helt ny inställning eller uppfattning till vad man tidigare upplevt. Det är med språkets hjälp människor öppnar nya dörrar och skapar livsutrymme på den högre bandbredden.

Det är inte ekonomin som är problemet, utan att det saknas en ”moralisk bas” för hur resurserna, tillgångarna och möjligheter kan fördelas mer rättvist i samhället eller göras tillgängliga för allt fler. En moralisk bas innebär en ny etisk grund, som inte handlar så mycket om att det behövs så många nya uppfinningar, utan om en utveckling och tillämpning av människans högre etiska och moraliska förmågor.

Filosofins område hjälper människan inte bara att förstå att andra människor kan ha fel; den tillhandahåller dessutom verktyg som gör det möjligt att bestämma vad som är rätt. Människan behöver ingen formell utbildning och behöver inte tillhöra en rik överklass för att börja leva efter ”konsten att tänka själv”. Var och en som äger en nyfikenhet och intresse kan utvärdera eller analysera information för att komma fram till ett eget ställningstagande eller ståndpunkt. Det sker ofta dagligen genom vardagslivets olika samtalsämnen. Aristofanes gav uttryck för en kritik av de intellektuella som var välbekant: att de genom sina frågor glider allt längre bort från vettiga och de finare synpunkter än de människor gör som aldrig har vågat sig på att analysera saker och ting på ett systematiskt sätt. Det är inte bara andra människors kritik eller fientlighet som kan få människor att avstå från att ifrågasätta ”status quo”. Människors vilja att tvivla kan bli precis lika undergrävd av en misstanke om att samhällskonventionerna måste vila på fast grund – även om människan inte riktigt vet exakt vilken denna grund är – av den enkla anledningen att så många människor har hållit sig till dem under så lång tid. Resultatet kan bli att man undertrycker de tvivel och många frågor man har och istället följer ”den gängse uppfattningen” och följer flocken därför att människor har svårt att se sig själva som banbrytare för hittills okända och obekväma sanningar. Klimatdebatten är ett område fyllt med obekväma sanningar och som för många också innebär det oekonomiska på kort sikt. Det är ett område som ofta prioriteras högst och viktigaste av människorna, men där utvecklingen tycks gå långsammare när det är som allra viktigast för vanliga människor.

Den gamla 1600-tals filosofin har kunnat ses som en företrädare för en helhetssyn i miljöpolitiken, som med större tydlighet tar vara på uppfattningen att allt i naturen hänger samman i ett evigt kretslopp, ande och materia, själ och kropp, människa och natur. Husserl menade att människan behövde hitta tillbaka till denna ”kunskapens ursprung” och förståelse. Ordet HELHET i detta skrivande sammanhang handlar om kretsloppets sammanhang, samspelet mellan människa och natur. Allt hänger samman. Djur och växter existerar i en utbyteskedja som omvandlar solenergi till rörelse och håller i gång ett kretslopp av komplexitet. Människan är som jorden en levande organism i detta sammanhang. När kunskap flyttas in i ett nytt sammanhang har den ofta kastas nytt ljus över ett problem eller bidragit till en annorlunda användning av den. Människans originalitet ligger i att använda kända och prövande kunskaper i ett nytt sammanhang. Allt tänkande är originellt när faktorer och omständigheter framträder som tidigare inte har förutsetts. När kunskap rör sig uppåt eller högre upp och integrerar på nivån ovanför framträder nya egenskaper och resurser som saknade på den tidigare nivån – möjligheten till en överblick från hög nivå kan ha en förklaringsförmåga som helt enkelt saknas på de lägre nivåerna.

“Organisering är ett sätt för människor att skapa resurser som de inte skulle kunna skaffa sig på egen hand. Man kan urskilja tre olika principer för hur en organiserad koordinering av människors arbete kan öka deras sammanlagda styrka. Den enklaste formen av koordinering är att ett antal människor samlas för att kombinera sina ansträngningar, tex för att ro en båt. Om alla tillsammans ror en går det fortare än om var och en skulle ro sin egen båt. Men varje människas ansträngning är lika stor. Det gäller att hitta ett sätt på vilket man kan samordna ansträngningarna så att de inte går förlorade, och det är inte alltid helt lätt om tex roddarna hindrar varandra genom att dem är klumpiga. En annan metod för koordinering är att människor turas om att göra saker efter varandra, tex för att hålla en eld brinnande. Det innebär att den första personens handlingar får en fortsättning och utsträcks i tid. För det tredje finns mer avancerade former av koordinering, tex när deltagarna i en organisering får olika uppgifter, så att exempelvis inte alla spelarna i ett fotbollslag ska springa upp och ner på planen under matchen.”

En ökenvandring – en inre scen

Förmågan till inlevelse i andra människors situation kräver att jag som människa har ett inre rum, en scen där jag kan spela upp olika livssituationer och ta ställning till dem ”inifrån”. Den amerikanske filosofen Harry Frankfurt har utvecklat en teori om människans moraliska förmåga.

Han uttrycker det så att människan har önskningar av första och andra graden.
Första gradens önskningar är de direkta impulserna, födda ur fysiologiska behov. Den andra gradens önskningar är vår reaktion på dessa impulser, vårt val att följa dem eller inte följa dem.

Exempelvis kan vi tänka oss en grupp personer på en ökenvandring, trötta och törstiga nå fram till en liten vattensamling i en oas. Den som först kommer fram får en omedelbar impuls att kasta sig i vattnet och dricka så mycket han orkar. Men eftersom han är människa finns det i honom ett litet mellanrum mellan impuls och handling. Han kan överväga konsekvenserna av olika handlingsalternativ. Om han direkt följer sin impuls kanske han dricker så mycket att det inte räcker till alla de andra i gruppen. Det innebär att han kan väga sin första önskan att direkt stilla sin törst mot sin andra önskan att vara solidarisk med sin grupp. Kanske väljer han det senare alternativet och avstår från en omedelbar behovstillfredsställelse för att rädda något som han anser mer värdefullt, nämligen gruppens solidaritet. Utrymmet mellan första och andra gradens önskningar är den inre scen där etik och moral lever. Typiskt för människan är att hon har ett självmedvetande, en förmåga till distans till sitt omedelbara jag.

Denna liknelse skulle lika gärna kunna beskriva den exploatering av jordens resurser och naturtillgångar som idag sker. ”Förnekas problemen nu, vinner vi sinnesfrid bara på kort sikt. Priset måste betalas av dem som nu växer upp”. Människans bästa kan aldrig ske till priset av förstöring av naturen, utan kan endast fortsätta i en ömsesidig samverkan mellan de ekonomiska och ekologiska principerna. Det behövs födas och utvecklas en radikalare och fränare ifrågasättande av den nuvarande kapitalistiska, vetenskapens och teknokratins kortsiktiga ”realistiska” perspektiv. Det måste till ett nytt sätt att tänka kring framtiden. Det kapitalistiska monetära systemet är en återvändsgränd, där guld blir till skuld åt kommande generationer och riskerar att i arv efterlämna en utplundrad jord. Vad händer i det samhälle där människor är allt för upptagna av de yttre och utåtriktade ansträngningarna, i så hög grad att ”det inre livet” i förhållandet till det yttre aldrig hinner hamna i blickpunkten?

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *