Leviathan Panoptikon “Platonpolis”

Finns den fria viljan och kan det existera någon frihet utan den fria viljan? Vems vilja ska människan vara till lags och vems vilja följer människan? Filosofen Hobbes, som var en stark anhängare av en stark, central statsmakt, kallar Staten för Leviatan. Det kan tyckas egendomligt att en anhängare av en stark stat liknar staten vid ett monster. Han skriver:

Och se vilken kraft han äger I sina händer, vilken styrka han har I sin buks muskler. Han bär sin svans så styv som en ceder, en konstrikt flätverk äro senorna I hans lår. Han benpipor äro såsom rör av koppar, benen I hans kropp likna stänger av järn”

Det är omöjligt, heter det, att dra upp upp Leviatan med en metkrok.

Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne/…/.

Vem mäktar med rycka av honom hans pansar?

Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Hans hjärta är fast såsom I sten, fast såsom bottenstenen I kvarnen”.

Valet till detta är Hobbes är att människan annars styrs av naturtillståndet, och menar att det då blir ännu värre, ett allas krig mot alla.

Staten, Leviatan, liknar det hemska, obetvingliga vidunder med samma namn I gamla testamentet. Alla ser staten som ett monster med den är likväl nyttig och nödvändig för den allmänna säkerheten, dvs för individernas säkerhet. Inte nog med detta. Så snart en suverä har valts, förlorar individen alla sina rättigheter. Sådana delar suveräniteten ut helt efter eget godtycke, utan apell. Han utser också sin efteträdare. Suveränens makt baseras på individernas fruktan för straff och suveränen har monopol på våldsutövning. Suveränen har också oinstkränkt rätt att cencurera åsiktsyttringar, litteratur, allt tänkande. Suveränen bestämmer över kyrkornas dogmer och religionsutövning, eftersom det är viktigt att at endast en enda likformig lära förekommer. Allt tal om den enskildes tankefrihet var för Hobbes lika mycket sentimentalt svammel.

Människan är dock bunden och beroende av staten. Hur människan än reagerar, är den med eller mot sin vilja bunden vid staten. Somliga ser Staten som alla goda gåvors givare, själva källan till all hjälp, alla former av bidrag, underhåll och understöd, pensioner och rabatter; för vissa ett outtömligt guldhav att ösa ur; för andra upplever att dem tar deras pengar. Från början skickar Staten studenterna till skolan för utbildning och uppfostran, någon kallas in för exercis, bestämmer dennes ransoner, fastställer de priser som ska betalas, förordnar hur länge samhällsmedborgaren ska arbeta och anvisar platsen där den en gång får begravas. I det moderna samtiden måste allt från början till slut placeras i olika kategorier eller fack för att det ska stämma enligt naturvetenskapens kategorisering av människor (och inte saker).

Staten kan tyvärr agera som det stora berget eller utgöra det byråkratiska hindret för olika människor. Det är inte för mycket sagt, att staten med sin byråkrati är ett stort problem för varje modern människa. Redan den långa raden av blanketter, som den får sig förelagda, påminner individen om hur kontrollerad och dirigerad samhällsmedborgarens tillvaro är. Ibland är den tacksam för detta, ibland upplever människan det byråkratiskt olustigt – och än mer olustigt upplevs det byråkratiska språket för många. Vad människan än tycker om staten, så skulle inte mycket fungera överhuvudatget utan staten. Det skulle inte finnas mycket till ordning överhuvudtaget. Men människan kan trots detta ändå fundera på hur samtiden tar sig uttryck och fundera på vad frihet egentligen betyder idag. Förmodligen går det att uppleva frihet på fler än ett sätt.

Hobbes viktigaste verk blev Leviatan, som publicerades 1651. Boken ledde omedelbart till svårigheter och tvingades till en uppgörelse där han fick avstå sin politiska verksamhet. Efter mycket om och men så klarade sig Hobbes undan men tvingades hålla tyst I fortsättningen. Det är idag åter högaktuellt ämne flera hundra år senare eftersom människan idag också ser framfarten av hur övervakningssamhället breder ut sig I hela samhället. På punkt efter punkt och långsamt sker olika inskränkningar på människans frihet – på det personliga, själsliga och kroppsliga området. Innebär den teknologiska utvecklingen att den mänskliga friheten minskar och att den personliga integriteten med små steg ständigt nerprioriteras i övervakningssamhället? Har det moderna informationssamhället med sina teknologiska redskap skapat ett ”panoptikon” – övervakningssamhälle som ett digitalt fängelse? Är det mänskligheten nya “digitala järnbur” man konstruerar, där allt kan övervakas och kontrolleras? Vad som är gemensamt för den nya tekniken oavsett vad man tycker om den, så medför dem nya teknologierna till stora möjligheter till nya former av dominans. Denna nya och styrande kommunikation har människan ringa förmåga att se konsekvenserna av ännu, och där dessa nya teknologierna bidrar med andra ord till att driva ut människan I en okänd social terräng.

Är dagens teknik, informations- och övervakningssamhälle ett nytt teknikens Leviatan mänskligheten idag får se växa fram? Där denna utveckling tar sig uttryck som ett växande panpotikon. Innebär den teknologiska utvecklingen att den mänskliga friheten minskar och att den personliga integriteten med små steg ständigt nerprioriteras i övervakningssamhället? Har det moderna informationssamhället med sina teknologiska redskap skapat ett ”panoptikon” – övervakningssamhälle som ett digitalt fängelse? Priset för denna frihet är ständig kontroll och övervakning. I dagens moderna informationstid sker denna utveckling med mer subtila och utstuderade metoder och tekniker som kan liknas vid i det ”orwellska samhället”, där allt styrs och kontrolleras, även om det inte är någon diktator som härskar synligt, existerar det ett anonymt härskande, som ett ansiktslöst herravälde.

Ordet panoptikon kommer från grekiskans ”pan” och betyder ”allt” och ”optikos” och betyder ”som hör till synen”. Det var den brittiske filosofen Jeremy Bentham som i slutet av 1700-talet beskrev panoptikon en typ av fängelsebyggnad som består av en rund byggnad indelad i tårtbitsliknande celler. Mitt i byggnaden står ett torn där en övervakare kan observera alla fångar utan att dem kan avgöra om de blir övervakade eller inte. Detta skapar därför enligt Bentham en ”känsla av ett osynligt allvetande”. Foucault formulerar samma idé med orden att det ska ge sken av en ”anonym makt”.

Hela poängen med ett panoptikon i mitten var att eftersom det var fysiskt omöjligt att övervaka alla på en gång, skulle dem känna att dem var övervakande utan att kunna avgöra om det var så eller inte, och därför måste agera som om dem var bevakade hela tiden. Namnet panoptikon är också en hänvisning till Panoptes från den grekiska mytologin; han var en jätte med hundra ögon och var därmed känd för att vara en mycket effektiv nattvakt. Det var nämligen bara ett fåtal av alla hans ögon som sov samtidigt. Det fanns med andra alltid ögon som fortfarande var vakna.

H G Wells skriver i sin bok ”Worldbrain” (Världshjärnan), och denna utveckling skulle kunna betraktas ur det perspektiv som dagens övervakningssamhälle framträder på idag. Tekniken har det gjort det möjligt att påverka, övervaka och kontrollera människor på ett helt nytt sätt idag. Vissa talar om denna utveckling som en global brain – en elektronisk hjärna, där alla påverkas och påverkar på något sätt. Håller denna utveckling på att bli ett enda stort panoptikon-experiment av proportioner ingen riktigt vet vart det tar vägen? Världen håller på att bli råmaterial för en total administration, som slukar till och med administratörerna. Dominansen garn har blivit förnuftets garn, och samhället har snärjt in sig i detta garn på ett ödesdigert sätt.

Allt utvecklas mot supersnabbt, superteknologier, supermänniskor (robotmänniskor), supermakter, superstora företag, superekonomier och inom miljön talas det om superstormar i framtiden. Genom historien har det talats om en ”Leviatan”, ett monster, ett obetvingligt vidunder med samma namn i Gamla Testamentet. Ordet Leviatan förekommer fem gånger i Bibeln (Job 3:8, Psaltaren 74:13-14, Ps 104:25-27, Jesaja 27:1 och Job 40:20-28 i översättningen från 1917 och i Job 41:1-25 fortsätter beskrivningen av Leviatan). I första Moseboken 1:21 står det att Gud skapade de stora havsdjuren, där dessa utgör bilden för dem stora valarna. Det är samtidigt ett gammalt mytologiskt sjöodjur som Gud enligt Gamla Testamentet segrade över. Det fanns nog ingen större ide att utifrån skapelseberättelsen att Gud skulle besegra dem stora havsdjuren valarna, varför det måste skildra och beskriva något annat som Gud segrade över.

Själva beskrivningen av Leviatan känns mer igen som ett icke-naturligt skapat djur eller monster. Inom mytologin från den Främre Orienten, intygas så tidigt som det 3:e årtusenden f.Kr i sumeriska kulturen skildras myten om guden Ninurta som övervinner den sjuhövdade ormen. Det har gjorts tolkningar och kopplingar att Leviatan också kan vara ett uttryck för Guds kamp och seger mot dem sju dödssynderna.

Andra tolkningar av ”jag såg ett odjur stiga upp ur havet, det hade tio horn och sju huvuden” (Uppenbarelseboken 13:1), syftar på olika forntida stormakter och härskare, som beskrevs med olika bilder (leopard, björn, lejon, tio horn).

”Tio horn” betecknar de tio första romerska kejsarna. Och skildringen av ”sju huvuden” med hädiska namn handlar om de sju kejsare och från statens sida utsatte kristna för grymma förföljelser och använde titlar, som sårade dessa religiösa känslor. Denna förföljelse mot kristna skildras i (Dan 7:22), ”hornet (kejsaren) förde krig mot dem heliga och underkuvade dem”.

Man skulle i religiös mening predika och dyrka staten och dess härskare. De som inte underkastade sig staten och härskaren/kejsaren fick lida av statens olika grymheter. Ordet ”tio horn” återfinns i (Dan 7:8) och skildrar där den jordiska makten ”det hade ögon som en människa och en mun som talade stora ord.” I (Dan 7:4-9) skildras den stora och skräckinjagande makt som fanns hos dessa olika kejsare, ”gavs makt att härska” och ”det var fruktansvärt, skräckinjagande och omåttligt starkt”. Att det handlar om kejsare och makt framkommer i (Dan 7:9) där det talas det om tronstolar. I (Dan 7:11) skildras de stora skaror av människor som betjänade kejsaren, ”tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom”. I Uppenbarelseboken 13:4-6 beskrivs också denna dyrkan för (den som hade tio horn och sju huvuden), ”hela jorden greps av beundran och följde det” och ”tillbad” makten.

Man hyllar och beundrar dess stora makt, som då tycktes överträffa allt annat. I sin förening antyder dessa bilder att all världslig makt nu samlats i det romerska riket (se Upp 17:7, 17:9, 17:13), där de sju huvuden och de tio hornen tydligt ställs samman med Rom, med romerske kejsare och med den romerske världens utveckling. Det sannolika åsyftas olika furstar och kejsare i det romerska imperiets historia, där Augustus räknas som den förste av dem, Nero den femte, Vespasianis (69-79 e. Kr.) den sjätte, Titus korta regeringstid (79-81 e.Kr) som den sjunde, liksom den åttonde kejsarens, Domitianus.

I Uppenbarelseboken 1:9 skriver Johannes att han skrev från en liten ö Patmos vid Egeiska havet. Under romartiden användes ön som fångkoloni eller förvisningsort och tvingade kristna att gå i landsflykt. Detta var anledningen till att Johannes, som annars bodde i Efesus, nu hade förvisats till Patmos. Uppenbarelseboken 1:9-20 handlar om Johannes uppenbarelser på ön Patmos. Liknelsen med havet handlar om hur han sett ut över havet och tänkt på Rom som låg där borta på andra sidan, och på dess stora makt och grymhet mot dem kristna. Uppenbarelseboken (13:1) skildrar det första vidundret som ett sjöodjur som steg upp ur havet. Eftersom versen ”tio horn och sju huvuden” handlar om kejsare och härskare under romartiden, så måste också liknelsen med att det stiger upp ur havet handla och skildra den framväxt och makt som tilltog när (imperiet) det romerska riket växt fram under romartiden.

Willis Harman och ett forskarteam vid Stanfords forskningsuniversitet gjorde en större undersökning av mänsklighetens ”möjliga utvecklingslinjer” och kom i rapporten ”Changing Images of Man” fram till att det bara fanns två alternativ som inte ledde till kollektiv katastrof. (Dessa möjliga utvecklingslinjer förutsågs och beskrevs 1974). ”Det första av dem var något som kallades ”vänlig fascism” – ett styrt samhälle som regeras av ett ansiktslöst och vittomfattande komplex av krigs-välfärds-industriella-kommunikations-polisiära byråkratier med en teknokratisk ideologi. Detta innebär i stort sett att den nuvarande trenden fortsätter in ett orwellskt 1984, där stabiliteten endast kan vidmakthållas med våld.

Även om teknokrati är en hypotetisk statsform så innebär den att vetenskapen ska ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter att ska komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer. Det finns anledning i vårt samhälle till oro för att dem fortskridande mekaniseringen, centraliseringen och byråkratiseringen kommer att göra livet omänskligt. Det tar sig uttryck som en starkare byråkrati åt organisationen, men inte mer mänsklig eller personligare för folket eller mer makt åt folket i demokratisk anda. När datoriseringen befrämjar en starkare byråkrati, omvandlar människors problem till opersonliga ärenden som avgörs av ogenomskådliga instanser.

Demokratisering har allt mer kommit att handla byråkratisering, som också är en byråkratisering av experten i samhället, med tiden där expertens roll blir helt byråkratiserad. Denna utveckling beskrivs som avpersonalisering av maktutövandet, där staten förvandlats till en maskin, vars brist på enskildes personliga förhållande kan ha en förtryckande inverkan. Staten har då blivit en byrå-krati, ett kontorsvälde, genom att de människor som har makten över denna maskin får ett herravälde över dem som måste underkastas reglerna och anordningarna. Slår man sedan ihop den teknologiska experten som byråkrat, är steget inte långt borta till att ”teknokraten” fått se dagsljuset för första gången.  I den mekaniserade eller byråkratiserade uppstår en form av monotomt och upprepad mekanisering inför människor. Det vilar något obehagligt faktum över detta. Världen håller på att bli råmaterial för en total administration, som slukar till och med administratörerna. Dominansen garn har blivit förnuftets garn, och samhället har snärjt in sig i detta garn på ett ödesdigert sätt. I en sådan samhällsutveckling menar man att ”bara genom tekniken kan människan och naturen bli hanterliga objekt för organisationen”. Samtidigt befrämjar datoriseringen möjligheterna att övervaka människornas beteende. Därmed närmar sig utvecklingen alltmer det samhälle som George Orwell beskrev i sin roman ”1984”, där allt kontrolleras av Storebror, som alltid ser dig! En filosof vid namn Plotinos intresserad sig för Platons allergorier och myter, där han tog fasta på mystiken i dialoger som ”Faidon” och ”Staten”. Han planerade en ny stad, som skulle heta ”Platonpolis” efter idealstaten, men den byggdes aldrig. Det orwellska samhället ”1984” känns igen som det övervakande samhället och ”registerstaten”.

Det är lätt att experterna, rationalisterna och teknokraterna är upptagna med att jaga fram hastigheten, bland sina kontrollur, kategoriseringar, generaliseringar, tabeller och register att människan lätt glöms bort. ”En sådan utveckling innebär en risk för konsolidering av de befintliga maktstrukturerna, även om detta måste ske på ett raffinerat sätt och inte genom att direkt neka folk tillgången till information. Den kommer därmed inte att öka den vanliga medborgarens ögon och öron så mycket som Storebrors ögon och öron. Denna Storebror kan ta sig formen av en ”registerstat” där samhällets av hänsyn till social välfärd och lag och ordning övervakar människors handlingar.”

Harry Martinsson ”har i sitt rymdepos ”Aniara” från 1956 lyckas fånga många väsentligheter som går att känna igen i dagens moderna samhälle. Det som utmärker ”Aniara” är att författaren har lyckats foga samman den episka diktens urgamla former med science fiction innehåll. Eposet är en existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Något som tydligt framgår är att författaren vill ställa frågan varför människan har en tendens att använda den samlade kunskap och intelligens till att göra sådant som skadar miljön och oss själva. Denna destruktivitet symboliseras i Aniara av Spjutet som ilar fram genom rymden, alltid i en snabbare takt än rymdskeppet. Aniara är således det logiska svaret på människors ovilja att se konsekvenserna av sitt handlade. Enligt Martinsson är eposet Aniara en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer. Aniara är också en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis. Handlingen utspelar sig ombord på goldondern, Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från Jorden till Mars och Venus, eftersom Jorden är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet och in i det okända.

”Resten av berättelsen beskriver hur besättningen och passagerna reagerar när det ofattbara går upp för dem – att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är en tillvaro ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden tar slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet är jämförelsen av rymdskeppet med ”en liten blåsa i Guds andes glas.” Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid. Det blir uppenbart hur liten och bortkommen människan framstår utanför sitt jordiska ramverk. I Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex, filosofi och till en början hos Mima, en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som uppfångar fragment av tankar och bilder i rymden, vilka tjänar som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. Efter hand betraktas Miman alltmer som en gudinna vid vars altare passagerna knäböjer, men Miman orkar till slut inte bära alla fruktansvärda insikter om människans dåd. Hon bryts ner och dör av sorg.

Människan är inte i förväg preparerad till att förstå eller hantera det ständiga massmediala flöde av information om olika olyckor eller katastrofer. Media bidrar alltmer till att förmedla ”världens sår” – och i detta nya bildflöde försvinner mycket av det väsentliga och det kan bli svårare att tolka vad som sker. ”Teknotrötthet kan leda till likgiltighet och belasta den mänskliga fattningsförmågan och därför ha en förslöande inverkan. Ja, olyckorna som den ser på sina dataskärmar riskerar att passera förbi som det vore en underhållningsfilm. I en sådan postmodern samhällsutveckling riskerar människan att bli en åskådare snarare än aktörer i livet.”

Det som är helt nytt för människan i hela det teknologiserade samhället är att Internet och alla dess förgreningar över hela jordklotet kan ses som en ”global brain”, en världsomfattande elektronisk hjärna. Man talar om indata och utdata för hjärnan: hjärnan är hårdvaran, medan följden av data som den uppfattar och bearbetar är mjukvaran.

Marchall McLuhan hävdade att hela människan innesluts av de elektroniska bildmedierna i dessas tid och rum…//…de utvidgar hennes centrala nervsystem över hela mänskligheten genom att omedelbart leda det genom rummet och (då)tiden…//…särskilt etablerandet av en hybridförbindelse mellan olika medier…//…mediet är budskapet eftersom detta oavsett innehåll är ett budskap om en ny sinnlig gemenskap, om att vi i den elektroniska tidsåldern bär hela mänskligheten ”som vår hud”…//…genom medierna kan våra öron och ögon nu uppfatta hela världen…//…hela världen har blivit ett nära samhälle – en global by…//…han menar att medierna kommer att få oss att känna för hela mänskligheten och göra oss djupt engagerade i världen. De kommer kort sagt att göra oss till etiskt bättre människor.”

Vilar det en högstämd idealisering och lovsång över den nya tekniken att man blir blind för hur man också påverkas av den eller vilka olyckor den kan ställa till med, och där friheten i stället ersätts av ofriheten eftersom man aldrig kan koppla bort tekniken. Har tekniken, maskinen och robotarna blivit något idealiserat och upphöjt utan att man lägger märke till det? Det finns ett opublicerat material om Folke Fridells kritik av den moderna maskincivilisationen, där rubriken lyder ”Att avideologisera maskinen”.

Han uttrycker; ”Den indirekta demokratin är så oerhört indirekt att ett vacuum skapats kring den enskilde individen, vars läge rättare måste betraktas som hjälplöst istället för jämbördigt. Detta vacuum var inte något som följde av den moderna tekniken, utan hängde samman med en okritisk ny gudadyrkan, en ny ”maskinreligiositet”. Det orwellska samhället och rymdeposet Aniara ger tillsammans en ny bild av ett ”elektroniskt panoptikon” – Miman i Aniara som beskrivs som en sorts ”allvetande dator” och ett orwellskt samhälle regeras av ”ett ansiktslöst” och vittomfattande komplex styrt av byråkratier med en teknokratisk ideologi.

Den artificiella intelligensen, den konstgjorda människan, den tänkande maskinen eller vad man än vill kalla den, så är budskapet i rymdeposet Aniara att; ”Det finns hos miman vissa drag som kommit med i den och verkar där i banor av en sådan art att människans tanke aldrig vandrat dem…//…uppfinnaren var själv fullständigt slagen den dag han fann att hälften av den mima han uppfunnit låg bortom analysen. Att hälften uppfunnits av miman själv.”

Håller den moderna världens teknologier på och skapar sin egen konstgjorda och icke-naturliga ”teknikens leviatan” med alla dess olika mekaniserade krigsmaskiner och ”konstrobotar”? Allt utvecklas mot supersnabbt, superteknologier, supermänniskor (robotmänniskor), supermakter, superstora företag, superekonomier och inom miljön talas det om superstormar i framtiden. Genom historien har det talats om en ”Leviatan”, ett monster, ett obetvingligt vidunder med samma namn i Gamla Testamentet. Ordet Leviatan förekommer fem gånger i Bibeln (Job 3:8, Psaltaren 74:13-14, Ps 104:25-27, Jesaja 27:1 och Job 40:20-28 i översättningen från 1917 och i Job 41:1-25 fortsätter beskrivningen av Leviatan). I första Moseboken 1:21 står det att Gud skapade de stora havsdjuren, där dessa utgör bilden för dem stora valarna. Det är samtidigt ett gammalt mytologiskt sjöodjur som Gud enligt Gamla Testamentet segrade över. Det fanns nog ingen större ide att utifrån skapelseberättelsen att Gud skulle besegra dem stora havsdjuren valarna, varför det måste skildra och beskriva något annat som Gud segrade över.

Själva beskrivningen av Leviatan känns mer igen som ett icke-naturligt skapat djur eller monster. Inom mytologin från den Främre Orienten, intygas så tidigt som det 3:e årtusenden f.Kr i sumeriska kulturen skildras myten om guden Ninurta som övervinner den sjuhövdade ormen. Det har gjorts tolkningar och kopplingar att Leviatan också kan vara ett uttryck för Guds kamp och seger mot dem sju dödssynderna.

Andra tolkningar av ”jag såg ett odjur stiga upp ur havet, det hade tio horn och sju huvuden” (Uppenbarelseboken 13:1), syftar på olika forntida stormakter och härskare, som beskrevs med olika bilder (leopard, björn, lejon, tio horn).

Tio horn” betecknar de tio första romerska kejsarna. Och skildringen av ”sju huvuden” med hädiska namn handlar om de sju kejsare och från statens sida utsatte kristna för grymma förföljelser och använde titlar, som sårade dessa religiösa känslor. Denna förföljelse mot kristna skildras i (Dan 7:22), ”hornet (kejsaren) förde krig mot dem heliga och underkuvade dem”.

Man skulle i religiös mening predika och dyrka staten och dess härskare. De som inte underkastade sig staten och härskaren/kejsaren fick lida av statens olika grymheter. Ordet ”tio horn” återfinns i (Dan 7:8) och skildrar där den jordiska makten ”det hade ögon som en människa och en mun som talade stora ord.” I (Dan 7:4-9) skildras den stora och skräckinjagande makt som fanns hos dessa olika kejsare, ”gavs makt att härska” och ”det var fruktansvärt, skräckinjagande och omåttligt starkt”. Att det handlar om kejsare och makt framkommer i (Dan 7:9) där det talas det om tronstolar. I (Dan 7:11) skildras de stora skaror av människor som betjänade kejsaren, ”tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom”. I Uppenbarelseboken 13:4-6 beskrivs också denna dyrkan för (den som hade tio horn och sju huvuden), ”hela jorden greps av beundran och följde det” och ”tillbad” makten. Man hyllar och beundrar dess stora makt, som då tycktes överträffa allt annat. I sin förening antyder dessa bilder att all världslig makt nu samlats i det romerska riket (se Upp 17:7, 17:9, 17:13), där de sju huvuden och de tio hornen tydligt ställs samman med Rom, med romerske kejsare och med den romerske världens utveckling. Det sannolika åsyftas olika furstar och kejsare i det romerska imperiets historia, där Augustus räknas som den förste av dem, Nero den femte, Vespasianis (69-79 e. Kr.) den sjätte, Titus korta regeringstid (79-81 e.Kr) som den sjunde, liksom den åttonde kejsarens, Domitianus. I Uppenbarelseboken 1:9 skriver Johannes att han skrev från en liten ö Patmos vid Egeiska havet. Under romartiden användes ön som fångkoloni eller förvisningsort och tvingade kristna att gå i landsflykt. Detta var anledningen till att Johannes, som annars bodde i Efesus, nu hade förvisats till Patmos. Uppenbarelseboken 1:9-20 handlar om Johannes uppenbarelser på ön Patmos. Liknelsen med havet handlar om hur han sett ut över havet och tänkt på Rom som låg där borta på andra sidan, och på dess stora makt och grymhet mot dem kristna. Uppenbarelseboken (13:1) skildrar det första vidundret som ett sjöodjur som steg upp ur havet.  Eftersom versen ”tio horn och sju huvuden” handlar om kejsare och härskare under romartiden, så måste också liknelsen med att det stiger upp ur havet handla och skildra den framväxt och makt som tilltog när (imperiet) det romerska riket växt fram under romartiden.

Leviatahn dök för första gången upp I Gamla Testamentet (Jobs bok kap. 40-41). Den beskrivs där som det hiskerliga havsodjur förkroppsligad ondskans krafter. Hobbes menar att det som kännetecknar nya epok I mänsklighetens historia vilken ma nu trätt in, är att människorna för att undvika naturtillståndet anarki (allas krig mot alla), har människan överlämnat makten över sig själva till en ny överhet, Staten. Man offrar en del av sin frihet och som motprestation kräver man att samhället erbjuder försörjningsmöjligheter, bostäder och skydd av liv och egendom. I gengäld kräver dem säkerhet och en möjliget att bygga upp ett civiliserat samhälle. Individen har när den väl valt att offra sin frihet, inget annat val än att underordna sig denna makt för att kunna få ut sin del av uppgörelsen. Med andra ord är svårare att lyckas utan denna uppgörelse. I enkelhet kan uttrycka denna uppgörelse som att man offrar sin frihet för att få Statens beskydd. Men nu när de nitton århundrandet närmade sig sitt slut, var detta kontrakt I uppenbar fara: det behövde omförhandlas. Statsmakten, betraktad genom Hobbes Leviatan gestaltning, klarade inte av att leverera den primära prestation som kontraktets individuella utgångspunkt förutsatte; att skydda individen. Misären, ohälsan och patalogierna skördade allt fler offer. Industrialiseringen och urbaniseringen lämnade en stor grupp medborgare lemlästade. Förbrukade och oskyddade bakom sig. De många egendomslösa blev också kontraktslösa, hamnade utanför Leviathans beskydd. Maslows teori kan bidra till förståelse för tillitsbristen som ett växande problem i vår tid.

”Minskas upplevelsen av personligt ansvar för dem egna handlingarna (”jag lyder bara order”, ”jag är bara en kugge i maskineriet”, dom (regeringen, mina överordanden) vet väl vad dem gör, vem är jag att ifrågasätta dem – och om jag gjorde det, vad skulle det hjälpa) tar en bild av den egna personligheten gestalt, där autonomi, makt, ansvar och förmåga till uppoffringar saknas – de kvalitéer som vanligen anses höra till en sund självuppskattning”. Om de sociala och globala klyftorna ska minska måste målet bli att sträva mot: en mänskligare och mera solidarisk värld, grundad på självtillit. Socialantropologen Ernst Becker skriver att resultatet blir ett mänskligt misslyckande, om individen kontinuerligt hindras från att ta egna initiativ, om han splittras och fragmentiseras till otal roller och därigenom riskerar att förlora sin identitet. Individens egna krafter växer bara om de möter motstånd.

Allt fler människor börjar inse att det “moderna experimentet” har misslyckats. Det som fick sin första impuls från den cartesianska revolutionen, som med obeveklig logik avskilde människan från de högre nivåer som hennes enda möjlighet att bevara sin mänsklighet. Denna utveckling kan beskrivas som att naturvetenskapen stängde dörrarna och portarna till Gud/himlen/andligheten och försökte med enorm frenesi och uppfinningsrikedom – att begränsa sig till jorden och sin materialism. Hon upptäcker nu att jorden bara är ett förgängligt tillstånd, att vägran att sträva mot de högre nivåerna/himlen/andligheten innebär ett ofrivilligt fall ner i helvetet. Det är med denna bild av det mänskliga samhället i ett tillstånd av fördärv som Dantes Inferno försöker beskriva. De människor som idag försöker poängtera det fördärvliga med kapitalism eller riktar kritik mot hur konsumtionssamhället och välfärdssamhället också producerar lidande åt människan – brukar stämplas som pessimister eller “domedagsprofeter” och liknande.

Man glömmer lätt bort att kapitalismen och välfärden också genom konsumtionssamhällets livsstil format ett samhälle fyllt av välfärdssjukdomar som; hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, magsår, hjärnblödningar, stressrelaterad ohälsa, mental ohälsa, sömnsvårigheter, missbruk, utbrändhet, karies, bronkit och lungcancer, muskelvärk och sjukdomar i rygg och leder som olika skelett- och rörelseorganets sjukdomar, missbruk av alkohol, läkemedel och droger, tobaksbruk, spelmissbruk, lån , skulder och ekonomiska problem, vikt och utseendefixeringar, anorexi, trafikolyckor och olycksfall, arbete utan stimulerande innehåll, kriminalitet, våld, aggressivitet, missnöje, dåliga bostäder, bostadsköer, bostadsbrist, social apati och utanförskap, nyfattigdom, stillasittande arbetsliv, skapat en passiviserande och stillasittande kultur, miljöer som skapar andningsorganens sjukdomar som astma och allergier, apati, ensamhet, trötthet, håglöshet , nedstämdhet och depressioner, massarbetslöshet, växande miljö- och avfallsproblem, nedsmutsningen av jord, luft, och vatten hör också hit, för att inte tala om en kraftigt försämrad arbetsmiljö, och heter det inte prestationsångest heter det uppdateringsångest. Hela denna utveckling skulle kunna skildras med orden att kunskapsnivån sjunker generellt sätt och det är ännu steg neråt mot ökad förvirring eller ökad vilsenhet.

Detta är också välfärdens och kapitalismens baksida genom att ständigt uppmuntra till mer konsumtion och hårdare arbete. Man producerar och medverkar till att nedbrytande civilisationssjukdomar utvecklas. Stress, överbelastning av organismens anpassningsmekanismer innebär att omgivningens krav blir en börda. Kapitalismen och välfärden används genom det ökade välståndet i många fall på fel sätt: till vällevande i stället för välgörande. Människans positivt bärande förmåga urholkas med tiden.

Människan skulle behöva komma till insikt om och dra lärdom av den situation som samtiden format och själv försatt sig i. I Leviatans tjänst, kapitalismens och i teknokratins tjänst lämnar man utslitna, utbrända, utnyttjande slutkörda människor åt sitt eget öde. ”Okunskap hos den enskilde i förening med profithungrig marknadsföring av diskutabla varor och tjänster påverkar möjligheterna att bevara hälsan.” Att vara fångad av nuet kan vara lika utvecklande och befriande, som det också kan vara begränsande och inskränkande på friheten.

Västvärldens konsumtionslivsstil och välfärdens kapitalistiska hänförelser och ytliga livsstil kan också beskrivas med några lånade ord av Dorothy Sayers, som är en av dem yppersta tolkarna av såväl Dante som det moderna samhället skriver;

”Att Dantes Inferno är en bild av det mänskliga samhället i ett tillstånd av synd och fördärv är något som alla kan hålla med om. Och eftersom vi idag är ganska övertygade om att samhället är på villovägar och knappast utvecklas mot fulländning, är det ganska lätt att se vilka olika steg som för till det djupa fördärvet: fåfängligheten; bristen på en levande tro; utvecklandet av en slapp en moral, glupsk konsumtion, ekonomisk oansvarighet och okontrollerat dåligt humör; en självgod och hårdnackad individualism; våld, sterilitet och brist på aktning för liv och egendom, inklusive det gena; exploatering av sexualiteten; utarmning av språket genom reklam och propaganda, kommersialisering av religionen; underblåsning av vidskepelse och formandet av människors tänkande genom masshysteri och alla slags ”trollbindningar”; korruption och mygel i offentliga angelägenheter, hyckleri; oärlighet i materiella saker; intellektuell oärlighet; underblåsning av missämja (klassa mot klass, nation mot nation), förfalskning och nedbrytning av alla kommunikationsmedel; exploatering av de lägsta och mest enfaldiga känslorna hos massan; svek mot till och med grunderna för släktskap, landet, vänskap och lojaliteter.”

Idag är bilden av en Leviathan – kapitalismen – men samtidigt har naturvetenskapen kastat bort Gud. Kan kapitalismen representera Guds oemotståndliga makt, samtidigt som den kastat bort den?

Kapitalismen lyckades inte bara att kasta bort Gud genom naturvetenskapens framgångar, utan lyckades också samtidigt slå in en kil mellan kapitalister och arbetare, mellan arbetarna själva när dem konkurrerade om de fåtaliga jobben och på ett djupare plan mellan arbetarna och deras egen identitet. Arbetarna var således både alienerade från sin egen mänsklighet uppfattad som fri och meningsfull verksamhet, och exploaterade av en en omättlig profithunger. Det finns inga tecken på att denna kapitalackumulation skulle minska, utan snarare fortsätta in rastlösa och oförminskade strävan. Bakom konsumtionssamhället verkliga natur vilar en “varufetischism”.

Den ständiga uppgraderingen av tekniken, den envisa och fantatiska stävan efter marknadsdominans över andra och kapitalets alltmer globala tentakler var olika aspekter av ett system som var avsett att söndra mellan dem som gjorde vinning och dem som inte hade något annat att förlora än sina bojor. Det är ofta dem som redan är fattiga som exploateras av dem som redan är förmögna.

Max Webers syn på människornas framtid i de västerländska samhällena sammanfattas av hans ord i ”Den protestantiska etiken”: ”Ingen vet vem som skall bo i denna bur i framtiden, eller om det vid slutet av denna oerhörda utveckling kommer att uppstå helt nya profeter, eller om det kommer att inträffa en mäktig pånyttfödelse av gamla tankar och ideal, eller, om ingetdera av det inträffar, mekaniserad förstelning, garnerad med ett slags krampaktig självuppskattning. Då kunde med rätta dessa ord sägas om de sista människorna i denna kulturutveckling; Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta…//…och denna människa inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått studium av mänsklighetens historia.”

Innehåller kapitalismen ett dolt religiöst paradigm om ett löfte av frihet som aldrig kommer och aldrig kan infrias? Max Weber illustration om Järnburen skvallrar en hel del om Europas osunda nostalgi om att konsumtionslivsstilen ska göra världen till en bättre plats att leva på, när människor mest finner ytliga schabloner, psykologisk förflackning, ytlighet I den Nya Världen. Den västerländska kulturen har länge nog genom sin så kalla demokratisk imperialism förtryckt människor och förpassat dem in I tystnaden och in I en tillbaro av att leva I skuggan av framtiden. Vackra ord om frihet, öppenhet om att alla människor ska med när den egentligen gör tvärtom och knappast välkomnar människor som framträder ur den förtryckta skuggan.

Max Weber uttrycker; att den ökade rationaliseringen av det moderna samhället – tillväxten av vetenskap och teknik, kapitalistisk ekonomi, statlig och privat byråkrati, abstrakta och formella lagsystem och en allt större grad av rationellt handlade och tänkande hos individerna i det moderna samhället – en fara att människorna blev allt mer fångna i en ”järnbur av varor och tjänster och förordningar.”

Kapitalismen är endast ett kort ögonblick I evolutionen på samma sätt som olika statsformer genom historien avlöst varandra – och frågan är vad som skall komma efter demokratin eller är demokratin slutet för all utveckling 2050? Om det går att spåra kapitalismens födelse, går det också att spåra dess död, eftersom historien inte tar slut vid varken capitalism eller demokratin. Hur kommer kapitalismen påverkas av det faktum att de icke-förnyelsebara kraftig håller på att minska och av det faktum att dagens tillväxt inte kan göras permanent eftersom människan lever på en planet med begränsade tillgångar, som faktiskt minskar och inte ökar ju intensivare exploateringen fortsätter.

Kapitalismens treeninghet är – pengar, konsumtion, arbete. Lyssnar människan alltför intensivt på den ”obönhörliga utvecklingens namn” eller melodin av ”ekonomins evangelium” med dess löfte om frihet – kan det istället mynna i vår tid mest besvärliga sociala paradoxer; ju bättre människorna får det, desto mer tycks missnöjet breda ut sig. Alla vill och ska få det bättre – ändå saknas hos åtskilliga människor upplevelsen att ha det bra. Aldrig har människan haft det så bra och ändå klagas det över allting – och med all rätt ibland när det händer så lite när det finns så mycket att göra. Det behöver byggas men ändå byggs det inte tillräckligt. Människor blir frustrerade. Vissa blir besvikna. Andra trötta. Någon blir arg. Ytterligare någon blir likgiltig. Vissa bryr sig inte eftersom dem ändå inte kan påverka. Människor blir oroade när problemen tycks bli fler än lösningarna.

Äganderätten och förvärvstanken blir bara mer dominerande och där vissa delar av näringslivet har blivit inställt på största möjliga förtjänst i stället för största möjliga gagn. En produktionsapparat som hungrar efter vinst och ett otåligt kapital som önskar växa kan liknas vid ett kapitalistiskt samhälle, som gör den stackars människan till slav vid en av årorna på statsgalären. En kapitalistisk inriktad Leviathan; ”Genom att acceptera maktens strukturer gynnas det egna livet av olika förmåner. De folkvalda och demokratins representanter faller in en samhällskultur där politiker inte äger någon större lust till att genomföra reformer som skulle innebära en hämsko på överklassen makt och överflöd.”

George Orwell ord; att överheten använder masskulturen som ett verktyg för att lamslå befolkningens politiska medvetenhet. Om den större massan av människorna, medelklassen fick ökad politiskt medvetenhet, så skulle de kunna påverka samhällsutvecklingen och skapa en större rättvis fördelning av resurser och rikedomar, och det är just detta som statskapitalismen med alla möjliga metoder och till varje pris försöker förhindra.

Staten som vill försvara kapitalismen till varje pris vill som det framkommer i Orwells bok: Partiet vill ha makt helt och hållet för sin egen skull. Den är inte intresserad av andras bästa. Den är enbart intresserad av att vidmaktbehålla sin egen makt.

Om det inte finns något gemensamt förflutet finns det heller inget gemensamt ansvar. Finns det inget gemensamt förhållningssätt till samtida konflikter finns det inte heller längre ett gemensamt öde. ”Det är allas krig mot alla” som filosofen Thomas Hobbes uttryckte det hela.

Under sådana former går det mesta mot en upplösning där tidigare strukturer riskerar att krackelera och falla sönder. Det har aldrig talats så mycket om fred som under detta århundrade, ändå har många av de ohyggligaste krig utkämpats som historien känner till. Hobbes skriver att; ”att människans naturliga beteende är egoistiskt och strävar efter att skaffa sig fördelar utifrån sitt egenintresse. I naturtillståndet råder därför allas krig mot alla eller allas kamp mot alla”. Erich Fromm uttrycker det med orden; ”lusten att HA måste leda till ett ändlöst klasskrig..//..vår attityd av erövring och fiendskap har gjort oss blinda för det förhållandet att naturtillgångar är begränsade och till sist kan bli uttömda”. Människan lever i en kapitalistisk tillvaro där egennyttan, egenintresset och dem fria marknadskrafterna släppts lös och idag tar detta sig uttryck som ökad egoism, konkurrens och aggressivitet i samtiden.

Erich Fromm skriver i boken ”Att ha eller vara” att; ”eftersom det samhälle vi lever i präglas av vår strävan att förvärva egendom och göra oss en förtjänst, ser vi sällan något som vittnar om varandets livsform, och de flesta människor betraktar ägandets livsform som det naturliga sättet att leva”. Vidare skriver han att; ”Egoism är inte bara en fråga om beteende utan också ett karaktärsdrag. Den innebär: att jag vill ha allting; att jag vill äga, inte dela med mig; att jag måste bli vinningslysten därför att mitt syfte är att ha, jag är mer ju mer jag har; att jag måste känna mig fientlig emot alla andra; mina kunder som jag vill lura, mina medtävlare som jag vill övervinna, mina anställda som jag vill utnyttja till det yttersta. Jag är aldrig nöjd, därför att det inte finns någon ände på mina önskemål; jag måste vara avundsjuk på dem som har mer än jag och rädd för dem som har mindre. Men jag måste undertrycka alla dessa känslor för att framstå (för andra likaväl som för mig själv) som den leende, rationella, uppriktiga, vänliga människa alla låtsas vara”.

I denna värld blir tiden framtidsinriktad och utvecklingsfixerad i den tidiga borgerliga kulturen, där det gällde att få makt över tiden. Nu fungerar metoden med massutbildning inte lika effektivt därför att kunskapssamhället och den digitala utvecklingen eftersöker experter olika slag. Det nya samhället som tar form gör människan mer beroende av experter. I expertsamhället blir vissa mer beroende av dessa specialister som får peka ut riktningen med livet. ”Mer och mer kommer hon att dirigeras av vad andra vill att hon ska göra, och därmed faller hon lätt offer för konformism”. I våra dagar blir dem vanliga ”arbetarna” allt färre och experterna blir allt fler. Dessa experter är fackutbildade arbetare, funktionärer, vetenskapsmän eller tekniker med särskilt kunnande, dvs har mer kunskaper än dem flesta beträffande ett särskilt område eller en teknik. Expertsamhället i våra dagar spär bara på denna utveckling. Det blir experterna som sitter och bestämmer över ”massorna”. Om människor inte upplever att dem kan vara med och påverka och bestämma om vardagsväsentliga saker är risken att dem istället drar sig undan. Det i sin tur skulle vara en förlust för demokratin om människor upplever att deras röst inte gör någon större skillnad eller om för mycket makt koncentreras till en enda organisation. Teknokrati är ett socio-ekonomiskt system, som grundades av ingenjören Howard Scott 1933. ”Teknokrati är en hypotetisk statsform där vetenskapen skulle ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter skulle komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer”.

 

Den moderna utvecklingen tycks visa på tre vägar. ”Elitism” – att socialingenjören tar vara på individens demokratiska rättigheter och skapar möjligheterna till självförverkligandet. Det andra är att man får sätta sin tillit till ”etatism”, dvs säga att den (goda staten) bidrar till att skapa förutsättningar som gynnar det egna livets utvecklingsmöjligheter. När de två första alternativen inte i tillräcklig stor utsträckning uppfylls, ökar i stället intresset för snabba och tillfälliga lösningar som finns att känna igen hos ”populismen”- ett okritiskt förhållningssätt till de idéer som framförs eller presenteras. Elitism hör ihop med att det är socialingenjören och vetenskapens förmåga som ska styra allt rätt.

Kombinationen av scientism och elitism innebär eller ger en herre som brukar kallas socialingenjör, en man hyser tillit till vetenskapens förmåga att styra allt till rätta och anser att det goda samhället alltid kan administreras fram. Men det förutsätter också förändringar kring både människo- och samhällssyn. Scientisten har en elitistisk människosyn som grundar sig på att experterna bör styra. Den aktuella frågan blir; om det är möjligt att få ihop en scientistisk position med en ”demokratisk anda”. Det stannar förmodligen vid att scientisten blir elitistisk i sin scientism. Den bärande ståndpunkten hos den vetenskapsman som ser sin uppgift att inte bara förklara världen utan att också förändra den, blir således ganska oundvikligen representant för en elitistisk människosyn. Han ser inte människan som antingen ett passivt objekt eller ett aktivt subjekt. Han agerar utifrån en människosyn där han ser; ”ett fåtal människor – lagstiftare, lärare, författare med sociala ideal – som mycket aktiva subjekt och många människor – massorna – som mycket passiva”.

 

Expertideologin utgör ingen absolut sanning som handlar om en tro på att den tekniska utvecklingen bara är en fråga om vetande och insikt, dvs bara en fråga om att näringslivet, industrin och samhället i stort ska organiseras i överensstämmelse med vad de mest vetande och de tekniskt med insiktsfulla anser bör göras. Denna föreställning om att expertisen som samhällets grundval har blivit till en ideologi när en tro på den ofelbare experten får visa vägen och att befolkningen inte har något annat val, utan enbart har att ”följa experterna”. Kunskap i en sådan utveckling kan lätt favoriseras och samtidigt föra med sig en känsla av att befolkningen inte har något annat val av teknologisk utveckling än det som härrör direkt ur experternas vetande.”

Flykten från friheten…… Fromms tes var att människan historiskt sett – ända sedan medeltiden – successivt lösgjort sig från tidigare auktoriteter. Det har inneburit ett framsteg. Men upplevelsen av att vara en individ – med ansvar för sitt eget liv – har samtidigt gjort människan osäker och rädd för denna nya frihet. Därför finns det en jordmån för auktoritära massrörelser som ger människor en (falsk) trygghetskänsla, menade han. För att möta detta bör det demokratiska samhället inte retirera utan istället vara offensivt för att lära människan att bära sin nyvunna frihet.

Den moderna människan växer idag upp i en ny geologisk tidsålder (i den digitala och virtuella verkligheten), som kunskapen om är kraftigt begränsad. De nya superteknologierna tillsammans med informationsteknologierna och dess stora framsteg, används inte för att vidga människans frihet utan för att begränsa den eller till sist utplåna den frihet som hon redan vunnit. Det har under samma period och under vårt århundrade, aldrig talat så mycket om fred än något annat århundrade gjort, dock har de utkämpat de ohyggligaste krig som historien känner till utkämpats i modern tid. Livet tycks inte fyllas med särskilt mycket fred någonstans överhuvudtaget, snarare tycks den geopolitiska oron öka.

Samtidigt pågår mängder med nya former av krig. Statens krig mot oliktänkande, informationskrig, handelskrig, valutakrig, klimatkrig, snart är inget område längre skonat från olika former av aggressiv krigföring, egoism, konkurrens, egenintressen råder och allas krig mot alla när det gäller gäller företagande. Informationssamhällets baksida är kanske den att olika regeringar och stater spanar bakom sina höga murar, filter, säkerhets- och virusprogram på varandra på samma sätt som människan alltid gjort. Det talas om behovet av fred, tillit, respekt och integritet i fina former, men ändå tycks behovet av att komma över företagshemligheter i en konkurrerande och tävlingsinriktad omvärld bara öka. Samtidsutvecklingen sker med misstänksamhet. Vad som är gemensamt för den nya tekniken oavsett vad man tycker om den, så medför dem nya teknologierna till stora möjligheter till nya former av dominans över andra.

Kanske upprepas historien om den trojanska hästen. Grekerna byggde inte bara den trojanska hästen, de skapade också retoriken såsom en konst att övertyga. Det var på detta sätt oövervinnliga Troja föll. Med list och försåtliga ord, därför har ord alltid större makt än vapen. Så fungerade det på den gamla tiden. Kanske är det så att när konkurrensen mellan olika länder och regioner idag tycks öka, blir också den medföljande konsekvensen ökad osäkerhet och instabilitet även i omvärlden.

Demokratin talar mycket om valfrihet och ”de enskilda medborgarnas rätt att kunna påverka när det gäller valet av vilken form av mänskligt samhälle de önskar, och när det gäller vilken risk de är villiga att ta för att uppnå vissa fördelar genom utvecklingen och användandet av vissa former av teknologi. Skulle man då välja de hårda teknologierna för att de ger möjligheter att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna?”

Giddens talar om en Jaggernaut – ”en okontrollbar maskin med enorm kraft, vilken vi människor i viss utsträckning kan bemästra kollektivt, men vilken även hotar att undgå våra försök att kontrollera den och som har potential att förstöra sig själv. Jaggernauten krossar dem som försöker göra motstånd mot den, och medan den periodvis ger intryck av att ha en stadig riktning försvinner den även stundtals i färdriktningar som är oförutsägbara. Färden är på intet sätt helt obehaglig eller olönsam; den kan ofta vara spännande och fylld med hoppfulla förväntningar. Men så länge som modernitetens institutioner består kommer vi aldrig att kunna kontrollera färdriktningen eller resans hastighet. Vi kommer inte heller att kunna känna oss trygga. Den terräng vi färdas genom är fylld av risker och faror. Känslor av ontologisk trygghet och av existentiell ångest kommer att samexistera i en ständig ambivalens.”

Är det möjligt att den okontrollerbare maskinen Giddens talar om handlar om den konstgjorda människan – eller övervakningssamhället – det artificiella liv som det experimenteras i hoppet om att kunna skapa sin dubbelgångare med enorm kapacitet, styrka och resurser som vanliga människor saknar? Giddens ställer ”den postmoderna, maktlösa och diskursivt definierade människan, mot den senmoderna, reflexiva och handlade människan. Det moderna samhället ha av vissa samhällsvetare beskrivits som ett risksamhälle. De risker människor konfronteras med är dels relaterande till globaliseringsprocessen och kärnvapenhotet, dels till mer existentiella och personliga problem. Giddens skriver att; människor utvecklar olika strategier för att hantera dessa olika typer av hot och risker. Tillit blir nödvändigt som en typ av emotionellt vaccin mot existentiell ångest; ett skydd mot framtida hot och faror vilket möjliggör för att individen att – oavsett vilka svårigheter han eller hon hamnar i – upprätthålla hopp och mod.”

Den moderna utvecklingen medför att rad olika förskjutningar sker inom många områden. Begreppet ”den produktiva kroppen” ersätts av ”den kommunikativa kroppen”, mer fokus på konstgjord (artificiell) intelligens än psyke, arbetskraft ersätts av mer robotiserad produktion, fysiologi övergår till kommunikativ ingenjörsvetenskap, från trygga och gamla hierarkiska system till nya skrämmande nätverk – ”informatics of domination”, som Donna Harraway beskriver utvecklingen.

”Teknikens nya rationalitet, dess cybernetiska kärna, smältes samman med organismen (vi förvandlas alla till ”cyborgs”), en process som öppnar hela nya kontinenter för kolonialisering”, skriver Donna Haraway.

Denna utveckling beskrivs också som att hela det teknologiserade samhället allt mer ses som en ”global brain”, en världsomfattande elektronisk hjärna, och många människor som har med datorer att göra anser att de kan förstå mänskligt tänkande, ja till och med känslor och föreställningar som ett slags databehandling. Man talar om indata och utdata för hjärnan: där hjärnan är hårdvaran, medan följden av data som den uppfattar och bearbetar utgör själva mjukvaran.

I dessa sammanhang talas det om robotar inte bara ska få en konstgjord intelligens (medvetande) utan också en konstgjord moral. Roboten har vetande men inte den visdom som människan har. En annan väsentlig skillnad mellan roboten och människan är att dem mänskliga kropparna genom sin långa evolutionära utvecklingen har utvecklat immunförsvar och självigenkänning för att hålla virus och bakterier borta. Men datorerna har ännu ingen bild av sig själva till skillnad från annat och därmed ingen möjlighet att försvara sig mot infektioner utifrån. Robotforskaren Hans Moravec skriver att; ”Dagens datorsystem är som kroppar med hud, men utan immunsystem.”

Den konstgjorda moralen innebär att människan har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen, ännu i alla fall. Eftersom ordet automatik betyder ”det som driver sig själv”, innebär det att många mänskliga funktioner som varit mänskligheten till gagn också över tid blir överflödiga? Kommer roboten och människan i en sådan utveckling att utveckla samma och gemensamma yttersta intresse för människans bästa – ultimate concern? Idag är människan den enda i sin generation och i evolutionen som levt sida vid sida med den nya teknologins framsteg, lever sida vid sida med den konstgjorda (artificiella) intelligensen. Vi märker det knappt. Allting rullar på och kan därför kan kunskap och aningslöshet utvecklas sida vid sida utan att det ”stör”. Det är ju bara ett kortare ögonblick i historien som tekniken och robotarna har arbetat sida vid sida med människonaturen, och frågan är hur människan kommer att påverkas av dess konsekvenser? Denna diskussion kan ses eller betraktas och säkert kritiseras på flera sätt genom; ”utifrån-kritik”, ”inifrån-kritik” eller ”underifrån-kritik”. Den som berörs i detta sammanhang är människan, den arbetande människan själv.

Artificiell intelligens (AI), är skapad intelligens och beskrivningen av den gren av huvudsakligen datavetenskapen som strävar efter att förstå, utöver områden som filosofi och psykologi, genom att bygga intelligenta system. Det råder delade meningar om vad som omfattar artificiell intelligens. Man brukar dock ordna dem utifrån två dimensionerna tankeprocesser och beteende. Där man utifrån alternativa målsättningar försöker skapa intelligenta system. De brukar kategoriseras som; system som tänker som människor, system som tänker rationellt, system som beter sig som människor. Hubert Dreyfus är en amerikans filosof som förutom fenomenologi, existentialism, filosofi, psykolog och litteratur, har han ägnat ett stort intresse åt konsekvenserna av artificiell intelligens. Det som skiljer honom från de andra AI metafysikerna är synen på vad en människa är. Det är en mycket träffande beskrivning som sammanfattas i en enda mening. Han hävdar att människan inte har någon ”fixerad natur” utan bestäms utifrån sina uppgifter, sina intressen, och vad hon egentligen vill med sitt liv, hennes ”ultimate concern”. Människan har således en uppgift att fylla, ett intresse, en mening att finna vad den egentligen vill med sitt liv. Datorn har däremot definitionsmässigt en fixerad natur, och den har inget yttersta intresse av sitt liv. Därför kan den inte bli som en människa, men ”människor kan efterhand bli som maskiner. Faran är alltså inte att det dyker upp ”överintelligenta datorer, utan underintelligenta människor”, som författaren uttrycker sig.

Sedan 1950-talet har AI – forskningen förgäves försökt konstruera maskiner som kan bete sig intelligent. ”AI-forskarna har utgått från att människans tankeverksamhet styrs av enkla och klara regler. Regler som är lätta att förstå och lätta att förknippas med den uppgift som ska lösas. Explicita och tydliga regler. Forskningen om artificiellt liv erbjuder talrika exempel på att enkla formler kan leda till komplicerat beteende, bara det finns tillräckligt gott om tid. Räknetid.”

Det är tydligt hur enkla system uppvisar egenskaper som samarbets- och utvecklingsförmåga i en grad som påminner om levande organismer…//…vi har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen. Människor har skapat en enorm ström av information i de globala datornätverken. Därför sprids nya livsformer ohämmat i dem. De håller på att få liv. Liv som kanske ursprungligen har skapats på skämt, men som sedan har visat sig omöjliga att bli kvitt. Ett eget mönster är på väg att uppstå, en egen logik utanför vår kontroll. Så snart det finns tillräckliga resurser kommer någon att utnyttja dem.”

Ingen enstaka neuron i hjärnan förstår inte engelska, men hjärnan som helhet gör det.”

I Karel Capeks drama R.U.R beskriver författaren att robotarna till slut gör uppror mot människorna, då robotarna blir varse att de inte känner till hemligheten med sin egen skapelse. Men den sista människan som de försöker locka ur hemligheten känner inte heller till den. Är denna science fiction hypotes ett uttryck för att robotarna saknar en nedärvd uppgift att fylla, men som hos människan tar sig uttryck som ”meningen med livet” att finna ut vad den vill göra? Roboten saknar detta yttersta intresse och har inget ”ultimate concern”.

”När datorn bildar den definierade teknologin för förståelsen av människan, uppfattas människan lätt som en storhet som ”inte annat än” en dator. Hennes tänkande reduceras därmed till det som datorn kan efterlikna, dvs förståndsmässig symbolregistrering, symbollagring och symbolmanipulering.” Alan Turing menade att datorn kunde utvecklas till att överta och ersätta människans tänkande. I en amerikansk tidning stod det ”Let the Computer decide for you” (Låt datorn besluta åt dig). Här spelar budskapet på många människors drömmar om att maskinerna ska ta över det tunga och mänskliga rutinarbetet – och befria människan som från det som beskrivs som att människan ska arbeta i anletes svett. Man har nog inte följt tanken till sin yttersta konsekvens; att maskinerna tagit över alla beslut och därmed människornas vilja och kreativitet helt ur spel. Vad händer med den mänskliga förmågan att kunna formulera nya frågor och nya problem, när människan allt mer utvecklas mot svarsmaskiner som tar emot färdiga lösningar, där elektroniska agenter och betjänter tänker, väljer och planerar människors vardag i allt större utsträckning?

Man säger att en sådan utveckling inte är möjlig eftersom ingen ny dator skulle kunna konstrueras och inga nya program skulle kunna utvecklas utan människans hjälp. Men ingen vet med säkerhet om den artificiella intelligensen med tiden kommer att kunna utveckla egna program eller system. Men hur allt än utvecklas så påverkas människans aktiviteter i det nya samhälle som växer fram. Redan idag vet datorn vad du vill, har lärt sig dina vanor och önskemål och agerar därefter. De första versionerna av så kalla intelligenta agenter, som utan föregående instruktioner kan utföra bestämda uppgifter utan mänsklig inblandning, finns sedan länge. Företag spårar upp vem som erbjuder bästa priserna för olika produkter, snokar för din räkning upp nyhetsartiklar på Internet som du är intresseras av. Det påverkar kort och gott: Hur vi lever och hur vi tänker! Datorerna kommer att bli en del av vårt liv, de kommer att finnas överallt i hundratal – i hemmet, på jobbet, i bilen. De kommer att vara lika självklara som elledningarna i väggen. Vi kommer inte ens tänka på dem längre som datorer. Människan blir sin teknik.

Många av dagens moderna science fiction filmer skildrar framtidssamhällen där robotar både påverkar, styr och kontrollerar mer än vi tror och vill. Jean- Claude Baune menar att maskinen och automaten skapar smärta åt människan eftersom de är utan sjukdom, utan symtom och utan inre ångest. Maskiner ödelägger människorna genom att förneka smärta och lust: en maskin ödelägger kropparna genom att förlänga dem och förändra dem för sitt eget bästa. Redan på ett tidigt utvecklingsstadium både väljer och tänker datorn åt människan, vilket innebär att denna process är ett steg mot utvecklandet av en ”global brain”? ”Idealet är att automaten blir sin egen rörelseprincip och att människo-automaten blir ett väsen helt på lika fot med människan, ja som kanske överträffar människan genom att stå över problemet med om den är levande eller död, så att frågan om att ”vara eller inte vara” (med Hamlets ord) inte längre är aktuell.” Maskinen döljer sin rörelseförmåga, så att man glömmer denna orsak när man ser apparaten och tror att den uttrycker det levande.

Ordet automat är grekiskt och betyder ”det som driver sig självt”. Det väsentliga hos den automat som människan konstruerar är att den döljer den egentligen orsaken till sin rörelseförmåga, så att man glömmer denna orsak när man ser apparaten. Den ska se ut som den rör sig själv. Därtill kommer att de automater som imiterar en människa eller ett djur inte uttrycker det levande, utan det livlösa som om det vore levande, och därmed kan automaten skildra livet som om det vore undantaget döden.”

Ordet robot bildades av den tjeckiske författaren Karel Capek i ”R.U.R (Rossum´s Universal Robots) för att ange en biokemisk framställd arbetsslav (av samma slag Frankenstein i Mary Shelleys roman (från 1818). Senare har ordet ”robot” blivit beteckningen för en automatiserad arbetsmaskin som i Eando Binders novell ”I Robot” från 1958, och Isaac Asimovs novell med samma namn från 1941. Roboten blir en sammanslagning av arbete och teknik, på samma sätt som när orden ”information” och ”automatik” blev till informatiken, eller när prosa och science fiction blandas. Det visar att när två genrer, olika användningsområden eller vetenskaplig sammanslagningar görs, så uppstår ofta något nytt eller så tar något nytt form som inte fanns där innan. När kunskap integrerar på nivån ovanför framträder nya egenskaper och resurser som saknade på den tidigare nivån – möjligheten till en överblick från hög nivå kan ha en förklaringsförmåga som helt enkelt saknas på de lägre nivåerna.

En cyborg är en cybernetisk organism, det vill säga en organism som består av såväl biologisk vävnad som syntetiska delar. Termen myntades 1960 av Manfred Clynes och Nathan Kline, i artikel om möjligheten att använda självreglerade människa-maskin-system vid rymdresor. En android är en robot som är gjord för att efterlikna en människa. Ordet kommer från grekiska ”andro” som betyder man och ordet ”eides” som betyder form. Robotar som utformats för att efterlikna kvinnor kallas gynoider. Humanoid är en annan varelse som till kroppsformen påminner om en människa, det vill säga har en kropp som består av bål, två armar vid bålens axlar, två ben vid höften och ett huvud som via hals sitter ovanpå axlarna. Den franske filosofen Pierre Tellhard de Chardin använde termen ”transhumaner” i sin bok ”The Future of Mankind 1949. Transhuman är begreppet är mellanform för människa och postmänskliga. Med andra ord, är en transhuman en varelse som liknar en människa i de flesta avseenden, men som har krafter och förmågor utöver vad vanliga människor har. Dessa förmågor kan omfatta förbättrad intelligens, medvetenhet, styrka eller hållbarhet. Transhumans förekommer i science fiction som cyborgs eller genetiskt förbättrade människor. Dator-roboten är en automat, och däri ligger problemet.

Den stora drömmen tycks vara att kunna skapa en tänkande maskin – att kunna konstruera en ”konstgjord hjärna” efter samma principer som man kan finna hos hjärnans nervsystem. Det tycks existera en urgammal, närmast ”alkemistisk” längtan hos människan att få det att existera. En konstgjord hjärna skulle kunna använda sig av annat än biokemiska strukturer för att nå samma mål. En ny samtid ställer nya frågor som kräver nya svar som inte är hämtade ur gårdagens samhälle.

Den konstgjorda hjärnan, den konstgjorda intelligensen och den konstgjorda moralen innebär att människan har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen. Det är ”artificiellt liv” man håller på att skapa och konstruera, som förfogar över enorma lagringsutrymmen med information ingen kan föreställa sig omfattningen av. De håller på att få liv. Därför sprids det ohämmat nya livsformer i dem. Vad händer i samhället och med människan om det konstgjorda får bli rättesnöret för hur omvärlden ska uppfattas? Skall livet sedan också uppfattas utifrån en konstgjord uppfattning, som en form av imitation eller sämre kopia av verkligheten?

I takt med att människan har utvecklat olika former av teknologi har dessa teknologier allt mer präglat hennes värld. Det är således inte bara människan som bestämmer teknologin, utan teknologin bestämmer också människan. Teknologin har ett djupt inflytande på hur människan uppfattar sig själv. Det finns en växelverkan mellan människosyn och teknologiutveckling. Framträdande teknologier som ”definierande” teknologier – det är sådana teknologier som tjänar som metafor, modell eller symbol för människan förståelse av sig själv. På sin tid använde Platon krukmakeriet och träsnideriet för att förklara universums skapelse; sländan och spinnandet för att förstå sammanhangen i universums ”trådar”. När man senare under medeltiden hade uppfunnet procedurer kom det att användas som modell för insikten i stjärnornas rörelser och djurens kroppsfunktioner. Det blev nyckeln till förståelsen av universum ordande funktioner och det biologiska livet. Denna uppfattning stod sig fram till renässansen; således har Descartes blivit känd att förstå djuren som ”automater”. Det innebar inte att djuren för honom var ren mekanik i modern mening: de var besjälade av en vital princip.

“När La Mettrie ett århundrade senare, i sin berömda bok ”L`homme machine” förklarade att människan var en maskin, var det för att förstå henne som en sådan vital, kännande ”automat” i Descartes mening. Under 1800-talet användes ångmaskinen som en ”definierande teknologi”, för förståelsen av livets och folkens energi i den nya industrialiserande världen med dess våldsamma krafter. Idag använder man datorn som modell för synen på människan och världen.”

Människan har idag flyttat in i den virtuella verkligheten och valt en nivå före en annan. Man talar om att människan då förlorar kunskap om världen. Många klagar redan över att informationssamhället överöser dem med för mycket information. Men verkligheten är den motsatta: människor som har kapacitet att meningsfullt bearbeta miljontals bitar i sekunden hanterar nu bara få bitar via en dataskärm. Man mottar för det mesta färdiga lösningar på en dataskärm. Det virtuella uttrycker inte verkligheten sådan den är, utan förmedlas endast i bitar i sekunden. Den gemensamma beteckningen för den moderna virtuella verkligheten betyder (virtuell – ”skenbart existerande”). Förklaringen till det skenbara beskrivs som; man ersätter helt upplevelsen av de 25 miljoner bitar i sekunden från ett vackert landskap med motsvarande 25 miljoner bitar i sekunden hämtade från samma landskap.

”Informationssamhället står för dörren och lovar att lindra många av de plågor kapitalismen har vållat människorna; usla arbetsförhållanden, förstörd hälsa och ödelagd miljö. Men informationssamhället hotar med en annan fara: bristen på information..”

Det är ett samhälle där de flesta människors arbete helt och hållet försiggår via språkets låga bandbredd. Denna utveckling kan sammanfattas med dessa ord: ”Människan har klättrat ner på en lägre bandbredd…//…medvetandet får livnära sig på några bitar i sekunden…//…det är som snabbmat: nästa ingenting att smälta, inga ben och fibrer att göra sig av med på vägen…//…livet blir ett ansträngande försök att ta sig högre upp i trädet på basis av en smula information från en skärm…//…arbetsprocessen innehåller inte längre ett överflöd av detaljer och sinnlighet, utan bara en stor torr och torftig minimikost av information, som måste ”iklädas” exformation för att bli meningsfull…//…problemet är att ingen längre färdas i den verkliga terrängen utan bara sitter och stakar ut vägar på en karta…//…därför blir det svårt att formulera sina behov via språkets låga bandbredd.”

Informationssamhället och den teknologiska utvecklingen beskrivs också med följande ord; ”Informationsteknologin – detta nya ”program” eller process har idag fått upp en fart, ett momentum, som inte i något avseende står det tidigare seklets rationaliseringsrörelse efter. Det är omåttligt och omättligt, och dess hektiska härjningar i det sociala och kulturella landskap som nyss var, sker till ljudet av pukor och trumpeter, Fartgränser och proportioner upplöses i ruset, det är inte bara flod, det är ”hype”. Och hjälten, ja, heter denna gång – informationsteknologin.” Fysikern Chris Langton uttryckte det artificiella livets utveckling med orden; det går ändå inte att hejda, tillfogade han. Vi kan lika gärna studera det, så att vi kan påverka utvecklingen. Den moderna samtidens utveckling med naturvetenskapen och tekniken i spetsen har skapat många mänskliga underverk. Det känns igen som den materiella välfärdens framgång, massproduktionens och överflödets tid.

Den moderna människans behov bara växer. Vi anser oss behöva så mycket nu för tiden. Det behöver tillverkas mer och mer och produceras än mer och detta ska fraktas över olika landsträckor.

Harry Martinson skrev: ”behovens värld är en nedförsbacke…//…där inte mycket kan hejdas”.

Naturvetenskapens utveckling styrs av det teknologiska oberoende av erfarenheter och fattar naturen som instrument, dvs ämne för kontroll och organisation..//…vetenskapen har själv blivit teknologisk..//…den praktiska vetenskapen har en naturuppfattningen som passar en teknologisk tidsålder..//…den korrekta attityden är en teknisk approach och det korrekta förnuftet det tekno-logiska som passar en teknologisk verklighet.”

”Man behöver verkligen inte vara en ”hippie” eller någon hysterisk matematiker för att inse att vårt omskrutna teknologiska framsteg snart nog kan leda till katastrof. Inom den härskande teknokratismen låtsas man som om livet ändå i grund och botten löpte vidare som förut, medan vi i själva verket med ”full fart” är på väg in i en ny geologisk tidsålder (Harry Martinsson), om vilken vi i grunden inte mycket mera vet än att den till sina grunddrag avgörs just av vår tekniska förändring av Jorden. Man låtsas alltså som ingenting väsentligt inträffar, samtidigt som man lever med i ett system som, mer eller mindre medvetet, syftar till att ersätta hela det biologiska och mänskliga skicket på Jorden med ett tekno-fysikaliskt, eller snarare med ett i grunden missuppfattat tekno-fysikaliskt system”.

Det håller allt mer på att skapas en teknologisk verklighet, snarare än att det skapas ett större utrymme för en mänsklig verklighet. Man försöker lösa mänskliga problem och mänskliga behov genom att skapa och erbjuda teknologiska lösningar. Det har idag skett en intressetyngdens förskjutning från en central kärna av normer, värden och ideal (djupare samhörighet) som kom från innervärlden till yttervärlden (ytliga relationer och värderingar) som är utan denna centrala mittpunkt.

Människor umgås idag mer i cybervärlden och har därför inte samma centrala kärna att samlas kring.” Det gamla bondesamhället fungerade under 1800-talet mer som ett bindemedel där identiteten fanns att känna igen i den lokala gemenskapen. Idag kan man säga att denna kärna eller gemenskap i tekniksamhället med tiden har urholkats…//…  i takt med att det nya klassamhället växt fram så har också de sociala relationerna förändrats. Eftersom samhället förändrats så snabbt så ökar det också den geografiska rörligheten och med det följer samtidigt nya behov av enkla och tydliga koder som markerar identitet och klassgränser. I en snabbt förändrad omvärld och samtid måste individen skaffa sig andra sociala ankare dem som grannskapet och bondesamhällets kollektiv tidigare erbjöd.”

Den naturvetenskapliga traditionen har sedan sin utveckling från början av 1600-talet i snart fyrahundra år betraktat medvetandet som en hierarki av bestämda funktioner, där man logiskt och analytiskt bearbetar omvärlden genom kunskapen om delarna, medan intuitionen bearbetar omvärlden genom att studera helheten i en situation. ”Helheten är mer än summan av dess delar.”

Enligt reduktionismen, som är det dominerande betraktelsesättet inom naturvetenskapen, beskriver man världens sammansatta företeelser bäst genom att reducera dem till mindre delar, som man sedan studerar var för sig – en fixering vid detaljer. Kritiken mot reduktionismen menade att naturvetenskapen blivit övermodig. Reduktionism har sina likheter med dagens rationaliseringar som innebär att man exkluderar, reducerar, förenklar, förkortar och kastar bort information när man gör en abstrakt beskrivning av världen. Systemen tycks fungera i blindo, det förefaller alltså inte finnas särskilt många värdefulla mål.

I en artikel i tidskriften Science från 1972 ”Mer är annorlunda” utrycktes poängen: ”Att vi kan reducera allting enkla, grundläggande lagar innebär inte att vi också kan utgå från dessa lagar och rekonstruera universum ur dem.”

Naturvetenskapen är ung mot evolutionens historia, men uppträder som om deras bild av världen var liktydig med världen själv. En fyrahundraårigt vetenskaplig tro har inneburit en arrogant blindhet på att om man bara förstod delarna så förstod man också helheten. Forskningsutgångspunkten har varit att; ”strunta i dem stora sammanhangen”.

Mängder med små delar kan beskrivas och studeras en och en, men det säger inte så mycket hur dem beter eller uppträder tillsammans, som del eller helhet, eftersom det tillkommer nya egenskaper, utan att något nytt egentligen har tillförts annat än små doser av kunskap från den föregående nivåns smådelar. ”Man känner inte världen bara för att man känner lagarna för den…//…en fullständig beskrivning av världen tar lika stor plats som världen själv. Därför är världen inte tillgänglig för ett subjekt, ett uppfattande medvetande…//…människan kan inte överblicka världen, därför att mer är annorlunda och ännu mer ännu mer annorlunda…//… svårigheten beror i sista hand på att människan försöker sammanfatta ett oändligt universum i en ändlig beskrivning.”

Den naturvetenskapliga vetenskapen har utvecklat en oerhörd förmåga att lämna mänskliga behov och frågor därhän, som de djupt etiska. I många fall har mänskliga behov ersatts av teknologiska behov. Idag överlappas demokratiska förutsättningar alltmer av teknokratins villkor och det är denna avhumaniserande bieffekt eller konsekvens som många är kritiska mot. I denna utveckling har politik blivit ekonomi och ekonomi har blivit till teknologi. ”Den utveckling som alltmer framträder har lett till att teknologi och etik har utvecklats från varandra. De har till sist blivit isolerade från varandra och bidragit till den tudelning vi kan se mellan naturvetenskap/teknik och humaniora/moral. Det har uppstått en klyfta mellan ”två kulturer”. Det som så radikalt skiljer dagens samhälle från det förra århundradets är teknologins omvandling av människans vardag.”

En väsentlig anledning till att människans utveckling inte kan förutbestämmas handlar inte bara om människans förmåga att kunna överskrida alla de gränser som gäller för alla andra levande väsen, utan också för att människan är den enda varelse som har ett ansvar för något som helst – varken djur, automater eller robotar har något ansvar som helst.  En annan faktor som skiljer människan från allt annat är det mänskliga medvetandet. ”Människan är sin egen skulptör, och den är arkitekt för sin egen värld.”

Bara för att man känner världen och lagarna för den innebär inte att man känner världen – eftersom man inte vet hur delarna uppträder tillsammans med dem nya egenskaperna. Samma princip gäller människan själv; ”man kan aldrig förutbestämma vad man själv eller en annan människa kommer att göra, för det kräver att man har tillgång till all den information man själv eller denna andra människa har och har haft, och detta är omöjligt, eftersom människor till större delen fungerar icke-medvetet.”

Att uttrycka att allt är förutbestämt är som att kunna förutsäga hur vädret ska bli för flera veckor framåt. Vill man veta exakt hur vädret kommer att utveckla sig några veckor framåt måste man i minsta detalj veta vilka temperaturer, vindförhållanden och så vidare som råder överallt på jorden. Ju längre prognoserna blir, desto större chans att prognoserna visar fel.

Skälet till att människan inte kan förutsäga världen är inte att världen inte styrs av lagar eller att individen inte har kunskap om dem; skälet är min kunskap inte är exakt och fullständig. Och heller aldrig kan bli det, just för att människan är ett subjekt i världen, en uppfattare utan full kunskap. För att kunna räkna ut vad en människa kommer att göra måste man med andra ord veta allt som denna människa har fått veta och haft alla upplevelser som denna människa har haft. Man måste ha varit i denna människas ställe överallt där den varit och handlat i dennes ställe överallt där den har handlat. För att ha tillräckligt mycket information för att räkna ut vad en människa kommer att göra måste man vara den människan själv.”

Det kan sägas att det finns två grundåskådningar att betrakta människan ur två synvinklar. ”Utifrån” som determinismen gör, som ett resultat av en rad orsaker som verkar på människan där allt är förutbestämt. Enligt determinismen eller fatalismen har människan inget fritt val eftersom allt redan är bestämt. Det enda skälet till att individen tycker sig ha ett val är att den inte har full kunskap om de omständigheter inom eller utom den som bestämmer vad den kommer att göra. Människan är ett objekt för naturlagarna som verkar omkring den och inom den.

Existentialismen, däremot, ser människan ”inifrån” – som ett subjekt som verkar på omgivningen från människan. Människan är ett viljande, väljande och frågande subjekt där allt inte är förutbestämt. Existentialismen betonar det existentiella valet; människan måste i grunden uppfattas som ett väljande subjekt som så att säga definieras av sin frihet.

Naturvetenskapen bortser från den särskilda mänskliga förmåga som krävs för att förstå mänskliga fenomens mening och där duger inte naturvetenskapens metoder, som går ut på att man studerar fenomen ”utifrån”, kvantitativt, genom att klarlägga mekaniska orsakssamband. Men eftersom människorna är så olika och kulturerna så särpräglade, når människan inte kunskap om historiska processer genom ”yttre” studier utan ”inifrån”, genom att förstå och sätta oss in i människors erfarenheter. Man kan omöjligt förstå någon annan människa utifrån, utan ett sådant tänkande måste komma inifrån – och på samma sätt blir det inte mycket till den fria viljan om den dirigeras från en yttre kraft och inte en inre.

Schopenhaur menade att den inre kraften alltid gick före förnuftet och sträckte sig över förnuftets alla planer – denna inre kraft kallade han livsviljan. Livsviljan är den mänskliga väsens grund. Den fria viljan kan genom övning och ökad medvetenhet välja mellan olika alternativ, som en förnimmelseförmåga och initiativförmåga att kunna se vilket alternativ som leder till det bästa resultatet.

Den fria viljan och det som driver sig själv…..

Naturvetenskapens projekt heter – det som driver sig själv.

Den nya teknikutvecklingen med dess rationaliseringar och effektivitet handlar till stora delar om att göra allt så självgående som möjligt genom att automatisera allt genom tekniken – enligt principen ”det som driver sig själv”.

Ordet automat är grekiskt och betyder ”det som driver sig självt”. Det väsentliga hos den automat som människan konstruerar är att den döljer den egentligen orsaken till sin rörelseförmåga, så att man glömmer denna orsak när man ser apparaten. Den ska se ut som den rör sig själv. Därtill kommer att de automater som imiterar en människa eller ett djur inte uttrycker det levande, utan det livlösa som om det vore levande, och därmed kan automaten skildra livet som om det vore undantaget döden.”

Den moderna teknikutvecklingen kan nog inte bättre beskrivas än med; det grekiska ordet automat och betyder ”det som driver sig självt” – en automatiserad arbetsslav. Det som driver sig själv är träffande beskrivning av det stora naturvetenskapliga maskineriets snurrande hjul och kuggar. Arbetet är en form disciplinering av kroppen, ett uppskjutande av behovstillfredsställelsen. Man jobbar för att få lön för att sedan kunna konsumera.

Gör man en snabb överblick över hur många samhällsfunktioner och digitala tjänster så ger det formen åt ”det som driver sig själv”.

Detta begrepp kan sägas vara en förlängning av det kroppsliga arbetet och har vidareutvecklats ur den process som kommer från löpande band principen. Den klassiska formen för arbete vid löpande band, som kallats för taylorisering av arbetet (efter den amerikanske ingenjören F.W Taylor, som formulerade principerna), baserades på en kontroll av arbetstiden och kroppens rörelser. Dessa studerades vetenskapligt så att de skulle kunna styras och behärskas maximalt. Den nyaste formen av löpande band principen är av ett annat slag. Den nya formen för löpande band arbete bygger i stället på studium av arbetstiden och tankens rörelser: idag och i det digitala samhället – är det förståndets arbete, som gäller och ska styras och behärskas maximalt.”

Den nya formen av arbete ger minsta möjliga utrymme för tankarna att ”onyttigt” flyga iväg, att slappna av och att ”tänka på annat”. Det tidigare kroppsarbetet gav musklerna naturlig vila och pauser när människan satt ner, åkte buss, läste tidningen, eller fick en kortare paus när man bytte papper i skrivmaskinen har idag försvunnit, eftersom arbetet ska fortgå utan avbrott. Det moderna slagordet blir att utföra ett maximum av intellektuella operationer. En sådan här utveckling förorsakar både fysisk och psykisk trötthet och det som kallas teknostress.

“När man lämnar en sådan arbetsplats för att bege sig hemåt är det mycket svårt att ställa om, eftersom gränserna idag har suddats ut mellan arbete och fritid och att man använder samma online teknologi både i arbete och hemmet.”

Den konstgjorda moralen innebär att människan har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen, ännu i alla fall. Eftersom ordet automatik betyder ”det som driver sig själv”, innebär det att många mänskliga funktioner som varit mänskligheten till gagn också över tid blir överflödiga

Ett tydligt exempel på detta är att papperstidningen har blivit elektronisk genom den digitala tekniken. Men vad händer med yrkesfärdigheter om teknologin i framtiden och större omfattning ersätter den vanliga arbetaren och det praktiska utövandet med en elektronisk tjänst, där maskiner och intelligent programvara utifrån färdiginställda områden och intressen istället automatiskt samlar in fakta från cybervärlden och skriver artiklar eller rentav skriver hela elektroniska böcker? Denna utveckling är fullt möjlig på samma sätt som det prövas och experimenteras med den förarlösa bilen idag. Utvecklingen går mer och mer mot att vi möts av automater och maskiner i form av självbetjäningsfunktioner i matvarubutiken och bankärenden sköts genom tekniken, vardagen fylls med fler betalautomater och elektroniska rösttjänster i våra kontakter med företag, institutioner och myndigheter. Den mänskliga kontakten minskar alltmer.

Resultatet av denna mekanisering i kunskapssamhället kan också innebära att människor som inte hinner tillgodogöra sig ny kunskap tillräckligt snabbt riskerar att bli ”knownots”, dvs personer som står utanför kunskapssamhället. Andra som ensidigt låter sig formas efter prestationssamhällets ideal, kan bli känslomässiga analfabeter. När kontakt ansikte mot ansikte ersätts av kontakt med datorer, automater och robotar finns risk för att ”elektroniska eremiter” eller ”Aniaramänniskor” skapas.

Att människor riskerar att hamna utanför kunskapssamhället innebär mer tydligt i expertsamhället att specialisterna och experterna blir allt fler – och de vanliga arbetarna färre. Expertsamhället skapar också ett större utanförskap än tidigare eftersom de är dem enda som har de rätta fackkunskaperna för att laga och reparera teknik, maskiner och robotar. Den explosionsartade och snabba tekniska utvecklingen medför samtidigt att den inte hinner med att skapa ersättningsjobb tillräckligt snabbt. Det har nu uppstått ett nytt problem eller en ny konsekvens av den ständigt accelererande utvecklingen i den moderna världen. Kunskapen idag omsätts också mycket snabbare än tidigare. Att inte upptäcka, se, förstå eller identifiera förändringens natur kan innebära att man inte vet hur man ska anpassa sig till den eftersom man inte vet hur man själv påverkas av den, för det andra att kunskap som inte brukas av människor också snabbt blir obrukbar eller glöms bort för att den saknar mening eller för att den inte får möjligheten att utvecklas genom det praktiska utövandet.

Vad händer med den levande demokratin om den korrekta attityden som måste intas handlar om en teknisk approach och där den teknologiska verkligheten som skapas styrs av det teknologiskt korrekta förnuftet? I en sådan samhällsutveckling menar man att ”bara genom tekniken kan människan och naturen bli hanterliga objekt för organisationen”. Som den sista meningen lyder menar man att människan endast kan bli ett hanterligt objekt genom tekniken. Eftersom naturvetenskapen menar att den fria viljan inte existerar, innebär det då att man allt mer blir styrd av att tekniken i stället väljer åt människan?

Den demokratiska friheten skulle kunna delas in i tre delar; den personliga friheten, tankens och arbetets frihet och kroppens frihet, men vad händer med all denna frihet om allt på mekaniskt vis redan är förutbestämt som deterministerna och fatalismen (inom naturvetenskapen) hävdar och menar att den fria viljan är en illusion, där ordet ”illusorisk” betyder skenbar. Samtidigt har den utvecklat och introducerat en ny teknologi i det civiliserade livet på samma grunder där den gemensamma beteckningen för denna virtuella verklighet (virtuell betyder ”skenbart existerande”).

Schopenhaur menade att den inre kraften alltid gick före förnuftet och sträckte sig över förnuftets alla planer – denna inre kraft kallade han livsviljan. Livsviljan är den mänskliga väsens grund. Den fria viljan kan genom övning och ökad medvetenhet välja mellan olika alternativ, som en förnimmelseförmåga och initiativförmåga att kunna se vilket alternativ som leder till det bästa resultatet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *