Kapitalismens kontraproduktivitet

Kapitalismen gräver sig allt djupare ner mot lågkonjunkturen och den kommer förmodligen inte vara över förrän vi utbildar en generation som vet hur man lever på det dem har.

Kapitalismens kontraproduktivitet kan sammanfattas med orden: Tillgångarna och resurserna krymper, minskar och förbrukas fortare än det skapas nya. Trots alla fantastiska uppfinningar och innovationer, som skulle kunna minska lidandet i världen och öka välståndet istället tycks skapa fler problem än lösningar.

På sikt måste det till ett nytt sätt att tänka kring hur resurserna och tillgångar används. Ekvationen går inte längre ihop, världens resurser räcker helt enkelt inte till för en så hög levnadsstandard åt alla och en ständigt växande befolkningsökning. Fler människor ska dela på mindre. Det blir konsekvensen när resurstillgångarna minskar fortare än någonsin eftersom det är fler människor som förbrukar dem – och det blir allt fler människor som ska dela på mindre.

Det är en del av den moderna människans grundproblem – att den stora befolkningsexplosionen i världen över – leder till större konkurrens om resurserna. Denna utveckling beskrivs på olika sätt av människor som; bostadskrisen – miljökrisen – oljekrisen – hotet om livsmedelskrisen – tecknen på en kommande en kommande hälsokris och råvarubrist när dessa minskar. På andra håll beskriver man samma process men där ordet ”kris” har blivit en ”brist” bostadsbrist – miljöbrist – olje- och energibrist, livsmedelsbrist och hälsobrister, där kunskapsbrist och informationsbrist får definiera den moderna eran.””Bristen” blir i den evolutionära utvecklingen ett mer sant faktum när fler människor ska dela på mindre resurser. När sedan 1% av världens befolkning äger mer än 50% av jordens rikedomar och tillgångar är det inte solidariskt hållbart i längden.
Noorena Hertz skriver i boken ”Det tysta övertagandet” att: ”medan de 500 största multinationella företagen i världen sjudubblat sin omsättning har det totala anställda i dess företag praktiskt taget legat stilla på samma nivå sedan början av 1970- talet.” Tidigare rådde underskott på arbetskraft och överskott på energi. Nu är det precis tvärtom. Detta tar sig uttryck som att det inte längre är en person som söker en ny tjänst utan kanske femhundra personer som söker samma tjänst eller arbete.

Kapitalismens kontraproduktivitet innebär att den tekniska utvecklingen går så snabbt att den inte längre hinner med att skapa ersättningsjobb i tillräcklig snabb takt.
Bristen” blir i den evolutionära utvecklingen ett mer sant faktum när fler människor ska dela på mindre resurser. När sedan 1% av världens befolkning äger mer än 50% av jordens rikedomar och tillgångar är det inte solidariskt hållbart i längden.

Det teknologiska och digitala arbetet kräver inte längre samma stora personalstyrka för att kunna tjäna en miljard kronor, eftersom tjänsterna och produkterna kan spridas så mycket fortare och till så många fler användare genom dagens internet. I framtiden kommer hela 90 procent av jobben att finnas inom just den sektor där kunskaps- och tjänstesektorn kan uträtta mer med en mindre personalstyrka. Som ett exempel från 1790-talet var hela 90 procent av jobben relaterade till jordbruket, idag endast 2 procent. Då förstod människan värdet av att sköta och göra bruk av jorden, idag växer många upp i storstadslivet kapade band till naturen, på samma sätt som när staten och kyrkan gick skilda vägar. Istället gick staten och kapitalet sin egen väg.

Dagens snabba och accelererande samtidsförändringar är ett resultat av den konkurrens och tävlan som råder mellan storföretagen, det som tidigare beskrevs som att kapitalet har blivit otåligt och hungrigt i sin profitjakt, “roffarmentalitet” och ekonomiska rovdrift. Människan lever i ett samhälle som konsumerar allt. Konsumtionen känner inga gränser lika lite som girighet eftersom de sociala behoven saknar naturliga mättnadsnivåer. Girighet och avund kräver en ständig och obegränsad tillväxt av materiella slag, utan tillbörlig hänsyn till hushållningen med naturtillgångarna, och denna typ av tillväxt kan omöjligt passa in i en begränsad värld.

I sin strävan efter att behärska naturen fanns inte längre något behov av traditioner. Istället utgjorde de snarare ett onödigt hinder på vägen för att nå framgång och för att komma framåt. Kapitalismens kontraproduktivitet och ständiga rationaliseringar innebär att den tekniska utvecklingen går så snabbt att den inte längre hinner med att skapa ersättningsjobb i tillräcklig snabb takt, samtidigt som de nya kraven i kunskapssamhället och dagens arbetsliv förutsätter att en stor och snabb växande andel arbeten kräver en avancerad utbildning och dem rätta fackkunskaperna.

Det nya samhället som tar form gör människan mer beroende av experter. I expertsamhället blir vissa mer beroende av dessa specialister som får peka ut riktningen med livet. ”Mer och mer kommer hon att dirigeras av vad andra vill att hon ska göra, och därmed faller hon lätt offer för konformism”. Expertsamhället i våra dagar spär bara på denna utveckling. Det blir experterna som sitter och bestämmer över ”massorna”.

Vad hände med valfriheten och mångfalden i arbetslivet? Den demokratiska friheten skulle kunna delas in i tre delar; den personliga friheten, tankens och arbetets frihet och kroppens frihet. Idag upplever många istället att de har berövats möjligheten att välja sig ett eget yrke, bygga upp sitt eget hem eller bilda sig en egen åsikt.

Välfärdens framåtskridande eller livets fortgående process har inneburit att dagens moderna rationaliseringsåtgärder tunnar ut bredden av yrkesmöjligheter (allt fler specialister och experter) att valfriheten att välja ett eget yrke radikalt har minskat.

Människan är idag mer styrd att välja de yrken som är i linje med den teknologiska utvecklingen, där den tekniska kunskapen ensidigt favoriseras och prioriteras. Vad har hänt med det förnuft som rationalisterna hittills litat på? Vilka är mångfaldens yrkesalternativ när hela 90 procent av alla yrken i framtiden kommer att finnas inom sektorn för kunskaps- och tjänstesektorn – och när många av dessa jobb egentligen innebär att människorna sitter och övervakar att maskinerna utför jobbet utan avbrott.

Naturvetenskapens maskineri det ”som driver sig självt”, innebär också nya problem med lönearbetet, eftersom maskinerna i allt större utsträckning kan undvara arbetare och ersätta dem med maskiner. ”Kvar för att konstruera, styra, reparera maskinerna blir bara specialisterna och experterna eftersom de är dem enda som har de rätta fackkunskaperna.”

Det ger form åt dagens allt mer specialiserade expertsamhälle.

I våra dagar blir därför de vanliga ”arbetarna” färre och experterna allt fler. Men det stannar inte vid maskinerna, det är bara en början på ännu fler rationaliseringsåtgärder inom arbetslivets område och i vinstprofites tecken. Redan idag ser vi tydliga tendenser på hur den teknologiska automatiseringen breder ut sig och därför blir mer synlig och lättare att upptäcka som att beskriva.

Ett tydligt exempel på detta är att papperstidningen har blivit elektronisk genom den digitala tekniken. Men vad händer med yrkesfärdigheter om teknologin i framtiden och större omfattning ersätter den vanliga arbetaren och det praktiska utövandet med en elektronisk tjänst, där maskiner och intelligent programvara utifrån färdiginställda områden och intressen istället automatiskt samlar in fakta från cybervärlden och skriver artiklar eller rentav skriver hela elektroniska böcker? Denna utveckling är fullt möjlig på samma sätt som det prövas och experimenteras med den förarlösa bilen idag.

Utvecklingen går mer och mer mot att vi möts av automater och maskiner i form av självbetjäningsfunktioner i matvarubutiken och bankärenden sköts genom tekniken, vardagen fylls med fler betalautomater och elektroniska rösttjänster i våra kontakter med företag, institutioner och myndigheter. Antalet brevbärare kommer drastiskt att minska inom 10-15 års period där posten istället skickas digitalt. Kontanta pengar försvinner alltmer. Steg för steg påverkas alltfler yrkesgrupper. Den mänskliga kontakten minskar alltmer.

”Själva syftet med är att med teknikens hjälp rationalisera och effektivisera fabriks- och kontorsarbetet. I dagens samhälle har robotar och självstyrande maskiner tagit över många tunga och monotona industrijobb. Administrativa sysslor, som tidigare krävde mycket kontorspersonal har kunnat förenklas eller avskaffas helt med hjälp av datorn. Informationsteknologins intåg på arbetsplatserna har gjort att hela yrkeskårer försvunnit eller minskat kraftigt. Det gäller yrken typografer, bilbyggare, växeltelefonister, banktjänstemän, lönekontorister och sekreterare.

Bara under 1990-talet har 80 000 sekreterarjobb – ett av dem vanligaste kvinnoyrkena – försvunnit. Om hela 90 procent i framtiden ska arbeta inom kunskaps- och tjänstesektorn så blir det många som ska arbeta med samma arbete och dela på arbetsbördan. När blir kapitalismen rationaliseringar kontraproduktiv? Nästa steg in i arbetslivet är att introducera “mänskliga robotar” som ser ut som vanliga människor i olika servicebemötande yrken. I nuläget när teknikutvecklingen är såpass ny och dyr, att det ännu inte är lönsamt med massproduktion av mänskliga robotar. Men sådan är all utveckling till en början, dyr i början för att bli billig att massproducera i ett senare skede.

Människan idag är den enda i sin generation som levt sida vid sida med den nya teknologins framsteg, lever sida vid sida med den konstgjorda (artificiella) intelligensen. Vi märker det knappt. Allting rullar på och kan därför kan kunskap och aningslöshet utvecklas sida vid sida utan att det ”stör”. Det är ju bara ett kortare ögonblick i historien som tekniken och robotarna har arbetat sida vid sida med människonaturen, och frågan är hur människan, arbetslivet, ekonomin, tillväxten och samhällsutvecklingen kommer att påverkas av dess konsekvenser?

Vad händer med människan och samtiden när maskiner blir robotar och den artificiella intelligensen (AI) i dessa apparater och maskiner blir så effektiv att den blir både smartare och effektivare än människan, och dessutom aldrig behöver drabbas av sjukskrivning eller ens ta semester och kan jobba dygnet runt och vara online under dygnets alla tjugofyra timmar och behöver aldrig vara på dåligt humör? Det bästa av allt är att den mänskliga roboten inte kräver någon lön eller ersättning. Den arbetar gratis och är kostnadseffektiv. En sådan effektiv robot motsvarar dessutom tre till fyra heltidsanställningar eftersom den kan arbeta dygnets alla tjugofyra timmar om det skulle behövas.

Om produktionskostnaden för en hel fungerande bil idag understiger hundratusen kronor, så kan man uppskatta att framtidens mänskliga robotar kan massproduceras till en mycket lägre kostnad än så, och en sådan investering kommer alltid att vara ekonomiskt lockande eftersom den är en snabb och lönsam investering som snabbt ger avkastning, och när den dessutom motsvarar tre till fyra heltidstjänster i arbetskapacitet är valet enkelt och självklart, sett ur ett ekonomiskt perspektiv i alla fall. Kan man sedan med enkel programuppdatering ge den nya instruktioner som en snabb kompetensutbildning finns det inte så mycket att fundera över.

Om man drar det till sin yttersta spets i vissa sammanhang så blir den intressanta frågan: vem får anställning i framtiden, roboten eller människan? Redan idag ser vi hur rationaliseringar i kapitalismens framfart tar sig uttryck och tror man att denna utveckling kommer att avta är man naiv. Vad händer med kompetensutveckling och utbildning när man enkelt och billigt kan byta ut och programmera dessa maskiner och mänskliga robotar med nya kunskaper, färdigheter och kompetenser. Det kommer inte att kosta särskilt mycket att kompetensutveckla och anpassa dessa mänskliga robotar till nya arbetsuppgifter. Det kräver bara en enkel uppdatering av programvaran och inte en mänsklig utbildning som varar i tre till fem år. Det blir en kaxig robot människan kommer att ha att göra med i framtiden.

Marvin Minskv kunde försäkra att ”nästa generations datorer kommer att vara så intelligenta att vi får nöjda om de vill behålla oss som keldjur”.

Det som tidigare beskrevs som ren science fiction är inte längre vilt svammel eller drömmeri. Det som tidigare tog flera generationer i anspråk, förväntas förväntas att utvecklas under otroligt korta tidsramar. Den nya teknologiska och geologiska tidsåldern har helt i grunden förändrat samhällsstrukturen för att göra affärer, organisera oss, skolan, lärandet, sjukvården, kulturaktiviteterna och politiken. Den påverkar hur vi lever och tänker.

Tidigare tog sådana här förändringar flera generationer i anspråk, idag mindre än ett kvarts sekel. Och hur kommer samhällsutvecklingen och hela utbildningsväsendet att ta form och utvecklas efter att den första mänskliga roboten får sin anställning och alltid kan snabbutbildas genom en enkel programuppdatering? Kanske har man inte fullt denna utveckling till sin yttersta konsekvens, eller så finns det inte tid att bry sig eller så är man upptagen med så mycket annat att det inte finns tid att stanna upp och reflektera över samtidsutvecklingen. Eller så har naturvetenskapen redan förutbestämt och räknat ut hur utvecklingen kommer att ta sig uttryck, men glömt att informera samhällsmedborgaren om hur projektet “det driver sig själv” egentligen fungerar.

Kommer visionen om ”robotmänniskan” att bli verklighet? ”Vi är på väg in i gränslandet, svarade fysikern Chris Langton försiktigt på frågan om hur långt det hade gått med den artificiella utvecklingen. Och det går ändå inte att hejda, tillfogade han. Vi kan lika gärna studera det, så att vi kan påverka utvecklingen. I inledningen till konferensrapporten om artificiellt liv skriver han; att en ny utveckling är på väg: det finns etiska och moraliska frågor att diskutera. Dessa frågor måste dryftas innan utvecklingen har gått för långt.”

”I en amerikansk tidning stod det ”Let the Computer decide for you” (Låt datorn besluta åt dig). Här spelar budskapet på många människors drömmar om att maskinerna ska ta över det tunga och mänskliga rutinarbetet – och befria människan som från det som beskrivs som att människan ska arbeta i anletes svett. Man har nog inte följt tanken till sin yttersta konsekvens; att maskinerna tagit över alla beslut och därmed människornas vilja och kreativitet helt ur spel.”

Vad händer med den mänskliga förmågan att kunna formulera nya frågor och nya problem, när människan allt mer utvecklas mot svarsmaskiner som tar emot färdiga lösningar på en dataskärm, när elektroniska agenter och betjänter tänker, väljer och planerar människors vardag i allt större utsträckning? Receptet på framtiden blir – intelligenta agenter – en elektronisk betjänt som för vår räkning silar och väljer ut den information som är av intresse. Den intelligenta agenten är egentligen ett datorprogram som har programmets med en rad uppgifter om husbonden/husfrun; intressen, smak, egenskaper och hobbys. Utifrån dessa väljer sedan den elektroniska butlern ut den information som vi bör vara intresserad av. I framtiden tror man att dessa elektroniska agenter också skall kunna beställa biljetter, stämma av almanackan och boka möten med en annan agent utan att någon människa behöver vara inblandad.”

Det som tidigare formats under årtusenden och gjort anpassningen möjlig för människan, har genom den snabba teknikutvecklingen förändrats bara under de senaste trettio åren. Fördelen i tidigare samhällen var att alla hann anpassa sig eftersom förändringarna tog flera generationer i anspråk. Idag förändrar mänskligheten världen långt snabbare. Man skulle kunna säga att idag överträffar människans uppfinningsrikedom människan anpassningsförmåga. Så snart en uppfinning slår igenom, måste alla anpassa sig till en ny situation. Ett resultat av vår evolutionshistoria är att vår omdömesförmåga inte håller jämna steg med vår skaparförmåga. Dagens utmaningar i det globaliserade samhället är helt annorlunda än dem dåtidens människa ställts inför.

Under industrialismen var massutbildningar under en framgångsrik metod för att anpassa människor till det nya arbetslivet i industrilokalerna, men fungerar förmodligen inte lika effektivt när det nya expertsamhället tar form där behovet av olika specialister som har en mer avancerad utbildning nödvändig och ett framtida krav. Hur kommer massproduktionen av “mänskliga robotar” påverka efterfrågan på mänsklig arbetskraft när robotarna blir både blir billiga att producera och billiga att utbilda genom ett par enkla knapptryck i form av uppdateringar av programvaran?

Redan idag är många är förprogrammerade, metoden bestäms av maskinen, arbetstakten är styrd, maskinen kräver kontinuerlig uppmärksamhet att det inte finns mycket tid för att utbyta mer än några ord eller tecken. De krav som ställs på yrkesskicklighet är små, tillfälle att ta eget initiativ och ansvar är sällsynta, självständighet och kontaktförmåga premieras inte. Sådana arbeten ger inte livet innehåll. Därför finns det många som vill göra arbetsmiljöerna mänskligare.

Det var nog denna utveckling som Henri Bergson oroades över när han skrev om den ”själsliga mekaniseringen”.

Produktionsteknikens utveckling har skapat arbetssituationer där friheten begränsats och möjligheten till en allsidig utveckling av anlag inskränkts.

Den konstgjorda moralen innebär att människan har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen, ännu i alla fall. Eftersom ordet automatik betyder ”det som driver sig själv”, innebär det att många mänskliga funktioner som varit mänskligheten till gagn också över tid blir överflödiga? Ordet robot bildades av den tjeckiske författaren Karel Capek i ”R.U.R (Rossum´s Universal Robots) för att ange en biokemisk framställd arbetsslav (av samma slag Frankenstein i Mary Shelleys roman (från 1818).

Senare har ordet ”robot” blivit beteckningen för en automatiserad arbetsmaskin som i Eando Binders novell ”I Robot” från 1958, och Isaac Asimovs novell med samma namn från 1941. Roboten blir en sammanslagning av arbete och teknik, på samma sätt som när orden ”information” och ”automatik” blev till informatiken, eller när prosa och science fiction blandas. Det visar att när två genrer, olika användningsområden eller vetenskaplig sammanslagningar görs, så uppstår ofta något nytt eller så tar något nytt form som inte fanns där innan. När kunskap integrerar på nivån ovanför framträder nya egenskaper och resurser som saknade på den tidigare nivån – möjligheten till en överblick från hög nivå kan ha en förklaringsförmåga som helt enkelt saknas på de lägre nivåerna.

Den moderna teknikutvecklingen kan nog inte bättre beskrivas än med; det grekiska ordet automat och betyder ”det som driver sig självt” – en automatiserad arbetsslav. Det som driver sig själv är träffande beskrivning av det stora naturvetenskapliga maskineriets snurrande hjul och kuggar. Arbetet är en form disciplinering av kroppen, ett uppskjutande av behovstillfredsställelsen. Kan man nöja sig med att arbete bara för att tjäna pengar? Visst kan man det. Vissa arbetar för pengarna, men också för att dem gillar det dem gör. Ett annat alternativ är; att man kanske inte direkt hänförs av sina arbetsuppgifter, men trivs med jobbet därför att lönen ger möjlighet för dem att tillfredsställa sina icke-materiella behov.

Ett jobb tillgodoser människan materiella behov, men innebär inte nödvändigtvis att man därför gillar sina arbetsuppgifter. Vissa ser arbetet som sitt kall, medan andra ser det som sitt levebröd eller bådadera. Varför vi arbetar utgör ofta olika varianter på svar. Den enkla tillvaro, i vilken vi levde som jägare, fiskare och jordbrukare av jungfrulig mark inom ramen av ostörd natur, har gradvis förvandlats till en komplicerad tillvaro inom en miljö av konstprodukter och svårbegriplig regelföring. I denna process söker människan sig fram i snårskogen av olika samhällsproblem.

”Ordet ”arbete” (danska;arbejde, tyska arbeit) kommer av den germaniska ”arba” eller ”orbu”, som betyder ”knekt”, ”träl eller slav” . Ordet återfinns på ryska, där arbete heter ”rabotat”; därav ordet ”robot” som Karel Capek skapade. På franska betydde ”arbete” – ”travail” – ursprungligen tre pålar som man band hästar vid när de skulle skos. På engelska heter arbete ”labour” om det är om ett slitsamt (löne)arbete. Det kommer från latinets ”labour”, vilket betyder möda, besvär, strapatser, lidande och även ”slitsam koppling aktiviteter”. Detta ord återfinns på franska, där ”labour” betyder ”plöjning” och ”bearbetning” och ”laborieux” betyder mödosam, slitsam. På senare tid har man utvecklat andra ord för att beskriva det mer skapande andliga arbetet. På engelska används ordet ”work”, dvs verk, som förbinds med ”industry”, driftighet. På franska används både ”oeuvre” (verk) och ”elobaration” (utarbetande, utformning).”

Tekniken skapar förutsättningar för radikalt nya arbets- och organisationsformer, som ställer de traditionella begreppen på huvudet. Synen på arbete och varför man ska arbeta kan se olika ut i olika länder trots att man i princip utför samma arbetsuppgifter. Från början var det hårda arbetet i de flesta kulturer ursprungligen inte något eftersträvansvärt (för Adam var det efter syndafallet en förbannelse att han skulle arbeta, jmf 1 Moseboken 3:17-19). Arbete har blivit något gott först i den puritanska, asketiska kultur som vi i Västeuropa har utvecklat och sedan exporterat till andra delar av världen. Ordet ”levebröd” kan sägas ha sitt ursprung ur ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett” (1 Mose 3:19).

Rationalisterna har satsat mycket på teknologisk rationalisering i stället för humanisering. Lite överdrivet beskrivet kan man säga att rationalisterna med krampaktig fanatism driver sitt teknologiska lyckoprogram. Det måste förverkligas. Allt som står i vägen måste bort. Mer välfärd i stället ropar någon. Man talar idag om att arbeta för ett bättre liv. ”Man säger att det handlar om att öka livskvaliteten. Men hur ska åstadkomma detta bättre liv, denna livskvalitet? Det är sant att de förbättrade materiella villkoren har förbättrat möjligheterna till ett lyckligt liv. Ändå är det för många idag inte så uppenbart att vetenskap och teknologi skapar ett bättre liv, har sin orsak i att vetenskapens framsteg och de många nya teknologierna har skapat problem som de själva inte kan lösa, eftersom problemen i sig inte är av vetenskaplig eller teknologisk art.” De kan därför inte hanteras genom att man utökar den vetenskapliga eller teknologiska expertisen.

I en sådan här utveckling har människolivet förvandlats till att göra den till en kugge i maskineri. Men vad händer om människan långsamt börjar anamma en deterministisk och behavioristisk syn på människan, som enbart en maskin. Ett av vår tids mest ödesdigra misstag är tron på att uppfatta människan som en slutprodukt av teknologin, som ständigt måste övervakas och kontrolleras på samma sätt som när arbetslinjen och arbetstiden kontrolleras. Människan är inte produkt av människa och teknik, utan en levande varelse som i alla tider beskrivits som ”människa och själ” och människans så nära förbund med naturen. Ju längre bort människan kommer från sin kontakt med naturen, så ökar också alienationen.

Främlingskapet bidrar till att människan känner sig avskuren och avskärmad från sin naturliga kontakt och harmoni med allt levande. Om den ”ömsesidiga relationen” inte finns med blir det svårare att organisera sig på ett nytt sätt som passar den tid människan idag lever och utvecklas i. Den enkla tillvaro, i vilken vi levde som jägare, fiskare och jordbrukare av jungfrulig mark inom ramen av ostörd natur, har gradvis förvandlats till en komplicerad tillvaro inom en miljö av konstprodukter och svårbegriplig regelföring.

Teknologin kan inte undvaras i en kursomläggning mot nya mål, men människor kommer att efterfråga en mjukare teknologi, som är inriktad på att tillgodose människornas grundläggande behov och inte vad som är bra för systemet. Ett nytänkande som kan leda fram till nya politiska och ekonomiska prioriteringar i samtidsutvecklingen. Man kan ställa frågan vad allt tjänar till; är det verkligen det viktigaste, att det produceras så mycket varor som möjligt? Den ständigt ökade arbetstakten sliter allt hårdare på den kämpande människan. Det tycks inte finnas något val än att följa med i det högre arbetstempot som skruvats upp. Hur hårt ska människan behöva arbeta för att kunna skapa sig en dräglig och trygg existens? Är människan till för produktionens skull, eller är produktionen till för människan?

Alla drivkrafter ser inte lika ut för alla. Folkslivskännare beskriver att spanjoren arbetar när han är tvungen; fransmannen arbetar för att på sin ålders dagar kunna slå sig till ro med sina räntor; engelsmannen arbetar utan att tänka på varför; amerikanen arbetar, därför att arbete är hans liv, ryssen arbetar för att vara lojal mot sitt land; svensken arbetar av moraliska pliktskäl. Andra avgörande faktorer kan vara en kombination av kulturens uppfattning av arbetets drivkrafter och att få känna uppskattning inför sitt utförande av en arbetsuppgift. Det handlar också om att utveckla goda vanor och göra det till uttryck för ett nödvändigt livsbehov. Hit räknas att få de grundläggande livsbehoven tillgodosedda. Trygghet och meningsfullhet är två faktorer som påverkar själva motivationen.

Ekonomen E. F Schumacher kallar dagens ekonomiska utveckling för ”monsterekonomier och gigantism”. Den naturliga utvecklingen kan tyckas att de människor eller företag som redan ekonomiskt lyckats också får bidra mest. När blir rationaliseringar kontraproduktiva för samhället, demokratin och människan, i det system som innebär att den rationaliseringsvinst man uppnår på ett område istället leder till en förlust, försämring, brist, frånvaro på ett annat område? Det pådrivande motto är hela tiden; mer arbete ska utföras på kortaste möjliga tid och till minsta möjliga kostnad. Det började inom industrin, sedan blev det näringslivet i allt större utsträckning, därefter mänskliga funktioner som påverkan, ansvar, initiativ, personlig utveckling inom arbetslivet, för att också börja gälla viktiga sociala och samhällsbärande funktioner. Skolan och utbildningsväsendet är inte förskonade från denna rationaliseringsprocess; mer/fler/större klasser ska utbildas till minsta möjliga kostnad mer färre lärare. Principen är enkel: skolan har blivit till stora examensfabriker enligt löpande bandet principen. Den teknologiska rationaliteten undergräver också sitt eget demokratiska löfte, att alla ska lovas en utbildning som tar vara på varje individs individuella potential, att se varje människa som originell och unik.

Teknologisk rationalitet innebär istället det motsatta, dvs att allt görs så likformigt som möjligt, att alla behandlas och betraktas med svepande generaliseringar, eller likformigt enligt naturvetenskapens kategoriseringar av människor. Brukar man människor som ting berövar dem namnet människa. Sedan fortsätter denna avhumaniserande utveckling och behandling av människan på område efter område. Hälso- och sjukvården är drabbade av samma rationaliseringsprocess; fler läkarbesök ska avklaras på kortaste möjliga tid enligt löpande bandet principen. Allt ska tidsbestämmas ungefär som om människor vore ting med fabrikationsfel. Läkeprocesser och rehabiliteringar ska tidsbestämmas. Försäkringssystem och trygghetssystem ska tidsbegränsas. Känslor rationaliseras billigast bort med piller.

Undertiteln till en av E.F Schumachers böcker är; ”ekonomi som om människor betydde något.” Allt handlar om tiden och pengar, upphandlingar till lägsta möjliga pris med minsta möjliga konsekvens. Experterna som styr över den teknologiska rationaliteten kanske är nöjda, men det är inte säkert att just alla samhällsmedborgare håller med. Människorna ska idag arbeta allt fler år och pensionerna måste räcka allt fler år. Det expertsamhälle som tar form är egentligen bara en förlängning av rationaliseringsprocessen logik; som bygger på samma motto att mer ska uträttas till en mindre kostnad, men som i detta sammanhang istället innebär att allt färre människor ska bestämma mer. Det tar sig uttryck som en starkare byråkrati åt organisationen, men inte mer mänsklig eller personligare för folket eller mer makt åt folket i demokratisk anda.

Finns det några tecken eller minsta humanistiska anledningar till varför rationaliseringsprocessen skulle avta eller att den reduktionistiska uppfattningen av omvärlden skulle minska? Finns det någonting som tyder på att konkurrensen mellan företag verkar minska. Nej, tvärtom så verkar den tävlan och kampen istället intensifierats. Konkurrensen har hårdnat och nya olika rationaliseringsåtgärder blir ständigt aktuella. Det känns igen som miljardåtstramningspaket, nedskärningar, uppsägningar och permitteringar, företagsflytt till låglöneländer. Det tycks inte finnas mycket som kan påverka eller minska framfarten av fortsatta kapitalistiska rationaliseringarna.

”Människor är hungriga på (förändring), hävdar managementgurun”, James Champy, eftersom marknaden kan konsumentstyras som aldrig tidigare i historien. Ekonomen Benett Harrison tror källan till denna förändringshunger är ”otåligt kapital”, behovet av snabb avkastning. På de större företagen har man försökt göra sig kvitt byråkratiska kvarlevor för att skapa plattare och mer flexibla organisationer. I stället för pyramider vill ledningen numera föreställa sig organisationer som nätverk. ”Nätverksliknande konstruktioner är mer lättfotade” än pyramidformade hierarkier förklarar sociologen Walter Powell. ”De är lättare nedbrytbara eller omdefinierbara än fasta hierarkiska tillgångar”. John Kotter skriver i ”The new Rules”; Företagslojalitet är en fälla i en ekonomi, där affärsidéer, produktdesign, upplysningar om konkurrenter, anläggningstillgångar och kunskaper av alla de slag har kortare trolig livslängd.

Kunskaps- och uppdateringssamhället har format en tillvaro som alltmer präglas av kapitalistisk/ekonomiskt kortsiktighet, där kunskap har blivit en färskvara och ofta behöver uppdateras för att inte bli gammal och kunskaper av alla de slag har kortare trolig livslängd, dit även moderna företag kan räknas. Dessa företag kan expandera oerhört fort, men kan också försvinna lika fort om konsumenterna eller användaren tröttnar på en viss produkt eller om ny konkurrent erbjuder en bättre och mer attraktiv tjänst. Idag finns inte längre någon hållbarhetsgaranti för hur länge en utbildning räcker i arbetslivet, eller om ett företag tvingas till nedskärningar eller flytta sina företag till låglöneländer, och ännu mindre vet vi hur arbetslivet och utbildningsväsendet kommer att påverkas när dem mänskliga robotarna gör entré efter att ha börjat massproducerats och enkelt kan kompetensutbildas genom en enkel programuppdatering.

Forskningen och utvecklingen kring mänskliga robotar har kommit oerhört långt i denna utveckling, där det redan idag finns fullt fungerande BETA-versioner (som ser ut som människor och kan kommunicera) och idag testas. Det lär inte dröja tio år innan dessa börjar användas i arbetslivet inom olika områden. Det finns något skrämmande och lockande med framställandet av robotar, där dessa mänskliga robotar kan användas inom olika yrken och dessutom kan byta jobb genom att smidigt byta ut programvaran till passande yrkesalternativ eller användningsområde. Kanske till en början ta över enklare arbetsområden, men med tiden som AI-utvecklingen går framåt och dessa även får en moral inprogrammerad kan dessa börja fylla samma övervakande och kontrollerande funktion som Big Brother fyller. Det är billigt, effektivt och kräver ingen lång utbildning och kräver inga kostsamma löner, och kan vara tillgängliga dygnet runt och motsvarar därigenom tre till fyra heltidsanställningar.

Kapitalismens kontraproduktivitet handlar om besparingar inom varje område och denna utveckling kommer att accelerera från det ena användningsområdet till det andra efterhand som tekniken för de mänskliga robotarna förbättras och blir billigare att masstillverka och producera. Det som var science fiction för trettio år sedan är snart verklighet imorgon. Framtiden är redan här! Skulle en person för trettio år sedan försöka beskriva hur tekniksamhället med alla dess finesser eller hur övervakningssamhället skulle utvecklas, hade förmodligen inte särskilt många människor kunnat relatera till en sådan utveckling och kallat den för en orealistisk fantasi och en främmande verklighetsbeskrivning. Den skulle vara lika främmande som utvecklingen med den ”förarlösa bilen”. Men i takt med att tekniken utvecklas med ”förarlösa fordon, förarlösa maskiner och förarlösa arbetsredskap”, kommer denna teknik utvecklas från det ena användningsområdet och tillämpningsområdet till det andra.

I framtiden är det mer troligt än inte, att stora och kapitalstarka bemanningsföretag i framtiden hyr ut ”mänskliga robotar” som arbetskraft till mycket reducerade priser eftersom dessa inte har någon lönekostnad och där möjligheterna till vinster ökar. Det skulle i framtiden kraftigt reducera dagens statliga arbetsförmedlings funktioner väsentligt och frågan är hur stor verksamhet som finns kvar i dagens tappning om femton år? Varje rikare hushåll och företag kommer dessutom i framtiden ha sin egen ”husreda” som hjälper dem med hushållsnära tjänster.

”Olika forskningsprojekt håller ständigt på att utveckla prylar som tänker (Things That Think –TTT). Syftet är att utveckla intelligenta prylar- både på våra kroppar och utanför dem. Det handlar om allt från manicker som vi bär på oss och som automatiskt larmar ambulansen om vi blir sjuka till kylskåp som självt beställer mer mjölk från affären när den tagit slut. Kylskåpet vet att vi gillar grön, och inte röd mjölk. Varför inte, kanske kommer vi i framtiden att få e-mail från tvättmaskinen när tvätten är klar eller från bilen när spolarvätskan behöver fyllas på. Det är bara den egna fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt att upptäcka och se i samhällsutvecklingen.

På mindre än tjugofem år har internet förändrat hela samhället och hur vi lever och tänker och det har gått oerhört fort – och det är ingen vild gissning att kommande tjugofem åren kommer att utvecklas ännu snabbare i ren fiberbredbandshastighet. Dessa snabba förändringar sker ibland med en sådan hastighet att dem knappt hinner bli socialt förankrade innan nästa nyhet kommer. I denna utveckling är det lätt att mycket går på tok på en gång. Människans livsmönster har funnits i hundratals år, men dagens moderna livsstil och levnadsvanor har förändrats bara under en generation. Det är sant att människan ska leva i nuet, men det korta i nuet, i det ”tillfälligas tid” innebär också att en nyhet eller förändring ofta är borta innan nästa redan kommit.

Den moderna ”utvecklingens klocka” med alla dess snabba förändringar och nyheter, försöker människan anpassa sig till för att hålla jämna steg med en värld som redan försvunnit. Det kapitalistiska maskineriet hålls i gång av ”förnyelserna”. Det är dessa ”nyheter” i konsumtionsartiklar och nya marknader som håller i gång det ekonomiska hjulet. Den senare generationen växer upp i en ny geologisk tidsålder (cybervärlden/cyberrymden) som det enda i sitt slag i evolutionen, och där den traditionella kulturen på mycket kort tid i stor omfattning ersatts av media och teknikkultur.

I en tid med ständiga förändringar och där kunskap snabbt blir föråldrad, är utbildningen inte längre något som man tillägnar sig i ungdomen i tron att den skall räcka livet ut. Många utför idag arbetsuppgifter som inte fanns när dem gick i skolan. Och den kommer att vara ännu flera i morgon. Ingen vet egentligen vilka nya arbetsuppgifter som kommer att vara eftertraktade om tio år, än mindre vilken kunskap och kompetens de kommer att kräva. Förr varade en yrkeskarriär hela livet. Det man en gång hade lärt i skolan räckte oftast fram till pensionsdagen. Men i framtiden måste vi räkna med ett rörligare arbetsliv. Enligt framtidsbedömmare kommer vi att ställas inför sex, sju olika karriärer under yrkeslivet, där var och en kräver nya färdigheter, nya attityder och nya värden. Detta ställer krav på en annan form av utbildning än vad vi hittills varit vana vid – ett livslångt lärande.

E.F Schumacher skriver: ”Om man ryggar tillbaka från sanningen om man tror att destruktiva krafterna i den moderna världen kan bringas under kontroll, helt enkelt genom att man mobiliserar större resurser…//…om atomåldern medför nya faror, om det tilltagande genetikens manipulation öppnar dörren till nya missbruk, om kommersialiseringen medför nya frestelser – svaret måste vara mer och mer utbildning. Det moderna levnadssättet håller på att bli alltmer komplicerat – och det betyder att alla måste få högre utbildning.” Hela samhället i alla skikt behöver utbildning för att hantera framtidens utmaningar med minsta möjliga konsekvens som möjligt. Förändringen tider innebär ingen omöjlighet, utan en möjlighet att slå in på utbildningens väg och på allvar träda in i ”lärandets tidsålder”.

Det väsentliga är inte att ägna sig åt den kunskap man redan vet, utan ägna mer tid åt kunskap man inte vet och ännu har ringa förmåga att förstå i världens nya och globala sammanhang. Eftersom villkoren förändras i samtiden förutsätter det att vi måste lära oss veta mer om vad vi inte vet. Omvärlden är i förändring och omvandling och behovet av ny kunskap är alltid närvarande. Kunskap idag har blivit en färskvara. Det man tidigare lärde sig räckte i regel en hel livstid. Den gamla bildningstanken innebar att man lärde sig en gång för alltid. Idag kostar kunskap mer än tidigare eftersom kunskapen har fått karaktären av färskkunskap i kunskapssamhället. Behovet av det ”livslånga lärandet” är idag mer aktuellt än någonsin. Det som kostar något är okunskapen. Det är när människan slutar att lära sig som samhällskostnaderna ökar.

När kunskap integrerar på nivån ovanför framträder nya egenskaper, resurser eller konsekvenser som saknades på den tidigare nivån.

Följden blir att det blir utomordentligt svårt att överblicka det man gör. När enkla regler tillåts verka tillräckligt lång tid eller på tillräckligt många element eller områden framträder helt nya egenskaper, konsekvenser, samhällsförluster eller samhällskostnader. Kapitalismens rationaliseringar började som en process inom industrins mekanik, som med tiden har växt till människans egna arbetsmiljö och medfört en stressigare och enformig miljö att arbeta i, för att i dag också medföra och innebära begränsade möjligheter till att erbjuda solidaritet och humanism som är värt en kvalitetsstämpel. Kapitalism är ingen garanti för humanism och solidaritet, snarare urholkar och försvagar den demokratins grundläggande funktioner – och denna utveckling accelererar idag eftersom kapitalismens kontraproduktivitet innehåller helt nya riskfaktorer och katalysatorer som utvecklas och stärks över tid. Denna utveckling kan skildras med orden:

”Skälet till att människan inte kan förutsäga världen är inte att världen inte styrs av lagar eller att individen inte har kunskap om dem; skälet är min kunskap inte är exakt och fullständig. Och heller aldrig kan bli det, just för att människan är ett subjekt i världen, en uppfattare utan full kunskap. För att kunna räkna ut vad en människa kommer att göra måste man med andra ord veta allt som denna människa har fått veta och haft alla upplevelser som denna människa har haft. Man måste ha varit i denna människas ställe överallt där den varit och handlat i dennes ställe överallt där den har handlat. För att ha tillräckligt mycket information för att räkna ut vad en människa kommer att göra måste man vara den människan själv.” Bara för att man känner världen och lagarna för den innebär inte att man känner världen – eftersom man inte vet hur delarna uppträder tillsammans med dem nya egenskaperna, eller vilka dem nya konsekvenser och kostnaderna kan bli.

Samma princip gäller människan själv; ”man kan aldrig förutbestämma vad man själv eller en annan människa kommer att göra, för det kräver att man har tillgång till all den information man själv eller denna andra människa har och har haft, och detta är omöjligt, eftersom människor till större delen fungerar icke-medvetet.” Att uttrycka att allt är förutbestämt är som att kunna förutsäga hur vädret ska bli för flera veckor framåt. Vill man veta exakt hur vädret kommer att utveckla sig några veckor framåt måste man i minsta detalj veta vilka temperaturer, vindförhållanden och så vidare som råder överallt på jorden. Ju längre prognoserna blir, desto större chans att prognoserna visar fel. Idag kan forskningen arbeta med sådant den redan vet och i förväg förutbestämt och kan styra den åt att slutresultatet med inslag av det förutbestämda att se det man önskar att se.

Idag är kapitalismens kontraproduktiva katalysatorer många och dessa både verkar och påverkar vare sig man vill eller inte. Rost tar aldrig semester och det gör inte heller kapitalismens kontraproduktiva katalysatorer.

Jag ska försöka sammanställa några av dessa som hittills beskrivits genom mitt skrivande, så några av dessa återkommer här för att skildra och beskriva den kontraproduktiva utvecklingen tillsammans. Människan har genom kapitalismens egoism satt enorma evolutionära krafter i rörelse –”kapitalismens entropi”.

Ekonomen E.F Schumacher ställer frågan om vad teknologin faktiskt gör för oss är därför värd att undersökas. ”Det är helt uppenbart att den minskar vissa ”typer” av arbete medan den ökar andra. Den typ av arbete som den moderna teknologin lyckas bäst med att reducera eller till och med eliminera är skickligt, produktivt arbete av mänskliga händer i kontakt med verkligt material av ett eller annat slag. Den moderna teknologin tycks allt mer tagit över den mänskliga handens arbete. Man skulle därför kunna uttrycka att den moderna teknologin har berövat människan det slags arbete som den tycker bäst om, skapande, nyttigt arbete med händer och hjärna…//… i ett avancerat industrisamhälle har ett sådant arbete blivit ytterst sällsynt, och att få en hygglig utkomst av att utföra sådant arbete har blivit praktiskt taget omöjligt…//… och istället givit den rikligt med arbete av ett splittrande slag som den för det mesta inte alls tycker om.”

I alla tider fram till idag har människan haft sin tillit och förmåga kopplad till det muskelarbete som den produktiva kroppen genom dagliga ansträngningar utfört, till att idag gått från muskelkraft till hjärnkraft och datorkraft inom många yrkesområden. Mycket muskelarbete har blivit till förståndets eller tankens arbete i det digitala samhället. ”Den nya formen för löpande band arbete bygger i stället på studium av arbetstiden och tankens rörelser: idag och i det digitala samhället – är det förståndets arbete, som gäller och ska styras och behärskas maximalt”. När “handens arbeten” långsamt försvinner och istället ersätts med teknikens nya villkor som innebär att arbeta med förståndets- och tankens arbete, och där framtidsbedömmare tror att hela 90 procent av alla arbeten kommer finnas inom kunskaps- och tjänstesektorn, så blir konsekvensen en mycket likriktad arbetsutbud och likriktning med liknande utbildningar. I denna utveckling mot teknologiskt och tankerelaterat arbete, så kommer många praktiska yrken och utbildningar helt försvinna eftersom det inte finns samma behov som tidigare.

Praktiska yrken försvinner för att ersättas av teoretiska, men det tunnar ut möjligheten till mångfald och valfrihet, med konsekvensen att oerhört många individer med samma kompetenser ska konkurrera om samma arbeten. I denna utveckling passar inte heller alla människor att bli teoretiker, samtidigt som det krävs en mer avancerad och kvalificerad utbildning för framtidens arbeten och när trösklarna ständigt höjs är det lätt att hamna på efterkälken.

Idag har kraven på flexibilitet och förmåga till omställning blivit större. Resultatet av naturvetenskapen mekanisering och automatiseringsprojekt ”det som driver sig själv” i det moderna kunskapssamhället kan också innebära att människor som inte hinner tillgodogöra sig ny kunskap tillräckligt snabbt riskerar att bli ”knownots”, dvs personer som står utanför kunskapssamhället. Andra som ensidigt låter sig formas efter prestationssamhällets ideal, kan bli känslomässiga analfabeter. När kontakt ansikte mot ansikte ersätts av kontakt med datorer, automater och robotar finns risk för att ”elektroniska eremiter” eller ”Aniaramänniskor” skapas.

Att människor riskerar att hamna utanför kunskapssamhället innebär mer tydligt i expertsamhället att specialisterna och experterna blir allt fler – och de vanliga arbetarna färre. Expertsamhället skapar också ett större utanförskap än tidigare eftersom de är dem enda som har de rätta fackkunskaperna för att laga och reparera teknik, maskiner och robotar. Den explosionsartade och snabba tekniska utvecklingen medför samtidigt att den inte hinner med att skapa ersättningsjobb tillräckligt snabbt, samtidigt som den utvecklingen går emot att maskiner, tekniken och mänskliga robotar i allt större omfattning kan undvara vanliga arbetare. Energiproblemen kräver en ny inställning och ett nytt sätt att tänka. Tidigare rådde underskott på arbetskraft och överskott på energi. Nu är det precis tvärtom. Det känns igen som att det är många människor som söker samma tjänst. Samtidigt visar den historiska utvecklingen att arbetstiden har kortats ner.

Men det visar också att många företag tvingas till konkurser, miljardåtstramningspaket, nedskärningar eller permitteringar när löneutvecklingen blir för hög och därför tvingas flytta sin verksamhet till låglöneländer. Men arbetslivet har inte bara blivit mer påverkat av detta, utan också för att de teknologiska kunskaperna och kompetenserna är flyttbara resurser. Det gäller särskilt dagens teknikutveckling och det digitala samhälle människor lever idag. Det känns igen som uppdateringssamhälle. Artificiell intelligens, kunskap och information har också blivit flyttbara varor och tjänster som kan spridas globalt.

Mycket i samhällsutveckling tycks ha fått karaktären av det som symboliserar kortsiktighetssamhället. Förbrukningen av kunskaper är idag oerhört snabb inom flera områden. ”Numera talar man ofta om och gärna om kunskapsföretag och kunskapsindustri. I ett kunskapsföretag är de viktigaste tillgångarna de anställdas speciella kunskaper och erfarenheter.

Det har nu uppstått ett nytt problem eller en ny konsekvens av den ständigt accelererande utvecklingen i den moderna världen. Kunskapen idag omsätts också mycket snabbare än tidigare. Att inte upptäcka, se, förstå eller identifiera förändringens natur kan innebära att man inte vet hur man ska anpassa sig till den eftersom man inte vet hur man själv påverkas av den, för det andra att kunskap som inte brukas av människor också snabbt blir obrukbar eller glöms bort för att den saknar mening eller för att den inte får möjligheten att utvecklas genom handens arbete och det praktiska utövandet.

När de praktiska yrkesvalen med tiden minskar och i allt större omfattning tas över av de teknologiska och teoretiska yrkesvalen, så försvinner inte bara det praktiska utan också handens- och kroppens arbete, och ersätts av förståndets-och tankens arbete. Men frånvaron av det praktiska, handens och traditionellt muskelkrävande yrkena medför i istället ett mycket stillasittande arbetsliv och stillasittande arbetsuppgifter. Slutresultatet av en det naturvetenskapliga projektet “det som driver sig själv” blir: framtidens yrkesliv kräver mindre praktiska yrken, mindre av handens arbete och mindre av kroppens arbete, eftersom tekniken kan undvara vanliga arbetare och ersätta dem med maskiner, samtidigt som AI- utvecklingen går framåt är tekniken och roboten överlägsen människan på det område som återstår för människan att arbeta med; förståndets och tankemässigt arbete och återstoden blir att människan får övervaka, kontrollera och reparera dessa apparater.

Hela det teknologiska yrkeslivet kännetecknas av mycket stillasittande arbetsuppgifter och gör kroppens muskelarbete ganska överflödigt. Den mänskliga kontakten och samspelet där människan är delaktig i processen av skapandet av något försvinner – och det är kanske den viktigaste av alla komponenter för att arbetsuppgifterna ska kännas meningsfulla och vara motiverande. När medlen för att uppnå målen inte i sig själva möjliggör individuellt fritt skapande, föreligger en mekanisk process i vilken; ”den utifrån påtvingade medel-mål sekvensen står för allt det som icke är mänskligt, icke frigörande, icke leder till fullkomning..//..människan abdikerar från utövandet av sina egna krafter. Det är en perfekt beskrivning definition av alienation, av den mekaniska ihåligheten i vårt nuvarande samhälle. Mänskligt misslyckande – det är att utföra arbete under dessa förhållanden,” uttrycker socialantropologen Ernst Becker. Henri Bergson skildrade utvecklingen med orden ”själslig mekanisering” och filosofen Nietzsche beskrev att utvecklingen var på väg mot en ”maskinalisering av mänskligheten”. Filosofen Edmund Husserl var kritiskt till att naturvetenskapen och menade att den blivit avhumaniserad och avhumaniserande och blivit till ett intrång i humanvetenskapen.

På längre sikt kommer de tekniskt inriktade arbetena att bli lika kontraproduktiva på samma sätt som stillasittandet medför förlust av hälsa och aktivitet för kroppen. Tekniken har skapat en ny form av passivisering i både arbetsliv och fritid genom passivitetskulturen. Människor tycker om sin teknikkultur så det kan man inte säga så mycket om, men tekniken för trots detta också med sig en ny teknostress och uppdateringsstress.

Fenomenet har beskrivits av Craig Brod i boken ”Teknostress” – Datorrevolutionen – Människan får betala för vad hon skapar”.

När världens största företag sjudubblar sina vinster utan att behöva öka sin personalstyrka, så skildrar det ganska beskrivande hur kapitalismen fungerar, samtidigt som världens befolkningsmängd kommer att öka med en cirka tredjedel till 10 miljarder inom trettio år. Jordens resurser minskar allt snabbare och den ekonomiska tillväxten lever i tron att den kan göras permanent i begränsad värld med resurser. Maskinerna blir bara fler och vanliga arbetare färre, samtidigt som denna utvecklingsprocess pågår, så visar historien att arbetstiden successivt alltid har kortats ner, men idag ska människan arbeta allt högre upp i åldrarna. Den ständigt ökade arbetstakten sliter allt hårdare på den kämpande människan. Det tycks inte finnas något val än att följa med i det högre arbetstempot som skruvats upp. Hur hårt ska människan behöva arbeta för att kunna skapa sig en dräglig och trygg existens?

Är människan till för produktionens skull, eller är produktionen till för människan? Vad tjänar alltsammans till? Vad tjänar det ökade produktionen i slutändan till, om det gör det omöjligt eller försvårar för familjen att samlas vid måltiderna, om den ödelägger trivseln i hemmet, medför till sömnsvårigheter för att det är svårt att varva ner, och där vardagsstressen minskar möjligheten till avkoppling eller avspänning. Den ekonomiska tillväxten och det ständiga överskridandet innebär att vi tycks vara fångna i en trampkvarn där vi måste springa allt fortare för att kunna hänga med i kapplöpningen eller ens överleva. Konsekvensen av den ekonomiska logiken i vårt konsumtionssamhälle är att människan behöver arbeta allt hårdare för att tillfredsställa de personliga och sociala behoven.

Det finns människor unga som gamla som börjat protestera mot den överbetoningen av materiell lycka, mot den mänskliga instängdheten, mot prestations- och konsumtionshetsen, och mot de livshämmande element som genomsyrar den allmänna konsumtionslivsstilen. Andra människor börjar efterfråga andra alternativ. Kanske är det så att människorna nu börjar få upp ögonen för att de idoga ansträngningarna för att få det bättre i sig framkallar problem. Livsglädjen och andra mänskliga livskvaliteter håller på att rationaliseras bort tillsammans med det onyttiga och för maskineriet det störande.

”Konsumtions- och prestationskraven lurar snart sagt överallt. De förstärks till och med av dem som följer eller tror sig följa helt andra mål. Så blir en arbetsvärlds stil till livsstil som till slut präglar allt flera aktiviteter i samhället, även de där egentligen någonting helt annat eftersträvas. ” Genom att alla dessa välsignade produkter görs tillgängliga för fler individer ur fler socialgrupper minskar förmågan att märka hur man påverkas – konsumtion blir då en livsstil. Det liknar mer bilden av att sitta fast i en skruvting eller att människorna är fast i en trampkvarn där den ökade produktionstakten och konsumtionshetsen tvingar människorna att springa allt fortare för att kunna hänga med i kapplöpningen och ”uppdateringarnas värld”. Dagens generation är de människor som växer upp när kraven på konsumtion är som allra intensivast.

”Konsumtion och produktion är människans tjänare och inte hennes herre”, lika lite som att människan är slav under maskinens produktivitet.

I sin goda strävan att söka ständig expansion av den ekonomiska tillväxten medför det också att ”vi får ett samhällstillstånd där det råder oklarhet om värden, mål och normer, och där varje tillfredsställt behov blir basen för nya krav”. Durkheim kallar detta tillstånd för anomi. I sin strävan efter att behärska naturen fanns inte längre något behov av traditioner. De utgjorde snarare ett onödigt hinder på vägen för att nå framgång och för att komma framåt. De djupa omvälvningarna i vår tids sociala förhållanden ger människan en fingervisning hur rationaliseringar långsamt urholkar och avhumaniserar välfärdens livsutvecklande funktioner. Rationaliseringarnas överdrift; det som i produktionsprocessen börjar med målet att eliminera allt det ”onödiga”, dvs det icke rationella – det som anses vara oekonomiskt. Det var där rationaliseringsvinsterna fanns att hämta.

Charles Darwin skriver i sin självbiografi; Min hjärna tycks ha blivit ett slags maskin som tröskar fram allmänna lagar ur en stor samling fakta, men jag kan inte begripa varför det skulle förorsakat förtvining av just den del av hjärnan som är nödvändig för den högre smaken..//..förlusten av denna smak är en förlust av lycka och kan eventuellt vara skadlig för intellektet, och med större sannolikhet för den moraliska karaktären, genom att den försvagar den känslomässiga delen av vår natur.”

Abraham Maslows skriver enligt sin ”behovshierarki” att när de fysiologiska behoven hos människan är tillgodosedda blir andra mänskliga behov aktuella. Sådana som kan gälla samhörighet, bekräftelse och inre utveckling. Detta nya begär och nya behov kan kännas igen som ett utforskande omkring oss och vad som händer, så att man själv, frivilligt, kan anpassa sitt liv och handlande efter detta. Det är inte säkert att människan för alltid önskar konsumera sig lycklig. Människan kan komma att vilja utvecklas som människa också, där både handens och kroppens skapande arbete får komma till uttryck i dagens myller av storstadsaktiviteter.

Individen har i storstadslivet idag blivit anonym som saknar motstycke i historien. Vad ska man kalla detta; anonymitet, social atomisering, socialt utanförskap, andlig isolering, alienation? Främlingskapet bidrar till att människan känner sig avskuren och avskärmad från sin naturliga kontakt och harmoni med allt levande. Om den ”ömsesidiga relationen” inte finns med blir det svårare att organisera sig på ett nytt sätt som passar den tid människan idag lever och utvecklas i. Med ”storstadspolitiken” blir resultatet och konsekvensen att arbetstillfällen på landsbygden flyttar eller läggs ner, och för att kunna livnära sig och för att kunna få en ekonomisk försörjning så flyttar allt fler in till storstäderna. De flyttar och söker sig rent instinktivt till områden som de tror ska öka och förbättra deras överlevnads- och försörjningsmöjligheter. ”Istället för att söka efter medel att påskynda flykten från jordbruket bör vi söka efter åtgärder som kan återuppbygga landsbygdskulturen, öppna landet och låta ett större antal människor få en lönande sysselsättning där, på hel- eller halvtid, och inrikta allt vad vi gör med jorden på det trefaldiga idealet hälsa, skönhet och permanens”, skriver Schumacher.

Lewis Herber såg en oro i den sociala samtidsutvecklingen och skriver i ”Our Synthetic Enviroment” att; ”storstadslivet bryter samman, psykologiskt, ekonomiskt och biologiskt”.

Om allt fler människor långsamt drar sig mot storstäderna, så ökar det också samtidigt trycket på att skapa nya arbeten och sysselsättning åt människan. Under samma villkor som när hundratals människor söker ett och samma jobb, så söker hundratals med människor samma bostad, det som känns igen som långa bostadsköer, bilköer och vårdköer. En annan konsekvens av denna utveckling av massarbetslöshet och att människor inte kan flytta hemifrån är en dålig start av bidragsberoende. Det är sådant som kan påverka den egna livsattityden. Tidigare fanns också ett mycket större utrymme att kunna göra ”bostadskarriär” och byta upp sig än i nuläget. Frågan är; kan man börja bygga billigare bostäder? Vad kan man göra istället för att riskera att fastna i tidigt bidragsberoende? Människan kan resignera inför detta faktum och backa in framtiden och därmed förneka ansvaret för den utveckling som den själv är med och skapar – eller så kan människan föredra att se eländet och leva i öppen relation till omvärlden och hoppas att det finns hjälp att få i relationen till andra och ge svaret till omvärlden.

I ett friare samhälle, öppnare samhälle skulle man inte bara ha råd med en mångfald olika människor: i ett sådant samhälle skulle de behövas – och känna att de behövdes. I den enorma urbaniseringsprocess som idag pågår när allt fler flyttar mot storstädernas möjligheter är konkurrens. Slutresultatet av denna urbaniseringsprocess tillsammans med ”sälj-arbeta-konsumera” teorin innebär också en annan samhällsutveckling – ett tuffare samhällsklimat – ökade sociala och ekonomiska klyftor – utanförskap – massarbetslöshet – fattigdom och större sociala orättvisor. Detta är en livshämmande utveckling för människor som lever i en demokrati. I det ekonomiska samhället var det inte längre människan som stod i centrum, utan de hade blivit till medel och mål för den ekonomiska tillväxtstegringens skull.

Frågan är vad som händer med samhällsstrukturerna om det aldrig är möjligt att ifrågasätta dess metoder och vilken inverkan det har på frågor som handlar diskriminering, fattigdom, sociala orättvisor, förtroendet, känslan av ansvar, den demokratiska öppenheten, den fria rörligheten, valfriheten, gemenskap och sociala konflikter och sociala rättvisa. Det lär förmodligen inte hända någonting och stillestånd innebär än mer tillbakagång. De problem som idag uppstår i storstäderna som utanförskap, tiggeri, hemlöshet är en återspegling av vad som sker när konkurrensen ökar när allt fler flyttar till storstäderna i den hårdnande samhällsutvecklingen. Dessa problem är yttringar och återspeglingar på verkliga och mänskliga behov i samhället. Att förneka eller nonchalera förneka människors sociala och mänskliga behov är också ett förnekande av de mänskliga rättigheter som demokratin står värd för.

Den tidigare generaldirektören Ingvar Ohlsson vid Statistiska centralbyrån skriver; ”På många områden har vi börjat diskutera den tekniska utvecklingens nackdelar och hur man skall komma till rätta med den. Det gäller tex luft- och vattenföroreningar. Det gäller buller och mycket annat. Sådana effekter kan ofta skapa bekymmer i vårt dagliga liv och därför – även om de inte alltid kan mätas – på ett påtagligt sätt inverka på våra levnadsförhållanden, på välfärden.” Genom sin rovdrift på naturresurserna framstår människorna i den rika världen som bovarna i dramat, vilka till straff nu upptäcker att de är i färd med att gräva sin egen grav.” Därigenom blir kapitalismen sin egen värsta fiende.

Amitai Etzioni skriver; ”åter och åter igen har introduktionen av mera effektiva medel att förverkliga människornas mål underminerat dessa mål själva, människornas relationer till andra människor samt deras engagemang för vad de än kan anse som värt att hålla högt.” Bertil Gardell skriver i boken ”Produktion och arbetsglädje” att:

”Det finns anledning i vårt samhälle till oro för att dem fortskridande mekaniseringen, centraliseringen och byråkratiseringen kommer att göra livet omänskligt.” Kategoriseringar av människor i byråkratin innebär en risk för avhumanisering. Ett annat avhumaniserande element – även det vanligt förekommande – är att behandla människor som ”fall”, ”objekt”, ”siffror”, att kort sagt göra statistik av dem. Samtidigt försvinner människor i anonymitet och det bidrar till att öka frånvarokänslan och alienationen, istället för att skapa mer närvarokänsla och människovärdighet i arbetslivet och vardagen. Kanske är det så att människorna nu börjar få upp ögonen för att de idoga ansträngningarna för att få det bättre i sig framkallar problem. Livsglädjen och andra mänskliga livskvaliteter håller på att rationaliseras bort tillsammans med det onyttiga och för maskineriet det störande.

”Den sofistikerade besvikelsen” eller den sociala paradoxen att ju bättre människorna får det, desto mer tycks missnöjet breda ut sig är ibland befogad. Människan växer upp i under en tidsera där konsumentmarknaden råder och allt kan konsumentstyras och konsumentbehovet tycks bara växa eftersom människan idag tycks behöva så mycket. Samtidigt pågår mer eller mindre medvetet en teknologisk utveckling där ”mänskliga behov”, och biologiska sådana, håller på att ersättas av ”teknologiska behov”. De yttre teknologiska behoven får ersätta dem inre mänskliga behoven. Alla vill och skall få det bättre – ändå saknas åt åtskilliga människor upplevelsen att ha det bra. I det läget kan det finnas skäl till att lyssna på dem som ifrågasätter den digital- teknologiska – instrumentella – förnuftsstrategin.

”Samhällsutvecklingen har inneburit att tillvaron blivit uppsplittrad i avskilda och isolerande sfärer. Uppsplittringen mellan å ena sidan arbetsliv och å andra sidan fritid och familjeliv, har betytt att förhållandet mellan människor löses upp och slås i stycken. En mellanmänsklig fientlighet uppstår. Flertalet människor lever sålunda under ett förtryck”. Borgenhammar skriver att ”tillitohälsans epok”, kännetecknas av människors bristande förmåga att hantera livets risker och osäkerheter. Man kan tala om tillitsbrist i flera riktningar. För det första i förhållande till en själv, ens egen förmåga att klara av livets besvärligheter, för det andra i förhållande till medmänniskor, familj, umgänge och andra närstående. Det gäller också organisationer och system, inte minst politiska och ekonomiska. För det tredje kan man tala om brist på tillit till förmågan att finna godtagbara svar på livets grundläggande frågor: Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Varför finns jag på här på jorden? Detta grundläggande behov beskriver Spinoza i conatus; ”att eftersträva alltmer fullständig kunskap, vilket han beskriver som att vi vill förverkliga vårt sanna jag, stiga upp till alltmer allomfattande kunskap om verkligheten.”

Bristen på balanserade konsumtionsproportioner ökar risken för att ens bedömning av konsumtionsverkligheten blir orealistisk och att man hamnar i ett slags subjektiv overklighet – och olusten ökar som ett resultat. Ungdomar kräver mer av livet än att bara konsumera, den vill ha utbildning, fast helårsarbete, bil och först främst ”urbana bekvämligheter” som bio, restauranger, idrottsanläggningar etc – och sådant finner man naturligtvis bara i städer och tätorter. I hela världen pågår för närvarande en urbaniseringsprocess av enorma mått. Förklaringsgrunden sägs vara denna; städerna erbjuder större bekvämlighet genom den kollektiva service som där finns (rinnande varmt och kallt vatten, avlopp, elektricitet, butiker och masskommunikationsmedel). Arbetsplatsen i staden…erbjuder ett mera differentierat och specialiserat yrkesliv….rörligheten är större i staden…olika fritidsmöjligheter ligger utanför, kommunikationen med andra områden är bättre. I staden växer ett nytt mönster fram på grund av befolkningsökningen.

Frågan är vad som händer med samhällsstrukturerna om det aldrig är möjligt att ifrågasätta dess metoder och vilken inverkan det har på frågor som handlar diskriminering, fattigdom, sociala orättvisor, förtroendet, känslan av ansvar, den demokratiska öppenheten, den fria rörligheten, valfriheten, gemenskap och sociala konflikter och sociala rättvisa. Det lär förmodligen inte hända någonting och stillestånd innebär än mer tillbakagång. De problem som idag uppstår i storstäderna som utanförskap, tiggeri, hemlöshet är en återspegling av vad som sker när konkurrensen ökar när allt fler flyttar till storstäderna i den hårdnande samhällsutvecklingen. Dessa problem är yttringar och återspeglingar på verkliga och mänskliga behov i samhället. Att förneka eller nonchalera förneka människors sociala och mänskliga behov är också ett förnekande av de mänskliga rättigheter som demokratin står värd för.

Det talas om olika kriser av de allehanda slag i samhällsdebatter, energikriser, livsmedelskris, klimatkriser, men sällan talas det om den förtroendekris som handlar om att människor upplever att deras medborgerliga rösträtt har inflytande. Människor uttrycker det som att ingenting händer. Den sociala misären fortsätter på en del områden, arbetstakten ökar och arbetsmiljön blir mer stressig, ohälsan ökar, nyfattigdomen ökar, industrialiseringen lämnar utslitna människor efter sig, urbaniseringen lämnar allt fler i utanförskap, klimatarbetet har tagit ”time out” och lagts på is, bostadsbyggandet verkar nästan hålla takten för avveckling mer än utveckling, massarbetslösheten är ett faktum, ungdomar kan inte flytta och planera sin framtid på grund av arbetslöshet.

Vilken livsstil ska man följa eller önska sig? Individerna vill bli tagna på allvar och bli behandlade därefter. De förväntar sig förståelse för de sociala missförhållanden de upplever som brister, försämrade livsvillkor och utvecklingsmöjligheter. Det handlar om rätten till självförverkligande. Människor vill inte bara överleva nödtorften, de vill leva och förverkliga sig själva. Begreppet att alla vill och ska få det bättre känns för vissa som en mer avlägsen förväntning. I media skildras denna utveckling ibland som den förlorade generationen, där vissa beskriver denna utveckling som att det är ungdomarna som vänt samhället ryggen, medan andra skildrar denna utveckling som att det samhället som vänt ungdomen ryggen. Detta trots att startmöjligheterna kanske är bättre än någon generation tidigare fått.

Vilken sorts av förberedelse och livsintroduktion kan människan förvänta sig att få idag?

Konsumtionskulturen uppmanar människan att ständigt och ihärdigt söka efter ”förnyelserna” och ”nyheterna”. Konsumtionslivsstilen kräver att det ständigt blir nya tag, där blicken fästs mot framtiden och alla de ”revolutionerande nyheterna”. Den moderna utvecklingen tycks visa på tre vägar. ”Elitism” – att socialingenjören tar vara på individens demokratiska rättigheter och skapar möjligheterna till självförverkligandet. Det andra är att man får sätta sin tillit till ”etatism”, dvs säga att den (goda staten) bidrar till att skapa förutsättningar som gynnar det egna livets utvecklingsmöjligheter. När de två första alternativen inte i tillräcklig stor utsträckning uppfylls, ökar i stället intresset för snabba och tillfälliga lösningar som finns att känna igen hos ”populismen”- ett okritiskt förhållningssätt till de idéer som framförs eller presenteras.

Elitism hör ihop med att det är socialingenjören och vetenskapens förmåga som ska styra allt rätt. Teknokrati bygger också på tanken att de som har den bästa vetenskapligt bästa kunskapen, utan att vara politiker, ska ha den politiska makten i en stat. Även om teknokrati är en hypotetisk statsform så innebär den att vetenskapen ska ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter att ska komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer.

Kombinationen av scientism och elitism innebär eller ger en herre som brukar kallas socialingenjör, en man hyser tillit till vetenskapens förmåga att styra allt till rätta och anser att det goda samhället alltid kan administreras fram. Men det förutsätter också förändringar kring både människo- och samhällssyn. Scientisten har en elitistisk människosyn som grundar sig på att experterna bör styra. Den aktuella frågan blir; om det är möjligt att få ihop en scientistisk position med en ”demokratisk anda”. Det stannar förmodligen vid att scientisten blir elitistisk i sin scientism. Den bärande ståndpunkten hos den vetenskapsman som ser sin uppgift att inte bara förklara världen utan att också förändra den, blir således ganska oundvikligen representant för en elitistisk människosyn. Han ser inte människan som antingen ett passivt objekt eller ett aktivt subjekt. Han agerar utifrån en människosyn där han ser; ”ett fåtal människor – lagstiftare, lärare, författare med sociala ideal – som mycket aktiva subjekt och många människor – massorna – som mycket passiva”.

Demokratin talar mycket om valfrihet och ”de enskilda medborgarnas rätt att kunna påverka när det gäller valet av vilken form av mänskligt samhälle de önskar, och när det gäller vilken risk de är villiga att ta för att uppnå vissa fördelar genom utvecklingen och användandet av vissa former av teknologi. Skulle man då välja de hårda teknologierna för att de ger möjligheter att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna?”

”Expertideologin utgör ingen absolut sanning som handlar om en tro på att den tekniska utvecklingen bara är en fråga om vetande och insikt, dvs bara en fråga om att näringslivet, industrin och samhället i stort ska organiseras i överensstämmelse med vad de mest vetande och de tekniskt med insiktsfulla anser bör göras. Denna föreställning om att expertisen som samhällets grundval har blivit till en ideologi när en tro på den ofelbare experten får visa vägen och att befolkningen inte har något annat val, utan enbart har att ”följa experterna”. Kunskap i en sådan utveckling kan lätt favoriseras och samtidigt föra med sig en känsla av att befolkningen inte har något annat val av teknologisk utveckling än det som härrör direkt ur experternas vetande.”

Sätter man in detta kapitlets innehåll i ett historiskt sammanhang så har arbetstiden i Sverige förändrats över tid, så det är egentligen inget nytt jag skriver om mer än att det finns nya inslag av automatisering av arbetslivet som tidigare aldrig skett.

”I slutet av 1940-talet var normalsarbetstiden för en heltidsanställd arbetare 48 timmar i veckan. Många tjänstemän hade dock kortare arbetstid. Semestern var på två veckor. Tre veckors semester infördes genom politiska beslut 1951 och i slutet av 1950-talet kortades arbetstiden till 45 timmar. Semestern förlängdes ytterligare en vecka 1963 och mot slutet av 1960-talet kortades arbetsveckan till 40 timmar och femdagarsveckan var ett faktum”. Historien visar att arbetstiden successivt minskat och det mesta pekar mot att det kommer att fortsätta även i det moderna tidevarvet.

En del tror därför att människan i en senare framtid kommer arbeta högst fyra timmar om dagen eftersom maskineffektiviteten ständigt förbättras – och på grund av att resurserna minskar, jordens befolkning ökar och inträdet av mänskliga robotar i arbetslivet. En sådan här utveckling framkallar nya tankar på problemlösning. Det i sin tur kräver en helt ny inställning, omprioritering och uppfattning kring hur framtiden kan formas långsiktigt och hållbart för även kommande generationer.

Howard Scott grundade den sociala designen teknokrati 1933 och går ut på att den strävar efter en resursbalans för ett kretsloppssamhälle baserat på tekniska lösningar. Han menade att den kontinentala maskinparken skall administreras av ingenjörer som är specialiserade inom sina områden. Systemet vilar på medborgarlön i form av energikrediter. Detta innebär att invånarna i en teknokrati garanteras ett grundläggande välstånd liksom en betydligt högre ledighet än idag, enligt teknokraterna. Om maskinerna blir allt fler och de vanliga arbetarna färre kanske sextimmarsdagar inte är helt främmande inom den närmsta framtiden. Eftersom villkoren i dagens arbetsmarknad förändras på flera områden förutsätter de nya kraven också att nya strategier blir nödvändiga. Är en kortare arbetstid i framtiden en nödvändig förutsättning för att människan ska orka arbeta under ett arbetsliv med högre belastning och högre krav och allt högre upp i åldrarna?

Idag är omvärlden är i förändring och omvandling och behovet av ny kunskap är alltid närvarande.

Medvetandeforskaren Robert Ornstein skriver; ”eftersom människan har förändrat världen i så stor utsträckning behöver samhället ge medveten vägledning om nya sorters anpassningar under livets alla faser.” Första jobbet kanske dröjer, vägen till arbete eller sysselsättning kan bli än längre för de människor som står längst ut i periferin och från arbetslivet. Det humanistiska och humana får stå åt sidan.

Sjukhusen blir inte längre vårdande institutioner, utan ”vårdfabriker”, och där människor ses som ”vårdobjekt” i en sjukvård där allt syftar till att på kortast möjliga tid och till minsta möjliga kostnad återföra den sjuke till produktionskedjans arbete. I utbildningsväsendet och undervisningen blir människor till ”examensmaskiner”, där människor kastas in i lämpliga funktioner i samhällsapparaten. Samhället styrs mer alltmer av rationaliseringsregler. Den ekonomiska och byråkratiskt svällande apparaten måste alltid generera vinst. Ord som ”effektivitet”, ”produktivitet” och ”prestationsmått” har blivit de dominerande värdena i samhället. När det första jobbet dröjer blir det svårare att planera och påverka sin framtid. Samtidigt ökar riskerna att drabbas av ekonomiska försämringar eller svårigheter på en otryggare och osäkrare arbetsmarknad eftersom företag kan tvingas till personalminskningar eller flytta verksamheter till låglöneländer, eller genom byten till andra yrken eller när behovet av ständig kompetensutveckling idag är närvarande på ett annat sätt.

Denna utveckling kan i sin tur påverka valet över huruvida man ska ta ett banklån till hus eftersom livsvillkoren och förutsättningar kan förändras snabbare idag än i tidigare samhällen. Vad händer med skyddet för den enskilde i denna osäkra utveckling om oturen är framme, och där det endast är banken som är garanterad att kunna driva i sina pengar? Samma osäkra villkor eller förhållanden gäller kostnaden för att ta studielån i det samhälle där utvecklingen idag pekar mot att maskiner och mänskliga robotar alltmer tar över det mänskliga arbetet.

Idag är det acceptabelt att satsa på maskiner, maskinparken, mänskliga robotar för att effektivisera, men vad händer med det samhälle där denna utveckling urskillningslöst får fortsätta, och vad händer med alla enklare jobb om framtidsjobben kräver en mer avancerad utbildning. Det finns givetvis fördelar när den mänskliga kunskapen byggs in i tekniken och sedan automatiseras, men vad händer med pensionssystemet i en sådan utveckling? Vad händer med pensionssystemet med ett samhälle som kan undvara vanliga arbetare med maskiner, robotar, mänskliga robotar och allt annat som ingår i det naturvetenskapliga projektet ”det som driver sig själv”? Hur ska människan kunna arbeta ihop en dräglig pension att leva på ålderns höst och vilken pension ska de människor få leva på som riskerar att hamna i långvarigt utanförskap?

Förmodligen kommer pensionskostnaderna att skjuta i höjden och påverka allas pensioner. Det kan finnas stora fördelar med att sänkta löner för att individen ska kunna få ihop en pensionsgrundande inkomst och i viss mening kunna påverka denna utveckling. Sänkta löner kan medföra att fler får anställning och få ihop pensionsgrundande inkomst, än att sakna pensionsgrundande inkomst. Det är bättre att två får arbeta med lägre lön och får pensionsgrundande inkomst, än att ingen får jobb och ersätts av en maskin eller mänsklig robot.

Om utvecklingen fortsätter som idag utan förändringar kommer samtiden fyllas med fler fattigpensionärer i framtiden och det är något hela samhället sedan får betala för. Någonstans i utvecklingen blir effektiviseringar och rationaliseringar i kapitalismens tecken kontraproduktiva eftersom ju fler maskiner, robotar och mänskliga robotar som stjäl och ersätter mänskligt utfört arbete en samhällsförlust och samhällskostnad i form av sämre och lägre pensioner.

Det första tecknet på att pensionerna redan idag är en konsekvens av teknologins framfart är att individen måste arbeta allt högre upp i åldrarna för att pensionerna ska kunna räcka. Det är på dessa smygande sätt som kapitalismens rationaliseringar och urholkning av demokratin sker att man knappt lägger märke till dem. Det blir som att långsamt och sakta spä ut dess innehåll och värde och därmed ersätta långsiktig hållfasthet med kortsiktig hållbarhet, och det leder i sin tur till att konsistensen försvagas och förlorar en del av sin elasticitet och goda hållfasthet med uppgift att hålla ihop det som är lite längre bort. Det än värre alternativet är att helt blunda för denna utveckling och låtsas som att ingenting förändras när allt egentligen är på väg att förändras.

Richard Sennet skriver att; ”kortsiktighet är en princip som undergräver förtroende, lojalitet och ömsesidigt engagemang…//…rubbar långsiktigt agerande, ömsesidigt förtroende och engagemang och frikopplar viljan från handlandet.” Idag gäller det att i en föränderlig tid ersätta det gamla samhällskittet med ett nytt av solidare konsistens. Det är en omöjlighet att lösa dagens utmaningar med gårdagens politik om den vill utveckla ett humanare, medmänskligare och rättvisare samhälle att leva, växa och utvecklas i.

Ekonomen E.F Schumacher skriver; ”Om det ekonomiska systemet inte kan fatta detta är det odugligt. Om det inte kan komma förbi sina vidsträckta abstrakter, nationalinkomsten, tillväxttakten, input-output-analysen, arbetskraftens rörlighet, kapitalackumulationen; om det inte kan komma förbi detta och komma i kontakt med mänskliga realiteter som fattigdom, besvikelse, alienation, förtvivlan, sammanbrott, kriminalitet, eskapism, stress överbefolkning, fulhet och andlig död, låt oss då skrota ekonomin och börja om från början”. Vad betyder demokrati, frihet, mänsklig värdighet, levnadsstandard, självförverkligande, personlig utveckling? Är det en fråga om varor eller människor? Självfallet önskar man att det är människovärdet som prioriteras före maskinvärdet, men mycket talar för att kapitalismen rationaliseringar leder till ännu mer konkurrens och intensivare aktiviteter på marknaden.

Den globala ekonomin är idag ett exempel på ett komplext nätverk som hänger samman och påverkar varandra. Den globala ekonomin har antagit en ny karaktär – den väcker en ”hela-havet-gungar-stämning”. Det handlar inte längre om små krusningar på ytan, utan ger rejäla ekonomiska svallvågor över hela världen när en större ekonomi blir bankrutt. De finansiella kriserna har blivit följden av världsekonomins omvandling. Det kapitalistiska systemets tillväxt bygger allt mer på en form ”ekonomisk doping” som handlar om ekonomisk manipulation.

Det ekonomiska ”glashavets bärighet” kan illustreras med en tjock is som tunnas ut ovanifrån lika mycket som underifrån, samtidigt som tyngden av det ekonomiska skuldberget växer och ökar tyngden på den. Det är inte utan anledning människor skildrar verkligheten som att ljuset idag brinner i båda ändar och fortare än någonsin. Andra skildrar utvecklingen som att landningssträckan blir allt kortare för att hinna landa säkert. Andra gör liknelsen med dagens resursslöseri med en sockerpåse med hål i som rinner ut all fortare, samtidigt som fler tömmer innehållet ovanifrån.

Kapitalismen håller på att såga av den gren som den sitter på genom att plundra jordens resurser och efterlämna sig en plundrad jord till kommande generationer. Pumpar man upp den ekonomiska tillväxten med en form av ekonomisk doping blir den med tiden överdimensionerad i förhållande till verkligheten och vad människan egentligen har att leva av. Den blir som att försöka blåsa i mer och mer luft i en ballong och tänja de naturliga gränserna för vad som kallas balans och ändamålsenligt på längre sikt och missgynna den ekonomiska tillväxten.

Ett sätt att nå kunskap är att kliva in i historien genom att tolka den för att se vart den eventuellt kan leda till i sin yttersta konsekvens. Det är en balansgång där verkligheten möter det okända, eller i gränslinjen där dikten möter verkligheten. Kunskap och logik rör sig vid det bekanta, medan kunskap och fantasi opererar i det obekanta, men de hör likväl ihop och beroende av varandras funktioner. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att varje unik teori, unikt konstverk strängt taget är beroende av förmågan att ställa frågor som är avvikande från de tidigare frågorna.

Jag förmedlar ingen färdig manual att följa eftersom det är mer värdefullt om människor själva kommer fram till vad dem anser vara viktigt för dem. Det som betyder allt för någon, kan samtidigt betyda ingenting för någon annan. Mitt skrivande är min personliga uppfattning av samtidens utveckling i det längre perspektivet. Det är ett försök att försöka sätta ord på det som ännu inte framträder med tydlig skärpa utan endast skymtar fram som svaga nyanser av det okända och ännu obekanta i framtiden.

Genom mänskliga ansträngningar har människan tagit sig an sin tids utmaningar. Människan genom historien har alltid fått improvisera. Det är inget som dagens generation är befriad ifrån. Det är tack vare sin förmåga till improvisation och kreativitet som människan lyckats med sina samtida utmaningar. I ett samhälle som ger företräde åt likformigheten riskerar att försämra denna förmåga istället för att den utvecklas. Den historiska och evolutionära utvecklingen har ju inte plötsligt stannat för den generation som idag ska ta sig an tidens utmaningar. Denna utveckling medför att den moderna människan behöver förvärva nya kunskaper, som inte endast prioriterar det kortsiktiga utan också ger legitimitet åt det långsiktiga.

Det finns ingen ”quick fix” eller något universalverktyg som löser alla bekymmer och svårigheter. Men en sak är ändå säker och det är att det blir fler och fler frågor efterhand som komplexiteten ökar. Den nya globaliseringen innebär en ny form av komplexitet att begripa sig på. Ökad medvetenhet skapar nya möjligheter och nya användningsområden som tidigare inte framträdde med samma skärpa och tydlighet.

När ”jaget” erbjuds möjligheten att uppfatta verkligheten som en större sammanhängande organisk helhet, så kommer det också att påverka de gärningar och handlingar som får komma till uttryck i vardagen. Ett medmänskligare samhälle är också ett friskare samhälle. Eftersom det samhälle vi lever i präglas av vår strävan att förvärva egendom och göra oss en förtjänst, ser vi sällan något som vittnar om varandets livsform, och de flesta människor betraktar ägandets livsform som det naturliga sättet att leva.

“Det är när livet varit hotat av brist och försämrad livsmiljö som förmågan till etik har gynnats och utvecklats vidare”, säger utvecklingshistorikerna. För att överleva i de hårdnade livsvillkoren krävdes förmåga till samarbete och organisation. ”Varje större steg i evolutionen har inneburit en ökad organisering och en större komplexitet jämfört med det närmaste föregående. Evolutionen är en snabbt accelererande process. Varje nytt steg tar bara en bråkdel av den tid som det föregående tog”.

Det finns inget samhälle i den historiska evolutionen som levt med dagens uppskruvade föränderliga värld. Globaliseringen medför att omvärlden behöver uppfattas utifrån en holistisk medvetenhet. Det holistiska synsättet är bara ett uttryck för livets komplexitet och allt som rymmer i den stora världen. Att uppfatta omvärlden som organisk helhet med dess komplexitet kräver övning.

Idag fodras det nytänkande, djärvhet och nya handlingsmönster om människan ska kunna ta sig an samtidens globala utmaningar och samtidigt manövrera sig ut ur de allt mer riskfylldare farvatten och en hotande återvändsgränd.

”När ett system eller en modell kommer till korta börjar ett paradigmskifte ta form och utvecklas, och det nya paradigmet får en erkänd ställning på grund av förmåga att förklara de observationer som inte kunde anpassas i det gamla.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *