Järnburen, Jaggernaut, Aniara-människor

Webers syn på människornas framtid i de västerländska samhällena sammanfattas av hans ord i ”Den protestantiska etiken”: ”Ingen vet vem som skall bo i denna bur i framtiden, eller om det vid slutet av denna oerhörda utveckling kommer att uppstå helt nya profeter, eller om det kommer att inträffa en mäktig pånyttfödelse av gamla tankar och ideal, eller, om ingetdera av det inträffar, mekaniserad förstelning, garnerad med ett slags krampaktig självuppskattning. Då kunde med rätta dessa ord sägas om de sista människorna i denna kulturutveckling; Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta, och denna nolla inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått studium av mänsklighetens historia.”

Den ständiga uppgraderingen av tekniken, den envisa och fantatiska stävan efter marknadsdominans över andra och kapitalets alltmer globala tentakler var olika aspekter av ett system som var avsett att söndra mellan dem som gjorde vinning och dem som inte hade något annat att förlora än sina bojor. Det är ofta dem som redan är fattiga som exploateras av dem som redan är förmögna.

Innehåller kapitalismen ett dolt religiöst paradigm om ett löfte av frihet som aldrig kommer och aldrig kan infrias? Max Weber illustration om Järnburen skvallrar en hel del om Europas osunda nostalgi om att konsumtionslivsstilen ska göra världen till en bättre plats att leva på, när människor mest finner ytliga schabloner, psykologisk förflackning, ytlighet I den Nya Världen. Den västerländska kulturen har länge nog genom sin så kalla demokratisk imperialism förtryckt människor och förpassat dem in I tystnaden och in I en tillbaro av att leva I skuggan av framtiden. Vackra ord om frihet, öppenhet om att alla människor ska med när den egentligen gör tvärtom och knappast välkomnar människor som framträder ur den förtryckta skuggan.

Max Weber uttrycker; att den ökade rationaliseringen av det moderna samhället – tillväxten av vetenskap och teknik, kapitalistisk ekonomi, statlig och privat byråkrati, abstrakta och formella lagsystem och en allt större grad av rationellt handlade och tänkande hos individerna i det moderna samhället – en fara att människorna blev allt mer fångna i en ”järnbur av varor och tjänster och förordningar.”

Kapitalismen är endast ett kort ögonblick I evolutionen på samma sätt som olika statsformer genom historien avlöst varandra – och frågan är vad som skall komma efter demokratin eller är demokratin slutet för all utveckling 2050? Om det går att spåra kapitalismens födelse, går det också att spåra dess död, eftersom historien inte tar slut vid varken capitalism eller demokratin. Hur kommer kapitalismen påverkas av det faktum att de icke-förnyelsebara kraftig håller på att minska och av det faktum att dagens tillväxt inte kan göras permanent eftersom människan lever på en planet med begränsade tillgångar, som faktiskt minskar och inte ökar ju intensivare exploateringen fortsätter.

Kapitalismens treeninghet är – pengar, konsumtion, arbete. Lyssnar människan alltför intensivt på den ”obönhörliga utvecklingens namn” eller melodin av ”ekonomins evangelium” med dess löfte om frihet – kan det istället mynna i vår tid mest besvärliga sociala paradoxer; ju bättre människorna får det, desto mer tycks missnöjet breda ut sig. Alla vill och ska få det bättre – ändå saknas hos åtskilliga människor upplevelsen att ha det bra. Aldrig har människan haft det så bra och ändå klagas det över allting – och med all rätt ibland när det händer så lite när det finns så mycket att göra. Det behöver byggas men ändå byggs det inte tillräckligt. Människor blir frustrerade. Vissa blir besvikna. Andra trötta. Någon blir arg. Ytterligare någon blir likgiltig. Vissa bryr sig inte eftersom dem ändå inte kan påverka. Människor blir oroade när problemen tycks bli fler än lösningarna.

Samtiden visar upp en ny form av fattigdom, en dold fattigdom, avsaknaden av människovärde. Den demokratistat som skulle erbjuda samhällsmedborgaren samma rättigheter, samma människovärde och samma möjligheter är lika skev och orättvis som de ekonomiska skillnaderna.

Idag är bilden av en Leviathan – kapitalismen – men samtidigt har naturvetenskapen kastat bort Gud. Kan kapitalismen representera Guds oemotståndliga makt, samtidigt som den kastat bort den?

Kapitalismen lyckades inte bara att kasta bort Gud genom naturvetenskapens framgångar, utan lyckades också samtidigt slå in en kil mellan kapitalister och arbetare, mellan arbetarna själva när dem konkurrerade om de fåtaliga jobben och på ett djupare plan mellan arbetarna och deras egen identitet. Arbetarna var således både alienerade från sin egen mänsklighet uppfattad som fri och meningsfull verksamhet, och exploaterade av en en omättlig profithunger. Det finns inga tecken på att denna kapitalackumulation skulle minska, utan snarare fortsätta in rastlösa och oförminskade strävan. Bakom konsumtionssamhället verkliga natur vilar en “varufetischism”.

Den ständiga uppgraderingen av tekniken, den envisa och fantatiska stävan efter marknadsdominans över andra och kapitalets alltmer globala tentakler var olika aspekter av ett system som var avsett att söndra mellan dem som gjorde vinning och dem som inte hade något annat att förlora än sina bojor. Det är ofta dem som redan är fattiga som exploateras av dem som redan är förmögna.

Staten som vill försvara kapitalismen till varje pris vill som det framkommer i Orwells bok: Partiet vill ha makt helt och hållet för sin egen skull. Den är inte intresserad av andras bästa. Den är enbart intresserad av att vidmaktbehålla sin egen makt.

Om det inte finns något gemensamt förflutet finns det heller inget gemensamt ansvar. Finns det inget gemensamt förhållningssätt till samtida konflikter finns det inte heller längre ett gemensamt öde. ”Det är allas krig mot alla” som filosofen Thomas Hobbes uttryckte det hela.

Under sådana former går det mesta mot en upplösning där tidigare strukturer riskerar att krackelera och falla sönder. Det har aldrig talats så mycket om fred som under detta århundrade, ändå har många av de ohyggligaste krig utkämpats som historien känner till. Hobbes skriver att; ”att människans naturliga beteende är egoistiskt och strävar efter att skaffa sig fördelar utifrån sitt egenintresse. I naturtillståndet råder därför allas krig mot alla eller allas kamp mot alla”. Erich Fromm uttrycker det med orden; ”lusten att HA måste leda till ett ändlöst klasskrig..//..vår attityd av erövring och fiendskap har gjort oss blinda för det förhållandet att naturtillgångar är begränsade och till sist kan bli uttömda”. Människan lever i en kapitalistisk tillvaro där egennyttan, egenintresset och dem fria marknadskrafterna släppts lös och idag tar detta sig uttryck som ökad egoism, konkurrens och aggressivitet i samtiden.

Erich Fromm skriver i boken ”Att ha eller vara” att; ”eftersom det samhälle vi lever i präglas av vår strävan att förvärva egendom och göra oss en förtjänst, ser vi sällan något som vittnar om varandets livsform, och de flesta människor betraktar ägandets livsform som det naturliga sättet att leva”. Vidare skriver han att; ”Egoism är inte bara en fråga om beteende utan också ett karaktärsdrag. Den innebär: att jag vill ha allting; att jag vill äga, inte dela med mig; att jag måste bli vinningslysten därför att mitt syfte är att ha, jag är mer ju mer jag har; att jag måste känna mig fientlig emot alla andra; mina kunder som jag vill lura, mina medtävlare som jag vill övervinna, mina anställda som jag vill utnyttja till det yttersta. Jag är aldrig nöjd, därför att det inte finns någon ände på mina önskemål; jag måste vara avundsjuk på dem som har mer än jag och rädd för dem som har mindre. Men jag måste undertrycka alla dessa känslor för att framstå (för andra likaväl som för mig själv) som den leende, rationella, uppriktiga, vänliga människa alla låtsas vara”.

Ekonomen E.F Schumacher skriver; ”Om det ekonomiska systemet inte kan fatta detta är det odugligt. Om det inte kan komma förbi sina vidsträckta abstrakter, nationalinkomsten, tillväxttakten, input-output-analysen, arbetskraftens rörlighet, kapitalackumulationen; om det inte kan komma förbi detta och komma i kontakt med mänskliga realiteter som fattigdom, besvikelse, alienation, förtvivlan, sammanbrott, kriminalitet, eskapism, stress överbefolkning, fulhet och andlig död, låt oss då skrota ekonomin och börja om från början”.

”Dagens nuvarande ekonomiskt och sociala tänkande utgår från antagandet att den tillväxttakt som har kännetecknat nuvarande temporära period kan bli permanent”, samtidigt som den bortser från att naturtillgångarna faktiskt är begränsade och krymper allt hastigare och riskerar att ta slut. Risken är övervägande stor att man kommer att efterlämna sig en utplundrad jord som arvedel till den efterkommande generationen.

De tidigare så framgångsrika ekonomiska och politiska recepten gäller bara det redan uppnådda. Planeten Jorden är i en allvarlig kris och det är allvar nu uttrycker många klimatforskare. Många upplever nog att något måste göras. Att det börjar bli ont om tid. Allmänheten blir bekymrad. Politikerna är oroade över allmänhetens bekymmer. Miljökämparna är oroade över att politikerna inte är mer oroade: ”Så litet positivt händer”. Forskarna är oroade över politikernas oro: ”Det leder till förhastade beslut”. Samtiden tycks vara ur led.

Genom sin rovdrift på naturresurserna framstår människorna i den rika världen som bovarna i dramat, vilka till straff nu upptäcker att de är i färd med att gräva sin egen grav. Därigenom blir människan sin egen värsta fiende. En sak är säker och det är att kapitalismens allt intensivare i ren egoism gräver sin egen grav. Kapitalismen gräver allt snabbare och intensivare ner mot kistans botten av naturens begränsade tillgångar som riskerar att ta slut. Människors smärta och lidande i världen är en nödsignal.

”Vi är idag helt klara över att människans ingrepp i naturen inte alltid varit så harmlösa, men för dåtidens människor var jorden och havet utan ålder. Människan kunde forma sitt eget kungarike inom naturen. Därför led den inte skada. Naturen bestod medan människan verksamhet fick ett kortvarigt förlopp.”

Harry Martinsson ”har i sitt rymdepos ”Aniara” från 1956 lyckas fånga många väsentligheter som går att känna igen i dagens moderna samhälle. Det som utmärker ”Aniara” är att författaren har lyckats foga samman den episka diktens urgamla former med science fiction innehåll.

Eposet är en existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Något som tydligt framgår är att författaren vill ställa frågan varför människan har en tendens att använda den samlade kunskap och intelligens till att göra sådant som skadar miljön och oss själva. Denna destruktivitet symboliseras i Aniara av Spjutet som ilar fram genom rymden, alltid i en snabbare takt än rymdskeppet. Aniara är således det logiska svaret på människors ovilja att se konsekvenserna av sitt handlade. Enligt Martinsson är eposet Aniara en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer. Aniara är också en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis.

”Anthony Crosland, f d miljövårdminister utpekas som talesmän för ”anti-tillväxt-irrläran”. Den ständiga ekonomiska tillväxtstegringen bara accelererar utan att någon riktigt vet vart. Det finns ingenstans något säkert recept för hur framgångar av detta slag ska kunna fortsätta att vinnas eller besegras, eftersom en obegränsad ekonomisk tillväxt inte passar ihop i en begränsad värld av naturtillgångar.

Det talas sällan om vart den rådande konsumtionslivsstilen egentligen leder. FN:s tidigare generalsekreterare talar om behovet att radikalt ändra kurs: ”att mänskligheten kanske har en tioårig nådatid på sig att åstadkomma en vändpunkt för sina fyra dominerande problem – kapprustningen, befolkningsexplosionen, miljöförstöringen och världsfattigdomen..//..på sikt är det en fråga om överlevnad, en fråga om hur länge jordens totala resurser kommer att räcka till för en allt snabbare växande befolkning. Världsfattigdomens kris måste lösas med jordbruksmodernisering och industrialisering.

Existentialistiskt orienterade författare som Albert Camus såg Kafka som en själsfrände som fångat det absurda i tillvaron. Att som mänsklig individ ge uttryck åt den ”upp och nedvända världen” har många andra gjort.

Teknikutvecklingen medför att det är möjligt att tjäna mer pengar med en mindre personalstyrka. Noorena Hertz skriver i boken ”Det tysta övertagandet” att: ”medan de 500 största multinationella företagen i världen sjudubblat sin omsättning har det totala anställda i dess företag praktiskt taget legat stilla på samma nivå sedan början av 1970- talet.” Och under tiden har jordens befolkning ökat med en miljard människor bara de senaste fjorton åren.

Det visar att ”kunskapsekonomin” kräver mindre arbetskraft.

Samtidigt som rationaliseringarna fortsätter och befolkningsmängden ökar, så blir dem vanliga ”arbetarna” allt färre och experterna blir allt fler. Dessa experter är fackutbildade arbetare, funktionärer, vetenskapsmän eller tekniker med särskilt kunnande, dvs har mer kunskaper än dem flesta beträffande ett särskilt område eller en teknik. ”Kvar för att konstruera, styra, reparera maskinerna blir bara specialisterna och experterna eftersom de är dem enda som har de rätta fackkunskaperna.” Det ger form åt dagens allt mer specialiserade expertsamhälle.

Idag sker något nytt i utvecklingen; expertsamhället och specialiseringens kunskaper ökar. Kraven på mer avancerad utbildning ökar och trösklarna för jobben höjs. Det ger form åt det specialist och expertsamhälle som håller på att skapas. Följer man naturvetenskapens mekanisering och automatisering så pekar all utveckling mot ”det som driver sig själv”. Denna utveckling intensifieras allt mer och fortare än någonsin – och inför dessa snabba förändringar påverkas också människan i detta sammanhang mer påtagligt och intensivt och mer direkt.

Expertsamhället skapar också ett större utanförskap än tidigare eftersom specialisterna är dem enda som har de rätta fackkunskaperna för att laga och reparera teknik, maskiner och robotar.

Det som sker i dagens samtid är att “det som driver sig själv” är en form av ”själsliga mekanisering” och ”maskinalisering av mänskligheten”. Resultatet av denna mekanisering och automatisering i kunskapssamhället kan också innebära att människor som inte hinner tillgodogöra sig ny kunskap tillräckligt snabbt riskerar att bli ”knownots”, dvs personer som står utanför kunskapssamhället. Andra som ensidigt låter sig formas efter prestationssamhällets ideal, kan bli känslomässiga analfabeter. När kontakt ansikte mot ansikte ersätts av kontakt med datorer, automater och robotar finns risk för att ”elektroniska eremiter” eller ”Aniaramänniskor” skapas.

Anthony Giddens ”diskuterar i sina senare böcker sådana aspekter av det moderna västerländska samhället som tex institutionella förändringar, tillit till experter, riskprofiler, existentiella problem, ätstörningar, narcissism, utopier och politik. I dessa diskussioner av moderniteten berör Giddens många av det västerländska samhällets centrala problem, men han är i lika stor utsträckning intresserad av förändringar i relationen mellan det lokala och globala. Han skriver att det inte endast är utvecklingen av penningekonomin som bidrar till att ”lyfta ut” sociala relationer från deras specifika sammanhang utan även om utvecklandet av expertsystem. Människor har ofta en begränsad kunskap om många av de tekniska hjälpmedel som underlättar deras vardagsliv. Trots detta hyser de en tilltro till att olika typer av experter kan hantera och kontrollera den teknologi som behövs för att få ett modernt samhälle att fungera.

Sociologen Richard Sennet skriver att; ”Kortsiktighetsprincipen rubbar långsiktigt agerande. Luckrar upp ömsesidigt förtroende och engagemang och frikopplar viljan till handlandet”.

Giddens talar om en Jaggernaut – ”en okontrollbar maskin med enorm kraft, vilken vi människor i viss utsträckning kan bemästra kollektivt, men vilken även hotar att undgå våra försök att kontrollera den och som har potential att förstöra sig själv. Jaggernauten krossar dem som försöker göra motstånd mot den, och medan den periodvis ger intryck av att ha en stadig riktning försvinner den även stundtals i färdriktningar som är oförutsägbara. Färden är på intet sätt helt obehaglig eller olönsam; den kan ofta vara spännande och fylld med hoppfulla förväntningar. Men så länge som modernitetens institutioner består kommer vi aldrig att kunna kontrollera färdriktningen eller resans hastighet. Vi kommer inte heller att kunna känna oss trygga. Den terräng vi färdas genom är fylld av risker och faror. Känslor av ontologisk trygghet och av existentiell ångest kommer att samexistera i en ständig ambivalens.”

”Bilden av den av naturen rika, harmoniska och fria människa som skulle stiga fram i sin fulländning när bojorna av socialt förtryck och social orättvisa fallit, har varit en levande källa i alla reformrörelser. Trosvisst och uthålligt har man kämpat för den av frihetslängtande människan. Men idag har denna idealföreställning blivit en källa till besvikelse – ibland gränsande till misantropi. När människan efter generationers möda och kamp hade fått trygghet och frihet som aldrig förr, blev inte ett spår förverkligat av de vackra grekiska gudsbilder som genom årtionden prydde omslagen på framstegsvänliga böcker och tidskrifter..//.. inte heller finns det särskilt många tecken på tacksamhet för den nya frihet och det goda liv hon har fått. Men man behöver inte förlora modet om man är villig att revidera sin egen uppfattning och ger upp en missvisande önskedröm.”

Kunskap och information kan betraktas som en form av emotionell vaccination mot existentiell ångest; Giddens uttrycker det med orden. ”Ett skydd mot framtida hot och faror vilket möjliggör för individen att – oavsett vilka svårigheter han eller hon hamnar i – upprätthålla hopp och mod. Den grundläggande tilliten fungerar som ett känslospröt i förhållande till risker och faror i den omgivande handlings- och interaktionsmiljöerna. Det är det huvudsakliga underlaget av en skyddande sköld eller kokong, vilken alla normala individer bär med sig och med vars hjälp de förmår hantera olika svåra situationer i vardagslivet”.

Max Weber uttrycker; att den ökade rationaliseringen av det moderna samhället – tillväxten av vetenskap och teknik, kapitalistisk ekonomi, statlig och privat byråkrati, abstrakta och formella lagsystem och en allt större grad av rationellt handlade och tänkande hos individerna i det moderna samhället – är en fara att människorna blev allt mer fångna i en ”järnbur av varor och tjänster och förordningar.”

Webers syn på människornas framtid i de västerländska samhällena sammanfattas av hans ord i ”Den protestantiska etiken”: ”Ingen vet vem som skall bo i denna bur i framtiden, eller om det vid slutet av denna oerhörda utveckling kommer att uppstå helt nya profeter, eller om det kommer att inträffa en mäktig pånyttfödelse av gamla tankar och ideal, eller, om ingetdera av det inträffar, mekaniserad förstelning, garnerad med ett slags krampaktig självuppskattning. Då kunde med rätta dessa ord sägas om de sista människorna i denna kulturutveckling; Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta…//…och denna människa inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått studium av mänsklighetens historia.”

Giddens kallar det ”högmoderna” perioden att uttrycka sig i ”fria konsumtionsval”. ”Jag projektet blir ett projekt där det gäller att skaffa sig eftertraktade varor och söka uppnå artificiellt skapade livsstilar”. Människorna formas, styrs och blir påverkade av annonsörernas livsstilspaket. Aldrig tidigare har väl det nya fenomenet, som förmedlandet av erfarenheter, från TV-reklam till tvåloperor, realityprogram och talkshower deltagit i själva skapandet av jaget som idag. Den narcissistiska kulturen ger näring och form åt en konsumtionskultur som innebär att allt fokus riktas mot det egna jaget.

”I ett samhälle där det finns människor som tror att de kan ge information och tala om de rätta sanningarna, men också tala inför andra människor eller grupper utan att dessa själva kan komma till tals blir dialogen ett vaccin som kan skydda människorna mot att bli en lydig och lätthanterlig “underklass”. Detta blir särskilt viktigt i ett samhälle där tekniken ger vissa grupper eller några få personer möjlighet att dominera informationsflödet utan att samtidigt ge möjlighet för alla som tar del av detta att ge sin replik.”

C.Wright Mills hävdar, att massans medlemmar är fångar i sin egen miljö. Endast ”eliten” kan gå utanför den miljö där den befinner sig, så länge “massamhället” råder. Bara eliten på samhällets befälsposter når fram till en allmän överblick. I motsats till eliten saknar massan en utsiktspunkt, från vilken den kan överblicka den samhälleliga strukturen i sin helhet. Medlemmarna i massan är inte organiserade för samordnat politiskt handlande. Kunskapsmedvetandet hos massa är splittrad. Individerna i massan har inga egna uppslag, utan följer endast med i de existerande rutinerna, menar Mills. Individerna i massan förefaller leva ett närmast totalt privat liv. De koncentrerar sig på sina egna intressen både på arbetet och fritiden. Umgänget hos massan är tämligen begränsat och inskränker sig i stort sett till familjen, grannarna och arbetskamraterna. Genom att leva i en miljö med så snäva gränser inskränks också individens kännedom om allmänna angelägenheter.

Demokratisering har allt mer kommit att handla byråkratisering, som också är en byråkratisering av experten i samhället, med tiden där expertens roll blir helt byråkratiserad. Denna utveckling beskrivs som avpersonalisering av maktutövandet, där staten förvandlats till en maskin, vars brist på enskildes personliga förhållande kan ha en förtryckande inverkan. Staten har då blivit en byrå-krati, ett kontorsvälde, genom att de människor som har makten över denna maskin får ett herravälde över dem som måste underkastas reglerna och anordningarna. Slår man sedan ihop den teknologiska experten som byråkrat, är steget inte långt borta till att ”teknokraten” fått se dagsljuset för första gången.

Expertideologin utgör ingen absolut sanning som handlar om en tro på att den tekniska utvecklingen bara är en fråga om vetande och insikt, dvs bara en fråga om att näringslivet, industrin och samhället i stort ska organiseras i överensstämmelse med vad de mest vetande och de tekniskt med insiktsfulla anser bör göras. Denna föreställning om att expertisen som samhällets grundval har blivit till en ideologi när en tro på den ofelbare experten får visa vägen och att befolkningen inte har något annat val, utan enbart har att ”följa experterna”.

Kunskap i en sådan utveckling kan lätt favoriseras och samtidigt föra med sig en känsla av att befolkningen inte har något annat val av teknologisk utveckling än det som härrör direkt ur experternas vetande.”

Demokratin talar mycket om valfrihet och ”de enskilda medborgarnas rätt att kunna påverka när det gäller valet av vilken form av mänskligt samhälle de önskar, och när det gäller vilken risk de är villiga att ta för att uppnå vissa fördelar genom utvecklingen och användandet av vissa former av teknologi. Skulle man då välja de hårda teknologierna för att de ger möjligheter att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna?”

Föreställningen om expertisen som samhällets grundval har blivit ideologi när den är en tro på den ”ofelbare expertisen” och ”ofelbare experten”, och när den ideologiska expertiskunskapen ligger som en stor mantel över vardagsmänniskornas egna kritiska tänkande och förnuft, och styrs av bestämda uppifrån kommande former av förtryckande maktutövande. Men tron på dessa specialister, rationalister, experter har långsamt börjat naggats i kanten, eftersom många av de problem som uppstår också kvarstår, och i vissa fall tycks problemen bara blir fler än lösningarna.

Tron på den expertis som kan lösa sociala och etiska frågor som om de vore tekniska frågor har avslöjats som ideologi. Denna problematisering av expertisens ideologi vore naturligtvis inte möjlig om det inte under tidigare decennier hade uppstått en växande klyfta mellan å ena sidan eliten av specialister och å andra sidan de befolkningsgrupper som dessa specialister och experter skrev på näsan vad de skulle tänka och anse. Experter har ”attitydsludd” i öronen. Det behövs experter för att lösa problem eftersom samhället har blivit extremt specialiserat för att kunna dra nytta av de många teknologiska möjligheterna, men inte att de ska tänka och avgöra vad som är bäst för människan själv.

Elitism hör ihop med att det är socialingenjören och vetenskapens förmåga som ska styra allt rätt. Teknokrati bygger också på tanken att de som har den bästa vetenskapligt bästa kunskapen, utan att vara politiker, ska ha den politiska makten i en stat. Även om teknokrati är en hypotetisk statsform så innebär den att vetenskapen ska ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter att ska komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer.

Kombinationen av scientism och elitism innebär eller ger en herre som brukar kallas socialingenjör, en man hyser tillit till vetenskapens förmåga att styra allt till rätta och anser att det goda samhället alltid kan administreras fram. Men det förutsätter också förändringar kring både människo- och samhällssyn. Scientisten har en elitistisk människosyn som grundar sig på att experterna bör styra. Den aktuella frågan blir; om det är möjligt att få ihop en scientistisk position med en ”demokratisk anda”. Det stannar förmodligen vid att scientisten blir elitistisk i sin scientism. Den bärande ståndpunkten hos den vetenskapsman som ser sin uppgift att inte bara förklara världen utan att också förändra den, blir således ganska oundvikligen representant för en elitistisk människosyn. Han ser inte människan som antingen ett passivt objekt eller ett aktivt subjekt. Han agerar utifrån en människosyn där han ser; ”ett fåtal människor – lagstiftare, lärare, författare med sociala ideal – som mycket aktiva subjekt och många människor – massorna – som mycket passiva”.

Det naturvetenskapliga experimentet: ”det som driver sig själv” utgör själva symbolbilden för att dem vanliga ”arbetarna” allt färre och experterna blir allt fler. Dessa experter är fackutbildade arbetare, funktionärer, vetenskapsmän eller tekniker med särskilt kunnande, dvs har mer kunskaper än dem flesta beträffande ett särskilt område eller en teknik. Expertsamhället gör också att vissa människor blir mer beroende av experter och de specialiserade. När företagen alltmer rationaliserar innebär det också att färre människor får vara med om att fatta de viktiga besluten. Om människor inte upplever att dem kan vara med och påverka och bestämma om vardagsväsentliga saker är risken att dem istället drar sig undan. Det i sin tur skulle vara en förlust för demokratin om människor upplever att deras röst inte gör någon större skillnad eller om för mycket makt koncentreras till en enda organisation.

Expertsamhället i våra dagar spär bara på denna utveckling. Det blir experterna som sitter och bestämmer över ”massorna”.

C.Wright Mills hävdar följande, ”att massans medlemmar är fångar i sin egen miljö. Endast ”eliten” kan gå utanför den miljö där den befinner sig, så länge “massamhället” råder. Bara eliten på samhällets befälsposter når fram till en allmän överblick. I motsats till eliten saknar massan en utsiktspunkt, från vilken den kan överblicka den samhälleliga strukturen i sin helhet. Medlemmarna i massan är inte organiserade för samordnat politiskt handlande.”

Det finns stor anledning att fråga naturvetenskapen hur tekniken kommer att påverka människors förmåga att kunna uppfatta verkligheten på ett sammanhängande och begripligt vis när människan förlorar kunskap om världen när den väljer en nivå framför en annan.

Många klagar redan över att informationssamhället överöser dem med för mycket information. Men verkligheten är den motsatta: människor som har kapacitet att meningsfullt bearbeta miljontals bitar i sekunden hanterar nu bara få bitar via en dataskärm. Man mottar för det mesta färdiga lösningar på en dataskärm. Människan har idag flyttat in i den virtuella verkligheten och valt en nivå före en annan. Man talar om att människan förlorar kunskap om världen.

Det virtuella uttrycker inte verkligheten sådan den är, utan förmedlas endast i bitar i sekunden. Den gemensamma beteckningen för den moderna virtuella verkligheten betyder (virtuell – ”skenbart existerande”). Förklaringen till det skenbara beskrivs som; man ersätter helt upplevelsen av de 25 miljoner bitar i sekunden från ett vackert landskap med motsvarande 25 miljoner bitar i sekunden hämtade från samma landskap.

”Informationssamhället står för dörren och lovar att lindra många av de plågor kapitalismen har vållat människorna; usla arbetsförhållanden, förstörd hälsa och ödelagd miljö. Men informationssamhället hotar med en annan fara: bristen på information..”

Det är ett samhälle där de flesta människors arbete helt och hållet försiggår via språkets låga bandbredd. Denna utveckling kan sammanfattas med dessa ord: ”Människan har klättrat ner på en lägre bandbredd…//…medvetandet får livnära sig på några bitar i sekunden…//…det är som snabbmat: nästa ingenting att smälta, inga ben och fibrer att göra sig av med på vägen…//…livet blir ett ansträngande försök att ta sig högre upp i trädet på basis av en smula information från en skärm…//…arbetsprocessen innehåller inte längre ett överflöd av detaljer och sinnlighet, utan bara en stor torr och torftig minimikost av information, som måste ”iklädas” exformation för att bli meningsfull…//…problemet är att ingen längre färdas i den verkliga terrängen utan bara sitter och stakar ut vägar på en karta…//…därför blir det svårt att formulera sina behov via språkets låga bandbredd.”

I en sådan utveckling blir den mänskliga fullkomligheten ett minne blott i människans historia. Tidigare talade man om människan och hennes själ, idag talar man om människan och hennes teknik. Den tycks som om själen och det mänskliga har övergivits. Ju mindre de mänskliga anlagen och speciella egenskaper hos människan får utrymme att utvecklas, desto större riskerar tillitsbristen att bli. Och när människor inte regelbundet får möjligheten att spegla sig i varandra i det sociala samspelet, tynar det igenkännbara långsamt bort hos människan. Det är ett steg mot ökat främlingskap inför sig själv och andra, och det i längden kan bidra till att sådant människan inte längre känner till sedan måste övervakas och kontrolleras. Till slut återstår skapandet av ett stort enda socialt, mänskligt eller digitalt fängelse, där människor är fastbundna i ”digitala bojor”.

Tillvaron har blivit olustig – och den förlusten uppvägs inte längre av alla de ting som vardagens vedermödor skulle möjliggöra att en dag skaffa. Frågan är; hur livsglädjen kan återfås? Den ekonomiska rationaliseringsprocess som idag pågår innebär där annars olika samhällsnyttiga tjänster skulle ha framgång, istället långsamt tvingas nedprioritera de faktorer i sina tjänster som tar hänsyn till ”människovärdet”. Vad händer med välfärdens demokratiska funktioner i ett samhälle där ”maskinvärdet” alltid prioriteras eller beräknas i form av vinster, och där förlust av ”människovärdet” och ständiga kvalitetsförsämringar i vård och skola får fortgå? I en sådan utveckling får alltid någon betala – och det är den kommande generationen som får stå för notan.

Den teknologiska utvecklingen av samhället ger människorna visserligen fördelarna med automatiseringen och informatiken, men för samtidigt med sig att människan får minskad kontroll över allt fler områden i det egna livet. Minskad kontroll på det ena området efter det andra livsområdet innebär samtidigt ökad kontroll någon annanstans och inskränkningar på den personliga friheten. En del av demokratins uppgift är att underlätta och göra den vardagliga livsföringen till det bättre för människor, inte att dem ska springa allt fortare i trampkvarnen för att kunna nå en dräglig levnadsnivå.

Var går gränsen för när rationaliseringar på det mänskliga och sociala planet istället leder till ökade kostnader i form av ohälsa, utslitenhet, stress och bristande motivation, trötthet eller utbrändhet, alienation? Vad händer i den demokratiska välfärd när människan endast blir en ”kugge” i ett produktionsmaskineri, där människan mer eller mindre förbrukas som ett medel för att nå de ekonomiska målen? Livsglädjen och andra livskvaliteter håller på att rationaliseras bort tillsammans med det som anses vara ”oekonomiskt eller onyttigt” och för maskineriet störande.

Samtiden avslöjar att ekonomins tillväxt är begränsad och där varje försök att öka ”maskinvärdets” vinster också i slutändan måste leda till förluster och minskat värde av ”människovärdet” och andra viktiga sociala och mänskliga dimensioner i livet. Idag stärks teknikkapitalet före humankapitalet. Den maskinella fullkomligheten tycks kusligt nog fått ersätta väldigt många mänskliga funktioner. Ett av vår tids mest ödesdigra misstag är tron på att uppfatta människan som en slutprodukt av teknologin, som ständigt måste övervakas och kontrolleras på samma sätt som när arbetslinjen och arbetstiden kontrolleras.

Den nya formen av arbete ger minsta möjliga utrymme för tankarna att ”onyttigt” flyga iväg, att slappna av och att ”tänka på annat”. Det tidigare kroppsarbetet gav musklerna naturlig vila och pauser när människan satt ner, åkte buss, läste tidningen, eller fick en kortare paus när man bytte papper i skrivmaskinen har idag försvunnit, eftersom arbetet ska fortgå utan avbrott. Det moderna slagordet blir att utföra ett maximum av intellektuella operationer. En sådan här utveckling förorsakar både fysisk och psykisk trötthet och det som kallas teknostress.

Fenomenet har beskrivits av Craig Brod i boken ”Teknostress” – Datorrevolutionen – Människan får betala för vad hon skapar”.

”Teknotrötthet kan leda till likgiltighet och belasta den mänskliga fattningsförmågan och därför ha en förslöande inverkan. Ja, olyckorna som den ser på sina dataskärmar riskerar att passera förbi som det vore en underhållningsfilm. I en sådan postmodern samhällsutveckling riskerar människan att bli en åskådare snarare än aktörer i livet.

”Det naturvetenskapliga projektet ”det som driver sig själv” har inneburit att man har skapat en automatiserad arbetsslav som är människan överlägsen. En automatiserad arbetsslav är inte mänsklig, den kan arbeta dygnet runt, är aldrig sjukskriven mer än när den möjligen behöver repareras, den behöver aldrig semester bara underhållas, den är fråntagen sjukdom och mänskliga begränsningar. Dessa arbetsslavar har blivit en förlängning av människors arbetsliv.

”Detta begrepp kan sägas vara en förlängning av det kroppsliga arbetet och har vidareutvecklats ur den process som kommer från löpande band principen. Den klassiska formen för arbete vid löpande band, som kallats för taylorisering av arbetet (efter den amerikanske ingenjören F.W Taylor, som formulerade principerna), baserades på en kontroll av arbetstiden och kroppens rörelser.

Dessa studerades vetenskapligt så att de skulle kunna styras och behärskas maximalt. Den nyaste formen av löpande band principen är av ett annat slag. Den nya formen för löpande band arbete bygger i stället på studium av arbetstiden och tankens rörelser: idag och i det digitala samhället – är det förståndets arbete, som gäller och ska styras och behärskas maximalt.”

“När man lämnar en sådan arbetsplats för att bege sig hemåt är det mycket svårt att ställa om, eftersom gränserna idag har suddats ut mellan arbete och fritid och att man använder samma online teknologi både i arbete och hemmet.”

Dem flesta känner till konsekvenserna av hur fysiskt monotona arbetsuppgifter påverkar kroppen negativt, men ännu har man inte på allvar börjat räkna på kostnaderna för den ”själsliga mekanisering” och ”teknostress” som människan idag tvingas underkasta sig i den teknologiska utvecklingen.

Herbert Marcuse skrev ”att tekniken visar oss hur ofri människan faktiskt är. Det går inte att koppla från den, och det förblindar oss från att förstå de verkliga orsakerna till våra frustrationer och förtryck..//…en ständig uppkoppling bidrar till att absorptionen av hela kroppen.”

I filmen “Moderna Tider” visar Charlie Chaplin hur människan efter arbetet på fabriken fortsätter med de rörelser han tvingats stå och utföra hela dagen vid det löpande bandet. Idag är det på ett sätt än värre eftersom många även på sin lediga fritid fortsätter använda samma teknik som den använt under hela sin arbetsdag.

”Charlie Chaplin illustrerar detta fenomen i filmen ”Moderna tider”, där han utanför fabriken fortsätter de rörelser han tvingats stå och utföra hela dagen vid det löpande bandet. Men trots allt kan han inte röra sig i omgivningarna utanför fabriken utan att ställa om sin kropp: han blir så att säga tvungen att återfinna kroppens naturliga rörelser. Om det i stället – som i våra dagar – är tankarna som blivit stereotypa på grund av det stressande arbetet med datorn uppstår det inte ett liknande tvång att utanför kontoret tänka och tala i vardagsspråk. Problemet uppstår genom att det är de andra människorna man möter (som inte själv arbetar med datorer) som måste försöka motverka den taylorisering av tankarna som maskinen är skuld till. Den som arbetat hela dagen vid en dator har inte kraft att själv ställa om sig.”

”Resultatet av en sådan utveckling kallas teknostress. Med stress avser man en överspändhet genom ansträngningen att anpassa sig till omgivningen. Om spänningen har sin orsak i det vardagliga arbetet permanentas den så att man blir överspänd, stressad. Denna stress inverkar sedan på förhållandet till andra människor; man blir mindre tolerant eller kanske cynisk gentemot andra.”

Tidigare utgjorde den produktiva kroppen själva redskapet och kapitalet som genom små naturliga pauser kunde återställas den rätta balansen genom vila, medan dagens arbetskultur där det nya kapitalet heter vår kompetens i hjärnan som tvingas gå på högvarv.

Det är en olycklig kombination som leder till psykiska arbetsskador som trötthet, apati, stress och utbrändhet. Och ju mer stressad människan är, desto mindre orkar den motionera. Det borde egentligen vara tvärtom, eftersom all forskning visar att fysisk aktivitet främjar kropp och själ och förebygger stress och översträngning. Just denna utveckling beskriver Craig Brod som; ”Resultatet av en sådan utveckling kallas teknostress. Med stress avser man en överspändhet genom ansträngningen att anpassa sig till omgivningen. Om spänningen har sin orsak i det vardagliga arbetet permanentas den så att man blir överspänd, stressad. Denna stress inverkar sedan på förhållandet till andra människor; man blir mindre tolerant eller kanske cynisk gentemot andra.”

Sådana arbeten ger inte livet innehåll. Därför finns det många som vill göra arbetsmiljöerna mänskligare. En viktig nyckelfaktor för själslig hälsa är att ha ett visst mått av självkontroll där inte någon annan eller en maskin alltid styr arbetstakt och metod. Om känslan av delaktighet och självstyrning uteblir kan bristen på inflytande över sitt eget liv mynna ut i en känsla av alienation. För om människor betraktas som en förlängning av maskiner eller blir ett bihang till maskiner förlorar de sin mänsklighet.

Dewey uttrycker att om ”deras människovärde alieneras, avyttras, till maskinparken, som då blir bestämmande för samhällsorganisationen och arbetsmiljö och för människors sätt att förhålla sig till varandra”.

Det var nog denna utveckling som Henri Bergson oroades över när han skrev om den ”själsliga mekaniseringen”. Denna utveckling tillsammans med teknostressen utgör bilden av ett teknologisk- mekaniskt styrt arbetsliv som alltmer ersätts av ett förståndsmässigt monotont arbete, där tankarna blivit stereotypa på grund av det stressande arbetet med datorn. Filosofen Nietzsche beskrev att utvecklingen var på väg mot en ”maskinalisering av mänskligheten”.

Maskiner ödelägger människorna genom att förneka smärta och lust: en maskin ödelägger kropparna genom att förlänga dem och förändra dem för sitt eget bästa. I sådan värld blir människan bara ett instrument i en större maskin, där den sedan förbrukas som en kugge i stort arbetsmaskineri som lämpliga eller mindre lämpliga syften. Den form av människan där den har blivit till en kugge i en stor maskin, oförmögen till kritiskt tänkande eller samvete.

Den nya formen av arbete ger minsta möjliga utrymme för tankarna att ”onyttigt” flyga iväg, att slappna av och att ”tänka på annat”. I det teknologiskt-mekaniskt förutsägbara skulle människan inte heller behöva ha tillgång till sin fantasi. Under den teknologiska rationalitetens utveckling innebär att allt som rör känslor och fantasi och initiativkraft (i arbetslivet) elimineras så mycket som möjligt.

Produktionsteknikens utveckling har skapat arbetssituationer där friheten begränsats och möjligheten till en allsidig utveckling av anlag inskränkts. Många arbeten är förprogrammerade, metoden bestäms av maskinen, arbetstakten är styrd, maskinen kräver kontinuerlig uppmärksamhet att det inte finns mycket tid för att utbyta mer än några ord eller tecken. De krav som ställs på yrkesskicklighet är små, tillfälle att ta eget initiativ och ansvar är sällsynta, självständighet och kontaktförmåga premieras inte.

Fantasi uppfattas som onyttigt och störande för produktionsprocessen – skäl nog för att skärpa kontrollen. Ingenting får störa planritningarna. Det ska inte gå att invända mot hur det fungerar trots frustrationer, olust, stress eller trötthet. I den naturvetenskapliga och förutsägbara utvecklingen kan ingenting gå fel och lika lite kan någonting överraska. Det är en förlust av det moment som skänker livsspänning åt livet.

Den teknologiska utvecklingen skapar idag färdiga lösningar som presenteras på en dataskärm utan att människan behöver tänka.

”I en amerikansk tidning stod det ”Let the Computer decide for you” (Låt datorn besluta åt dig). Här spelar budskapet på många människors drömmar om att maskinerna ska ta över det tunga och mänskliga rutinarbetet – och befria människan som från det som beskrivs som att människan ska arbeta i anletes svett. Man har nog inte följt tanken till sin yttersta konsekvens; att maskinerna tagit över alla beslut och därmed människornas vilja och kreativitet helt ur spel.”

Faran är alltså inte att det dyker upp ”överintelligenta datorer, utan underintelligenta människor”

Man glömmer lätt att kapitalismen och välfärden också genom konsumtionssamhällets livsstil format ett samhälle fyllt av välfärdssjukdomar som; hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, magsår, hjärnblödningar, stressrelaterad ohälsa, sömnsvårigheter, missbruk, utbrändhet, karies, bronkit och lungcancer, muskelvärk och sjukdomar i rygg och leder som olika skelett- och rörelseorganets sjukdomar, missbruk av alkohol, läkemedel och droger, tobaksbruk, spelmissbruk, lån , skulder och ekonomiska problem, vikt och utseendefixeringar, anorexi, trafikolyckor och olycksfall, arbete utan stimulerande innehåll, kriminalitet, våld, aggressivitet, missnöje, dåliga bostäder, bostadsköer, bostadsbrist, social apati och utanförskap, nyfattigdom, stillasittande arbetsliv, andningsorganens sjukdomar som astma och allergier, apati, ensamhet, trötthet, håglöshet , nedstämdhet och depressioner, massarbetslöshet, växande avfallsproblem, heter det inte prestationsångest heter det uppdateringsångest, nedsmutsningen av jord, luft, och vatten hör också hit, för att inte tala om en kraftigt försämrad arbetsmiljö.

Detta är också välfärdens och kapitalismens baksida genom att ständigt uppmuntra till mer konsumtion och hårdare arbete. Man producerar och medverkar till att nedbrytande civilisationssjukdomar utvecklas.

Kapitalismen och välfärden används genom det ökade välståndet i många fall på fel sätt: till vällevande i stället för välgörande. Människans positvt bärande förmåga utholkas med tiden.

Stress, överbelastning av organismens anpassningsmekanismer innebär att omgivningens krav blir en börda.

Människan lever i ett samhälle som konsumerar allt. I yttervärlden kan människan konsumentstyras. Man skulle kunna tala om att det finns en ”behovskapitalism” eller en affärsindustri som är beroende av människors konsumerande. Den försöker ständigt expandera till varje pris oavsett vilka konsekvenser det får samhällsmedborgarens hälsa. Konsumtion och ekonomisk tillväxt blir beroende av ”kapitalismens och modernitetens hybris”.

Philip Samson konstaterar: ”Har en sådan konsumtionskultur väl etablerats, är den fullständigt urskillningslös och allting blir konsumtionsartiklar, inklusive mening, sanning och kunskap”.

Konsumtionen och inte arbetet har blivit ”det nya nav kring vilket alla livsvärden roterar”.

Västvärldens konsumtionslivsstil och välfärdens kapitalistiska hänförelser och ytliga livsstil kan också beskrivas med några lånade ord av Dorothy Sayers, som är en av dem yppersta tolkarna av såväl Dante som det moderna samhället skriver;

”Att Dantes Inferno är en bild av det mänskliga samhället i ett tillstånd av synd och fördärv är något som alla kan hålla med om. Och eftersom vi idag är ganska övertygade om att samhället är på villovägar och knappast utvecklas mot fulländning, är det ganska lätt att se vilka olika steg som för till det djupa fördärvet: fåfängligheten; bristen på en levande tro; utvecklandet av en slapp en moral, glupsk konsumtion, ekonomisk oansvarighet och okontrollerat dåligt humör; en självgod och hårdnackad individualism; våld, sterilitet och brist på aktning för liv och egendom, inklusive det gena; exploatering av sexualiteten; utarmning av språket genom reklam och propaganda, kommersialisering av religionen; underblåsning av vidskepelse och formandet av människors tänkande genom masshysteri och alla slags ”trollbindningar”; korruption och mygel i offentliga angelägenheter, hyckleri; oärlighet i materiella saker; intellektuell oärlighet; underblåsning av missämja (klassa mot klass, nation mot nation), förfalskning och nedbrytning av alla kommunikationsmedel; exploatering av de lägsta och mest enfaldiga känslorna hos massan; svek mot till och med grunderna för släktskap, landet, vänskap och lojaliteter.”

Samhällsindividen skyddas inte från dem exploaterande och profithungriga reklambudskapen. Hälsoproblemen uppstår som följd av brist på insikt och oförmåga till kritiskt tänkande om vilka krafter konsumenten är utsatta för. Okunskapen hos samhällsmedborgaren i förening med profithungrig och aggressiv marknadsföring av diskutabla varor och tjänster påverkar möjligheterna att bevara hälsan i välfärdssamhället.

Dagens generation är den enda som växer upp med tekniken som formgivare åt människans sociala aktiviteter. Den är också den enda generation där ”jaget” låter sig formas och skapas utifrån digitala vardagsaktiviteter och vanor i sociala medier.

Vad tjänar den ökade produktionen i slutändan till, om det gör det omöjligt eller försvårar för familjen att samlas vid måltiderna, skapar kommunikationssvårigheter, om den ödelägger trivseln i hemmet, svårigheterna att kunna varva ner och medför sömnsvårigheter, och där vardagsstressen minskar möjligheten till avkoppling eller avspänning eftersom människan ska gå på högvarv hela tiden eller att kalendern måste vara fullbokad för att man ska känna sig betydelsefull. Det blir alltmer stressigt och det blir svårare att få livspusslet att gå ihop, och undan för undan urholkas möjligheterna att skapa gemensamma tidtabeller att följa.

Det finns ett opublicerat material om Folke Fridells kritik av den moderna maskincivilisationen, där rubriken lyder ”Att avideologisera maskinen”.

Han uttrycker; ”Den indirekta demokratin är så oerhört indirekt att ett vacuum skapats kring den enskilde individen, vars läge rättare måste betraktas som hjälplöst istället för jämbördigt. Detta vacuum var inte något som följde av den moderna tekniken, utan hängde samman med en okritisk ny gudadyrkan, en ny ”maskinreligiositet”.

Harry Martinsson beskriver just denna dyrkan i sitt rymdepos ”Aniara”, där människorna ombord på farkosten tillber Miman (som alltmer efterhand betraktas som en gudinna), en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som uppfångar fragment av tankar och bilder i rymden, vilka tjänar som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. Teknokratin beskrivs på liknande sätt med orden; det orwellska samhället och rymdeposet Aniara ger tillsammans en ny bild av ett ”elektroniskt panoptikon” – Miman i Aniara som beskrivs som en sorts ”allvetande dator” och ett orwellskt samhälle regeras av ”ett ansiktslöst” och vittomfattande komplex styrt av byråkratier med en teknokratisk ideologi.

Willis Harman och ett forskarteam vid Stanfords forskningsuniversitet gjorde en större undersökning av mänsklighetens ”möjliga utvecklingslinjer” och kom i rapporten ”Changing Images of Man” fram till att det bara fanns två alternativ som inte ledde till kollektiv katastrof. (Dessa möjliga utvecklingslinjer förutsågs och beskrevs 1974). ”Det första av dem var något som kallades ”vänlig fascism” – ett styrt samhälle som regeras av ett ansiktslöst och vittomfattande komplex av krigs-välfärds-industriella-kommunikations-polisiära byråkratier med en teknokratisk ideologi. Detta innebär i stort sett att den nuvarande trenden fortsätter in ett orwellskt 1984, där stabiliteten endast kan vidmakthållas med våld. Det andra alternativet föreställde man sig som ”en evolutionär” omdaning. Denna skulle enligt rapportens sammanfattning 1) medföra en ekologisk etik, 2) lägga större värde vid jagutveckling, 3) vara mångfacetterad och integrativ, 4) innebära avsägning och samordning av behov i stället för en ensidig satsning på ett enda avgränsat område (t.ex. ekonomin), 5) förmedla en holistisk känsla av perspektiv på eller förståelse av livet, 6) vara experimentell, mottaglig för nya idéer och evolutionär.”

Boken ”1984”, skriven 1948 och publicerades 1949, var tänkt som en varning eller tankeställare för hur den totalitära Statens tendenser tog sig form, snarare än som ett profetiskt arbete. De rör vid ämnen och områden som har sina likheter med dagens näringsliv, där mycket styrs av kontroll- och maktspel bakom kulisserna.

Den historiska scenen som Orwell beskriver är en träffande skildring av hur det totalitära samhället utgörs av själva syntesen mellan kapitalism och teknologi, och som ger en ny form av social dominans över alla samhällsmedborgare. Världen håller på att bli råmaterial för en total administration, som slukar till och med administratörerna.

Den moderna utvecklingen tycks visa på tre vägar. ”Elitism” – att socialingenjören tar vara på individens demokratiska rättigheter och skapar möjligheterna till självförverkligandet. Det andra är att man får sätta sin tillit till ”etatism”, dvs säga att den (goda staten) bidrar till att skapa förutsättningar som gynnar det egna livets utvecklingsmöjligheter. När de två första alternativen inte i tillräcklig stor utsträckning uppfylls, ökar i stället intresset för snabba och tillfälliga lösningar som finns att känna igen hos ”populismen”- ett okritiskt förhållningssätt till de idéer som framförs eller presenteras.

Det tycks som mångfalden finns att vinna genom opportunism, kapitalism och teknokratins övervakande Storebrors öron och ögon. Den kommer därmed inte att öka den vanliga medborgarens ögon och öron så mycket som Storebrors ögon och öron. Denna Storebror kan ta sig formen av en ”registerstat” där samhällets av hänsyn till social välfärd och lag och ordning övervakar människors handlingar.” En filosof vid namn Plotinos intresserad sig för Platons allergorier och myter, där han tog fasta på mystiken i dialoger som ”Faidon” och ”Staten”. Han planerade en ny stad, som skulle heta ”Platonpolis” efter idealstaten, men den byggdes aldrig. Det gjorde man idag istället. George Orwell talar om övervakningssamhället i sin roman “1984”.

Det orwellska övervakningssamhället existerar redan idag och maktutvidgningen ökar ständigt eftersom den gör sig till ett instrument som tänjer gränserna för det som anses demokratiskt och odemokratiskt. Var går gränsen när den goda handen långsamt glider över till onda och mörka handen? Det är idag tydligt och finns ingen tvekan om att statsmakten i vår tid mer än gång nuddat vid just den gränsen. Kapitalismens metoder har blivit ett uttryck för den patentsäkra framgången och så har den blivit extremt intolerant i form av det otåliga kapitalet som måste ge snabb avkastning.

Harry Martinsson skildrar till och med denna utveckling som ett kamouflage som är svår att upptäcka. Den härskande teknokratismen i dagens moderna samhälle fungerar mycket som ett demokratiskt kamouflage som är svår att upptäcka. Man låtsas, inom sin kulturella sektor, som om livet ändå i grund och botten löpte vidare som förut, medan vi i själva verket med full fart är på väg in i en ny geologisk tidsålder (Harry Martinsson), om vilken vi i grunden inte mycket mera vet än att den till sina grunddrag avgörs just av vår tekniska förändring av naturen och Jorden. Man låtsas alltså som ingenting väsentligt inträffar, samtidigt som man lever med i ett system som, mer eller mindre medvetet, syftar till att ersätta hela det ekologiska och mänskliga skicket på Jorden med ett tekno-fysikaliskt system.

Harry Martinsson ”har i sitt rymdepos ”Aniara” från 1956 lyckas fånga många väsentligheter som går att känna igen i dagens moderna samhälle. Det som utmärker ”Aniara” är att författaren har lyckats foga samman den episka diktens urgamla former med science fiction innehåll. Eposet är en existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Något som tydligt framgår är att författaren vill ställa frågan varför människan har en tendens att använda den samlade kunskap och intelligens till att göra sådant som skadar miljön och oss själva.

Denna destruktivitet symboliseras i Aniara av Spjutet som ilar fram genom rymden, alltid i en snabbare takt än rymdskeppet. Aniara är således det logiska svaret på människors ovilja att se konsekvenserna av sitt handlade. Enligt Martinsson är eposet Aniara en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer. Aniara är också en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis.

“Det var en vacker, harmonisk, till synes fridfylld planet, blå och med vita moln, och den grep en med känsla djupt i inälvorna – en känsla av hem, av att vara, av identitet. Och samtidigt och omedelbart efter detta steg insikten att under den blå och vita atmosfären fans ett växande kaos som invånarna på planeten Jorden alstrade bland sig själva – befolkningen och en känslolös teknologi höll snabbt på att växa bortom all kontroll”.

Idag är läget radikalt förändrat. Kampen om människan har blivit en bitter kamp om människans rätt att vara människa. Kampen rasar, men det är en kamp, där staten inte längre kan skilja på svart eller vitt, på höger och vänster, på framåt eller bakåt.

Kampen för kapitalismens välfärd utkämpas med en skoningslös kapitalistisk fanatism. Målen och motiven är insvepta i rök och där den med utstuderade och beräknade metoder döljer de verkliga motiven i dimridåer.

Aldous Huxleys skriver i “Brave New World” (1932) att: Huxley föreställde ett samhälle i en nära framtid där tekniken ger alla materiella bekvämligheter som krävs för människan. Men det finns ingen smärta eller sjukdom, och det finns heller ingen kunskap och ingen kreativitet. Tidigare beskrevs denna utveckling med orden; Jean- Claude Baune menar att maskinen och automaten skapar smärta åt människan eftersom de är utan sjukdom, utan symtom och utan inre ångest. Det finns inga mänskliga gränser. Maskiner ödelägger människorna genom att förneka smärta och lust: en maskin ödelägger kropparna genom att förlänga dem och förändra dem för sitt eget bästa.

Staten som vill försvara kapitalismen till varje pris vill som det framkommer i Orwells bok: partiet vill ha makt helt och hållet för sin egen skull. Den är inte intresserad av andras bästa. Den är enbart intresserad av att vidmaktbehålla sin egen makt. Man har nog inte följt tanken till sin yttersta konsekvens; att maskinerna tagit över alla beslut och därmed människornas vilja och kreativitet helt ur spel. George Orwell trodde att med uppkomsten av totalitära samhällen skulle medföra till att människan “lever i en tid där individen upphör att existera – eller kanske man borde säga, där individen upphör att har en illusion av att vara självständiga”.

Den stora faran och oron med den teknokrati som växer i byråkratisk omfattning handlar inte om att maskiner kan bli som människor, utan snarare att människor efterhand kan bli som maskiner. Människor kan behandlas som obefintliga eller obetydliga och mötas som en icke-person. När systemet och teknokratin börjar oförmänskliga människor och börjar behandla dem som maskiner kommer samhällsutvecklingen ta en helt annan vändning än den humana.

Maskiner kan inte bli som människor, men ”människor kan efterhand bli som maskiner”.

”Maskiner har – lika lite som djur – ansvar för något som helst. Endast människan är ett ansvarigt väsen, och på grund av denna stora uppgift, som hon måste ta på sig – oavsett hur tung manteln kan kännas att axla – är hon höjd över både maskiner och djur, men kan samtidigt sjunka djupare än något djur och åstadkomma större olyckor än någon maskin”. Lika lite som maskiner har något ansvar för något dom helst, så kan dem inte heller äga saker. Saker kan ha ett värde men ingen människovärdighet som människan är bärare av. Vilka sociala värderingar är det som ska gälla i ett modernt samhälle; de mänskliga eller de teknokratiska värderingarna? Och vad är det människan ska sträva mot; är den mänskliga uppgiften i livet att utveckla ”den maskinella fullkomligheten” eller ”den mänskliga fullkomligheten”?

Storstäder skapar anonymitet och EU skapar utanförskap. Urbaniseringen fortsätter. Lewis Herber såg en oro i den sociala samtidsutvecklingen och skriver i ”Our Synthetic Enviroment” att; ”storstadslivet bryter samman, psykologiskt, ekonomiskt och biologiskt”. Vi ser samma utveckling I hela EU idag med stora folkvandringar. Om allt fler människor långsamt drar sig mot storstäderna, så ökar det också samtidigt trycket på att skapa nya arbeten och sysselsättning åt människan. Under samma villkor som när hundratals människor söker ett och samma jobb, så söker hundratals med människor samma bostad, det som känns igen som långa bostadsköer, bilköer och vårdköer. En annan konsekvens av denna utveckling av massarbetslöshet och att människor inte kan flytta hemifrån är en dålig start av bidragsberoende.

Individen har i storstadslivet idag blivit anonym som saknar motstycke i historien. Vad ska man kalla detta; anonymitet, social atomisering, socialt utanförskap, andlig isolering, alienation? Främlingskapet bidrar till att människan känner sig avskuren och avskärmad från sin naturliga kontakt och harmoni med allt levande. Om den ”ömsesidiga relationen” inte finns med blir det svårare att organisera sig på ett nytt sätt som passar den tid människan idag lever och utvecklas i. Med ”storstadspolitiken” blir resultatet och konsekvensen att arbetstillfällen på landsbygden flyttar eller läggs ner, och för att kunna livnära sig och för att kunna få en ekonomisk försörjning så flyttar allt fler in till storstäderna. De flyttar och söker sig rent instinktivt till områden som de tror ska öka och förbättra deras överlevnads- och försörjningsmöjligheter. ”Istället för att söka efter medel att påskynda flykten från jordbruket bör vi söka efter åtgärder som kan återuppbygga landsbygdskulturen, öppna landet och låta ett större antal människor få en lönande sysselsättning där, på hel- eller halvtid, och inrikta allt vad vi gör med jorden på det trefaldiga idealet hälsa, skönhet och permanens”, skriver Schumacher.

I ett friare samhälle, öppnare samhälle skulle man inte bara ha råd med en mångfald olika människor: i ett sådant samhälle skulle de behövas – och känna att de behövdes. I den enorma urbaniseringsprocess som idag pågår när allt fler flyttar mot storstädernas möjligheter är konkurrens. Slutresultatet av denna urbaniseringsprocess tillsammans med ”sälj-arbeta-konsumera” teorin innebär också en annan samhällsutveckling – ett tuffare samhällsklimat – ökade sociala och ekonomiska klyftor – utanförskap – massarbetslöshet – fattigdom och större sociala orättvisor. Detta är en livshämmande utveckling för människor som lever i en demokrati. I det ekonomiska samhället var det inte längre människan som stod i centrum, utan de hade blivit till medel och mål för den ekonomiska tillväxtstegringens skull.

Frågan är vad som händer med samhällsstrukturerna om det aldrig är möjligt att ifrågasätta dess metoder och vilken inverkan det har på frågor som handlar diskriminering, fattigdom, sociala orättvisor, förtroendet, känslan av ansvar, den demokratiska öppenheten, den fria rörligheten, valfriheten, gemenskap och sociala konflikter och sociala rättvisa. Det lär förmodligen inte hända någonting och stillestånd innebär än mer tillbakagång. De problem som idag uppstår i storstäderna som utanförskap, tiggeri, hemlöshet är en återspegling av vad som sker när konkurrensen ökar när allt fler flyttar till storstäderna i den hårdnande samhällsutvecklingen. Dessa problem är yttringar och återspeglingar på verkliga och mänskliga behov i samhället. Att förneka eller nonchalera förneka människors sociala och mänskliga behov är också ett förnekande av de mänskliga rättigheter som demokratin står värd för.