Från teologisk imperialism, vetenskaplig imperialism till teknologisk imperialism

Sociala och mänskliga vardagsproblem försvinner inte för att dem förnekas eller nonchaleras. Ännu behärskar människosläktet inte sin egen historia. Men ”den ursäkt som bristen ger och som berättigat institutionaliserat förtryck ända sedan dess begynnelse, blir allt svagare allteftersom människans kunskap om kontroll över naturen ökar möjligheterna att uppfylla mänskliga behov med ett minimum med slit”.

Efter flera århundraden av ”teologisk imperialism” har vi haft tre århundraden av en om möjligt ännu aggressivare ”vetenskaplig imperialism”, och resultatet har blivit en ökad förvirring och desorientering. Nu väntar förmodligen en lång period av ”teknologisk imperialism”. Samma gäller ostracism, som senare blev scapegoating och idag kallas det för gangstalking. Allt är samma. Det är bara förpackat på ett nytt sätt.

Varje tidsepok tycks ta med sig samma elände och problem in i nästa generation, med den enda skillnaden att de egentligen bara byter skepnad, fasad eller namn.

Det teologiska förnuftet ersattes av det vetenskapliga förnuftet och idag kallar samtiden det för det teknologiska/instrumentella förnuftet. Först försöker man lösa mänskliga problem på religiös väg, när människan sedan överger tron förlitar man sig istället på de vetenskapliga framstegen och idag sätter man all tilltro till teknikens under.

Det finns nog ingen roman som just “1984” som bättre, skickligare och mer träffsäkert kan skildra övervakningssamhällets alla olika metoder och tekniker som används även i nutiden.

Det övervakningssamhälle George Orwell skildrar är lika mycket den teknokratiska samhällsutveckling som idag tar form. Där ideologin beskrivs som en slags (vänlig) fascism som kan användas för att med våld kontrollera och övervaka samhällsmedborgarna. Därför har den utvecklat och hittat på de mest utstuderade metoder och tekniker för att komma åt andras egendom, genom krig, slaveri, ekonomisk utpressning eller känslomässig utpressning, sådant som djuren har förmånen att slippa uppleva.

De kapitalistiska affärerna ska kunna rulla utan att behöva besväras av moraliska hänsyn till människor och humanitära skrupler. Det är då som livet blir vad som är värre än djuriskt: det blir naturvidrigt och det är på den vägen, som samhället har sjunkit under djurens nivå när människorna förtrycks till tystnad. Neutralitet är ingen garanti mot att psykologiskt våld utövas mot samhällsmedborgare. Det kan istället i sin motsats utgöra en kraftkälla till aggressivitet och intolerans eftersom allt måste vara neutralt och att det därför blir svårt att bilda sig en egen uppfattning om något som inte är neutralt.

Den nya medelklassen har börjat reagera inför den avhumanisering som sker. Den önskar att demokratins möjligheter ska erbjuda människan möjligheter att möta samtidens krav med flexibilitet, frihet att lära sig av sina erfarenheter, motverka utanförskap i samhället, motivera människans både inre och yttre motivation, låta dem komma i kontakt med förnuftiga argument, och skapa en grogrund där människor får möjligheter att självförverkliga sina liv. Uppmuntra människan att vilja skapa ett alldeles eget livsinnehåll i sitt liv, skänka utrymme att forma en medmänsklig arbetsmiljö. Livet erbjuder ingen färdig bruksanvisning att följa, men det behövs en politik som tar hänsyn till hela människan och alla människors lika rättigheter.

Det kapitalistiska samhället har ännu inte lyckats lösa många av de mänskliga problemen som idag existerar. De tycks snarare öka och bli mer kännbara, i alla fall mer synliga.

Det håller allt mer på att skapas en teknologisk verklighet, snarare än att det skapas ett större utrymme för en mänsklig verklighet. Man försöker lösa mänskliga problem och mänskliga behov genom att skapa och erbjuda teknologiska lösningar. Det har idag skett en intressetyngdens förskjutning från en central kärna av normer, värden och ideal (djupare samhörighet) som kom från innervärlden till yttervärlden (ytliga relationer och värderingar) som är utan denna centrala mittpunkt.

Eftersom människan inte har någon fixerad natur är den fri eftersom den alltid kan förändras och anpassa sig till nya omständigheter och nya livsvillkor utifrån sina samtidsintressen, som den kan odla och utveckla i sin moderna samtid. Det existentiella problemet kan sammanfattas med orden; maskiner kan inte bli som människor, men ”människor kan efterhand bli som maskiner”.

Vart denna utveckling tar vägen beror i slutändan på hur man väljer att betrakta människan som väsen; ”Så som man betraktar människan så behandlar man individen..//… Endast om människan inte är en maskin har etiken en mening. Endast då är teknologi-etiken meningsfull. Omvänt: Etiken är utan mening om människan är en maskin.”  Robotar saknar inte bara ett yttersta intresse (ultimate concern), de har heller ingen etik som kan peka ut en meningsfull riktning med livet. Man skulle kunna uttrycka det hela som att datorn inte förstår inte särskilt mycket om mänskliga problem eftersom den definitionsmässigt inte har något Själv (då den konstgjorda moralen inte har ett själv som kan bidra till att skilja mellan sig själva och världen). Därför uppstår svårigheten att kunna sätta sig in i andra människors behov och svårigheter och överhuvudtaget förstå det mänskliga i vad det innebär att vara människa och hur individuellt olika människor kämpar för att mäkta med sin vardag.

Renässansfilosofen Pico della Mirandola som 1488 gav ut sin passionerade bok ”Om människans värdighet” (De dignitate hominis) säger att; ”människan övergår allt annat i världen. Hon kan nämligen överskrida alla de gränser som gäller för alla andra levande väsen vilka bara förmår utveckla sig till vad naturen har bestämt den för. Människan kan genom sin vilja sätta gränserna för sitt liv. Människan är sin egen skulptör, och den är arkitekt för sin egen värld. Därmed kan den låta sig sjunka ner till djuriska former men har också makt att höja sig upp till ett gudomligt liv.”  Denna skildring är egentligen en beskrivning av människans suveränitet i kraft av sin vilja och sitt tänkande. Det är också ett uttryck för Immanuel Kants ide om människans självständighet, dvs förmågan att själv ordna och sätta gränser för hur man ska leva livet. En statlig Leviatan är ingen arkitekt i den meningen att den som skapar företagare och innovatörer. Ett land kan inte skapa poeter, diktare, författare eller stora konstnärer, så kan den inte heller stampa fram stora uppfinnare eller dugliga företagare. Alla dessa livsområden måste ha en viss frihet att utveckla sina egna krafter, resurser och talanger. Olika lagar kan reglera näringslivets tillväxt genom uppmuntran, dess uppgift är inte att skapa fram det. Lagar och regler ska inte förkväva den företagsamhet och den uppfinningsrikedom som finns hos olika människor, utan uppmuntra den och se till att människans energi leds i sunda banor.

I novellsamlingen I, Robot från 1941 – endast ett par år efter att Turings uppfinning av principerna för den digitala datorn – skildrar Isaac Asimo konstgjorda väsen med ”postroniska” hjärnor som har fått en moral inprogrammerad vilken kräver hänsyn och lydnad gentemot människor. Drömmen om att kunna skapa en tänkande maskin och “det som driver sig själv” existerar uppenbarligen. Det naturvetenskapliga projektet skulle också kunna beskrivas som en strävan att utveckla den “fullkomliga mekaniken”, snarare än den “fullkomliga människan”.

I teknologins framfart ställs ”den mekaniska färdigheten” mot ”den mänskliga värdigheten”, där den stora kampen handlar om människan. Kampen om människan pågår samtidigt på flera plan.

Den sker mellan företag, truster och partier, mellan olika bilmärken och tidningskoncerner, mellan yrkesgrupper och stormakter. Det gemensamma är att de vill vinna kunder, marknader, läsare, medlemmar, inflytande. Så har det alltid fungerat genom historien, men i dag är läget radikalt förändrat.

Det finns människor unga som gamla som börjat protestera mot den överbetoningen av materiell lycka mot den mänskliga instängdheten, mot prestations- och konsumtionshetsen, och mot de livshämmande element som genomsyrar den allmänna konsumtionslivsstilen. Andra människor börjar efterfråga andra alternativ. Kanske är det så att människorna nu börjar få upp ögonen för att de idoga ansträngningarna för att få det bättre i sig framkallar problem. Livsglädjen och andra mänskliga livskvaliteter håller på att rationaliseras bort tillsammans med det onyttiga och för maskineriet det störande.

Att bli tagen på allvar är att bli behandlad som människa. Men tyvärr har det ödesdigra misstaget gjorts att acceptera och godkänna rangordningen maskin-människa, istället för människa-maskin. Själva behållningen av det utförda arbetet får idag ett sämre mänskligt och humanistiskt värde än vad tidigare arbetsuppgifter kunde erbjuda människan. Idag har produktiviteten och effektiviteten satts före människovärdet och tillverkningshastigheten före friheten. En fungerande demokrati handlar just om detta; om att behandla saker, automater, maskiner, robotar som ett värde, men att människan har en värdighet.

Mänskligt beslutsfattande och övervägande kommer inifrån, medan teknologiska mer grundar sig på fakta utifrån. Beror en del av den moderna ovissheten och obeslutsförmågan på det ödesdigra misstaget att godkänna rangordningen maskin/människa, istället för människa/maskin? I teknologins framfart ställs ”den fullkomliga mekaniken” mot ”den fullkomliga människan”, där den valda utgången mot slutmålet sedan blir att sätta ”den mekaniska färdigheten” eller ”den mänskliga värdigheten” i första rummet.

Även i den bästa av alla samhällen och världar finns problem och svårigheter; det existerar en kommunikationsbrist i självaste kommunikationssamhället. Om inte allt, så måste i alla mycket förstås som ett led i den ekonomiska processen. Det finns inga verk, ingen dialog och inget tänkande för att upprätta och uppfylla en värld, skapa ett ”hem” för det offentliga livet. Därför måste allt uttryckas i pengar; det som människor inte betalar för räknas inte som viktigt. Kommunikationsbristen innebär att politik har blivit ekonomi och ekonomi har kommit att handla om teknologi. De mänskliga aktiviteterna har fått en sekundärt passiv betydelse. Det som räknas som den väsentliga utgångspunkten för handlingar grundar sig på vilket ekonomiskt eller teknologiskt värde det kan tillföra. Den enskildes absoluta värde har inte samma höga prioritet som i tidigare samhällen när människovärdet var det enda och absoluta värde. Människor vill inte bara överleva nödtorften, de vill leva och förverkliga sig själva. Begreppet att alla vill och ska få det bättre känns för vissa som en mer avlägsen förväntning.

Människor vill att deras verklighet och vardagsproblem de lever i bejakas och tas på allvar, där möten utgör en grogrund att växa och utvecklas i, där orden inte bara förmedlar ett byråkratiskt sakinnehåll utan samtidigt, på ett annat plan, i dialogen för människorna närmare varandra. Där resultatet inte behöver bli ett ökat socialt utanförskap eller alienation, utan där närvaro får utgöra själva samhällskittet för delaktighet och engagemang, och ständigt utveckla de färdigheter som krävs för att handskas med sammansatta medmänskliga relationer. Ett samhälle som utvecklas för ensidigt på det tekniskt/mekaniska planet, men inte på det mellanmänskliga riskerar istället skapa mer frånvaro/distans än närvaro/delaktighet. Finns det en mellanväg mellan de ytterligheter som symboliserar ”den frånvarande demokratin” och ”den närvarande demokratin”, där människor inte bara upplever att dem är övergivna åt att umgås med tingen.

Individerna vill bli tagna på allvar och bli behandlade därefter. De förväntar sig förståelse för de sociala missförhållanden de upplever som brister, försämrade livsvillkor och utvecklingsmöjligheter. Det handlar om rätten till självförverkligande.

Spinoza skriver att det är naturligt för människan, att eftersträva alltmer fullständig kunskap, vilket han beskriver som att vi vill förverkliga vårt sanna jag, stiga upp till alltmer allomfattande kunskap om verkligheten. Conatustermen har också börjat dyka upp i klimatdebatten som beteckning på naturliga kretslopp som icke bör hindras. Människan uppnår friheten, om den kan befria sig från falsk kunskap.

Hoppet är beroende av att människan tar sina medvetanden och evolutionen i sina egna händer och formar dem i lämplig riktning. Utvecklingen är beroende av att människor kämpar och offrar sin bakåtlängtande längtan för att kunna stiga upp till den högre punkten ovanför. Platon skriver i sin grottliknelse att människan ”behöva övning för att kunna se det som finns högre upp”.

I Spinozas världsbild är den här principen tillämpbar på alla föremål, och utgör därutöver den verkligt utmärkande essensen för ting, innefattande människans medvetande och moraliska principer…//… beskriva en benägenhet hos ting att öka i styrka; snarare än att bara fortsätta existera statiskt. Även den Heliga skriften uttrycker conatusprincipen genom att beskriva att ingenting får förbli statiskt i Romarbrevet 8:25-26 ”I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt. I Hebreerbrevet 11:1 skildras en bild av processen hur tro blir till vetande; ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se”. Den andliga principen i conatus skulle uttryckas som; Hur skulle människan kunna längta efter sådant den redan har eller har uppnått. Spinoza skriver att det är naturligt för människan, att eftersträva alltmer fullständig kunskap, vilket han beskriver som att vi vill förverkliga vårt sanna jag, stiga upp till alltmer allomfattande kunskap om verkligheten. Conatustermen har också börjat dyka upp i klimatdebatten som beteckning på naturliga kretslopp som icke bör hindras. Människan uppnår friheten, om den kan befria sig från falsk kunskap.

Spinoza talar om tre stadier av kunskap Den mest bristfälliga är den bedrägliga sinneskunskapen – en fragmentarisk och oordnad kunskap. Därefter kommer den välorganiserade vetenskapliga kunskapen med naturlagar och andra samband, som kan leda till förnuftig insikt. Högst upp vad han med ett för missvisande uttryck kallar ”intuition”, som inte är något flum utan en överblick över helheten ”under evighetens synvinkel”(sub specie aeternitatis), en djupare form av kunskap där förståelse för essensen existerar. Betraktar man stjärnbilderna och ser dem som Stora Björn och dylikt, befinner man sig på det första, naiva stadiet. Studerar man astronomi förstår man, att de stjärnor som från vårt perspektiv ser ut som bilder i själva verket befinner sig i helt andra konstellationer och skulle se annorlunda ut från ett annat perspektiv, vilket är ett vetenskapligt synsätt. Men högst når, menade Spinoza om man kan betrakta allting under evighetens synvinkel med hjälp av den intuitiva kunskapen.

Även Charles Darwin uttrycker liknande tankegångar: Charles Darwin skriver i sin självbiografi; Min hjärna tycks ha blivit ett slags maskin som tröskar fram allmänna lagar ur en stor samling fakta, men jag kan inte begripa varför det skulle förorsakat förtvining av just den del av hjärnan som är nödvändig för den högre smaken..//..förlusten av denna smak är en förlust av lycka och kan eventuellt vara skadlig för intellektet, och med större sannolikhet för den moraliska karaktären, genom att den försvagar den känslomässiga delen av vår natur.” Abraham Maslows skriver enligt sin ”behovshierarki” att när de fysiologiska behoven hos människan är tillgodosedda blir andra mänskliga behov aktuella. Sådana som kan gälla samhörighet, bekräftelse och inre utveckling. Detta nya begär och nya behov kan kännas igen som ett utforskande omkring oss och vad som händer, så att man själv, frivilligt, kan anpassa sitt liv och handlande efter detta.