Foucaults ”parrhesiast”  – Expertsamhället

Många nya faktorer visar att människan får möta och anpassa sig till omvärlden på ett nytt på flera områden. Teknikspecialiseringen formar ett expertsamhälle där många yrkesgrupper består av ett fåtal specialister och experter med de rätta kunskaperna. I kunskapssamhället och dagens arbetsliv förutsätter en stor och snabb växande andel arbeten avancerad utbildning. Det ger formen åt ett expertsamhälle.

Expertsamhället gör också att vissa människor blir mer beroende av experter och de specialiserade. När företagen alltmer rationaliserar innebär det också att färre människor får vara med om att fatta de viktiga besluten. Om människor inte upplever att dem kan vara med och påverka och bestämma om vardagsväsentliga saker är risken att dem istället drar sig undan. Det i sin tur skulle vara en förlust för demokratin om människor upplever att deras röst inte gör någon större skillnad eller om för mycket makt koncentreras till en enda organisation. Expertsamhället i våra dagar spär bara på denna utveckling. Det blir experterna som sitter och bestämmer över ”massorna”. Demokratins innersta uppgift är att låta människor få komma till uttryck och inte att dem ska förtryckas eller kuvas till tystnad. Hur är det möjligt att bilda sig en egen åsikt om det självständiga tänkandet inte uppmuntras?

Under Atens demokratiska storhetstid växlade ledarskapet över massorna mellan olika högadliga ätter, och den politiska kampen var samtidigt en kamp mellan dessa ätter. Men tävlingen är den makt, som mera hänsynslöst och mera målmedvetet än något annat försöker eliminera bort både börd och rikedom. Den premierar den enskildes duglighet och duktighet. Den tappraste, skickligaste, kunnigaste kommer fram. ”Plats åt den duglige” eller ”endast det bästa är nog”. Ordet meritokrati kommer (av latinets meritus, förtjänst, och kratein, styre) är en rörelse, ideologi eller statsskick som syftar till att en individs sociala status och lön ska bygga på vad denne åstadkommer i samhället. Kunskaper, meriter, skickligheter och färdigheter bestämmer i meritokratin en individs möjlighet till socialt och politiskt avancemang, i stället för till exempel socialt ursprung. Den svenska staten har tillsatt tjänster enligt ”förtjänst och skicklighet” (dvs utbildning och tjänsteår). I den privata sektorn är företeelsen meritokrati vanligt förekommande.

Meritokratin växte fram i Frankrike i form av borgerliga tankar om att alla skulle få möjlighet att, oavsett socialt ursprung, få bra utbildning och möjlighet att obehindrat klättra på karriärstegen utifrån hur pass duktiga de var. Dessa tankar anses vara en av orsakerna till Västeuropas starka tillväxt under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet. Ideologin har fått kritik; främst från socialistiskt håll, där de ansetts att de svaga utan tillräckliga färdigheter visserligen får chansen att bli något, men kanske inte har möjlighet att ta den och därmed sållas bort ur systemet och hamnar längst ner på den sociala stegen. Ideologin är dock populär inom liberala och tekniska kretsar eftersom den där anses effektivitetssträvande och rättvis.

Meritokratin utgör bilden för dagens moderna betygssystem inom utbildningsväsendet. Som det låter på namnet ”merito” är det meriter och betyg som premieras och ger stora fördelar och företräden när människor söker anställningar. Människan lever alltså i en demokrati, men lever under meritokratiska förutsättningar, där betyg, ”examinor” och meriter betyder mycket om inte allt. Den tidigare så breda kunskapsbasen med stort behov av massutbildningar och stor efterfrågan på arbetskraft, börjar idag ge formen av en pyramidliknande spets där kunskapen samlas vid ett litet antal människor, experter eller elit. Massutbildningar som var en utmärkt lösning för industrialismen passar inte in lika effektivt i det expertsamhälle som håller på att formas av det teknologiska – mekaniska idealet.

Föreställningen om expertisen som samhällets grundval har blivit ideologi när den är en tro på den ”ofelbare expertisen” och ”ofelbare experten”, och när den ideologiska expertiskunskapen ligger som en stor mantel över vardagsmänniskornas egna kritiska tänkande och förnuft, och styrs av bestämda uppifrån kommande former av förtryckande maktutövande. Men tron på dessa specialister, rationalister, experter har långsamt börjat naggats i kanten, eftersom många av de problem som uppstår också kvarstår, och i vissa fall tycks problemen bara blir fler än lösningarna. Tron på den expertis som kan lösa sociala och etiska frågor som om de vore tekniska frågor har avslöjats som ideologi. Denna problematisering av expertisens ideologi vore naturligtvis inte möjlig om det inte under tidigare decennier hade uppstått en växande klyfta mellan å ena sidan eliten av specialister och å andra sidan de befolkningsgrupper som dessa specialister och experter skrev på näsan vad de skulle tänka och anse. Experter har ”attitydsludd” i öronen. Det behövs experter för att lösa problem eftersom samhället har blivit extremt specialiserat för att kunna dra nytta av de många teknologiska möjligheterna, men inte att de ska tänka och avgöra vad som är bäst för människan själv.

”Expertideologin utgör ingen absolut sanning som handlar om en tro på att den tekniska utvecklingen bara är en fråga om vetande och insikt, dvs bara en fråga om att näringslivet, industrin och samhället i stort ska organiseras i överensstämmelse med vad de mest vetande och de tekniskt med insiktsfulla anser bör göras. Denna föreställning om att expertisen som samhällets grundval har blivit till en ideologi när en tro på den ofelbare experten får visa vägen och att befolkningen inte har något annat val, utan enbart har att ”följa experterna”. Kunskap i en sådan utveckling kan lätt favoriseras och samtidigt föra med sig en känsla av att befolkningen inte har något annat val av teknologisk utveckling än det som härrör direkt ur experternas vetande.”

Demokratin talar mycket om valfrihet och ”de enskilda medborgarnas rätt att kunna påverka när det gäller valet av vilken form av mänskligt samhälle de önskar, och när det gäller vilken risk de är villiga att ta för att uppnå vissa fördelar genom utvecklingen och användandet av vissa former av teknologi. Skulle man då välja de hårda teknologierna för att de ger möjligheter att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna?”

Den minskade viljan och förmågan till initiativ och ta ansvar för sina handlingar och att kritiskt kunna orientera sig i omvärlden, blir en del av en avhumaniseringsprocess. Den lägger samtidigt grogrunden för att öka det ”sociala utanförskapet”, då människor som inte hänger med i kunskapsutvecklingen riskerar att hamna på efterkälken. De människor som inte kan tillgodogöra sig ny kunskap tillräckligt snabbt riskerar att bli ”knownots”, dvs personer som står utanför kunskapssamhället. Andra som låter sig formas efter prestationssamhällets ideal, kan bli känslomässiga alfabeter, skriver professorn Edgar Borgenhammar. När kontakt ansikte mot ansikte ersätts av kontakt med datorer, automater och robotar finns risk för att ”elektroniska eremiter” eller ”Aniara-människor” skapas. Allt större beroende av experter kan också ge dåligt självförtroende och oförmåga till eget ansvar. Expertsamhället i våra dagar spär bara på denna utveckling. I våra dagar blir dem vanliga ”arbetarna” allt färre och experterna blir allt fler. Dessa experter är fackutbildade arbetare, funktionärer, vetenskapsmän eller tekniker med särskilt kunnande, dvs har mer kunskaper än dem flesta beträffande ett särskilt område eller en teknik. Det snabbt växande materiella framåtskridandet gör att alltfler känner att dem inte hänger med och blir på efterkälken.

Kunskapsostracism och favorisering av viss kunskap och exkludering av all annan

Man kan dela in kunskap i fem olika användningsområden och utifrån dessa också forma eller lägga grunden för hur människa och samhälle utvecklas i en

växelverkan och samverkan människor emellan.
1) Den makt över tingen som kunskapen ger
2) Kunskapen som ger makt över människor
3) Makten som förbjuder kunskap
4) Makten som uppmuntrar och favoriserar viss kunskap
5) Den femte nivån av kunskap kallar Foucaults ”parrhesiast” – kunskapen som avslöjar makten.

Jag föredrar att använda ordet identifiera problem, utmaningar och nya samhällsfenomen. Själva ordet ”parrhesiast” – är ett klassiskt grekiskt begrepp och kommer från parrhesi`a. Själva ordet betyder bokstavligen – ”att säga allt”. Foucault använder ordet ”parrhesiast” och menar att det utmärkande för en parrhesiast, från antiken eller dagens moderna samtid, är att han eller hon tar en risk genom sina ord. ”En politiker som riskerar både ställning och popularitet genom ett avslöjande uttalande ägnar sig åt parrhesi`a. Foucault tillägger att det typiska för denna typ av avslöjanden, är att den som uttalar dem har mindre inflytande och är mindre mäktig än den som tilltalas.”

Den som tilltalas kan tycka att den som talar inte ens har rätten att styra i en hönsgård.

”Foucault tycks mena att det bara är den rebelliske outsidern, som tillfälligt – kan uttrycka något nytt som inte är maktens sanning. Utanförpositionen ger möjlighet till en klarsyn och därmed till en kunskap som är av annat och som synes mer genuint slag än den godkända och knäsatta.”

Parrhesia handlar i grunden om yttrandefrihet och om friheten att uttrycka sina farhågor, på samma sätt när människor använder kunskapen för att beskriva och skildra framtida konsekvenser. Det är demokratins vanskötsel att försöka förhindra eller begränsa denna yttrandefrihet genom maktutövning och maktmissbruk. Historien tycks i modern tid på något sätt upprepas i en ny repris av förtryck, en modern form av integritetskränkningar och förföljelser men i en annan tappning. Den moderna världens metoder är inte mycket bättre eller humanare. Det får nästan anses vara sämre när den påstår sig ha kommit så långt som den gjort i den humana utvecklingens tecken (jämför orwellska samhället).

Även i vår samtid söker makthavare eller påtryckningsgrupper hindra vissa kunskaper från att spridas Man är intresserad av utveckling och makt, men inte av kritik från de människor den utövas på. En sådan maktattityd kan liknas vid den ekonomiska strävan att utvinna jordens resurser och tillgångar – för att sedan sprida dem som avfall och utsläpp jorden över. Man är intresserad av vinsterna, men inte av konsekvenserna. Man är intresserad av framgången, men inte av ansvaret. Det existerar olika relationer mellan kunskap och makt och hur den ska användas. Enligt Francis Bacon var den kunskap som gav makt var kunskapen om naturen och den biologiska kroppen. Foucault intresserade sig i första hand för människans makt över människan och den kunskap som en sådan maktutövning kräver.

”Det finns ingen enkel formel som kan fånga upp förhållandet mellan kunskap och makt eftersom den är så mångskiftande. Den vanliga innebörden av ordet ”makt” har med påverkan och tvång. Den som har makt får någon att handla på ett sätt ligger i makthavarens intresse men som inte behöver motsvara den andres önskningar. Ofta jämförs maktförhållanden med ett spel – man talar om maktspelet – och det kan vara klargörande att framställa olika maktinstanser som rollinnehavare vilka samverkar med varandra eller motverkar varandra.”

Wikipedia beskriver elitteori som; ”en samhällsteori som beskriver hur makten i större eller mer komplexa samhällen är starkt ojämnt fördelad. Det vill säga, inflytande över centrala eller mer långsiktiga beslut tenderar att koncentreras till eliten, en fåtalig och mer eller mindre enhetlig samhällsgrupp som reproduceras över tid. Enligt elitteorin vinner denna minoritet sin dominerande ställning genom metoder, vilka ligger bortom legitima val. Skenet av demokratisk majoritetskontroll kan därför anses bedrägligt för många. Minoriteten kan via en rad metoder, från tvång till propaganda, manipulera majoriteten för sina syften. På grund av sin makt sin organisation, sin politiska skicklighet, eller sina personliga egenskaper, kan eliten bevara sin hegemoni (ledande ställning).”

Eliten sammanhålles av och vädjar till starka och primitiva känslor eller instinkter (ambition, avund, fruktan och så vidare) men den måste också genom så kalla derivationer (idealism och illusion) göra massan belåten och hängiven; ”intet är så praktiskt som idealet” lyder en av Paretos extravaganta formuleringar. Pareto indelar de härskande i lejon, de starka och primitiva, och rävar, de listiga och övertalade.”

C Wright Mills beskriver att; ”eliten som två skikt, den inre och yttre kärnan. Den inre kärnan består av de verkliga beslutsfattarna, medan den yttre består av folk, som har ett visst inflytande och vars åsikter man måste beakta, men som inte har någon avgörande betydelse i beslutsfattanden. Pareto gjorde för sin del en skillnad i elitens sammansättning genom att dela den i en styrande elit och en icke-styrande elit. Den icke-styrande eliten finns i verksamheter som inte är av politiskt karaktär. Elitteoretikerna av den klassiska skolan hade, i motsats till Mills, uppfattningen att en styrande elit var ett ofrånkomligt drag i varje samhälle.”

C.Wright Mills hävdar, att massans medlemmar är fångar i sin egen miljö. Endast ”eliten” kan gå utanför den miljö där den befinner sig, så länge “massamhället” råder. Bara eliten på samhällets befälsposter når fram till en allmän överblick. I motsats till eliten saknar massan en utsiktspunkt, från vilken den kan överblicka den samhälleliga strukturen i sin helhet. Medlemmarna i massan är inte organiserade för samordnat politiskt handlande. Kunskapsmedvetandet hos massa är splittrad. Individerna i massan har inga egna uppslag, utan följer endast med i de existerande rutinerna, menar Mills. Individerna i massan förefaller leva ett närmast totalt privat liv. De koncentrerar sig på sina egna intressen både på arbetet och fritiden. Umgänget hos massan är tämligen begränsat och inskränker sig i stort sett till familjen, grannarna och arbetskamraterna. Genom att leva i en miljö med så snäva gränser inskränks också individens kännedom om allmänna angelägenheter.

Dagens profitjakt kan inte symboliseras bättre än med orden från Hertz. Teknikutvecklingen medför att det är möjligt att tjäna mer pengar med en mindre personalstyrka. Noorena Hertz skriver i boken ”Det tysta övertagandet” att: ”medan de 500 största multinationella företagen i världen sjudubblat sin omsättning har det totala anställda i dess företag praktiskt taget legat stilla på samma nivå sedan början av 1970- talet.” Bokens hela beskrivande titel är; ”Det tysta övertagandet; Den globala kapitalismen och demokratins död.”

Christopher Laschs bok har också en liknande beskrivande titel; ”Eliternas uppror: och sveket mot demokratin”, där han uttrycker att demokratin i dag inte hotas av massorna utan av eliterna som blir alltmer globala i sin syn.

C.Wright Mills hävdar, att massans medlemmar är fångar i sin egen miljö. Endast ”eliten” kan gå utanför den miljö där den befinner sig, så länge “massamhället” råder. Bara eliten på samhällets befälsposter når fram till en allmän överblick. I motsats till eliten saknar massan en utsiktspunkt, från vilken den kan överblicka den samhälleliga strukturen i sin helhet. Medlemmarna i massan är inte organiserade för samordnat politiskt handlande. Kunskapsmedvetandet hos massa är splittrad. Individerna i massan har inga egna uppslag, utan följer endast med i de existerande rutinerna, menar Mills.

Eliten sammanhålles av och vädjar till starka och primitiva känslor eller instinkter (ambition, avund, fruktan och så vidare) men den måste också genom så kalla derivationer (idealism och illusion) göra massan belåten och hängiven; ”intet är så praktiskt som idealet” lyder en av Paretos extravaganta formuleringar. Pareto indelar de härskande i lejon, de starka och primitiva, och rävar, de listiga och övertalade.”

Pareto gjorde för sin del en skillnad i elitens sammansättning genom att dela den i en styrande elit och en icke-styrande elit. Den icke-styrande eliten finns i verksamheter som inte är av politiskt karaktär. Elitteoretikerna av den klassiska skolan hade, i motsats till Mills, uppfattningen att en styrande elit var ett ofrånkomligt drag i varje samhälle.”

Andra som gjort studier av eliten är James Burnham i ”The Managerial Revolution” har gjort det med utgångspunkt att kontroll över produktionsmedel är liktydigt med samhällig makt.

C Wright Mills skriver; ”I och med att kraven på toppmännen i var och en av de stora hierarkierna blir alltmer likartade, blir också de personer som besätter dessa toppositioner – genom urvalsförfarandet och den träning de får på dessa poster – allt mer lika varandra. Detta är inte bara en slutledning från struktur till individ. Det är tvärtom ett konstaterade av en faktiskt verklighet, som avslöjas av den omfattande trafik som pågår mellan de tre strukturerna, ofta i mycket komplicerade mönster…//…att hålla kontakten, på grundval av gemensamma uppfattningar, gemensamt socialt ursprung och gemensamma intressen.”