Det ekonomiska landskapet

Allt eftersom det sociala landskapet ritas om och förutsätter att människan har tillgång till en ny information. Det är en förutsättning att det finns en överensstämmande karta att orientera sig efter för att kunna hitta rätt i terrängen. ”Det viktigaste är inte att kunna sin karta, det viktiga är att kunna sin terräng.” Kartritning är inte hela filosofin, precis som en karta eller guide inte är hela geografin. Den är helt enkelt en början, den allra första början – som saknas idag när människan frågar: ”Vad är meningen med allting?” eller ”Vad ska jag göra med mitt liv?”

Den svårare uppgiften i det moderna samhället är att skapa en rörelse framåt, hjälpa dem att ge livet en tankeriktning åt vilket håll samhället skall utvecklas mot. Tyvärr ligger det fragmentiserade i vägen som ett hinder att ta sig förbi. Lika mycket står det ekonomiska förtrycket i vägen för samhällsmedborgare som inte bara hyllar det ekonomiska systemet till fullo utan att också kritiskt ifrågasätter det.

Filosofen Habermas skrev att ”samhället är beroende av kritik mot sina egna traditioner”. Vidare uttrycker han att ”ett samhälles traditioner arbetar inte nödvändigtvis i individens bästa intresse…//…individer måste vara kapabla att ställa frågor och förändra dessa traditioner…//…det kan de göra genom att resonera med varandra i det allmännas sfär, vilket…//…bygger upp konsensus..//…genomför förändringar…//…stärker samhället.”

Denna mänskliga utvecklingsprocess skulle kunna uttryckas med orden: ”Det gäller vår frihet att bli det vi själva kommer fram till att vi vill bli.” Utan kritik inga framsteg. Utan moraliska och etiska vägskyltar skulle det inte finnas någon gemensam rättfärdighet att leva upp till. Även om det fanns regler och lagar, så skulle dem få mindre betydelse om dem inte också tolkades och uppfattas likadant hos gemene man.

Aldrig har väl människan så mycket som idag trott att ekonomin är lösningen på allt. Tron på möjligheternas gränslöshet har nästan blivit en religiös makt att pengar löser alla problem och bekymmer i samtiden. Pengar, pengar, pengar, arbete, arbete, arbete blir lösningen på alla problem och konflikter, samtidigt ”hålls masken”: man måste ”keep smiling”.

Tidens krav har ökat människans behov. Kappsäcken ska rymma allt mer. Man skulle kunna tala om att det finns en ”behovskapitalism” eller en affärsindustri som är beroende av människors konsumerande. Människan lever i ett samhälle som konsumerar allt. Konsumtionen känner inga gränser lika lite som girighet. Den försöker ständigt expandera. Konsumtion och ekonomisk tillväxt blir beroende av ”modernitetens hybris”. Att hela tiden utveckla en kultur som konsumerar allt. I den moderna och stressiga samtidsutvecklingen går industrin på högtryck, man arbetar skift och man arbetar alla dagar i veckan. Produktionstakten måste ständigt öka. Det tycks inte vara människovärdet som hamnat i första rummet, utan produktionstakten. Människan tycks vara fången i en trampkvarn där den måste springa allt fortare att kunna hänga med i kapplöpningen eller ens överleva. Högre BNP betyder allt före BNL (bruttonationallycka).

Ett av vår tids mest ödesdigra misstag är tron på att uppfatta människan som en slutprodukt av teknologin, som ständigt måste övervakas och kontrolleras på samma sätt som när arbetslinjen och arbetstiden kontrolleras. Människan är inte produkt av människa och teknik, utan en levande varelse som i alla tider beskrivits som ”människa och själ” och människans så nära förbund med naturen. Människan är människa och ingen maskin.

Den mänskliga individen har en värdighet att ta hänsyn till. Det är ju inte meningen att människan ska förlora detta människovärde och degraderas till endast ett arbetsdjur eller en arbetskraft, som samhället kan disponera och sätta i arbete, där det tycks passa som bäst. Det är inte meningen att människan ska behöva slita ut sig på jobbet i förtid för att klara av sin försörjning. Det ekonomiska löftet om mänsklig befrielse kommer i längden inte hålla för alla individer. Samtidens villkor och den mänskliga arbetsmiljön måste alltid förbättras och förnyas för att i nya lägen kunna ge uttryck åt det, som sätter människovärdet i första rummet. Det måste väl ändå ha varit meningen med demokratin att den skulle stå som en garant för människovärdet och hindra att avhumaniseringen får fortsätta i välfärdens system.

En del av demokratins uppgift är att underlätta och göra den vardagliga livsföringen till det bättre för människor, inte att dem ska springa allt fortare i trampkvarnen för att kunna nå en dräglig levnadsnivå. En demokrati utan känsla för mänskliga rättigheter är som en människa utan samvete.

Samtidens villkor måste alltid förbättras och förnyas för att i nya lägen kunna ge uttryck åt det, som sätter människovärdet i första rummet. Ibland behövs det en ny livskraft för att kunna höja sig över det tidigare ingrodda etiska eller moraliska principer. Det måste till ett nytt sätt att tänka kring framtiden.

Albert Einstein skrev: ”Allting har förändrats nu utom vårt sätt att tänka”.

Kanske är det så att en förändrad livsstil har sitt pris och kan innebära att tvingas avstå något för att vinna en gemensam vinst för det gemensammas bästa. Att livsuppfattningen till ökad lycka inte endast kan formas utifrån individuell lycka utan att också ta hänsyn till det kollektiva. I ett superindividualistiskt samhälle ser att välfärdsvinsterna skapar en skev och fundamental obalans i samhället. Den skapar ökande sociala klyftor och drar isär samhället istället för att föra människor samman.

Ju längre bort människan kommer från sin kontakt med naturen, så ökar också alienationen. Främlingskapet bidrar till att människan känner sig avskuren och avskärmad från sin naturliga kontakt och harmoni med allt levande. Om den ”ömsesidiga relationen” inte finns med blir det svårare att organisera sig på ett nytt sätt som passar den tid människan idag lever och utvecklas i.

Ett nytt samhälle som tar form kräver också att nya livskunskaper och livsfärdigheter utvecklas. Det superindividualistiska samhället tycks i förbifarten missat målet med att skapa en medmänsklig miljö. Den ekonomiska miljön har istället fått avgöra det mänskliga. Livsvillkoren har för många blivit ogynnsamma genom kraftiga försämringar i det som skulle bli en medmänsklig miljö eller skulle vara en välfärd för alla. Människor känner igen det som tuffare arbetsmiljö, tidsbrist och stress, socialt utanförskap, ett kallare och hårdare samhällsklimat, isolering och en ny fattigdom som är kännbar för många, och där utbildningsnivån varierar stort.

Den nya medelklassen har börjat reagera inför den avhumanisering som sker. Den önskar att demokratins möjligheter ska erbjuda människan möjligheter att möta samtidens krav med flexibilitet, frihet att lära sig av sina erfarenheter, motverka utanförskap i samhället, motivera människans både inre och yttre motivation, låta dem komma i kontakt med förnuftiga argument, och skapa en grogrund där människor får möjligheter att självförverkliga sina liv. Uppmuntra människan att vilja skapa ett alldeles eget livsinnehåll i sitt liv, skänka utrymme att forma en medmänsklig arbetsmiljö. Livet erbjuder ingen färdig bruksanvisning att följa, men det behövs en politik som tar hänsyn till hela människan och alla människors lika rättigheter.

Det kapitalistiska samhället har ännu inte lyckats lösa många av de mänskliga problemen som idag existerar. De tycks snarare öka och bli mer kännbara, i alla fall mer synliga. Det är kanske en konsekvens av att människor vågar berätta sina livshistorier och inte skämmas över sin knapra och magra ekonomiska situation. ”Den enorma ekonomiska tillväxten i västvärlden på senare år har inte gjort slut på hemlöshet, fattigdom och orättvisor. Om denna ohämmade utveckling fortsätter lär situationen bara bli värre. Forskningen har gång på gång visat att det inte är i de rikaste samhällena som befolkningen har den bästa hälsan, utan i de samhällen där rikedomarna är mest jämlikt fördelade”.

Tanken med demokratins grundkärna var att skapa så rättvisa levnadsvillkor som möjligt för människorna, men ändå är det ett par procent av världens befolkning som förvaltar över världens alla resurser och rikedomar. Koncentrationen av den ekonomiska makten tillhör en till jämförelsevis ett mycket litet antal individer. När politikens debet och kredit kommer i obalans och väntjänsterna mot varandra uteblir, så tynar också respekten långsamt bort. De psykologiska motsatsförhållanden som har till uppgift att reglera det nödvändiga och gemensamma arbetet har mer börjat likna en demokratisk gungbräda, där dem sitter på var sin kant av gungbrädan; när den ena lyfts mot höjden, så sänker sig den andra neråt. Resultatet blir att det varken blir hackat eller malet. Samma gäller den politiska makten i omvärlden, en ska upp och en ska ner.

Det moderna tidevarvet kastar mer skoningslöst sitt ljus över verkligheten. Bilden och skildringen av samtiden blir allt ensidigare och fattigare. Mångfaldens rikedom bleknar bort i bakgrunden och ersätts i stället av social oro och politiska konflikter. Ingen vill komma i skymundan. I det ekonomiska landskapet får dem sociala behoven får bli vägvisare för hur människan ska leva. De sociala behoven ger formen åt en samhällsidealitet som likformigt ger uttryck för ett ”sätt att leva”. Det är de intellektuella som får visa vägen för hur man ska leva. Det är patentsäkert. Framgång föder mer framgång. Samtidigt har skyhöga ideal byggts upp och ännu högre trösklar att kliva över för människor. Hur var det nu med demokratins uppgift att; underlätta och göra den vardagliga livsföringen till det bättre för människor?

Över tid är det lätt att uppleva en form resignation inför en sådan utveckling. Bengt Nerman skriver om vägen från demokratin; ”vi är på väg i allt snabbare takt bort från demokratin. Inte bara från de ideal vi bekänner oss till utan också från den förverkligade demokratin, som står på trygghetens, eller som den också kallas välfärdens grund”.

Välfärden har gjort det ganska bra hittills genom historien. Den har lyckats bemästra fattigdomssjukdomarnas epok som härjade under 1900-talet, då infektioner var det stora dominerande folkhälsoproblemet. På den tiden fanns sällan någon bot mot sådant som tuberkulos, lunginflammation och difteri. Med den förbättrande välfärden under modern tid från 1970-talet börjar också det som går under kategorin vällevnadssjukdomarnas epok. De som känns igen som hjärt- och kärlsjukdomar, fetma, magsår, hjärnblödningar, stress, utbrändhet, karies, hjärtsjukdomar, bronkit och lungcancer, värk och sjukdomar i rygg och leder som olika skelett- och rörelseorganets sjukdomar. Professorn Edgar Borgenhammar myntade begreppet tillitohälsans epok.

”Detta nya skede i människans utveckling och historia som kännetecknas av människors bristande förmåga att hantera livets risker och osäkerheter. Man kan tala om tillitsbrist i flera riktningar. För det första i förhållande till en själv, ens egen förmåga att klara av livets besvärligheter. För det andra i förhållande till medmänniskor, familj, umgänge och andra närstående. Det gäller också organisationer och system, inte minst politiska och ekonomiska. För det tredje kan man tala om brist på tillit till förmågan att finna godtagbara svar på livets grundläggande frågor: Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Varför finns jag här på jorden under några år?”

Forskaren Aaron Antonovsky ser människors egen livskontroll som en nyckelfaktor för själslig hälsa. Tidigare förändrades det sociala landskapet långsamt och det var till människan fördel eftersom människan enklare hann med att anpassa sig till dem. Idag är det nästan tvärtom. Förändringar i maktrelationer mellan staten, företag, partier eller andra organisationer sker idag med oerhörd hastighet. Människor, samhällen och demokratier ber om öppenhet. Samtidigt får människan möta dagens snabba förändringar mer direkt, påtagligt och intensivt. Människan reagerar olika inför förändringar. Någon reagerar med oro eller rädsla, medan någon annan ser helt nya möjligheter. Någon söker skydd mot vinden när det blåser, medan den kreativa börjar bygga vindkraftverk.

Världslitteraturen ger talrika exempel när rädsla, ensamhet och främlingskap inför sig själv utvecklas till tillitsbrist. Harry Martinsson beskrev i ”Vägen till Klockrike” hur luffaren Bolle såg rädslan som världens största problem, och luffarens största problem var rädslan för rädslan. ”Människorna gick in och ut genom sina väl tillslutna dörrar med huvudena djupt sänkta mellan axlarna, inte ett ord utbyttes, ännu mindre ett leende. Allt hade blivit så förfärligt osäkert. Som skygga insekter famlade människor sig fram mellan soptunnor och miljöstationer”. Människor blir tysta främlingar inför varandra. Alienationen ökar. Den som säger att människan är åtskild från andra och inte en del av gemenskapen. ”Istället för att gå runt och undvika varandra, så skulle de flesta tjäna på om dem istället hjälpte varandra. Idag tycks det som att människor är rädda för varandra utan att ens ha träffat. Människan var livrädda redan på förhand för allt ont som den skulle kunna göra varandra.”

Tillitohälsans konsekvenser kan bli bristande självtillit, bristande förtroende för andra och brist på tillit till möjligheten att finna godtagbara svar på de existentiella frågorna. ”Idag behöver människor tillit – en känsla att ens värld i tillfredsställande grad kan förutses, att saker och ting reder upp sig så bra som rimligen kan förväntas”. I kortsiktighetssamhället urholkas långsamt de värdefulla gemenskapsband som hållit ihop samhällens fasta värdegrunder och utvecklat de mänskliga rättigheterna. ”Det kortsiktiga alstrar ingen känsla för något historiskt livsbaneperspektiv”.

Richard Sennet skriver att; ”kortsiktighet är en princip som undergräver förtroende, lojalitet och ömsesidigt engagemang”. Bara under en halv generation har samhällets förändrats fortare än något samhälle tidigare och under den kommande halva generationen finns det inte mycket som talar för att denna acceleration kommer att avmattas.

Sennet ställer frågan; Hur kan långsiktiga mål eftersträvas i ett kortsiktigt samhälle? Hur kan varaktiga sociala relationer upprätthållas?

”Kortsiktighetsprincipen” rubbar långsiktigt agerande, luckrar upp ömsesidigt förtroende och engagemang och frikopplar viljan från handlandet,” uttrycker Sennet.

Kontraktet för människovärdet kommer alltid att behöva förnyas för varje generation. Alla människor har samma värde. Människan är den enda varelse som fått en moral för att fastställa och aldrig glömma detta mänskliga värde. Det är inget värde man bedriver kohandel med. Tillsammans med det kortsiktiga följer också en annan konsekvens; ytlighet och ytliga värderingar. Det som bidrar till att utveckla och ge näring åt en platt människosyn som tar sig uttryck i ”antingen eller”. Det ytliga saknar djupdimension om vilka vi är.

Samtiden befinner sig i ett smärtsamt övergångsstadium, där det gamla möter det nya. Den globala utvecklingen medför samtidigt att politiken inte endast formas och påverkas av den egna politiken, utan påverkas mer och mer av händelser i andra delar av världen. I dessa globala förändringsprocesser, nya sociala fenomen och nya företeelser bidrar dessa till att omforma och omskapa samhällslivet på många olika plan samtidigt. Den värld vi bebor, där vi föds, arbetar och dör, ger oss få tillfällen att sätta oss ner och i eftertanke begrunda vad som egentligen ligger bakom vår strävsamma tillvaro inom alla de myller av aktivitet som vi kallar samhället. Vad är det som vår yrkesverksamhet på olika områden söker uppnå?

Ordet ”samhälle” betyder att ”hålla samman”. Och i takt med att samhället utvecklas så undrar människan hur det gamla kan kuggas samman med det nya som växer fram. Vilka krafter i samhället är det som håller ihop eller binder ihop all mänsklig aktivitet kring vårt klot? Det finns ingen ”quick fix” eller något universalverktyg som löser alla bekymmer och svårigheter. Men en sak är ändå säker och det är att det blir fler och fler frågor efterhand som komplexiteten ökar. Idag är det en viktig om inte livsviktig fråga för förnuftet och moralen att ta ställning till – ett etiskt ställningstagande. ”Vår framtid som art är beroende av kretslopp och jämvikter i det smala gränsland som är livets revir på denna planet”.

I en ständigt föränderlig yttervärld kommer människan att söka sina svar. Det vill säga inhämta kunskap som hjälper den att bättre förstå sammanhangen i naturen. I grunden måste människan lära av naturens processer och så långt som möjligt efterlikna och efterbilda dem i teknik och hushållning. Naturens motto är att den aldrig slösar på det vis människan gör. Naturens egna tillvägagångssätt är att arbeta långsiktigt och för naturens bästa, medan människan har satt sig själv och sina behov i första rummet och tänka kortsiktigt. Den ekonomiska människan har blivit expert på kortsiktighet. Men vad händer med viljan till långsiktiga investeringar i framtiden om de kortsiktiga behoven får styra människans val?

”Människor är hungriga på (förändring), hävdar managementgurun”, James Champy, eftersom marknaden kan konsumentstyras som aldrig tidigare i historien. Ekonomen Benett Harrison tror källan till denna förändringshunger är ”otåligt kapital”, behovet av snabb avkastning. På de större företagen har man försökt göra sig kvitt byråkratiska kvarlevor för att skapa plattare och mer flexibla organisationer. I stället för pyramider vill ledningen numera föreställa sig organisationer som nätverk. ”Nätverksliknande konstruktioner är mer lättfotade” än pyramidformade hierarkier förklarar sociologen Walter Powell. ”De är lättare nedbrytbara eller omdefinierbara än fasta hierarkiska tillgångar”. John Kotter skriver i ”The new Rules”; Företagslojalitet är en fälla i en ekonomi, där affärsidéer, produktdesign, upplysningar om konkurrenter, anläggningstillgångar och kunskaper av alla de slag har kortare trolig livslängd.

Medvetandeforskaren Robert Ornstein och biologen Paul Ehrlich skriver i sin bok ”New World, New Mind” från 1989 att ”den värld som skapade oss är borta, och den värld vi själva har skapat är en ny värld, som vi bara har utvecklat en ringa förmåga att förstå”. De menar att vi människor måste ändra vårt sätt att uppfatta världen. ”Om förståndet inte kan tillföra världen en uppsättning – eller ska vi säga en verktygslåda – kraftfulla idéer måste världen framstå för det som ett kaos, en mängd lösryckta fenomen, meningslösa händelser”. ”Civilisationen hotas av förändringar som äger rum under år och årtionden går för långsamt för att vi skall uppleva dem omedelbart”. Därför måste vi inleda en ny utvecklingsprocess, en process av medveten utveckling…//…vi måste ersätta våra gamla hjärnor med nya. Nya former av utbildning och träning måste hjälpa nya generationer att lära sig uppfatta världen på ett sätt som är relevant i förhållande till de problem världen står inför, menar Ornstein och Ehrlich.

Idag fodras det nytänkande, djärvhet och nya handlingsmönster om människan ska kunna ta sig an samtidens globala utmaningar och samtidigt manövrera sig ut ur de allt mer riskfylldare farvatten och en hotande återvändsgränd. ”När ett system eller en modell kommer till korta börjar ett paradigmskifte ta form och utvecklas, och det nya paradigmet får en erkänd ställning på grund av förmåga att förklara de observationer som inte kunde anpassas i det gamla.”

Det är en omöjlighet att lösa dagens utmaningar med gårdagens politik.