Den svenska polisstaten

På senare tid har vi börjat röra oss i riktning åt polisstaten. Det är en global utveckling som även omfattar Sverige. HELTÄCKANDE ÖVERVAKNING och PUNKTMARKERING är uttryck som används flitigt av svenska politiker.

Den svenska idyllen, när det gällde polisen, var förbi. Sverige hade blivit en polisstat. Andra lagar och bestämmelser mjukades ytterligare upp medan polisens instruktioner bara hårdnade. Successivt och obemärkthar den svenska staten tillåtit sådana ingrepp i demokratin att Sverige har kommit att likna en polisstat, som försöker få total kontroll över sin befolkning.

Den svenska polisstaten är idag ett faktum. Jag har levt med statlig  gangstalking i över 6 år i Sverige. Man förföljer inte bara människor till fots idag, man gör det också med bilar och helikoptrar, och följer upp det med trakasserier dagtid och nattetid. Dem använder sig också av mk-ultra metoder, brainwashing, sleep deprivation, mind control, ostracism för att nämna några metoder. Utsidan av Sverige är en demokatisk fasad, medan insidan är fylld med inslag, strukturer, aktiviteter som hör till polisstaten.

Tänk er bara att dem på nätterna i din bostadsmiljö och lägenhet spelar upp ljudet av polissirener, och går du ut för att träna, ta en promenad eller för att handla, så spelar dem också upp ljudet av polissirener samtidigt som en helikopter förföljer och trakasserar dig vart du än går. Och skulle du få en tillfällig arbetsuppgift genom arbetsförmedlingen i en kristen välgörenhetsorganisation, så bli inte förvånad om du ser en blå polissiren på deras kylskåp.  Eller om du får nya uppgifter hos en annan också kristen välgörenhets organisation, och får nya uppgifter där ett inslag är att du måste flytta den svenska flaggan från en pall till nästa varje gång du ska flytta nästa pall. Det behövs väl ingen flagga för att se att man bara kan flytta den pall som står framför dig. Små vardagsdetaljer, men tillsammans i sin helhet också avslöjar något anant.

Man spelade också ett tag kommunistiska nationalsånger i två veckor från grannen

Man tycks också vilja förmedla en slags nationalistisk känsla genom att spela upp låten: “We built this city”

Eller att man spelar upp låten “We control the sunlight” flera gånger om dagen, både när jag är hemma i lägenheten eller går ut för att träna/ta en promenad.

Gangstalking i Sverige och den svenska Polisstaten har sina likheter med kultledare, eller diktatorer av totalitära nationerna. Dem är inte nöjda med reglera, styra och kontrollera  beteenden av sina medborgare. De vill ha och dominera deras själar och sinnen.

Statlig Gangstalking har även kommit till Sverige, och har sin likheter med nazismens förföljelser

Än värre är att Sverige använder sig också av psykologiska metoder som“mind stalking” som en metod för att trakassera dig, förfölja dig, utöva kontroll och försöka dominera över dig som människa.

Mind-stalking eller mirroring innebär att dem tar innehåll ur din vardag och låter någon annan uttrycka precis samma innehåll i någon mening. Det kan ske av i mataffären där kassörskan använder sig av innehåll ur din vardag, eller att någon från socialtjäsnten använder sig av gaslighting metoder och försöker inbilla dig att du hör saker som inte uttrycks. Den ena metoden är nästan som en slags gestapo psykologisk infiltrationsmetod och den adnra gaslighting metoden är till för att skapa psykologisk skada.

Sverige använder sig också av psykologiska metoder som innebär att dem startar en och samma aktivitet precis varje du själva ska göra något. Det kan vara om du ska laga mat eller ska skriva ett inlägg som ett exempel. Doorslamming springa i trappor, eller bara att skrika rakt ut helt plötsligt,  eller att grannen börjar med ett intensivt hammrande i väggen, korta och snabba hammarslag utan att spika, uta bara för att störa och trakassera, eller att dem går omkring med lövblåsare utanför ditt fönster som ett par exempel.

Som ett annat exmempel är att man går in i lägenheten utan min vetskap och förstör saker. Dem låster upp ytterlåset till lägenhetsdörren under natten för att du ska bli osäker på om du låste heller inte och för att du ska känna dig otrygg och osäker, och kanske till och med utveckla rädsla eller paranoida föreställningar.

Att låsa upp dörren under natten är det yttersta tecken på maktfullkomlighet och att man dessutom spelar upp sirener under natten och skapar “sömnbrist”, och avgör hur många timmar jag ska kunna sova är också ett annat tecken på maktfullkomlighet i en polisstat som Sverige.

Det finns en bok med titeln – “Sverige – Sluten anstalt” och på något sätt beskriver denna titel den svenska polisstaten som växer fram idag. Och med ny teknologi  ska inte människan vara så orolig för invasion från yttre rymden, lika mycket som den borde oroas över den teknologi som istället kan invadera din hjärna och dina tankar. På engelska kallas det “Mind invaders”. I polisstaten finns ingen integritet utan styrs och kontrolleras av en teknologisk teknokrati med inslag av fascism.

Den svenska polisstaten kan symboliseras med en osynlig diktator som styr allt  som en maktfullkomlig Big Brother som spionerar på allt du gör och infiltrerar din vardag och dina tankar, och låter sedan andra människor du möter  i vardagen använda sig av dina ord eller begrepp. Det skulle kunna mindstalking, mirroring eller mimicking. Det vill säga kopiera din vardag för att ta kontroll över dig.

Filosofen Friedrich Nietzsche uttryckte denna utveckling

Den upplysta modernitetens epok börjar alltmer förmörkna och skapar sin egen återvändsgränd. Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche beskriver samhällets utveckling som att den är på väg mot en ”maskinalisering av mänskligheten”. Där denna skildring sedan tolkades av ledande krafter som ett steg i samhället vars medborgare är så kontroll- och beräkningsbara som bara möjligt.

Den utveckling som idag kan kännetecknas som en starkare  och opersonligare byråkrati. Ledande krafter tolkar denna utveckling där byråkratin är i färd med att fabricera ett samhälle var medborgare är så kontroll- och beräkningsbara som möjligt. Där den moderna vetenskapen idag bidrar till denna beräknande maskinalisering genom att använda olika institutioner (t ex. sjukhus, skolor, fabriker, i sina värsta fall även offentliga utrymmen i samhället) som analytiska rum i vilka individen kan studeras, observeras och sedan analyseras: man skapar sina egna ”fiktiva analytiska rum” såsom intervjuformulär, journaler och statistik; för att ”styra och patalogisera” det avvikande och främmande, försöka skära bort det annorlunda, förvisa det bortom förnuft, hälsa och normalitet.

Trovärdighetskris, tillitskris eller förtroendekris

Det spelar ingen roll om vi kallar det trovärdighetskris, tillitskris eller förtroendekris – många skulle nog kategorisera samtiden under mottot ”Vår sämst konstruerade maskin” någonsin – samhällsmaskinen. Dessa ord kommer från Myrdals stora utredning ”Kris i befolkningsfrågan”, där han utreder Sverige.

Något har hänt med Sverige.

Det började långt innan 1960-talet och värre ser det ut att bli – och denna utveckling sker med en socialdemokratisk ledning 2017. jag bet inte vilket uttryck som passr bästa för att beskriva socialdemokraterna – “en politisk maffia” eller en politisk organisation med bilden av en ulv i fårakläder. Istället för mer demokrati och insyn och öppenhet får vi stället mer av teknokrati, hemliga agendor, slutna och hemliga möten som i Bilderberger, där inga journalister får delta. Och deltagarma får sedan inte heller yttra sig till journalister. Bara detta indikerar att helt andra krafter tagit över det politiska makten. Det var den demokratin som försvann. Kvar blir brödsmulorna av demokrati till folket för att lugna dem.

Ja, vad är egentligen allt värt om man vinner hela världen men förlorar sin identitet och sig själv? Ja, vad är integritet värt att försvara om man själv kränker integriteten? Den moderna informationsteknologin kränker den rätt som den försöker försvara. Genom sina fiktiva och analytiska rum försöker den ibland helt hänsynslöst, manipulativt och konstruerat ge sig på försvarslösa människor i samhället och kallar detta för sin demokrati. Det känns igen som maktmissbruk och maktfullkomlighet och där är vi nu.

De mänskliga kostnaderna för datorrevolutionen kan bli oerhört stora. Den allra största frågan rör friheten och rätten till integritet. Där övervakningssamhället tar över och försöker leva upp till maximal behärskning och kontroll över individerna, blir också en miljö som i längden blir onyttig och osund för allt fler. Det blir alltmer märkbart ju fler som drabbas.

När samhällsmedborgarens integritet kränks skapas minsta möjliga utrymme för tankefrihet och rörelsefrihet. Utvecklingen tycks peka mot att man på mekanisk väg försöker räkna ut hur dem ska kontrollera varje föremål, hanterat av teknologins likgiltiga maskiner och de byråkrater som styr dessa.

Varifrån denna likgiltighet har sitt ursprung är svårt att säga eller varifrån den oerhörda lusten att kontrollera och övervaka människan kommer ifrån. Kanske har den sitt ursprung i den växande osäkerhet som omger den mänskliga individen idag – eller så är det demokratin som alltmer försvinner och ersätts av teknokratin.

Arbetarklassens kamp

”I en essä från 1943 – sex år innan ”1984” kom ut – utvecklade George Orwell sin syn på arbetarklassens kamp. Den är, skrev han, som en spirande ört. ”Örten är blind och dum, men den vet tillräckligt för att kämpa sig vidare upp mot ljuset, och det kommer den att göra hur många hinder som än läggs i dess väg.”

Hans syn på klassamhället var formad av en känsla att själv vara klämd. Andra beskriver det klämda med att människan är fångad i sin egen miljö. Freire skriver att; “Människan växer inte i tystnad, utan i ord, arbete och handling – reflektion”.

När människor i brist på information och utbildning saknar möjligheten att få överblick om hur delarna utgör helheten och hur de ger form åt ett större sammanhang kan resultatet i stället bli det som av många beskrivs som desorientering.  Frånvaron av en känsla av sammanhang eller överblick kan innebära att man inte tycker det vara värt besväret att ifrågasätta, och istället accepterar en passivt begränsad tystnad.

C.Wright Mills hävdar, ”att massans medlemmar är fångar i sin egen miljö. Endast ”eliten” kan gå utanför den miljö där den befinner sig, så länge “massamhället” råder. Bara eliten på samhällets befälsposter når fram till en allmän överblick. I motsats till eliten saknar massan en utsiktspunkt, från vilken den kan överblicka den samhälleliga strukturen i sin helhet. Medlemmarna i massan är inte organiserade för samordnat politiskt handlande.”

Naturvetenskapen uttrycker att den fria viljan inte existerar. Ja, man börjar förstå varför. Så länge massan får del av och nöjer sig med brödsmulorna är allt i sin ordning.

Socialantropologen Ernst Becker skriver att resultatet blir ett mänskligt misslyckande, om individen kontinuerligt hindras från att ta egna initiativ, om han splittras och fragmentiseras till otal roller och därigenom riskerar att förlora sin identitet. Människans livsmönster har funnits i hundratals år, men dagens moderna livsstil och levnadsvanor har förändrats bara under en generation. Det är ofta det yttre som för det mesta förändras hela tiden.

Människan tvingas leva i detta socialt utåtriktade liv. Trygga och gemenskapsbyggande inre livsmönster som funnits till som stöd för människan i tusentals år har förstörts eller försvagats under en konsumtionsgeneration. Den inre ramen som gav en mer samlad bild av verkligheten har i stället blivit till en stor otillfredsställelse.

Idag är allting vikt åt yttervärldens behov där allt kan konsumeras, och där alla uppmanas leva utåtriktade liv enligt konsumtionslivsstilens försäljningsargument. Vad händer i det samhälle där människor är allt för upptagna av de yttre och utåtriktade ansträngningarna, i så hög grad att ”det inre livet” i förhållandet till det yttre aldrig hinner hamna i blickpunkten?

Demokratisering har allt mer kommit att handla byråkratisering, som också är en byråkratisering av experten i samhället, med tiden där expertens roll blir helt byråkratiserad. Denna utveckling beskrivs som avpersonalisering av maktutövandet, där staten förvandlats till en maskin, vars brist på enskildes personliga förhållande kan ha en förtryckande inverkan. Staten har då blivit en byrå-krati, ett kontorsvälde, genom att de människor som har makten över denna maskin får ett herravälde över dem som måste underkastas reglerna och anordningarna. Slår man sedan ihop den teknologiska experten som byråkrat, är steget inte långt borta till att ”teknokraten” fått se dagsljuset för första gången.

Det tycks som människans valmöjligheter att påverka de nya teknikliknande arbetsklimaten som utvecklas är mycket begränsade. Den samtidsutveckling och det nya expertsamhället som växer fram allt tydligare med mängder av specialister och olika experter ger också form åt en teknokrati där vetenskapen ska ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter skulle komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer. Den nya teknologiska utvecklingen och automatiseringen av tekniken uppstår genom uppfinnandet av mekaniska och elektroniska styrsystem åt vilka människan kan överlåta styrningen av redskap och maskiner. Kvar blir att övervakning av dessa system.

”Expertideologin utgör ingen absolut sanning som handlar om en tro på att den tekniska utvecklingen bara är en fråga om vetande och insikt, dvs bara en fråga om att näringslivet, industrin och samhället i stort ska organiseras i överensstämmelse med vad de mest vetande och de tekniskt med insiktsfulla anser bör göras. Denna föreställning om att expertisen som samhällets grundval har blivit till en ideologi när en tro på den ofelbare experten får visa vägen och att befolkningen inte har något annat val, utan enbart har att ”följa experterna”. Kunskap i en sådan utveckling kan lätt favoriseras och samtidigt föra med sig en känsla av att befolkningen inte har något annat val av teknologisk utveckling än det som härrör direkt ur experternas vetande.”

Demokratin talar mycket om valfrihet och ”de enskilda medborgarnas rätt att kunna påverka när det gäller valet av vilken form av mänskligt samhälle de önskar, och när det gäller vilken risk de är villiga att ta för att uppnå vissa fördelar genom utvecklingen och användandet av vissa former av teknologi. Skulle man då välja de hårda teknologierna för att de ger möjligheter att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna?”

Det  blir mer och mer av det här (Panopticon – Big Brother)

 

 

1960-1970-talet

Sverige hade ett hemligt system med yrkesförbud för personer som var registrerade som kommunister i en eller annan mening.

En händelse under de här åren som fick mycket stor betydelse inte bara för att mig utan också för journalistiken i Sverige var Björn Kumms serie avslöjande artiklar i Aftonbladet med början 1966 om Säkerhetspolisen åsiktsregistrering. Den artikelserien är helt alla Säpoavslöjandens moder, utan den ingen IB affär sju år senare. Björn Kumm hade en centralt placerad källa inom Säkerhetspolisen som arbetade med själva registerhanteringen. Det var en verksamhet som sköttes manuellt vid den här tiden och den som arbetade just där hade därför en fantastisk insyn sim knappat skulle vara möjlig i datorernas värld.

Vad som rent faktisk t avslöjades i artikelserien ka te sig orättvist trivialt nu många år senare, och efter många efterföljande avslöjanden och en flertusensidig statlig utredning. Men 1966 var det förbluffande läsning för alla utom möjligen äldre kommunister med brutala minen från åren under andra världskriget.

Omkring 300 000 svenskar fanns i Säkerhetspolisens register. Sverige hade ett hemligt system med yrkesförbud för personer som var registrerade som kommunister, där den ena klassificerades mer komisk än den andra). Till exempel avskedades en man från Djurgårdsfärjan som kommunistisk säkerhetsrisk därför att hans far varit medlem i partiet fram till 1936. Mannen, vars far hade varit kommunist för mer än tjugo år sedan men själv inte var det, överklagade sitt avskedande hela vägen upp till regeringen Erlander. Som kom fram till att avskedandet hade varit motiverat.

Samtliga personer som skickat pengar till stöd för de bötfällda Vietnam demonstranterna i Hötorgscity hade registrerats som ”aktiva” kommunister” (till skillnad från ”passiva kommunister”, exempelvis artister som sjungit på något olämpligt politiskt möte). Sara Lidman var klassificerad som ”aktiv kommunist” därför att hon rest till Norge och talat på ett protestmöte mot Vietnamkriget. Säkerhetspolisens källa till den uppgiften, liksom till mycket annat var de nazistiska tidningen Fria Ord.

Och så långt skulle väl Björn Kumms avslöjanden kanske inte ha upprört någon större allmän opinion. Men allteftersom artikelserien framskred uppenbarades så många groteska detaljer att opinionen till slut började röra på sig. Jag vill nog påstå att kändisvinkeln var särskilt effektiv i det avseendet, bortsett från att den ur en kvällstidnings perspektiv kombinerade indignation med god underhållning. Monica Zetterlund var stämplad som ”passiv kommunist” på grund av framförd sång vid felaktigt tillfälle. Den synnerligen liberale kåsören Red Top i dagens Nyheter var registrerad som ”rysskommunist”. Stockholms finansborgarråd, tillika ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen VU Hjalmar Meher, var inte bara ”bulgarisk kommunist” utan än värre motståndare till den fascistiska Francoregimen i Spanien (alla svenska som deltagit som frivilliga i motståndet mot den spanska fascismens var pedantiskt registrerade, men det kan inte ha varit noteringsgrund i Mehrs fall).

Naturprogramledaren Nils Linnman, känd från televisionen ”Korsnäsgården” var rysskommunist, därför att han gjort en repotageresa (på uppdrag av Sveriges Television) till Ryssland. Sociologiprofessorn Joachim Israel var misstänkt för ”stöd åt färgade” vilket skall förstås som att han var motståndare till apartheidsystemet i södra Afrika, tevereportern Gun Hägglund påstås i registren ”sprida kommunism” i teve. Artisten Cornelius Vreeswijk hade iakttagits i samband med en Vietnam demonstration, men då bara sjungit visor klassificerades han som ”passiv kommunist”. Liksom skådespelaren Bibi Andersson och Allan Edwall. Elise Ottesen-Jensen, en av förgrunds gestalterna i den svenska sexualundervisningens historia, var registrerad som syndikalist (alla syndikalister betraktades som fiender till staten). Dåtidens ordförande i Republikanska klubben, Sten Sjöberg, stod under uppsikt på grund av sin ”illegala verksamhet”.

Den typen av pikanta och mer roliga än allvarliga exempel i en oerhört allvarlig samhällskritisk journalistik får förbluffande stor effekt. Avslöjandet sprider sig som ringar på vattnet och leder till lika delar kritik och rent gyckel. Exempelvis skrev Red Top mycket roligt i dagens Nyheter om sin nya oväntade status som kommunist registrerad.

Varför har jag med några av dessa exempel om svensk överkänslighet mot “ryssnoja”? Jo, för att lyfta fram Olof Palmes tal från 1982. Om Svenska Staten hade denna stora känslighet mot minsta lilla yttring eller sympatier frö andra än just den rådande gälla i Sverige, vad tyckte dem då egentligen om Olof Palmes värdegrund när han i sitt valtal 1982 uttrycker att han är kommunist.

Socialdemokratin – den som inte är med oss är emot oss

Den svenska Jantelagen och historiska och socialdemokratiska maktfullkomligheten kan beskrivas med orden:

“Den spik som sticker upp måste slås ner”

Sverige hade vid den tiden styrts av ett enda parti under årtionden. Socialdemokratin hade vuxit ihop med staten. I ledningen för alla större och viktigare myndigheter satt personer som flaggat upp ett eller annat sätt. Det handlade om vem man kunde lita på. Den som inte är med oss är emot oss.

Den som höll på sin egen och myndighetens integritet och inte var tillräckligt följsam kunde man inte lita på. För att var en person att lita på måste man flagga upp – annars hamnade man på svarta listan och vid första bästa tillfälle åkte man ut. Logiken i en sådan här mentalitet blir; att den söker som sanningen blir fiende och en person som inte går att lita på, och den som är följsam och inte lägger näsan i blöt blir lojal och en person värd att lita på.

Om socialdemokratin under sin långa dominerande ställning har växt ihop med staten, så innebär det ju också att staten har vuxt ihop med socialdemokratin, och frågan är när dem dessutom ska kunna separera eftersom mordet på Olof Palme inte funnit sin lösning och blockerar denna separation och frigörelse?

Det var faktiskt socialdemokraterna som bedrev politiskt spioneri mot det svenska folket.

Framväxten av övervaknings Sverige började redan växa fram under 1950-talet, och det är inte bättre idag vill jag lova. Sedan andra världskriget har säkerhetspolisen haft till uppgift att medverka i totalförsvarets personalkontroll. Fram till 1990-talet har säkerhetspolisen årligen i runda tal fått mellan 100 000 och 200 000 förfrågningar om personer som varit föremål för personal- kontroll kunnat återfinnas i säkerhetspolisens register. För att kunna fullgöra denna uppgift har säkerhetspolisen ägnat sig åt en bred registrering och kartläggning av politiska organisationer vars medlemmar och sympatisörer ansetts utgöra säkerhetsrisker. Särskilt stor omfattning hade denna verksamhet – som jag i un-dersökningen benämner som den politiska delen av personalkontrollen – under andra världskriget och under perioden 1948-1969 dåtiotusentals registeruppgifter rörande personers politiska åsikter och aktiviteter inom kommunistiska organisationer lämnades ut för personalkontroll.

Allmänna säkerhetstjänstens personalbestånd som under kriget uppgått till drygt 1 000 anställda hade i januari 1946 minskats till 237 personer. Av dessa var 84 anställda inom radiokontrollen och 153 anställda inom spaningsverksamheten.Enligt ett inspektions- protokoll upprättat av JO innehöll centralregistret hösten 1944 ungefär 800 000 registerkort.Drygt 80 000 personer var registrerade på grund av anknytning till organisationer som karaktäriserades som tillhörande någon politisk ytterlighetsinriktning. Säkerhetstjänstens register innehöll då uppgifter bl.a. om drygt 58 000 kommunister, 12 990 nazister, 4 142 syndikalister och 3 183 personer
som var sympatisörer till någon antinazistisk gruppering (Förbundet Kämpande Demokrati och Tisdagsklubben).

Statspolisens tredje rotel 1946-1957

Den 1 juli 1946 övertogs den allmänna säkerhetstjänstens uppgifterav statspolisen samt de lokala polis- och åklagarmyndigheterna.Enligt regeringens anvisningar för verksamheten i proposition 1946:284 skulle det principiella ansvaret för att motverka brott mot rikets säkerhet åligga de lokala åklagar- och polismyndigheterna.

Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och SÄPO 1964-2002

I början av 1960-talet stod det klart att polisväsendet skulle förstatligas. Därmed kom ett förslag som flera statliga polisutredningar förespråkat sedan 1930-talet att realiseras. Beslutet välkomnades av säkerhetspolisen och på våren 1963 gjorde två kommissarier en inventering av de organisatoriska problem som eventuellt kunde lösas vid ett förstatligande. Personalens kritiska synpunkter handlade framförallt om samordningsfrågor, bristande samarbete

samt om oklara befäls- och ansvarsförhållanden. Uppdelningen i en riks- och en lokalavdelning hade resulterat i ett konkurrensförhållande mellan avdelningarna vilket bedömdes ha inverkat negativt på personalandan. Organisationsformen hade också medfört dubbelarbete och svårigheter att samordna arbetsuppgifterna. Inför förstatligandet den 1 januari 1965 fanns därför förhoppningar om attden nya organisationen skulle få ”en enhetlig och effektiv ledning som kan skapa gemensamhetskänsla och ansvar för hela verksamhetens arbetsresultat”.
Medierna har visat ett stort intresse för säkerhetspolisen

Sedan mitten av 1960-talet har medierna visat ett stort intresse för säkerhetspolisen. I huvudsak har detta intresse tagit sig uttryck i att olika ”skandalaffärer” uppmärksammats. Detta resulterade bl.a. i att regeringen utfärdade personalkontrollkungörelsens ”åsiktsregistreringsförbud” 1969 för att därefter reglera den politiska registreringen i ett öppet brev på hösten 1972 och i ett kvalificerat hemligt brev på våren 1973. I det hemliga brevet angavs ett

antal politiska organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet och vars medlemmar och sympatisörer under vissa omständigheter fick registreras. Till detta återkommer undersökningen nedan. De kritiska debatterna har också fått andra konsekvenser. Vid interna konferenser under 1970-talet menade många poliser att de fått svårigheter att rekrytera uppgiftslämnare, särskilt inom fackföreningar och vid industrierna. De granskningar som utfördes av JK och JO – ofta som resultat av kritiska pressavslöjanden – fram till mitten av 1980-talet fann emellertid sällan något anmärkningsvärt i säkerhetspolisens verksamhet, vilket också noterades med tillfreds-
ställelse av polisledningen. Under senare delen av 1980-talet inträffade emellertid flera händelser som försatte organisationen i en krissituation. Efter mordet på Olof Palme i februari 1986 riktades skarp kritik mot säkerhetspolisens bristande uppmärksamhet mot de hot som riktats mot statsministern. Året därefter rymde den
spiondömde Stig Bergling vid en permission. 1988 briserade den s.k. Ebbe Carlsson-affären vilket resulterade i att tjänstemän inom säkerhetspolisen blev föremål för åtal.
Byråer och rotlar
Säkerhetspolisens organisatoriska uppdelning i två byråer som genomfördes 1964 avsåg att avspegla säkerhetspolisens indelning av verksamheten i en ”preventiv del” och en ”repressiv del”. Byrå A skulle uppdaga och utreda brott mot rikets säkerhet medan byrå B skulle förebygga och hindra brott mot rikets säkerhet.
Byrå A kom bl.a. att sköta industriskyddsfrågor (inkl. industriskyddsdetaljen som under 1960-talet flyttades över från försvars- staben till RPS/Säk), bearbetning av registermaterialet och perso-
nalkontrollen. Av särskilt intresse för denna undersökning är arbetet vid byrå A:s bearbetningsbyrå och vid personalkontrollroteln. Bearbetningsbyrån hade bl.a. till uppgift att analysera ”säkerhetsunderrättelser” och sammanställa översikter över svenska politiska ytterlighetsorganisationer.I en intern redovisning av arbetet beskrevs arbetsuppgiften att studera och följa utvecklingen inom SKP, de ”kommunistiska täckorganisationerna” samt den in-
ternationella kommunistiska rörelsen på följande sätt: De sidor av kommunismen som i första hand studeras är den organisatoriska uppbyggnaden, personkadern, press, propaganda, utbildning, politiskt och fackligt framträdande, mötesverksamhet, konferenser, kontakter med inter- nationella broderorganisationer, infiltration på olika områden, uppträdande i täckorganisatio- ner och misstänkt illegal verksamhet. Dessutom intresserade sig detaljen för pacifistiska och antimilitaristiska organisationer. Vid bearbetningen användes såväl externt som internt material.
Den förstnämnda källkategorin bestod av kommunistisk litteratur, svenskt och utländskt press- och tidskriftsmaterial, skrifter från Utrikespolitiska institutet, samman- ställningar och rapporter från andra myndigheter (Fst/Säk, UD, utländska underrättelse- och säkerhetstjänster etc.). Den andra typen av källmaterial bestod av rapporter från förtroliga meddelare, skrivelser från säkerhetsavdelningens lokala sektioner, spaningsresultat etc. Man inhämtade också kunskaper om kommunister genom besök vid offentliga möten och övervakning av interna sammankomster. Resultaten sammanfattades och presenterades i kvar-
tals- och årsöversikter, som distribuerades till säkerhetspolisens egna avdelningar, rikspolischefen, länspolischeferna, försvarsstaben och andra myndigheter. I arbetet användes åtskilliga specialregister

över aktiva kommunister och pacifister i Sverige (1 300 namn), ledande kommunister i Norden och övriga Europa (200 namn), aktiva kommunister i Sverige (2 600 namn), besökare vid Världsfredsrådets kongresser i Sverige (3 200 namn) samt de svenska kommunistiska och pacifistiska organisationerna. En polisman var avdelad för att sammanställa uppgifter om den nazistiska och antisemitiska rörelsen i Sverige. Detta arbete bedrevs till största delen med hjälp av pressmaterial samt specialregister över svenska, utländska

och internationella nazistiska organisationer (70 st.) samt aktivanazister i Sverige (300 namn).
Vid personalkontrollroteln genomfördes utredningar som föranletts av förfrågningar från de företag och myndigheter som av regeringen givits särskild rätt att med säkerhetspolisens hjälp kontrollera personalens pålitlighet. Med stöd av vad som fanns antecknat om den kontrollerade i säkerhetspolisens register upprättade roteln sammanfattande PM som efter föredragning inför RPS:s styrelse kunde lämnas ut för personalkontroll. I enstaka fall hölls säkerhetssamtal med den kontrollerade personen. Vid roteln fanns ett specialregister som började föras 1948 och omfattade samtliga personer som varit föremål för personalkontrollförfrågan från annan myndighet och som förekom i registret. Där fanns således även de personer om vilka registeruppgifter inte lämnats ut p.g.a. ”ej utämningsbar ‘belastning’” antecknade. Detta specialregister – som i mitten av 1960-talet innehöll ca 75 000 namn
fördes bland annat i beredskapssyfte som förberedelse för att dessa vagare uppgifter skulle kunna lämnas ut vid eventuell förändring av reglerna rörande uppgiftsutlämnandet. Dessutom hade säkerhetspolisen ambitionen att genom bearbetning av registeruppgifterna kunna utläsa vilka myndigheter som var föremål för kommunistisk infiltration. Några spår efter dylik bearbetning har emellertid inte påträffats i säker hetspolisens arkiv.

Vill du läsa mer kan du göra det här

http://www.regeringen.se/49bb98/contentassets/7d35cbba1bdf4dfda0814a5aa09e1b97/politisk-overvakning-och-personalkontroll-1969-2002.-forutsattningarna-for-sakerhetspolisens-politiska-registreringar-och-medverkan-i-personalkontrollen

 

uppdateras snart………….

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *