Den offentliga lögnen

Idag ger vi frivilligt bort demokratin i Sverige. Vi till och med betalar för att bli av med den. Kanske är vi redan ockuperade, fast inte av någon yttre eller främmande makt, lätt urskiljbar fiende. Vårt samhälle genomgår, inför våra ögon, en total förvandling, från demokrati till ett företag, där medborgarna inte är någon aktieägare. Och är man inte aktieägare har människan ingen röst att påverka med, så i vilken utsträckning kan människan egentligen påverka i ett val? Kapitalismen rullar helt enkelt vidare oavsett vilket parti människan röstar på. Kapitalism bygger på storskalighet, och den formas utifrån en bestämd kapitalism, som kallas demokrati. Kapitalism, storskalighet som drivs som ett företagande, blir en demokrati som är till salu – en såld demokrati styrs inte längre på basis av demokrati, utan av dem som innehar kapitalet.

Se bara hur hela EU-projektet behandlar flyktingar. Man säljer bort både ansvar och demokratin till andra länder som Turkiet. Sverige och EU har detta gemensamt – nämligen kapitalismen. När Storbritanien röstade för Brexit, så handlar den stora grundfrågan just om detta, att vinna tillbaka den demokrati som istället förvandlat den till ett företag, där medborgarna inte längre kan påverka eftersom dem inte är aktieägare och som i princip innebär att man kan rösta men inte påverka. Samhällen och länder ger frivilligt bort demokratin eller betalar för att bli av med den, där demokratin genom kapitalismen istället har blivit ett affärsdrivande och vinstdrivande företag, där människor inte betyder så mycket. Orden “take back our country” betyder att vinna tillbaka demokratin från det företag och affärsprojekt som hela EU har blivit.

“EU – Det förlorade paradiset handlar just om detta, den förlorade demokratin som har gått förlorad och ersatts av regler, lagar i affärsdrivande syfte. Storbritanien var det första land i Europa som genomskådat den offentliga lögnen att EU – projektet är ett affärsprojekt och ett företag där vanliga medborgare inte är aktieägare och därmed inte kan påverka.

Denna utveckling betyder att både Sverige och andra EU – länder samtidigt genomgår en total förändring av de mänskliga relationerna människor emellan. Det stora problemet är att situationen är så svår att genomskåda: den döljs, bland annat av de ord och idéer som samhällsindividen vant sig vid att stödja sig emot, för demokratins sak. När man sedan från nyliberalt håll försvarar individens frihet eller välfärden, försvarar man i själva verket det som är det största hotet mot denna frihet. Man försvarar kapitalet mot det demokratiska samhället.

Svenska Staten är rädd för verkligheten, man har en “ryssrädsla eller har ryssnoja”, där man använder skräcken för Ryssland som skräckpropaganda för att utöva kontroll över de egna samhällsmedborgarna.   Uppgiften bli tudelad, man projicerar över sin egen rädsla på befolkningen, och använder en annan större makt än sin egen landsmakt för att skrämma,  kontrollera och styra befolkningen. Att vara rädd för verkligheten som stat kan innebära att leva i en skyddad verkstad, där man möter tillvarons svårigheter och utmaningar med en livsfrånvänd uppfattning. Staten Sverige befinner sig inte bara i en värderingskris, utan också i en förtroendekris, som  i sista hand också handlar om en auktoritetskris. När denna tredelade kris som handlar om värderingar, förtroende och auktoritet är i otakt med verkligheten skakas samhällets grundvalar i  grunden……men det skapar ytterligare en kris och det är en tillitskris. Edgar Borgenhammar talar om denna nya ohälsa som tillitohälsans epok.

Förtrycket mot samhällsmedborgare är lika möjligt i ett kapitalistiskt som i ett kommunistiskt system. Skillnaden är bara den att det uppträder bara på olika sätt. Problemet är att förtrycket i det kapitalistiska systemet är så mycket svårare att se och ge ord åt. Och I Sverige och EU lever vi i ett kapitalistiskt system.

Det ljugs ovanligt mycket i det offentliga Sverige idag. Det offentliga ljugandet och politiska hyckleriet är ett uttryck för och befästande av makt. Förutsättningen för det offentliga ljugandet är mycket större idag än i tidigare samhällen eftersom människors vardag påverkas och domineras av massmedier, som erbjuder scener för ljugandet. Människan har därför idag mycket sämre möjligheter och förutsättningar än tidigare att skapa och gå in i våra egna världar och betydelsesammanhang. Den moderna politiken fylls allt mer av innehåll hur bra allt är. Den kapitalistiska styrda politiken har mer kommit att handla om att marknadsföra det som redan fungerar, och prata mindre om vad som inte fungerar. Man ska se men ändå inte se. Människan lever idag i kluven värld och får leva i en omvärld som utvecklar dubbla budskap, på samma sätt som kapitalismen lever på sin dubbelmoral. EU som ett företag före demokrati kan sammanfattas med dessa ord; Konsumtionens dubbelspel: konsumtionens och frihetens problem är att reducera frihet till friheten att konsumera. Den lovar vad den inte kan leverera: allmän lycka. “Idag ger vi frivilligt bort demokratin i Sverige. Vi till och med betalar för att bli av med den. Kanske är vi redan ockuperade, fast inte av någon yttre eller främmande makt, lätt urskiljbar fiende. Vårt samhälle genomgår, inför våra ögon, en total förvandling, från demokrati till ett företag, där medborgarna inte är någon aktieägare.”

Denna utveckling är viktigare för vinstdrivande företag mer än det vanliga folket. EU-projektet innebär inte bara ett steg bort från demokratin och in företagens politik, där människan, samhällen och länder binds ihop ekonomiskt, samtidigt som den frivilligt ger bort demokratin till EU-pamparna att sedan styra den som ett företag där medborgarna inte är aktieägare och där all påverkan om både makt och kontroll finns i Bryssel.

Svensk media fungerar i mycket större utsträckning än man kan tro som propagandafabriker och dramafabriker vars syfte är att framställa en värld i en bestämd form.

När det gäller riktig yttrandefrihet, så är det inte mycket till yttrandefrihet som gäller, utan mer “majoritetens tyranni”, som bygger på det tvång som en trångsynt allmän opinion utövar. Pressfriheten är viktig och helig hävdar man, och sedan bygger det vackra på med alla friheterna; åsiktsfrihet, pressfrihet, religionsfrihet, frihet för vetenskaplig forskning, rätten att bilda organisationer. Denna pressfrihet ska fungera som en av säkerheterna mot korrupta och tyranniska stater, men är ihålig i Sverige. Svensk media används för att driva smygpropaganda för statens räkning. Det gäller både nyhetstidningar på nätet, men också tv-kanaler i Sverige som används för att påverka befolkningens uppfattningar. Det finns så mycket politiskt smygpropaganda och politiskt färgad hyckleri i svensk media att man inte tror det är riktigt sant.

Det behövs inte mycket för att man ska börja misstro både demokrati och politiken i Sverige, särskilt när man ser hur illa man behandlar människor. Själva det politiska klimatet styrs av bestämd demokrati nästan som en ”politisk tvångströja”. Det är ofta mycket lågt i tak. Ofta är man styrd av en naiv perfektionism och en tro byggd på att politiker måste vara felfria människor. Ja, den svenska demokratin är så konservativ moralisk att den folkvalda regeringen nästan var värre än helvetet, där lider man i alla fall ensam, det är ännu värre att tyranniseras av andra.

Fransmannen Jean Genet har uppmärksammat svenskarnas bristande demokrati i vardagslag. Han uttryckte: ”Den beryktade svenska demokratin består av en massa stränga umgängesformer som är till för att hindra återfall i slaveri. Resultatet blir överkänslighet och stel livsföring som tar sig uttryck i denna stela opersonlighet. Och det hela blir tråkigt. Jag kan inte räkna de svenskar som har sagt att de far till Köpenhamn eller Paris för att roa sig. Det är någonting i det svenska samhället som verkar ohållbart. Det är som att gå på glas; man måste ta det ytterst försiktigt. Tycker jag det är kallt i ert land så är det därför att ingen ömhet strömmar emot mig i min ensamhet…Detta land är det borgerligaste i Europa, om man med borgerlighet menar en livsform som grundar sig på förordningar och principer som förlorat sitt berättigande. Berättigandet har försvunnit, men principerna finns kvar och hänför sig till en gången tid. Det är moralisk konservatism. Sverige är som infruset i det”.

Jean Genet uttryckte också att: ”När människan glömmer bort sig själv och bara går upp i den sociala samhörigheten, går upp i den, då är Sverige ingen demokrati”. Och i EU försvinner människor ännu mer i anonymitet. Att lämna EU är ett steg tillbaka till demokratins frihet och att ge tillbaka makten och rösten åt folket och inte aktieägarna, men det är också ett första steg mot att ta av sig EU:s politiska tvångströja av regler och lagar.

 EU: s samhällskitt har under många år allt mer mist den solida konsistens som tidigare utgjorde bilden av gemenskap, men som istället blev en högborg av centralisering och makt och byråkratisering. Denna utveckling skulle också kunna uttryckas med orden: ”Utvecklingen av detta ekonomiska system bestäms då inte längre av frågan: vad som är bra för människan – utan av frågan: vad är bra för systemets tillväxt?” Mycket handlar idag om att skaffa sig olika affärskontrakt och ingå olika ekonomiska avtal. EU-befolkningen har ingen gemensam kultur att dela eller som samhörighet. Det är varor och produkter som håller ihop EU, inte människornas fria vilja i sig och deras känsla av samhörighet och gemenskap med EU. Det är olika affärsavtal om varor och produkter som håller ihop EU, inte människornas värde i sig. Se bara vilken katastrof stora folkvandringar till Europa fick. EU är ett affärsprojekt, inte ett solidaritetsprojekt med andra människor utanför EU. Så fort det handlar om människor och inte om varor och produkter fungerar EU:s byråkratiska maskinen mycket illa. När affärerna i EU börjar knaka i fogarna, då börjar det snart knaka lite varstans i fogarna som hållit ihop EU hittills.

EU som ska vara den stora symbolen för gemenskap och samhörighet, innebär det raka motsatta, där felet blir bristen på mänsklig samhörighet och gemenskap för Västerländerna. Kapitalismens människor är både isolerade och fientliga i mänsklig mening. Klyftan mellan olika klasser och enskilda är uppenbar. Särskilt i Sverige tror lever man på tron att gemenskap och samhörighet kan framställas genom staten och dess lagar. Det är västerlandets stora misstag att den tror eller har trott på denna möjlighet, att den begärt rättigheter, krävt likhet. Gemenskapens grund måste vara den enskildes frivilliga, spontana, självvalda ingående i helheten.

EU – projektet “Medborgarens Europa” blev “Pamparnas Europa”. Makten har flyttat uppåt och det vill säga till Bryssel. Definitionsmässigt styrs demokratin nerifrån, av de många. All offentlig makt ska utgå från folket, står det i regeringsformen. Men EU-projektet med dess kapitalism har förändrat detta genom sin byråkratisering och centralisering, där ett fåtal makthavare i Bryssel styr, som folket inte valt och knappt känner till namnen på. Brysselmakten har klättrat uppåt och allt högre upp och ger mer form åt en kapitalistisk diktatur, som döljs, och själva förutsättningen  för detta är den fortlöpande demaskeringen. Den kapitalistiska diktaturen styrs och uttrycker att EU-politiken är en ideologi som säger att det ändå är folket som styr. Man skulle kunna kalla detta för en kränkning av dem man talar till. Kränkning både för att man förnekar människors verklighet och för att man tror att folk är så dumma att de går på det val efter val, år efter år. Få politiker vågar uttrycka hur det förhåller sig. Vinsten skulle istället kunna bli att man behandlar sina medborgare som likar. Men politiker väljer att dölja verkligheten, kapitalismens motiv, förneka människors behov, och då har man istället gjort valet att öka föraktet, eller likgiltigheten, eller människors förtvivlan. Kanske är det så att människorna däruppe inte kan föreställa sig hur människor har det. Kapitalismens verkliga motiv och strukturer döljs i den dolda makten, där makten alltid går uppåt, där den demokratiska kontrollen från folket försvinner och moralen blir expertfråga.

Tron på den expertis som kan lösa sociala och etiska frågor som om de vore tekniska frågor har avslöjats som ideologi. Denna problematisering av expertisens ideologi vore naturligtvis inte möjlig om det inte under tidigare decennier hade uppstått en växande klyfta mellan å ena sidan eliten av specialister och å andra sidan de befolkningsgrupper som dessa specialister och experter skrev på näsan vad de skulle tänka och anse.

Expertideologin utgör ingen absolut sanning som handlar om en tro på att den tekniska utvecklingen bara är en fråga om vetande och insikt, dvs bara en fråga om att näringslivet, industrin och samhället i stort ska organiseras i överensstämmelse med vad de mest vetande och de tekniskt med insiktsfulla anser bör göras. Denna föreställning om att expertisen som samhällets grundval har blivit till en ideologi när en tro på den ofelbare experten får visa vägen och att befolkningen inte har något annat val, utan enbart har att ”följa experterna”.

Kunskap i en sådan utveckling kan lätt favoriseras och samtidigt föra med sig en känsla av att befolkningen inte har något annat val av teknologisk utveckling än det som härrör direkt ur experternas vetande.

Demaskering – är det att ljuga eller är det en offentlig lögn eller är det politiskt hyckleri? Det problematiska med dagens samhällssituation är att demaskeringen är så svår att få syn på och många arbetar på att bevara den osynlig. Svensk demokrati med sitt teknokratiska kamouflage befinner sig i en farlig situation, där människor och arbetarna börjat protestera mot sin egen regering på olika sätt, som fortsätter att lova runt – för framtiden och nästan ingenting händer. Det västerländska ekonomiska systemet betraktas som något naturgivet och självklart, och att människans snabba förmering, teknologins otyglade framfärd, hårdexploateringen och misshushållningen med klotets resurser, föroreningarna av miljön – allt har i detta århundrade löpt samman till en kritisk punkt. Alla problem är sammanflätade med varandra. De berör hela mänskligheten som helhet, och den väldiga klyfta mellan de delar av mänskligheten som har och de som inte har göra bara situationen ännu svårare.

Det kapitalistiska monetära systemet är en återvändsgränd, där guld blir till skuld åt kommande generationer och riskerar att i arv efterlämna sig en utplundrad jord. Det kapitalistiska och monetära systemet har blivit en viktig ingrediens av det ständiga indoktrinering människan utsätts för, och som vittnar om samtidens oförmåga att se vad ett system, som människan själv har utvecklat och byggt upp. Exploatering, utsugning, kapitalistisk aggressivitet och förtryck är oförenlig och haltande med det sätt varpå vi alla har vuxit upp med. De makter som vill lirka oss till att godtaga sånt, ägna oss åt sånt, underkasta oss sånt, de ger sig på en uppgift som strider mot förutsättningarna. ”Dagens nuvarande ekonomiskt och sociala tänkande utgår från antagandet att den tillväxttakt som har kännetecknat nuvarande temporära period kan bli permanent”, samtidigt som den bortser från att naturtillgångarna faktiskt är begränsade och krymper allt hastigare och riskerar att ta slut. Risken är övervägande stor att man kommer att efterlämna sig en utplundrad jord som arvedel till den efterkommande generationen. De tidigare så framgångsrika ekonomiska och politiska recepten gäller bara det redan uppnådda.

Frågan är vad som hindrar oss som människor och vad som hjälper oss. Det är med den frågan man kan börja få syn på det i vårt samhälle som döljer verkligheten för oss. Och varför det döljer verkligheten. Klyftan börjar uppifrån, att se ut som en informationsklyfta. Nerifrån ser klyftan mer ut som en förtroendekris. Misstron stegras till förakt, politikerförakt. Informationen uppifrån och ner till människorna går inte längre att lita på. Det blir en blandning av sanning, halvsanningar, diplomatiska svar som döljer de verkliga motiven, lögn, övertalning, försäljning av argument, köp, bluff och bedrägeri. Det är just denna blandning som gör informationen så farlig, eller kanske hellre: osäkerheten vad vi får höra. Kapitalismen går bra nu uttrycker man, men den mänskliga värdegrunden vacklar kraftigt. Föraktet får sin näring eftersom människor får allt svårare att uppleva att dem är delaktiga och kan se sig själva som en del i samhällsmönster, och i brist på denna klyfta minskas människors känsla av ansvarighet till att också omfatta också mönstret. Att få syn på de strukturer det är fråga om är svårt, och det är ännu svårare att förändra dem. Särskilt om de döljs eller när det arbetas på att göra dem osynliga. Kapitalismen går bra nu, men Staten Sverige befinner sig inte bara i en värderingskris, utan också i en förtroendekris, som  i sista hand också handlar om en auktoritetskris. När denna tredelade kris som handlar om värderingar, förtroende och auktoritet är i otakt med verkligheten skakas samhällets grundvalar i  grunden……men det skapar ytterligare en kris och det är en tillitskris. Edgar Borgenhammar talar om denna nya ohälsa som tillitohälsans epok. En sådan utveckling som innebär att makten flyttar från folket och till politiker samtidigt också innebär att tryggheten flyttar dit makten makten. Utan tryggheten förlorar människor sin myndighet, som är detsamma som makten över sig själva.

Sverige eller rentav hela EU verkar bestå av två olika världar. Kanske har Sveriges och kanske EU:s demaskering av makten, det vill säga där EU-projektet drivs som ett företag och där samhällsmedborgare inte är aktieägare, vilket innebär samhället håller på att kluvas, i ett uppe och ett nere, ett över och ett under. Upptill samlas pengarna, kapitalet och makten, nertill samlas fattigdomen, utanförskapet och maktlösheten, upptill är man aktiv, synlig och inne i matchen; nertill är man passiv. osynlig och utanför. Vi får en elit och en massa, aktörer och åskådare, människor med människovärde och människor utan, människor med ett meningsfullt liv och människor med ett meningslöst. Logiken är enkel; Klyftan ökar allt snabbare och det beror på att de upptill utvecklas snabbare eftersom de både är mer aktiva och synliga, medan tillvaron för dem nertill innebär passivitet och stagnation. Kapitalismen drar därför isär samhället. Brexit har gjort hela EU mer sårbart. Det visar också att demokratin grund inte längre står och vilar på en mänskligt underlag utan ett kapitalistiskt. Samtidigt visar de hur den expanderande marknadsekonomin driver fram ett offentligt ljugande, i syfte att legitimera och försvara ett kapitalistiskt samhällssystem. Och ju sämre saken blir – ju mer demokratin förvandlas till ett företag – desto sämre blir ljugandet och desto lättare blir det att se att det ljugs.

Det finns anledning i vårt samhälle till oro för att dem fortskridande mekaniseringen, centraliseringen och byråkratiseringen kommer att göra livet omänskligt. Det tar sig uttryck som en starkare byråkrati åt EU – organisationen, men inte mer human, mänsklig eller personligare för folket eller mer makt åt folket i demokratisk anda. När datoriseringen befrämjar en starkare byråkrati, omvandlar människors problem till opersonliga ärenden som avgörs av ogenomskådliga instanser.  Det viktigaste höll jag på att glömma – friheten – vad hände med den i EU och vad hände med öppenheten? Det handlar inte om människors fria rörlighet längre, utan om att varor och produkter ska kunna säljas och fraktas med bästa möjliga rörlighet och frihet. De mänskliga aktiviteterna har fått en sekundärt passiv betydelse. Det som räknas som den väsentliga utgångspunkten för handlingar grundar sig på vilket ekonomiskt eller teknologiskt värde det kan tillföra. Därför måste allt uttryckas i pengar; det som människor inte betalar för räknas inte som viktigt.

”I förändringen dilemma möter människan det ofrånkomliga kravet att lämna de gamla spelen och lära sig spela nya. Kan hon inte det, måste hon spela de nya spelen med de gamlas regler, därför att de gamla spelen är de enda hon kan. Mitt i dagens turbulens sitter människan, i stort sett fysiskt oförändrad sedan stenåldern, och spjärnar emot. Oro och oförmåga att förstå vad som händer skapar passivitet och en viss uppgivenhet.

Lasch beskriver denna utveckling som ett svek mot demokratin, där känslan för medborgarskap hade ersatts av individualism; dygd ersatts av en etik byggd på materiell framgång, och medborgerliga skyldigheter hade fått ge vika för för den individuella friheten. Den aristokratiska etiken gav upphov till en utbredd känsla av att man var ensam ansvarig för resultaten av sina egna val. Misslyckandet i underklassen förklarades som en produkt av dåliga val. Eliten trodde att deras avundsvärda position i livet helt enkelt var ett resultat av en överlägsen insats, medan misslyckande var relaterade till människorna som tillhörde andra klassens medborgare.

Demokratin har mer och mer kommit att handla om att meritokratiska tävlingar där den tappraste, skickligaste, kunnigaste och meriterade kommer fram. Långt ifrån att stå i motsats till demokratins idé och i framtidens expertsamhälle och kunskapssamhälle gynnas den med den mer avancerade utbildningen och värderas och taxeras sedan efter sitt marknadspris. Genom att släppa lös egennyttan och de fria marknadskrafterna i samhället händer många saker på en gång. För det första så innebär det ständiga överskridandet av naturliga och mänskliga gränser, ett försök av liberalismen att försöka öppna upp oändliga möjligheter till avancemang och individuell utveckling, men det gjorde det på bekostnad av demokratiska dygder som var inkluderade i tidigare lokalsamhällen, sådana som betydde något för medelklassen, och satte upp vissa normgivande gränser och i denna utveckling kunde skänka ett visst mått av erkännande och bekräftelse. Man talar om en aristokratisk demokrati som om det vore allas demokrati,

EU:s överstatlighet och den byråkratiska maskinen EU. Demokratisering har allt mer kommit att handla byråkratisering, som också är en byråkratisering av experten i samhället, med tiden där expertens roll blir helt byråkratiserad. Denna utveckling beskrivs som avpersonalisering av maktutövandet, där staten förvandlats till en maskin, vars brist på enskildes personliga förhållande kan ha en förtryckande inverkan. Staten har då blivit en byrå-krati, ett kontorsvälde, genom att de människor som har makten över denna maskin får ett herravälde över dem som måste underkastas reglerna och anordningarna. Avogheten och missnöjet mot denna överstatlighet breder ut sig idag. Missnöjet och avogheten beror på en rädsla inför tanken på att förlora sin suveränitet till överstatliga organ inom EU. Dagens EU innebär att allt mer centralisering och överflyttning av suveränitet flyttas till de gemensamma institutionerna i Bryssel.

Det är en den egna framtiden som står på spel, och nu är ifrågasatt; den egna framtiden i ett samhälle som upplevs som alltmera livshämmande.Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem som vi har skapat med det gamla sättet att tänka. De flesta människor är inte alls beredda att gå över från ett spel sätt att spela till ett annat. Hon måste lära sig reglerna för livet i den familj, den grupp och det samhälle hon lever i…//…det händer ständigt att gamla spel kasseras och nya inleds.

Vill man ha en mänsklig värld, så skapar man en mänsklig värld av betydelse, vill man ha en omänsklig värld tömmer man den på livsviktiga mänskliga värden. Felet med det samhälle EU lämnar bakom sig, sägs det, att det befriade dem från ansvar. Det nya EU köper sig fri från ansvar.

Dagen snabba förändringar bidrar till att öka människors behov till anpassning genom; ”förmågan att följa regler, spela spel och konstruera nya spel är en egenskap som alla äger i lika hög grad”. Det händer ständigt att gamla spel kasseras och nya inleds.Grundalternativen är att fortsätta att söka svaren i dem gamla fårorna eller att försöka finna nya krafter som orkar söka ”lediga” fåror att ta sig fram efter. Nya samhällsförändringar kräver nya lösningar på samma sätt som nya samhällsbehov behöver en ny politik.