Den konstgjorda människan

Människan drömde om att kunna flyga som fåglarna, men kunde inte göra detta på egen hand, så de beslöt sig för att ur materia bygga något som kunde liknas vid detta. Drömmen blev verklighet när flygmaskinen uppfanns. Det väsentliga då handlade om drömmen om att kunna flyga och uppleva fågelns frihet. Nu är flygplanen inte lika vänliga och oskyldiga längre.   Denna dröm påminner om den dröm som idag handlar om teknologi, roboten och människan. Idag tror en del att drömmen om att människan kan skapa sig en dubbelgångare ur livlös materia kan gå i uppfyllelse. Också denna dröm är gammal: en grekisk myt berättar att Pygmalion ville göra en kvinnostaty till en levande människa. Det första karaktärsdraget fanns redan i Pygmalion-myten: endast en gud, inte människan själv, som kan ge liv åt statyn. Det andra karaktärsdraget som uttrycker att människan är i fara när hon vill skapa sin dubbelgångare levde vidare i Mary Shellys roman ”Frankenstein”, vars konstgjorda människa visserligen helt och hållet är en människas verk men likväl (eller kanske just därför) slutar som ett monster som vänder sig mot sin skapare. Det är inte helt enkelt att veta vilken den egentliga drivkraften är bakom en sådan dröm. Är det en dröm eller något som människan sedan gammalt och ända till dagens århundrade föreställt sig en ”människotyp” som klarar av att överskrida alla gränser. Flygmaskinen idag överskrider alla gränser, till och med ljudhastigheten. Är drömmen om roboten ett försök att försöka överträffa sig själv med teknologi och kunna göra sådant den fysiska kroppen inte klarar av. Det vilar något skrämmande och lockande med framställandet av robotar. Det som för knappt trettio år sedan var ren science fiction och vilt drömmeri uttrycker idag helt nya livsvillkor för nutidens människa. Individen har idag hamnat i en science fiction-föreställning som formulerar den fundamentala frågan: hur mäktar vi med tillvaron i den moderna kommunikationskulturen?

 

Den viktigaste frågan förblir dock den etiska: hur försvarar man människorna från förtryckande herravälde, bland annat det herravälde som består i att koncentrera avgöranden till programmerarna, genom att låta deras program bilda rättesnöre för vad vi kan och inte kan, vad vi får och inte får? Svaret är: genom kritisk, samhällsorienterad upplysning, som sätter hela informatiken och telematiken i ett socialt och etiskt sammanhang. I takt med att människan har utvecklat olika former av teknologi har dessa teknologier allt mer präglat hennes värld. Det är således inte bara människan som bestämmer teknologin, utan teknologin bestämmer också människan. Teknologin har ett djupt inflytande på hur människan uppfattar sig själv. Det finns en växelverkan mellan människosyn och teknologiutveckling. Framträdande teknologier som ”definierande” teknologier – det är sådana teknologier som tjänar som metafor, modell eller symbol för människan förståelse av sig själv. På sin tid använde Platon krukmakeriet och träsnideriet för att förklara universums skapelse; sländan och spinnandet för att förstå sammanhangen i universums ”trådar”. När man senare under medeltiden hade uppfunnet procedurer kom det att användas som modell för insikten i stjärnornas rörelser och djurens kroppsfunktioner. Det blev nyckeln till förståelsen av universum ordande funktioner och det biologiska livet. Denna uppfattning stod sig fram till renässansen; således har Descartes blivit känd att förstå djuren som ”automater” . Det innebar inte att djuren för honom var ren mekanik i modern mening: de var besjälade av en vital princip. När La Mettrie ett århundrade senare, i sin berömda bok ”L`homme machine” förklarade att människan var en maskin, var det för att förstå henne som en sådan vital, kännande ”automat” i Descartes mening. Under 1800-talet användes ångmaskinen som en ”definierande teknologi”, för förståelsen av livets och folkens energi i den nya industrialiserande världen med dess våldsamma krafter. Idag använder man datorn som modell för synen på människan och världen. Hela det teknologiserade samhället ses som en ”global brain”, en världsomfattande elektronisk hjärna. Man talar om indata och utdata för hjärnan: hjärnan är hårdvaran, medan följden av data som den uppfattar och bearbetar är mjukvaran. Men när datorn bildar den definierade teknologin för förståelsen av människan, uppfattas människan lätt som en storhet som ”inte annat än” en dator. Hennes tänkande reduceras därmed till det som datorn kan efterlikna, dvs förståndsmässig symbolregistrering, symbollagring och symbolmanipulering. Alan Turing menade att datorn kunde utvecklas till att överta och ersätta människans tänkande. Morgondagens dator vet vad du vill, har lärt sig dina vanor och önskemål och agerar därefter. Det digitala samhället kommer att få långgående konsekvenser för vårt samhälle. Den kommer att förändra vårt sätt att göra affärer, organisera oss, skolan, lärande, sjukvården, kulturlivet, politiken och demokratin. Kort och gott: Hur vi lever och hur vi tänker! De första versionerna av så kalla intelligenta agenter, som utan föregående instruktioner kan utföra bestämda uppgifter utan mänsklig inblandning, finns sedan länge. Företag spårar upp vem som erbjuder bästa priserna för olika produkter, snokar för din räkning upp nyhetsartiklar på Internet som du är intresseras av.

 

Datorerna kommer att bli en del av vårt liv, de kommer att finnas överallt i hundratal – i hemmet, på jobbet, i bilen. De kommer att vara lika självklara som elledningarna i väggen. Vi kommer inte ens tänka på dem längre som datorer. Hur kan människan komma att påverkas på längre sikt om datorn allt mer utvecklas till att överta och ersätta människors tänkande, som Alan Turing uttryckte det? ”Turings män” initierade debatten genom att hävda möjligheten av en ”konstgjord intelligens”. Med ordet konstgjord menas: inte naturlig, utan artificiell. Den moderna teknologin är på väg att utveckla ”den konstgjorda människan”, som först ska utrustas med en ”konstgjord intelligens” och sedan en ”konstgjord moral”. Det handlar inte längre om att skapa en robotiserad maskin som ska utföra ett tungt maskinarbete, utan som ett experiment som ingen vet hur det kommer att sluta. Ska det konstgjorda i framtiden få utgöra ledstjärnan för hur människan ska leva? I novellsamlingen ”I, robot” från 1941 – bara ett par år efter Turings uppfinning av principerna för den digitala datorn – skildras konstgjorda väsen med ”positroniska” hjärnor som fått en moral inprogrammerad vilken kräver hänsyn och lydnad gentemot människor. Många av dagens moderna science fiction filmer skildrar framtidssamhällen där robotar både påverkar, styr och kontrollerar mer än vi tror och vill.  Jean- Claude Baune menar att maskinen och automaten skapar smärta åt människan eftersom de är utan sjukdom, utan symtom och utan inre ångest. Maskiner ödelägger människorna genom att förneka smärta och lust: en maskin ödelägger kropparna genom att förlänga dem och förändra dem för sitt eget bästa. Redan på ett tidigt utvecklingsstadium både väljer och tänker datorn åt människan, innebär denna process ett steg mot utvecklandet av en ”global brain”? Idealet är att automaten blir sin egen rörelseprincip och att människo-automaten blir ett väsen helt på lika fot med människan, ja som kanske överträffar människan genom att stå över problemet med om den är levande eller död, så att frågan om att ”vara eller inte vara” (med Hamlets ord) inte längre är aktuell. Maskinen döljer sin rörelseförmåga, så att man glömmer denna orsak när man ser apparaten och tror att den uttrycker det levande (återkommer till detta i ett senare kapitel). Den konstgjorda hjärnan, den konstgjorda intelligensen och den konstgjorda moralen innebär att människan har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen. Det är ”artificiellt liv” man håller på att skapa och konstruera, som förfogar över enorma lagringsutrymmen med information ingen kan föreställa sig omfattningen av. De håller på att få liv. Därför sprids det ohämmat nya livsformer i dem. Vad händer i samhället och med människan om det konstgjorda får bli rättesnöret för hur omvärlden ska uppfattas? Skall livet sedan också uppfattas utifrån en konstgjord uppfattning, som en form av imitation eller sämre kopia av verkligheten? Den stora drömmen tycks vara att kunna skapa en tänkande maskin – att kunna konstruera en ”konstgjord hjärna” efter samma principer som man kan finna hos hjärnans nervsystem. Det tycks existera en urgammal, närmast ”alkemistisk” längtan hos människan att få det att existera. En konstgjord hjärna skulle kunna använda sig av annat än biokemiska strukturer för att nå samma mål. En ny samtid ställer nya frågor som kräver nya svar som inte är hämtade ur gårdagens samhälle. Detta kapitel försöker titta närmare  på vad andra har skrivit om frågor som;

 

Hur påverkar informationssamhället människan? Varför finns det informationsbrist i kommunikationssamhället? Kommer visionen om ”robotmänniskan” att bli verklighet? Hur lever människan i ett ”orwellskt” samhälle, illusion eller inte? Kommer Cyborgs och aniaramänniskor att bli ett naturligt inslag i framtidssamhället? Vad säger forskningen om artificiell intelligens och om en konstgjord moral? Vad innebär en byråkrati styrd av en teknokratisk ideologi? Kan teknokratin bli verklighet? Kommer den konstgjorda människan att bli människans dubbelgångare och en skapad teknikens Frankenstein, där den riskerar att vända sig mot sin skapare? Vad blir resultatet av en superdator – en teknikens Leviatan och Frankenstein i en och samma konstgjordhet? Vad säger andra om olika framtidsscenarion? Vad händer när robotarna i framtiden med en konstgjord moral blir varse om att de inte känner till hemligheten med sin egen skapelse?

Det är inte historien som formar etiken, utan etiken som formar historien.

Kunskap – makt – människan

I takt med att människan har utvecklat olika former av teknologi har dessa teknologier alltmer präglat hennes värld. Även om teknik och teknologi har bestämt människosynen genom tiderna utesluter detta inte att människans föreställningar har bestämt den tekniska utvecklingen. Flera grekiska myter berättar om vad människan har drömt om att kunna uträtta med hjälp av teknologin vid skilda tider. Många av dessa myternas drömmar är idag realiserade: Prometeus försökte stjäla elden från gudarna, dvs han drömde om en teknik för att behärska elden, vilket är en av de första kulturbärande tekniker människan har utvecklat. Ikaros drömde om att flyga i världsrymden. Pygmalion ville göra en kvinnostaty till en levande människa. Idag tror en del att drömmen om att människan kan skapa sig en dubbelgångare ur livlös materia kan gå i uppfyllelse (robotar som ser ut som människor). Drömmen om att kunna skapa en tänkande maskin existerar uppenbarligen. ”Om man ser till kunskapens historiska utveckling är mönstret likartat. Forntidens människor möblerade inte sin världsbild enbart med attiraljerna från den begränsade omgivning som de verkligen kände till. De fyllde sin tillvaro med monster och gudar, sagor och skrönor, skapelsehistorier och undergångshistorier. Det upplysta förnuftet har i modern tid med förakt utdömt allt detta illa underbyggda fabulerande om det okända. Men dess egen mer välgrundade världsbild hade inte kunnat utvecklas utan spjärn mot det sagolika. Människor har alltid haft idéer om det första och sista, det största och minsta. Och när upplysningen jagar det sista monstret från jordens yta var den själv i färd med att befolka himlakropparna med intelligenta varelser, fantasifoster liksom trollen. Fortfarande håller den på med det. Hungern efter kunskap väcks när det närliggande blir främmande som en saga och det avlägsna görs hemtamt”. När vardagen blir alltför hemtam har människan i alla tider alltid funderat på vad som vilar bakom nästa främmande krök.

Människan har alltid sökt få vetskap om det kommande. Kunskapen är ofta förknippad med förutsägelsen. Sedan årtusenden tillbaka kunde människor förutse månförmörkelsen, en konst som kräver avancerade färdigheter. Men människor har också med mindre exakta beräkningar försökt förutspå framtiden och då tagit hjälp av trollgubbar och spågummor, astrologer och siare. Den verksamheten har inte försvunnit i dag; tvärtom den blomstrar. I många länder finns censur och förföljelse av misshagliga åsikter, så även i demokratiska länder. På engelska har ordet ”parrhesia” översatts till yttrandefrihet. Från början betydde det ”säga allt”, som i förlängningen blev ”tala fritt”, och ”tala frimodigt” eller med ”djärvhet”.

I Nya Testamentet används begreppet ”parrhesia” i Apostlagärningarna 4:13 och betyder i detta sammanhang ”djärva tal” och uttrycker ”frimodighet”, där olärda män utan större inflytande talade till makten. Den traditionella vetenskapshistorien är full med berättelser om hur författare, vetenskapsmän och filosofer tystats ner av en överhet som vill ha monopol på kunskapens sanningar.

Ett återkommande tema genom historien har varit order om att bränna alla misshagliga böcker. Religiös förföljelse hörde till ordningen för dagen. Spinoza bannlystes. Författare landsförvisades. Filosofer både hotades och förföljdes. Häxor brändes på bål. Galileo Galilei fick göra avbön. Johannes i Uppenbarelseboken förvisades till fångkolonin ön Patmos. Jesus korsfästes för sina övertygelser. Böcker har förbjudits för att långt senare bli framgångsrika. Moderna visselblåsare visar än idag att den som vill skriva om maktmissbruk bakom maktens korridorer alltid tar en personlig risk, som kan innebära att dem tvingas till landsflykt.

Men eftersom etikens grundvalar och fundament styrs av eviga principer kommer alla försök till att hindra etikens utveckling liknas vid en ”pyrrhusseger” – där resultatet visar sig leda till en förlust längre fram. Uttrycket härrör från Pyrrhus, som efter ett framgångsrikt slag mot romarna år 280 f.Kr skall ha yttrat – en sådan seger till, och jag är förlorad. Innebär teknologiska framgångar och segrar också att omistliga mänskliga värden riskerar att gå förlorade?

Eller att ett kortsiktigt otåligt kapital som leder till snabba vinster, men som senare leder till större förluster i form av miljöföringar längre fram. Att teknologins kappupprustning ger sken av vinster, men i stället leder till förluster som mänskligheten får vara med att betala för vad den själv skapar, men den stora kostnaden kommer längre fram. Där bristen på insikt om samhälliga och globala konsekvenser kan bli historiskt ödesdigra med fördärvliga konsekvenser – om ansvaret förblir anonymt. En vandring i anonymitet är också en vandring i mörker, men också uttryck för att vara ett steg bort från ansvaret och etiken som den civilisationen hittills har förlitat sig på. Det är okunskapen som är kostsam. Men frånvaro av etiken kan också bli till ett hinder att problem och svårigheter inte tas på allvar och i tid.

Det är med etiken, som med vinden och vattnet att det är det som ger form åt naturen, på samma sätt som etiken mejslar fram människan ur historien. Etiken och naturen är varandras bundsförvanter och hör ihop som nyckeln och låset. Kunskap är som en nyckel till frihet. Ju mer allomfattande kunskap människan har desto större känsla av frihet. Framtidens Sesamportar öppnas inte med gårdagens kunskaper, modeller eller formler, eftersom det komplexa inte kan förstås med gårdagens svar och nycklar, utan kräver nya frågor som är relevanta i dagens teknologiska värld. Mycket av det jag skriver om är redan känt, så det blir en form av sammanställning av vad andra har uttryckt inom det aktuella området, samt egna funderingar kring det skrivna.

Det väsentliga är inte att presentera det tidigare och gamla som påstås vara sant, utan ett försök att presentera eller introducera något nytt i ett nytt sammanhang, inte det som redan känns igen som hemtamt utan det som bryter med det invanda. Den moderna teknikutvecklingen presenterar idag många färdiga lösningar på dataskärm. Den förmåga som därför är viktig att odla är förmågan att ställa frågor. Den bäste kunskapen fås när människor kan formulera problem, inte att utvecklas till svarsmaskiner.

Idag har kraven på flexibilitet och förmåga till omställning blivit större. Detta sammanfattande kapitel försöker fånga nya fenomen med informationssamhället, beskriva nya arbetslivsvillkor och vilken eventuell stressinverkan den kan ha på människan på längre sikt, och hur människan riskerar att påverkas av den ”själsliga mekanisering” och ”maskinalisering av mänskligheten” som just nu pågår? Resultatet av denna mekanisering i kunskapssamhället kan också innebära att människor som inte hinner tillgodogöra sig ny kunskap tillräckligt snabbt riskerar att bli ”knownots”, dvs personer som står utanför kunskapssamhället. Andra som ensidigt låter sig formas efter prestationssamhällets ideal, kan bli känslomässiga analfabeter. När kontakt ansikte mot ansikte ersätts av kontakt med datorer, automater och robotar finns risk för att ”elektroniska eremiter” eller ”Aniaramänniskor” skapas.

Att människor riskerar att hamna utanför kunskapssamhället innebär mer tydligt i expertsamhället att specialisterna och experterna blir allt fler – och de vanliga arbetarna färre. Expertsamhället skapar också en större utanförskap än tidigare eftersom de är dem enda som har de rätta fackkunskaperna för att laga och reparera teknik, maskiner och robotar.

Den explosionsartade och snabba tekniska utvecklingen medför samtidigt att den inte hinner med att skapa ersättningsjobb tillräckligt snabbt. Det har nu uppstått ett nytt problem eller en ny konsekvens av den ständigt accelererande utvecklingen i den moderna världen. Kunskapen idag omsätts också mycket snabbare än tidigare. Att inte upptäcka, se, förstå eller identifiera förändringens natur kan innebära att man inte vet hur man ska anpassa sig till den eftersom man inte vet hur man själv påverkas av den, för det andra att kunskap som inte brukas av människor också snabbt blir obrukbar eller glöms bort för att den saknar mening eller för att den inte får möjligheten att utvecklas genom det praktiska utövandet. Även om människorna i tidigare samhällen slet hårdare förr var förankringen i tillvaron mycket stabilare. De kunskaper man lärde sig eller förvärvade, lärde man för livet.

De yngre fick vägledning av äldres kunskaper, färdigheter och erfarenheter. I den teknologiska framfartens tillväxt har denna förvärvningsmodell mycket liten giltighet hos den yngre generationen. Idag kan många yngre mer om datorer och teknik än dem äldre. Den nya teknikutvecklingen med dess rationaliseringar och effektivitet handlar till stora delar om att göra allt så självgående som möjligt genom att automatisera allt genom tekniken – enligt principen ”det som driver sig själv”.

Ett tydligt exempel på detta är att papperstidningen har blivit elektronisk genom den digitala tekniken. Men vad händer med yrkesfärdigheter om teknologin i framtiden och större omfattning ersätter den vanliga arbetaren och det praktiska utövandet med en elektronisk tjänst, där maskiner och intelligent programvara utifrån färdiginställda områden och intressen istället automatiskt samlar in fakta från cybervärlden och skriver artiklar eller rentav skriver hela elektroniska böcker? Denna utveckling är fullt möjlig på samma sätt som det prövas och experimenteras med den förarlösa bilen idag. Utvecklingen går mer och mer mot att vi möts av automater och maskiner i form av självbetjäningsfunktioner i matvarubutiken och bankärenden sköts genom tekniken, vardagen fylls med fler betalautomater och elektroniska rösttjänster i våra kontakter med företag, institutioner och myndigheter. Den mänskliga kontakten minskar alltmer.

Denna utveckling är inget som kommer att avta utan snarare intensifieras och omfatta och beröra fler livsområden i vardagen. När kontakt ansikte mot ansikte ersätts av kontakt med datorer, automater och robotar kommer människan att påverkas och det kommer att påverka de mänskliga relationerna i en mycket större omfattning än man tror.

Våra medvetanden har med jägar- och jordbrukssamhället vuxit upp med bild av en värld där sammanhållningen och identitetskänslan fanns inom några få kilometers omkrets och bebodd av något hundratal människor. Nu har vi en värld med miljarder människor. Gemenskapen och identiteten var mer sammankopplad till den lokala gemenskapen. Idag har förändringarna medfört att människan i allt högre utsträckning i stället i större utsträckning får identifiera sig med hela mänskligheten.

Marchall McLuhan hävdade att hela människan innesluts av de elektroniska bildmedierna i dessas tid och rum…//…de utvidgar hennes centrala nervsystem över hela mänskligheten genom att omedelbart leda det genom rummet och (då)tiden…//…särskilt etablerandet av en hybridförbindelse mellan olika medier…//…mediet är budskapet eftersom detta oavsett innehåll är ett budskap om en ny sinnlig gemenskap, om att vi i den elektroniska tidsåldern bär hela mänskligheten ”som vår hud”…//…genom medierna kan våra öron och ögon nu uppfatta hela världen…//…hela världen har blivit ett nära samhälle – en global by…//…han menar att medierna kommer att få oss att känna för hela mänskligheten och göra oss djupt engagerade i världen.

De kommer kort sagt att göra oss till etiskt bättre människor.” Det globala har idag också blivit det lokala. Det som tidigare formats under årtusenden och gjort anpassningen möjlig för människan, har genom den snabba teknikutvecklingen förändrats bara under de senaste trettio åren. Fördelen i tidigare samhällen var att alla hann anpassa sig eftersom förändringarna tog flera generationer i anspråk.

Idag förändrar mänskligheten världen långt snabbare. Man skulle kunna säga att idag överträffar människans uppfinningsrikedom människan anpassningsförmåga. Så snart en uppfinning slår igenom, måste alla anpassa sig till en ny situation. Ett resultat av vår evolutionshistoria är att vår omdömesförmåga inte håller jämna steg med vår skaparförmåga. Dagens utmaningar i det globaliserade samhället är helt annorlunda än dem dåtidens människa ställds inför. Människan är inte i förväg preparerad till att förstå eller hantera det ständiga massmediala flöde av information om olika olyckor eller katastrofer. Media bidrar alltmer till att förmedla ”världens sår” – och i detta nya bildflöde försvinner mycket av det väsentliga och det kan bli svårare att tolka vad som sker.

Vad händer med kunskap, människan och anpassningen om det som tidigare tog flera generationer i anspråk, idag förväntas utvecklas under otroligt korta tidsramar – och hinner människan då med att anpassa sig till den värld den själv är med och skapar? För att få nya svar måste man också ställa nya frågor. Många av vardagens frågor leder ingenstans och så måste det vara. Förutom att frågvisheten är en dygd, är det också ett försök att identifiera svårigheter och utmaningar i den nya globala verkligheten människa idag lever i. Tio frågor utan ett vettigt svar kan leda till ett elfte som frammanar en förändring.

Ett sätt att nå kunskap är att kliva in i historien genom att tolka den för att se vart den eventuellt kan leda. Det är en balansgång där verkligheten möter det okända, eller i gränslinjen där dikten möter verkligheten. Kunskap och logik rör sig vid det bekanta, medan kunskap och fantasi opererar i det obekanta, men de hör likväl ihop och beroende av varandras funktioner. Enkelt utryckt skulle man kunna säga att varje unik teori, unikt konstverk strängt taget är beroende av förmågan att ställa frågor som är avvikande från de tidigare frågorna. Ibland betraktas fantasin som ett hot mot kunskapen, men som i själva verket är dess förutsättning och bundsförvant.

Den schweiziske litteraturvetaren Jean Starobinski har skrivit en essä om fantasins rike, där han karaktäriserar fantasin som ”en förmåga till distans som gör att vi kan skapa oss en bild av avlägsna ting och distansera oss från det närvarande.” Det grekiska ordet phantasi´a liksom dess latinska motsvarighet imaginatio innebär först och främst förmågan att göra sig bilder (föreställningar) av det som inte är närvarande. Den värld som skapades för oss är borta, och den värld vi själva skapat är en ny värld som vi bara har utvecklat en ringa förmåga att förstå, uttrycker Ornstein.

Det finns ingen inlärd medveten eller naturlig reflex att reagera på det nya eftersom människan genom evolutionen aldrig har behövt konfronteras med dagens komplexa och globala och långsamma förändringar, smygande förändringar och miljöförstöringar. Den värld som människan idag ska uppfatta och bearbeta är så olik den värld som evolutionens medvetande har utrustats och utvecklats för att hantera. I det nya sammanhang som den nya världen formas utifrån – hur ska man lära sig att uppfatta sociala och globala förändringar som äger rum under årtionden, men som går för långsamt för att medvetandet skall kunna uppfatta eller uppleva dem omedelbart? Viktor

Frankl skriver; ”att människan under sin senare utveckling har lidit en annan förlust genom att de traditioner som formade och stöddes hennes beteende nu i snabb takt försvinner. Hon har inte några instinkter som säger henne vad hon skall göra, och hon har inte några traditioner som talar om för henne vad hon bör göra”. Även i Durkenheims verk framträder också en stark känsla av traditionslöshet, av att gränsmarkeringarna så att säga har suddats ut eller långsamt försvinner.

När gamla tättvävda nätverk som familje- och bygemenskaper löses upp blir det omöjligt att uppehålla traditionella normer och värdeskalor. Individen hålls inte längre tillbaka av insnävande och kontrollerande moralregler och auktoriteter. Det gamla bondesamhället fungerade under 1800-talet mer som ett bindemedel där identiteten fanns att känna igen i den lokala gemenskapen. Idag kan man säga att denna kärna eller gemenskap i tekniksamhället med tiden har urholkats. Människor umgås idag mer i cybervärlden och har därför inte samma centrala kärna att samlas kring.

Eftersom samhället förändrats så snabbt så ökar det också den geografiska rörligheten och med det följer samtidigt nya behov av enkla och tydliga koder som markerar identitet och klassgränser. I en snabbt förändrad omvärld och samtid måste individen skaffa sig andra sociala ankare dem som grannskapet och bondesamhällets kollektiv tidigare erbjöd. Många av medvetandets funktioner fungerar automatiskt tack vare den evolutionära utveckling människan genomgått.

Om man med ny kunskap bättre förstår hur de mentala systemen fungerar automatiskt kan människan också betrakta, bearbeta och möta framtiden på ett annorlunda sätt. I den utveckling som framträder är det kloka nog att skaffa sig en god bild av vad tänkbara förändringar i medvetandet kan innebära och skaffa oss kunskap om hur vi tar till oss information från världen, i vilka proportioner, och vad som är möjligt att förändra i en optimistisk mening. Det mänskliga medvetandet har växt upp med en bild av det lokala och steget till bondesamhället ligger inte långt borta mätt i ett tidsperspektiv. Nu har vi en global värld med miljarder människor, rymdfärder, massförstörelsevapen, den globala uppvärmningen och miljöförstöringar – och en global tidsålder där människor delar samma öde. Eftersom världen har blivit så olik den tidigare världen och förändrat världen så mycket behövs vägledning om nya sorters anpassning under livets alla faser. Behovet av vägledning, insikt och kunskap har nog aldrig varit större. Människan är den enda varelse som kan anpassa sig till omgivningen, men utöver detta kan förändra hur framtiden ska se ut. Människan är fri tack vare sin förmåga att kunna förändras. Kunskap förändrar. Man kan dela in kunskap i fem olika användningsområden och utifrån dessa också forma eller lägga grunden för hur människa och samhälle utvecklas i en växelverkan.

1) Den makt över tingen som kunskapen ger

 

2) Kunskapen som ger makt över människor

 

3) Makten som förbjuder kunskap

 

4) Makten som uppmuntrar och favoriserar viss kunskap

 

5) Den femte nivån av kunskap kallar Foucaults ”parrhesiast” – kunskapen som avslöjar makten.

Ordet ”parrhesiast” – ett klassiskt grekiskt begrepp som kommer från parrhesi`a. Själva ordet betyder bokstavligen – ”att säga allt”. Foucault använder ordet ”parrhesiast” och menar att det utmärkande för en parrhesiast, från antiken eller dagens moderna samtid, är att han eller hon tar en risk genom sina ord. ”En politiker som riskerar både ställning och popularitet genom ett avslöjande uttalande ägnar sig åt parrhesi`a. Foucault tillägger att det typiska för denna typ av avslöjanden, är att den som uttalar dem har mindre inflytande och är mindre mäktig än den som tilltalas.” Den som tilltalas kan tycka att den som talar inte ens har rätten att styra i en hönsgård.

Foucault tycks mena att det bara är den rebelliske outsidern, som tillfälligt – kan uttrycka något nytt som inte är maktens sanning. Utanförpositionen ger möjlighet till en klarsyn och därmed till en kunskap som är av annat och som synes mer genuint slag än den godkända och knäsatta.

Parrhesia handlar i grunden om yttrandefrihet och om friheten att uttrycka sina farhågor, på samma sätt när människor använder kunskapen för att beskriva och skildra framtida konsekvenser. Det är demokratins vanskötsel att försöka förhindra eller begränsa denna yttrandefrihet genom maktutövning och maktmissbruk. Historien tycks i modern tid på något sätt upprepas i en ny repris av förtryck, en modern form av integritetskränkningar och förföljelser men i en annan tappning.

Den moderna världens metoder är inte mycket bättre eller humanare. Det får nästan anses vara sämre när den påstår sig ha kommit så långt som den gjort i den humana utvecklingens tecken (jämför orwellska samhället). Även i vår samtid söker makthavare eller påtryckningsgrupper hindra vissa kunskaper från att spridas. En sådan maktattityd kan liknas vid den ekonomiska strävan att utvinna jordens resurser och tillgångar – för att sedan sprida dem som avfall och utsläpp jorden över. Man är intresserad av vinsterna, men inte av konsekvenserna. Man är intresserad av framgången, men inte av ansvaret.

Vi lever i ett kunskapssamhälle, säger schablonen. Men det är inte alla slags kunskaper som får blomstra i detta kunskapssamhälle. Det existerar olika relationer mellan kunskap och makt och hur den ska användas. Enligt Francis Bacon var den kunskap som gav makt var kunskapen om naturen och den biologiska kroppen. Foucault intresserade sig i första hand för människans makt över människan och den kunskap som en sådan maktutövning kräver. Det finns ingen enkel formel som kan fånga upp förhållandet mellan kunskap och makt eftersom den är så mångskiftande.

Den vanliga innebörden av ordet ”makt” har med påverkan och tvång. Den som har makt får någon att handla på ett sätt ligger i makthavarens intresse men som inte behöver motsvara den andres önskningar. Ofta jämförs maktförhållanden med ett spel – man talar om maktspelet – och det kan vara klargörande att framställa olika maktinstanser som rollinnehavare vilka samverkar med varandra eller motverkar varandra. Makt kan också innebära symbolen för förtryck.

Makten avskyr sådana ord som kan förmedla en ovälkommen kunskap som inte ingår i kunskapens monopol. Därför försöker den uppträda som en censor och hotar den olydige med avsked eller straff. Medarbetare får inte gå ut med kritik mot sitt företag, heter det allt oftare. Den anställde måste vara lojal, kommunens anställda tiger, och det egna partiet tål ingen kritik inifrån. Det är lättare att ansluta sig till den gängse uppfattningen. Den spik som sticker upp ska därför slås ner. Makthavaren har också möjlighet att i sin tjänst ta andras kunskaper. Då utvidgas hans välde och hans makt blir större.

Immanuel Kant skrev att; ”I maktens väsen ligger också missbruket av den”. Michel Foucault intresserade sig i första hand för människans makt över människan och den kunskap som en sådan maktutövning kräver. Ett sådant intresse skulle också omvänt kunna uttryckas som ett skydd för mänskliga rättigheter. Maktmissbruk är frånvaro av mänskliga rättigheter, men för att kunna skapa ett bättre skydd måste man först förstå hur maktmissbruket tar sig uttryck.

Jag har här samlat några citat från historien för att visa hur kunskapen används för att beskriva hur makt används olika i olika sammanhang och med olika syften.

Edmund Burke uttryckte att; ”Ju större makt, desto farligare är missbruk av den.” I ett orwellskt samhälle tycks logiken vara att det är användarna av tekniken som ska bevakas.

Friedrich Dirrenmatt skrev att det är de styrande som måste bevakas, inte de styrda. Där makten har rätt, har rätten ingen makt.

På slutet av 1500-talet skrev L.J Guez de Balzac att lite vett och mycket makt är det som nästan alltid styrt världen. ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut”, är gamla ord av Lord Acton.

George Orwell uttryckte i sin roman ”1984” att: ”Makt är inte ett medel, makt är ett mål.”

Om man vill veta vad Vår Herre anser om makt behöver man bara titta på de människor han gett den till (se också sista avsnitt).

Måttet på en man mäts av vad han gör med makt (Plato).

Erich Fromm har beskrivit makten utifrån hedniska värderingar.

”Vi har fortfarande hedniska värderingar. Endast den som kämpar, erövrar och förtrycker betraktas som en man. Den som inte brukar våld anses omanlig.

Vi har glömt världshistorien om vi inte räknar med att den som sitter vid makten förr eller senare kommer att utnyttja den till fullo.

Sal Albanese skrev; Det är ett oacceptabelt maktmissbruk att ha anställda som är tänkta att främja allmänintresset, faktiskt arbetar med politiska kampanjer.

Rebecca MacKinnon: Internet är att ge kraft åt personer som protesterar mot maktmissbruk.”

Att makt alltid har missbrukats är inget nytt. Idag tar det sig bara uttryck genom de medier människan idag använder.

”Risken för missbruk av makt genom digitala nätverk – som vi människor nu beroende nästan allt, inklusive vår politik, är en av de mest försåtliga hot mot demokratin i Internetåldern”, av Rebecca MacKinnon.

”Frihet kan äventyras genom missbruk av frihet, men också av maktmissbruk” (James Madison).

Vissa kunskaper blir aldrig gamla, men de får nytt liv när dem används och tolkas i nya sammanhang för att beskriva den vardag människan idag lever i. Varje tidsepok tycks ta med sig samma elände och problem in i nästa generation, med den enda skillnaden att de egentligen bara byter skepnad, fasad eller namn. Det teologiska förnuftet ersattes av det vetenskapliga förnuftet och idag kallar samtiden det för det teknologiska/instrumentella förnuftet. Först försöker man lösa mänskliga problem på religiös väg, när människan sedan överger tron förlitar man sig istället på de vetenskapliga framstegen och idag sätter man all tilltro till teknikens under. Efter flera århundraden av ”teologisk imperialism” har vi haft tre århundraden av en om möjligt ännu aggressivare ”vetenskaplig imperialism”, och resultatet har blivit en ökad förvirring och desorientering. Nu väntar förmodligen en lång eller kanske kort period av ”teknologisk imperialism”. Skillnaden mellan den gamla klassiska och den moderna tekniken beskriver Heidegger endast i att tekniken i modern tid har glömt av att vara konst och blivit aggressiv. Enligt Marcuce föreligger i våra dagar för första gången en reell möjlighet; ”att befria individen från de inskränkningar som en gång berättigades av brist och omogenhet…//…drömbilden av en värld som kunde vara fri (från merförtryck) uppstår.” Den enda viktiga frågan är därför idag; ”huruvida man rimligen kan föreställa sig ett civilisationstillstånd, där mänskliga behov tillfredsställs på ett sådant sätt och i sådan utsträckning att merförtrycket kan avskaffas”. Ännu behärskar människosläktet inte sin egen historia. Men ”den ursäkt som bristen ger och som berättigat institutionaliserat förtryck ända sedan dess begynnelse, blir allt svagare allteftersom människans kunskap om kontroll över naturen ökar möjligheterna att uppfylla mänskliga behov med ett minimum med slit”.

”Techne” och ”logos”.

Ordet ”teknologi” är bildat av de två grekiska orden ”techne” och ”logos”. Logos betydde ursprungligen tal, lära, förståelse, insikt, medan techne betydde färdighet eller duktighet i konst eller hantverk. Den ursprungliga betydelsen av begreppet ”teknologi” är därför lära om fackligt kunnande. Ordet teknologi har i den moderna tappningen inte bara kommit att betyda teknik, utan också bruket av en kombination av vetenskap och teknik.” Genom vetenskapen och teknologins framsteg har människans relation till naturen ändrat sig. Vad än människan tidigare vågat sig på att göra gentemot naturen har hon varit övertygad om att den i grunden skulle bli oförändrad och behålla sin skapande kraft oförminskad. Men den globala uppvärmningen och stundande klimathot och polarisar som smälter fortare än någonsin avslöjar att läget är helt förändrat mot tidigare. ”Vi är idag helt klara över att människans ingrepp i naturen inte alltid varit så harmlösa, men för dåtidens människor var jorden och havet utan ålder. Människan kunde forma sitt eget kungarike inom naturen. Därför led den inte skada. Naturen bestod medan människan verksamhet fick ett kortvarigt förlopp.” I VETENSKAPENS förlorade tidsålder har den mekaniskt drivna effektivitetens exakthet bara accelererat sin strävan till totalkontroll av verkligheten (att försöka behärska naturen på ett teknologiskt vis) – och som inte får störas av några som helst ovidkommande, det vill säga av det allsidigt kritiska förnuftet. Tack vare detta försvar avskärmas alla eventuellt tänkbara kritiska röster kring teknologisk imperialism (övervakningssamhällets konsekvenser), ekonomiska konsumtionslivsstilen och klimatdebattens verkliga orsaker med att förringa dem eventuella katastrofala följderna, tala om det i abstrakta termer, tala om ”pessimistiska” domedagsprofetior och med siffer-realism. Genom detta försvar mot verkliga, varaktiga och långsiktiga förändringar kan man sedan fortsätta att leva som vanligt.

E.F Schumacher skriver om oförutsägbarhet och frihet; ”även om han har en ganska negativ syn på nyttan av ”automation” i fråga om ekonomisk prognosering och dylikt, underskattar han inte värdet av elektroniska datorer och liknande apparater för andra uppgifter.” Han utvecklar sitt resonemang och skriver att den exakta vetenskapen; att det icke-mänskliga/undermänskligt…//…just deras exakthet är ett tecken på frånvaron av mänsklig frihet, frånvaron av val, ansvar och värdighet. Så snart som den mänskliga friheten kommer in i bilden hamnar vi i en helt annan värld där tillväxten av mekaniska apparater utgör en stor fara. Herbert Marcuse analys; ”av det avancerade industrisamhället ställer just frågan varför insiktens förmåga att åvägabringa besinning om vad vi egentligen håller på med och vart vi är på väg. Han skärskådar ett samhälle i vilket medborgarna integreras till den grad att; resultatet blir ett styrt och förtryckt medvetande.”  En sådan utveckling tränger undan möjligheten till ett kritiskt förhållningssätt. Människan skulle behöva komma till insikt om och dra lärdom av den situation som samtiden format och själv försatt sig i. Enligt den teknologiska tidsåldern ska den praktiska vetenskapen ha en naturuppfattning som passar en teknologisk tidsålder..//…den korrekta attityden är en teknisk approach och det korrekta förnuftet det tekno-logiska som passar en teknologisk verklighet.”  Som ordet tekno-logisk beskriver skall världen förstås utifrån ett perspektiv som är tekniskt och logiskt. Framtiden ska ha en bestämd form där teknologin är (herre över tingen) och behärskandet av naturen ska ske med hjälp av teknologin för att få kontroll över framtiden på ett teknologiskt vis. Det paradoxala i försöket att utveckla en teknologisk rationalitet och förutsäga framtiden är att det skapar mer oreda än ordning i form av en teknologisk irrationalitet. Det som står på spel är omistliga och mänskliga värden. Vad händer med den levande demokratin om den korrekta attityden som måste intas handlar om en teknisk approach och där den teknologiska verkligheten som skapas styrs av det teknologiskt korrekta förnuftet? I en sådan samhällsutveckling menar man att ”bara genom tekniken kan människan och naturen bli hanterliga objekt för organisationen”. Som den sista meningen lyder menar man att människan endast kan bli ett hanterligt objekt genom tekniken. Eftersom naturvetenskapen menar att den fria viljan inte existerar, innebär det då att man allt mer blir styrd av att tekniken i stället väljer åt människan? Max Weber uttrycker; att den ökade rationaliseringen av det moderna samhället – tillväxten av vetenskap och teknik, kapitalistisk ekonomi, statlig och privat byråkrati, abstrakta och formella lagsystem och en allt större grad av rationellt handlade och tänkande hos individerna i det moderna samhället – en fara att människorna blev allt mer fångna i en ”järnbur av varor och tjänster och förordningar.” Webers syn på människornas framtid i de västerländska samhällena sammanfattas av hans ord i ”Den protestantiska etiken”: ”Ingen vet vem som skall bo i denna bur i framtiden, eller om det vid slutet av denna oerhörda utveckling kommer att uppstå helt nya profeter, eller om det kommer att inträffa en mäktig pånyttfödelse av gamla tankar och ideal, eller, om ingetdera av det inträffar, mekaniserad förstelning, garnerad med ett slags krampaktig självuppskattning. Då kunde med rätta dessa ord sägas om de sista människorna i denna kulturutveckling; Specialist utan ande, njutningsmänniska utan hjärta…//…och denna människa inbillar sig ha nått ett aldrig tidigare uppnått studium av mänsklighetens historia.”

En viktig nyckelfaktor för själslig hälsa är att ha ett visst mått av självkontroll. En annan värdefull faktor är att man som människa får tillgång till rätt information. Om känslan av delaktighet och självstyrning uteblir kan bristen på inflytande över sitt eget liv mynna ut i en känsla av alienation. För om människor betraktas som en förlängning av maskiner eller blir ett bihang till maskiner förlorar de sin mänsklighet. Dewey uttrycker att om ”deras människovärde alieneras, avyttras, till maskinparken, som då blir bestämmande för samhällsorganisationen och arbetsmiljö och för människors sätt att förhålla sig till varandra”. Sådana här långsamma attitydförändringar och förhållningssätt som obemärkt smyger över människan kan skapa en ”en bred och oöverstiglig social klyfta” mellan olika samhällsklasser. Friedrich Nietzsche (1844-1900) talade om den egna viljan som något fundamentalt i människonaturen. Och att det gäller att bejaka viljan och ta ställning till vilka värden och vilken moral som vi vill stå för Inte därför att vi på den vägen kan finna några eviga värden eller någon absolut sann moral utan därför att vi själva måste utforma en bild av oss själva och tillvaron och då lägga fast de handlingar, den moral, som ska vara vår ledstjärna. Människor som förmår höja sig till detta perspektiv är en ny sorts människor.[i] Den viktigaste insikt man göra är att människan får förbli sig själv. Denna mänskliga utvecklingsprocess skulle kunna uttryckas med orden: ”Det gäller vår frihet att bli det vi själva kommer fram till att vi vill bli.” Antar man en reduktionistisk uppfattning av människan och betraktar andra som rena redskap för ens egna mål, är det meningslöst att förneka att de också då får användas och behandlas som sådana redskap. ”Med andra ord: endast om människan själv inte är en teknologi, kan det vara tal om en gräns för att behandla henne på samma sätt som man behandlar en teknologi. Endast om människan inte är en maskin har etiken en mening. Endast då är teknologi-etiken meningsfull. Omvänt: Etiken är utan mening om människan är en maskin.”  Människan är ingen produkt eller vara och lika lite är det något som ska underkasta eller bli till slav under tekniken. Människan är höjd över både maskiner och djur. Endast människan är ett ansvarigt väsen. Människan har således en vilja att bestämma sina handlingar, och denna vilja styrs inte av på förhand givna order, eftersom viljan själv skapar den betydelse den tillskriver det som sker. Ett ordspråk lyder; ”Så som man betraktar människan så behandlar man individen”. Den moderna tekniken och informationssamhället har inneburit att människan tvingats nedprioritera sin integritet. Systemet själv kränker den integritet som den själv försöker försvara. Den erbjuder inget skydd för den enskilde människan mot kränkningar, misshandel och förtryck. I den moderna informationsvärlden sker denna utveckling med mer subtila och utstuderade metoder och tekniker som kan liknas vid i det ”orwellska samhället”, där allt styrs och kontrolleras, även om det inte är någon diktator som härskar synligt, existerar det ett anonymt härskande, som ett ansiktslöst herravälde. Det är den stora skillnaden i ett samhälle som antingen styrs av en demokratisk eller teknokratisk ideologi, där en ideologi tillerkänner den enskilda människan ett absolut inre värde som sådant, medan en teknokratisk ideologi har frångått denna mänskliga princip.

 

Det finns också en skillnad mellan datorn och människa och kan inte avgöras av vad datorn kan eller inte kan göra, utan vad den bör och inte bör användas till. Weisenbaum förklarar ”att människan inte ska ta reda på vad maskinerna inte kan, utan vad dem inte bör göra. Frågan rör vid vilken teknologi människan ska konsumera (åt psykiatrin, arbetslivet, läkarvetenskapen, undervisningen, militären osv), och således vilka program maskinerna och datorerna ska programmeras med.” Men det avgörs i sista hand av hur människan ska uppfattas. Eftersom maskiner och robotar saknar ansvar fattas också etiken i en människovärdig livssyn, och kan därför inte peka ut den vision om vad det goda livet är, som Aristoteles uttryckte det, ”en vision om hur människan kan leva. Den nya tekniken kan ta hänsyn till de nya situationer samtiden skapar, men kan aldrig diktera en lösning, när människan står inför ett teknologiskt problem med mänskliga aspekter.” Den moderna kommunikationsbristen innebär också att politik har blivit ekonomi och ekonomi har kommit att handla om teknologi. De mänskliga aktiviteterna har fått en sekundärt passiv betydelse. Det som räknas som den väsentliga utgångspunkten för handlingar grundar sig på vilket ekonomiskt eller teknologiskt värde det kan tillföra. Den enskildes absoluta värde har inte samma höga prioritet som i tidigare samhällen när människovärdet var det enda och absoluta värde. Det finns inga verk, ingen dialog och inget tänkande för att upprätta och uppfylla en värld, skapa ett ”hem” för det offentliga livet. Därför måste allt uttryckas i pengar; det som människor inte betalar för räknas inte som viktigt. Vilka blir de mänskliga kostnaderna för den dator- och teknikrevolution människan idag upplever?

 

Informationssamhället

 

Livet i informationssamhället har växt fram ur telematiken och består av telekommunikation och informatik. Phillipe Dreyfus gjorde 1962 en sammanslagning av orden ”information” och ”automatik” och skapade det nya ordet ”informatiken”. Det är dagens moderna form för informationsteknologi som är baserad på elektronik, och känns igen som dagens mobiler, surfplattor, datorer, androider och tjänster i sociala medier.  Det moderna samhället är idag präglat av den digitala datorns kapacitet för hantering och kontroll av information, men detta innebär inte nödvändigtvis att vi därigenom blivit bättre på att kommunicera budskap. I stället hotar budskapen att drunkna i den stora informationsmängden. Den explosionsartade utvecklingen av informationsteknologi i samhället har naturligtvis sin orsak, först och främst i dess egenskap av styrnings- och kontrollinstrument, till en början för militärt och sedan även för civilt bruk. ”Informationsteknologin – detta nya ”program” eller process har idag fått upp en fart, ett momentum, som inte i något avseende står det tidigare seklets rationaliseringsrörelse efter. Det är omåttligt och omättligt, och dess hektiska härjningar i det sociala och kulturella landskap som nyss var, sker till ljudet av pukor och trumpeter, Fartgränser och proportioner upplöses i ruset, det är inte bara flod, det är ”hype”. Och hjälten, ja, heter denna gång – informationsteknologin.” Världen håller på att bli råmaterial för en total administration, som slukar till och med administratörerna. Dominansen garn har blivit förnuftets garn, och samhället har snärjt in sig i detta garn på ett ödesdigert sätt. ”Informationssamhället står för dörren och lovar att lindra många av de plågor kapitalismen har vållat människorna; usla arbetsförhållanden, förstörd hälsa och ödelagd miljö. Men informationssamhället hotar med en annan fara: bristen på information. Många klagar redan över att informationssamhället överöser dem med för mycket information. Men verkligheten är den motsatta: människor som har kapacitet att meningsfullt bearbeta miljontals bitar i sekunden hanterar nu bara få bitar via en dataskärm.”

Det är ett samhälle där de flesta människors arbete helt och hållet försiggår via språkets låga bandbredd. Denna utveckling kan sammanfattas med dessa ord: ”Människan har klättrat ner på en lägre bandbredd…//…medvetandet får livnära sig på några bitar i sekunden…//…det är som snabbmat: nästa ingenting att smälta, inga ben  och fibrer att göra sig av med på vägen…//…livet blir ett ansträngande försök att ta sig högre upp i trädet på basis av en smula information från en skärm…//…arbetsprocessen innehåller inte längre ett överflöd av detaljer och sinnlighet, utan bara en stor torr och torftig minimikost av information, som måste ”iklädas” exformation för att bli meningsfull…//…problemet är att ingen längre färdas i den verkliga terrängen utan bara sitter och stakar ut vägar på en karta…//…därför blir det svårt att formulera sina behov via språkets låga bandbredd.” Det virtuella uttrycker heller inte verkligheten sådan den är, utan förmedlas endast i bitar i sekunden. Den gemensamma beteckningen för den moderna virtuella verkligheten betyder (virtuell – ”skenbart existerande”). Förklaringen till det skenbara beskrivs som; man ersätter helt upplevelsen av de 25 miljoner bitar i sekunden från ett vackert landskap med motsvarande 25 miljoner bitar i sekunden hämtade från samma landskap. Hur kommer tekniken att påverka förmågan att uppfatta hur verkligheten och existensen är beskaffad? Det intressanta är kanske just att världen kan beskrivas på olika nivåer: vi förlorar kunskap om världen om vi väljer en nivå framför en annan. Den amerikanske datalogen Douglas Hofstadter skriver i boken ”Gödel, Escher, Bach; ”Gödels bevis antyder möjligheten att en överblick från hög nivå kan ha en förklaringsförmåga som helt enkelt saknas på de lägre nivåerna. Hofstadter försöker lösa determinismens och den fria viljan problem. Han beskriver människor som om de var datorer som kör igenom ett program: ”Det är oväsentligt om systemet arbetar deterministiskt; det avgörande för att vi skall tillskriva det förmågan att välja är om vi kan identifiera oss med en högnivåbeskrivning av den process som försiggår när programmet arbetar. På låg nivå…//…nivå ser programmet ut som alla andra program, på en hög…//…nivå kan det dyka upp oberäkneliga ”fenomen som vilja”, ”intuition”, ”kreativitet”, och ”medvetande”. Vilka nya egenskaper som framträder när dessa fenomen möts och integrerar på samma plan är omöjligt att förutsäga. Samma medvetande och utvecklingsprocess beskrivs inom teknologin. Forskningen om artificiellt liv erbjuder talrika exempel på att enkla formler kan leda till komplicerat beteende, bara det finns tillräckligt gott om tid. Informationssamhällets uppgift tycks ha blivit att göra allt så rätlinjigt och likformigt som möjligt, en naturvetenskaplig fixering på detaljer snarare än att upptäcka helheter och sammanhang i en global omvärld. Även i den bästa av alla samhällen och världar finns problem och svårigheter; det existerar en kommunikationsbrist i självaste kommunikationssamhället.

Ett alltmer teknifierat och centraliserat styrt arbetsliv och vardag kan innebära att inflytande och kontroll över arbetets planering, organisation och innehåll fjärmas från individer och arbetsgrupper. Samtidigt uppstår nya etiska problem som en konsekvens av dagens moderna teknologier, inom till exempel kemisk industri, bioteknik, kärnkraft och informationsbehandling. ”Man säger att det handlar om att öka livskvaliteten. Men hur ska åstadkomma detta bättre liv, denna livskvalitet? Det är sant att de förbättrade materiella villkoren har förbättrat möjligheterna till ett lyckligt liv. Ändå är det för många idag inte så uppenbart att vetenskap och teknologi skapar ett bättre liv, har sin orsak i att vetenskapens framsteg och de många nya teknologierna har skapat problem som de själva inte kan lösa, eftersom problemen i sig inte är av vetenskaplig eller teknologisk art.” De kan därför inte hanteras genom att man utökar den vetenskapliga eller teknologiska expertisen. Det uppstår nya etiska problem som en konsekvens av dagens moderna teknologier och informationsbehandling. Det finns också en skillnad mellan datorn och människa och kan inte avgöras av vad datorn kan eller inte kan göra, utan vad den bör och inte bör användas till.

 

Den mindre smickrande delen av dagens teknologi handlar ”om styrnings- och de kontrollproblem som den moderna teknologin kommit att medföra. Skillnaden mellan den gamla klassiska och den moderna tekniken beskriver Heidegger endast i att tekniken i modern tid har glömt av att vara konst och blivit aggressiv. För att rädda oss undan tekniken handlar det inte att styra eller kontrollera den bättre än tidigare, utan att människan öppnar sig för teknikens väsen, att den skapar teknik i form konst och därigenom tydligare uppfattar sig själv som existerande.”

Innebär den teknologiska utvecklingen att den mänskliga friheten minskar och att den personliga integriteten med små steg ständigt nerprioriteras i övervakningssamhället? Har det moderna informationssamhället med sina teknologiska redskap skapat ett ”panoptikon” – övervakningssamhälle som ett digitalt fängelse?  Ordet panoptikon kommer från grekiskans ”pan” och betyder ”allt” och ”optikos” och betyder ”som hör till synen”. Det var den brittiske filosofen Jeremy Bentham som i slutet av 1700-talet beskrev panoptikon en typ av fängelsebyggnad som består av en rund byggnad indelad i tårtbitsliknande celler. Mitt i byggnaden står ett torn där en övervakare kan observera alla fångar utan att dem kan avgöra om de blir övervakade eller inte. Detta skapar därför enligt Bentham en ”känsla av ett osynligt allvetande”. Foucault formulerar samma idé med orden att det ska ge sken av en ”anonym makt”. Hela poängen med ett panoptikon i mitten var att eftersom det var fysiskt omöjligt att övervaka alla på en gång, skulle dem känna att dem var övervakande utan att kunna avgöra om det var så eller inte, och därför måste agera som om dem var bevakade hela tiden. Namnet panoptikon är också en hänvisning till Panoptes från den grekiska mytologin; han var en jätte med hundra ögon och var därmed känd för att vara en mycket effektiv nattvakt. Det var nämligen bara ett fåtal av alla hans ögon som sov samtidigt. Det fanns med andra alltid ögon som fortfarande var vakna. Oavsett om det handlar om mytologi, science fiction eller modern verklighet, så är det tänkvärt att fundera över vilken begränsade och inskränkande inverkan övervakningssamhället har på den mänskliga friheten, integriteten och människovärdet på längre sikt? Spinoza skriver att det är naturligt för människan, att eftersträva alltmer fullständig kunskap, vilket han beskriver som att vi vill förverkliga vårt sanna jag, stiga upp till alltmer allomfattande kunskap om verkligheten. Omvänt från människans perspektiv så ökar individens frihet ju mer kunskap den har, där ökad självmedvetenhet utvecklar människans förmåga till ”det allseende” eller ”allomfattande”, som en strävan att nå alltmer fullständig kunskap om världen, som Spinoza uttryckte det.

Det orwellska samhället och rymdeposet Aniara ger tillsammans en ny bild av ett ”elektroniskt panoptikon” – Miman i Aniara som beskrivs som en sorts ”allvetande dator” och ett orwellskt samhälle regeras av ”ett ansiktslöst” och vittomfattande komplex styrt av byråkratier med en teknokratisk ideologi. Historien är full av intellektuella kritiker som i sin samtid som velat lyfta fram obalansen mellan individens moraliska utveckling och den oetiska tekniska utvecklingen. Harry Martinsson, Martin Koch och Sten Selander är några av dessa kulturpersonligheter. Vilar det en högstämd idealisering och lovsång över den nya tekniken att man blir blind för hur man också påverkas av den eller vilka olyckor den kan ställa till med, och där friheten i stället ersätts av ofriheten eftersom man aldrig kan koppla bort tekniken. Har tekniken, maskinen och robotarna blivit något idealiserat och upphöjt utan att man lägger märke till det? Det finns ett opublicerat material om Folke Fridells kritik av den moderna maskincivilisationen, där rubriken lyder ”Att avideologisera maskinen”. Han uttrycker; ”Den indirekta demokratin är så oerhört indirekt att ett vacuum skapats kring den enskilde individen, vars läge rättare måste betraktas som hjälplöst istället för jämbördigt. Detta vacuum var inte något som följde av den moderna tekniken, utan hängde samman med en okritisk ny gudadyrkan, en ny ”maskinreligiositet”. Harry Martinsson beskriver just denna dyrkan i sitt rymdepos ”Aniara”, där människorna ombord på farkosten tillber Miman (som alltmer efterhand betraktas som en gudinna), en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som uppfångar fragment av tankar och bilder i rymden, vilka tjänar som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. I denna högteknologiska utveckling med ”överintelligenta maskiner”, konstgjord moral, konstgjord intelligens och den konstgjorda robotmänniskan och konstgjort medvetande ”framstår människan alltmer som en dvärg, då maskinen hade förvandlats från att ha varit ett medel för kulturell och mänsklig utveckling, till att bli en gudom som kräver lydnad och underkastelse. Därför måste ett nytt program, ta det som sin uppgift att avidealisera maskinen och visa upp en dold fattigdom – avsaknaden av människovärde”. Maskiner har – lika lite som djur – ansvar för något som helst. Endast människan är ett ansvarigt väsen, och på grund av denna stora uppgift, som hon måste ta på sig – oavsett hur tung manteln kan kännas att axla – är hon höjd över både maskiner och djur, men kan samtidigt sjunka djupare än något djur och åstadkomma större olyckor än någon maskin (men eventuellt med maskinernas hjälp) genom att svika sitt ansvar och förgöra all mänsklighet.

 

”Ett Orwellskt 1984”

 

Den tyske filosofen Nietzsche beskrev att utvecklingen var på väg mot en ”maskinalisering av mänskligheten”, där denna skildring sedan tolkades av ledande krafter som ett steg i samhället vars medborgare är så kontroll- och beräkningsbara som bara möjligt. Den utveckling som idag kan kännetecknas som en starkare byråkrati. Den teknologiska utvecklingen av samhället ger människorna visserligen fördelarna med automatiseringen och informatiken, men för samtidigt med sig att människan får minskad kontroll över allt fler områden i det egna livet. Minskad kontroll på det ena området efter det andra livsområdet innebär samtidigt ökad kontroll någon annanstans och inskränkningar på den personliga friheten. Henri Bergon kallade denna utveckling för en ”själslig mekanisering”. Plotinos skrev att människans själ var fängslad i materians bojor men längtar efter att lämna dem, längtar efter att frigöra sig. Teknikens område har sina likheter med denna beskrivning. Herbert Marcuse skrev ”att tekniken visar oss hur ofri människan faktiskt är”. Det går inte att koppla från den, och det förblindar oss från att förstå de verkliga orsakerna till våra frustrationer och förtryck..//…en ständig uppkoppling bidrar till att absorptionen av hela kroppen.”  Ett etiskt problem uppstår när man tror att människan kan utveckla sin förmåga och sina möjligheter enbart med förståndet och i synnerhet enbart med datorns hjälp, utan uppbådande av fantasi och förnuft. Det strider mot människans lust att vara kreativ, att bryta sig nya vägar i tänkande och handling. Därför blir hon frustrerad och gör kanske uppror när man vill anpassa henne efter datorn på ett sådant sätt att alla hennes tankar och handlingar kommer att styras av den. Styrningen upplevs som en tvångströja, som ett hot mot friheten. Det skulle också kunna beskrivas som en stor ”digital järnbur” för att använda Webers samhällsbeskrivning av järnburen.

 

I en amerikansk tidning stod det ”Let the Computer decide for you” (Låt datorn besluta åt dig). Här spelar budskapet på många människors drömmar om att maskinerna ska ta över det tunga och mänskliga rutinarbetet – och befria människan som från det som beskrivs som att människan ska arbeta i anletes svett. Man har nog inte följt tanken till sin yttersta konsekvens; att maskinerna tagit över alla beslut och därmed människornas vilja och kreativitet helt ur spel. Vad händer med den mänskliga förmågan att kunna formulera nya frågor och nya problem, när människan allt mer utvecklas mot svarsmaskiner som tar emot färdiga lösningar, där elektroniska agenter och betjänter tänker, väljer och planerar människors vardag i allt större utsträckning? Man säger att en sådan utveckling inte är möjlig eftersom ingen ny dator skulle kunna konstrueras och inga nya program skulle kunna utvecklas utan människans hjälp. Men ingen vet med säkerhet om den artificiella intelligensen med tiden kommer att kunna utveckla egna program eller system. Men hur allt än utvecklas så påverkas människans aktiviteter i det nya samhälle som växer fram. När datoriseringen befrämjar en starkare byråkrati, omvandlar människors problem till opersonliga ärenden som avgörs av ogenomskådliga instanser.  Ändå heter det att samhället ska utveckla en större demokratisk öppenhet. Det demokratiska bindemedlet tycks inte stärkas utan snarare försvagas. De teknologiska systemen i samhället har också blivit opersonligare och svårare att överblicka. Små organisationer gör social samhörighet möjlig.  De stora kan ge främlingskap redan på avstånd. När kunskapen ständigt befinner sig i en omvandling till något nytt är det lätt att känna sig mer vilsen och att man allt mer lever i främmande värld – främlingskap – en alienation.  Det gör att man får allt svårare att tolka vad som sker. Samtidigt befrämjar datoriseringen möjligheterna att övervaka människornas beteende. Därmed närmar sig utvecklingen alltmer det samhälle som George Orwell beskrev i sin roman ”1984”, där allt kontrolleras av Storebror, som alltid ser dig! En filosof vid namn Plotinos intresserad sig för Platons allergorier och myter, där han tog fasta på mystiken i dialoger som ”Faidon” och ”Staten”. Han planerade en ny stad, som skulle heta ”Platonpolis” efter idealstaten, men den byggdes aldrig. Det orwellska samhället ”1984” känns igen som det övervakande samhället och ”registerstaten”. Willis Harman och ett forskarteam vid Stanfords forskningsuniversitet gjorde en större undersökning av mänsklighetens ”möjliga utvecklingslinjer” och kom i rapporten ”Changing Images of Man” fram till att det bara fanns två alternativ som inte ledde till kollektiv katastrof. (Dessa möjliga utvecklingslinjer förutsågs och beskrevs 1974). ”Det första av dem var något som kallades ”vänlig fascism” – ett styrt samhälle som regeras av ett ansiktslöst och vittomfattande komplex av krigs-välfärds-industriella-kommunikations-polisiära byråkratier med en teknokratisk ideologi. Detta innebär i stort sett att den nuvarande trenden fortsätter in ett orwellskt 1984, där stabiliteten endast kan vidmakthållas med våld. Det andra alternativet föreställde man sig som ”en evolutionär” omdaning. Denna skulle enligt rapportens sammanfattning 1) medföra en ekologisk etik, 2) lägga större värde vid jagutveckling, 3) vara mångfacetterad och integrativ, 4) innebära avsägning och samordning av behov i stället för en ensidig satsning på ett enda avgränsat område (t.ex. ekonomin), 5) förmedla en holistisk känsla av perspektiv på eller förståelse av livet, 6) vara experimentell, mottaglig för nya idéer och evolutionär.” Det senare alternativet av dessa två innebär ett större paradigmskifte i uppfattningen att tänka och se på livet – och en fördjupning av förståelse av relationen mellan människa och natur som något sammanlänkande i ett kretslopp.  Rapporten drog slutsatsen att ett sådant skifte var den enda framkomliga vägen för mänskligheten.

 

Det är lätt att experterna, rationalisterna och teknokraterna är upptagna med att jaga fram hastigheten, bland sina kontrollur, kategoriseringar, generaliseringar, tabeller och register att människan lätt glöms bort. En sådan utveckling innebär en risk för konsolidering av de befintliga maktstrukturerna, även om detta måste ske på ett raffinerat sätt och inte genom att direkt neka folk tillgången till information. Den kommer därmed inte att öka den vanliga medborgarens ögon och öron så mycket som Storebrors ögon och öron. Denna Storebror kan ta sig formen av en ”registerstat” där samhällets av hänsyn till social välfärd och lag och ordning övervakar människors handlingar. Vissa menar att den nya teknologin därför kränker den rätt den själv försöker försvara. Det är inte säkert att det är denna sorts demokrati och frihet människor önskar sig. Det som kunde vara människan till gagn och varit något som kunde gått i täten för konst och hantverk, mot en högre kultur i vilken avancerad teknik och vetenskap hade viktiga funktioner att fylla, istället främjar möjligheterna att övervaka och i vetenskapligt förvärv åtagit sig spionens roll i de produktiva sammanhangen. Teknologin kan inte undvaras i en kursomläggning mot nya mål, men människor kommer att efterfråga en mjukare teknologi, som är inriktad på att tillgodose människornas grundläggande behov och inte vad som är bra för systemet. Ett nytänkande som kan leda fram till nya politiska och ekonomiska prioriteringar i samtidsutvecklingen. Det stora ”framsteget och produktion” av välstånd tycks också innebära en rad ”besvärande omständigheter”, där en ”teknologisk imperialism” och övermakt bara blivit en ny notering i historiens ändlösa rad av orättfärdigheter, teknologiskt förtryck och kränkningar av mänskligt liv. Teknologin har med tiden blivit något annat än konst eller hantverk utan har blivit aggressiv som Heidegger uttryckte det. Visselblåsare har i olika utsträckning velat lyfta fram i vilken utsträckning de teknologiska formerna tagit sig, och skildra hur dem samtidigt har börjat gröpa ur de ledande skiktens fasta tilltro till det teknologiska framstegets fart. Den positiva produkteffektivitetsutvecklingen som infriades med stigande produktivitet, ”tog den tillbaka” som stora ökningar av social oro, kränkningar av integriteten, destruktivitet, aggressivitet, en tilltagande apati och alienation.

 

I ”1984” kontrolleras bara intelligentian. Den stora obildade underklassen – proletärerna – beskrivs både som för dumma för att hota makten. Boken ”1984”, skriven 1948 och publicerades 1949, var tänkt som en varning eller tankeställare för hur den totalitära Statens tendenser tog sig form, snarare än som ett profetiskt arbete. De rör vid ämnen och områden som har sina likheter med dagens näringsliv, där mycket styrs av kontroll- och maktspel bakom kulisserna. Den historiska scenen som Orwell beskriver är en träffande skildring av hur det totalitära samhället utgörs av själva syntesen mellan kapitalism och teknologi, och som ger en ny form av social dominans över alla samhällsmedborgare.

 

Det ger form åt det övervakningssamhälle som George Orwell så sinnrikt och innovativt skildrar. Men det vilar något illavarslande och begränsande över en sådan tillvaro. Begränsande eftersom det inte uppmanar människan till att använda och utnyttja hela sin enorma potential. Det som gör att hon involverar hela sin kapacitet och förmåga när hon argumenterar eller resonerar sig fram mot den nivå som ligger alldeles ovanför henne själv. Övervakningssamhället i ”orwellskt tappning” kan aldrig bli någon ”idealstat” eftersom den inte uppmuntrar människan till att tillgodogöra sig sina erfarenheter och kunskaper till levnadsvett och levnadsnormer. Istället ger det form mot allt som handlar om frihet och valfrihet och ger formen åt en tillvaro där människan känner sig instängd. I övervakningssamhället är varje steg övervakat och varje vandring i sociala medier är bevakad av den stora misstänksamheten.

 

Ett av vår tids mest ödesdigra misstag är tron på att uppfatta människan som en slutprodukt av teknologin, som ständigt måste övervakas och kontrolleras på samma sätt som när arbetslinjen och arbetstiden kontrolleras. Den nya formen för löpande band arbete bygger i stället på studium av arbetstiden och tankens rörelser: idag och i det digitala samhället – är det förståndets arbete, som gäller och ska styras och behärskas maximalt (läs mer under ”Robotmänniskan). Människan är inte produkt av människa och teknik, utan en levande varelse som i alla tider beskrivits som ”människa och själ” och människans så nära förbund med naturen. Ju längre bort människan kommer från sin kontakt med naturen, så ökar också alienationen. Främlingskapet bidrar till att människan känner sig avskuren och avskärmad från sin naturliga kontakt och harmoni med allt levande.

 

Den individ som förmedlar eller beskriver en politisk åsikt som skiljer sig från Statens innebär direkt ett hot eller risk. Konsekvensen blir omedelbar. Staten som den stora elefanten försöker med alla möjliga medel se till att inskränka i allt den kan som rör människans rörelsefrihet. Den kan till och med hävda att människan inte vet sitt eget bästa. Men en sådan attityd hänger samman med att staten är ”allvetande”. Kunskap kan aldrig komma från människan sätt att tänka själv genom att använda språket. Det måste komma från Staten själv. Det självständiga tänkandet kan inte komma från människan själv, utan är ett statligt privilegium och förmån. Vad den kan göra är att grunda deras samhällsordning på principer som de, om de vill, kan blåsa under och inte blåsa ut. Den kan inte kontrollera deras handlingar. Den kan erbjuda dem ett mål som den kan inrikta sina sinnen på.

 

De styrande avskyr förändringar som inte kommer från dem själva. Den gör omedvetet motstånd mot ”nyheterna”. Ibland ställs inte frågan om den finns någon nytta i att anpassa sig eller att utvecklas. “Orwellskt” är ett adjektiv som beskriver situationen, idé, eller samhälleliga tillstånd som George Orwell identifierat som destruktiv för välfärden i ett fritt och öppet samhälle. Det betecknar en attityd och en brutal politik för drakoniska kontroll genom propaganda, övervakning, desinformation, förnekande av sanningen, och manipulation av det förflutna. Man lever efter det styrande mottot att: den som kontrollerar det förflutna också kontrollerar framtiden. Människor kan behandlas som obefintliga eller obetydliga och mötas som en icke-person.  Denna utveckling har sina likheter när kristna förföljdes under det romerska imperiets tidsålder. De som inte underkastade sig staten och härskaren/kejsaren fick lida av statens olika grymheter. I modern tid innebär det att människor som riktar konstruktiv kritik mot staten också riskerar att få lida av statens förtryck eller maktmissbrukande metoder.

 

Det ”orwellska samhället” är svårt att känna igen och svårt att beskriva eftersom det är så ansiktslöst. I ett ”orwellskt samhällstillstånd” handlar medlemmarna på organisationens vägnar. I en sådan samhällsuppbyggnad bestämmer sällan människan själv vad den får göra eller inte. Erfarna sociologer och psykologer varnar oss enträget för de faror som kan följa när individens integritet gått förlorad och människan inte längre är något annat än en liten kugge i ett väldigt naturvetenskapligt maskineri.

 

Övervakningssamhället har dock ett pris.  ”Överallt i världen har statsmakter lagt ner stor möda på att förmå sina medborgare att nedprioritera sin egen integritet”. Att förneka människor deras rätt till integritet innebär en tydlig begränsning av deras valfrihet. I Boken 1984 skriver man; ”att ministeriernas namn är exempel på nyspråk, ett språk speciellt framtaget för att minska individens förmåga att tänka fritt och kritiskt. Språket beskrivs ingående i ett appendix till romanen och där beskrivs att syftet med det är att medborgarna inte ska kunna tänka kritiskt eftersom det inte är möjligt i språket.”.

 

Romanen ”1984” handlar om; ”en totalitär framtida stat som bygger på konstant övervakning, historierevisionism och indoktrinering. Indoktrinering kan betyda dels upplärning, instruering, dels politisk påverkan, hjärntvätt. Ordet kommer av doktrin som betyder lära, lärosats, åskådning. Till skillnad från annan undervisning går indoktrinering ut på att få eleven att omfatta en given doktrin utan att ifrågasätta den. Precis som ordet propaganda (som ursprungligen betyder utbredning, spridning, reklam) har ordet under 1900-talet gått från att ha en neutral beskrivande funktion till att bli ett skällsord. Med indoktrinering avses vanligen en mer subtil, mindre uppenbar form av påverkan, medan propaganda oftare förknippas med skrikigt framförda övertydliga budskap. Ordet uppmärksammades och användes flitigt under 1960-talet av kritiker till den ensidiga påverkan av borgerliga värden och åsikter som de menade att befolkningen utsattes för genom utbildningssystemet och massmedierna.”

 

I en essä från 1943 – sex år innan ”1984” kom ut – utvecklade Orwell sin syn på arbetarklassens kamp. Den är, skrev han, som en spirande ört. ”Örten är blind och dum, men den vet tillräckligt för att kämpa sig vidare upp mot ljuset, och det kommer den att göra hur många hinder som än läggs i dess väg.” Hans syn på klassamhället var formad av en känsla att själv vara klämd.

 

Orwell beskriver i ”1984” ett samhälligt tillstånd helt utan skygglappar.

 

”Profetisk som 1984 var, kunde George Orwell inte ha föreställt hur avancerad övervakningsteknik skulle bli. Om han skulle gå in i världen i dag och se hur det är, skulle han förmodligen dö av skräck. På sin tid var det hela science fiction. Nu är det verklighet och en som inte kommer att försvinna. I själva verket är en av de mest alarmerande tecken i tiden är att människor inte längre oroad av det faktum att deras varje rörelse kan övervakas och registreras. Någon kan läsa varje okrypterad e-post som vi skickar. Övervakning organ, med hjälp av geostationära satelliter och andra medel, kan lyssna på alla telefonsamtal som vi gör. Varje köp vi gör med ett kredit-eller betalkort lagras i en databas någonstans i vårt namn, som är kopplat till vår adress. Dessa nätverksdatabaser vet exakt var vi är och, till viss del, vad vi gör. Genom att studera konsumtionsmönster, kan andra lära sig om vår smak och vanor.

 

I romanen ”1984” är Sanningsministeriet och protagonisten Winston Smith en tjänsteman som ansvarar för att bevara Partiets propaganda genom att ändra historien för att visa att Partiet alltid har rätt och är allvetande. Hans torftiga tillvaro desillusionerar honom till den grad att han vill göra uppror mot Storebror. Från 1984 har vi bland annat fått uttrycket “Storebror ser dig” (Big Brother is watching you). Han står inte ut med samhället som det är, och drömmer om frihet.

 

Staten som vill försvara kapitalismen till varje pris vill som det framkommer i Orwells bok: Partiet vill ha makt helt och hållet för sin egen skull. Den är inte intresserad av andras bästa. Den är enbart intresserad av att vidmaktbehålla sin egen makt. Bara makt, ren makt där den sniffar sig hög på all berusning av makt. Den berusande makten. Orwell beskriver denna vision som; en utkristalliserad totalitär stat. Under en sådan totalitär ordning är makten ett självändamål; partibyråkratin är i första hand motiverade av att öka sin makt över massorna; byråkratin använder statlig terror, psykisk tortyr för att öka sin makt över befolkningen. För att behålla sin makt på obestämd tid, utvecklar institutioner, metoder, tekniker och teknologier för att öka sin suveränitet över alla aspekter av medborgarnas liv. När den kan styra människors tankar och beteende, har den garanteras sin makt och kan regera på obestämd tid utan opposition. Demokratin i ett sådant samhälle existerar inte i någon större omfattning eftersom yttrandefriheten är begränsad och kritiken inte möjlig.

 

Under 1980-talet har en enorm mängd uppmärksamhet riktats mot Orwells roman när år 1984 kom och gick, och frågan har ställts om och om igen i vilken utsträckning Orwells vision faktiskt belyser dagens sociala verklighet. Den allmänna meningen tycks vara överväldigande positivt: Orwells 1984 har ymnigt lovordats i många konferenser, antologier och artiklar som har publicerats under 1984 och dess efterverkningar för hans förutseende insikt om teknologins baksidor och de metoder som används i det Orwellska samhället.

 

”Genom att likna människans strävan efter teknisk och ekonomisk utveckling vid ”sport” illustrerar han hur dessa medel omvandlats till mål i det moderna samhället. ”När medlet självt blir ett mål, dvs när den ekonomiska och teknologiska utvecklingen blir oberoende av det överordnade goda målet, människans behovstillfredsställelse, leder detta till att hennes mänsklighet åsidosätts, vilket man skulle kunna uttrycka som att rationaliteten i djupare mening byts i sin motsats, irrationaliteten”.[ii]

 

Aldous Huxleys skriver i “Brave New World” (1932) att: Huxley föreställde ett samhälle i en nära framtid där tekniken ger alla materiella bekvämligheter som krävs för människan. Det finns ingen smärta eller sjukdom, men det finns heller ingen kunskap och ingen kreativitet. Orwell trodde att med uppkomsten av totalitära samhällen vi “lever i en tid där individen upphör att existera – eller kanske man borde säga, där individen upphör att har en illusion av att vara självständiga”.

 

Författarna Aldous Huxleys som skrev “Brave New World” (1932), och boken ”1984”, skriven 1948 och publicerades 1949, var tänkt som en varning eller tankeställare för hur den totalitära Statens tendenser tog sig form, snarare än som ett profetiskt arbete, och författaren Alvin Toffler som skrev boken ”Framtidschocken” visste nog alla redan då vart samhällsutvecklingen kunde ta vägen. George Orwell ord; att överheten använder masskulturen som ett verktyg för att lamslå befolkningens politiska medvetenhet. Om den större massan av människorna, medelklassen fick ökad politiskt medvetenhet, så skulle de kunna påverka samhällsutvecklingen och skapa en större rättvis fördelning av resurser och rikedomar, och det är just detta som statskapitalismen med alla möjliga metoder och till varje pris försöker förhindra.

 

Demokrati handlar om att det folket som ska ha makt, inte en liten skara på ett par procent av befolkningen. För Orwell, makt och viljan till makt skildras som det främsta målet för ett byråkratiskt samhälle och den främsta motivationen för partibyråkrater. Makt är inte ett medel utan är ett mål i sig. Revolution, i denna bild, är i första hand ett projekt för att ta makten och skapa en ny klass av partibyråkrater vars främsta mål är att upprätthålla sin egen makt.” ”En teknokrat är en person som hävdar sin auktoritet på grund av sin tekniska kompetens. Teknokrati är ett socio-ekonomiskt system, som grundades av ingenjören Howard Scott 1933. ”Teknokrati är en hypotetisk statsform där vetenskapen skulle ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter skulle komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer”

”Robotmänniskan”

En cyborg är en cybernetisk organism, det vill säga en organism som består av såväl biologisk vävnad som syntetiska delar. Termen myntades 1960 av Manfred Clynes och Nathan Kline, i artikel om möjligheten att använda självreglerade människa-maskin-system vid rymdresor. En android är en robot som är gjord för att efterlikna en människa. Ordet kommer från grekiska ”andro” som betyder man och ordet ”eides” som betyder form. Robotar som utformats för att efterlikna kvinnor kallas gynoider. Humanoid är en annan varelse som till kroppsformen påminner om en människa, det vill säga har en kropp som består av bål, två armar vid bålens axlar, två ben vid höften och ett huvud som via hals sitter ovanpå axlarna. Den franske filosofen Pierre Tellhard de Chardin använde termen ”transhumaner” i sin bok ”The Future of Mankind 1949. Transhuman är begreppet är mellanform för människa och postmänskliga. Med andra ord, är en transhuman en varelse som liknar en människa i de flesta avseenden, men som har krafter och förmågor utöver vad vanliga människor har. Dessa förmågor kan omfatta förbättrad intelligens, medvetenhet, styrka eller hållbarhet. Transhumans förekommer i science fiction som cyborgs eller genetiskt förbättrade människor. Dator-roboten är en automat, och däri ligger problemet. Ordet automat är grekiskt och betyder ”det som driver sig självt”. Det väsentliga hos den automat som människan konstruerar är att den döljer den egentligen orsaken till sin rörelseförmåga, så att man glömmer denna orsak när man ser apparaten. Den ska se ut som den rör sig själv. Därtill kommer att de automater som imiterar en människa eller ett djur inte uttrycker det levande, utan det livlösa som om det vore levande, och därmed kan automaten skildra livet som om det vore undantaget döden.

 

Ordet robot bildades av den tjeckiske författaren Karel Capek i ”R.U.R (Rossum´s Universal  Robots) för att ange en biokemisk framställd arbetsslav (av samma slag Frankenstein i Mary Shelleys roman (från 1818). Senare har ordet ”robot” blivit beteckningen för en automatiserad arbetsmaskin som i Eando Binders novell ”I Robot” från 1958, och Isaac Asimovs novell med samma namn från 1941. Roboten blir en sammanslagning av arbete och teknik, på samma sätt som när orden ”information” och ”automatik” blev till informatiken, eller när prosa och science fiction blandas. Det visar att när två genrer, olika användningsområden eller vetenskaplig sammanslagningar görs, så uppstår ofta något nytt eller så tar något nytt form som inte fanns där innan. När kunskap integrerar på nivån ovanför framträder nya egenskaper och resurser som saknade på den tidigare nivån – möjligheten till en överblick från hög nivå kan ha en förklaringsförmåga som helt enkelt saknas på de lägre nivåerna. Ordet ”arbete” (danska;arbejde, tyska arbeit) kommer av den germaniska ”arba” eller ”orbu”, som betyder ”knekt”, ”träl eller slav” . Ordet återfinns på ryska, där arbete heter ”rabotat”; därav ordet ”robot” som Karel Capek skapade.  På franska betydde ”arbete” – ”travail” – ursprungligen tre pålar som man band hästar vid när de skulle skos. På engelska heter arbete ”labour” om det är om ett slitsamt (löne)arbete. Det kommer från latinets ”labour”, vilket betyder möda, besvär, strapatser, lidande och även ”slitsam koppling aktiviteter”. Detta ord återfinns på franska, där ”labour” betyder ”plöjning” och ”bearbetning” och ”laborieux” betyder mödosam, slitsam. På senare tid har man utvecklat andra ord för att beskriva det mer skapande andliga arbetet. På engelska används ordet ”work”, dvs verk, som förbinds med ”industry”, driftighet. På franska används både ”oeuvre” (verk) och ”elobaration” (utarbetande, utformning). Den moderna teknikutvecklingen kan nog inte bättre beskrivas än med; det grekiska ordet automat och betyder ”det som driver sig självt” – en automatiserad arbetsslav. Det som driver sig själv är träffande beskrivning av det stora naturvetenskapliga maskineriets snurrande hjul och kuggar. Arbetet är en form disciplinering av kroppen, ett uppskjutande av behovstillfredsställelsen. Kan man nöja sig med att arbete bara för att tjäna pengar? Visst kan man det. Vissa arbetar för pengarna, men också för att dem gillar det dem gör. Ett annat alternativ är; att man kanske inte direkt hänförs av sina arbetsuppgifter, men trivs med jobbet därför att lönen ger möjlighet för dem att tillfredsställa sina icke-materiella behov. Ett jobb tillgodoser människan materiella behov, men innebär inte nödvändigtvis att man därför gillar sina arbetsuppgifter. Vissa ser arbetet som sitt kall, medan andra ser det som sitt levebröd eller bådadera. Varför vi arbetar utgör ofta olika varianter på svar. Den enkla tillvaro, i vilken vi levde som jägare, fiskare och jordbrukare av jungfrulig mark inom ramen av ostörd natur, har gradvis förvandlats till en komplicerad tillvaro inom en miljö av konstprodukter och svårbegriplig regelföring. I denna process söker människan sig fram i snårskogen av olika samhällsproblem. Tekniken skapar förutsättningar för radikalt nya arbets- och organisationsformer, som ställer de traditionella begreppen på huvudet. Synen på arbete och varför man ska arbeta kan se olika ut i olika länder trots att man i princip utför samma arbetsuppgifter. Från början var det hårda arbetet i de flesta kulturer ursprungligen inte något eftersträvansvärt (för Adam var det efter syndafallet en förbannelse att han skulle arbeta, jmf 1 Moseboken 3:17-19). Arbete har blivit något gott först i den puritanska, asketiska kultur som vi i Västeuropa har utvecklat och sedan exporterat till andra delar av världen. Ordet ”levebröd” kan sägas ha sitt ursprung ur ”du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett” (1 Mose 3:19).

 

Alla drivkrafter ser inte lika ut för alla. Folkslivskännare beskriver att spanjoren arbetar när han är tvungen; fransmannen arbetar för att på sin ålders dagar kunna slå sig till ro med sina räntor; engelsmannen arbetar utan att tänka på varför; amerikanen arbetar, därför att arbete är hans liv, ryssen arbetar för att vara lojal mot sitt land; svensken arbetar av moraliska pliktskäl. Andra avgörande faktorer kan vara en kombination av kulturens uppfattning av arbetets drivkrafter och att få känna uppskattning inför sitt utförande av en arbetsuppgift. Det handlar också om att utveckla goda vanor och göra det till uttryck för ett nödvändigt livsbehov. Hit räknas att få de grundläggande livsbehoven tillgodosedda. Trygghet och meningsfullhet är två faktorer som påverkar själva motivationen. Livets kvalitet mäts inte i antalet år eller andra yttre faktorer eller tecken utan i erfarenhet och meningsfullhet. Någonstans här vilar livskonsten i förmågan att bli bekant med sina inre resurser. Det som skänker ny kraft åt känslan att man är på rätt väg och ger näring åt känsla att jag är värdefull. Dagens teknologiska utveckling kan väcka en känsla av att man istället känner sig överflödig. Nutidens arbetsbegrepp har samma religiösa rötter som kapitalismen, dvs medeltidens munkrörelse och senare – som Max Weber påvisat i ”Den protestantiska etiken och kapitalismens ande” calvinismen. Den moderna och industriella kapitalismen har utvecklat idén om det avlönade arbetet som något särskilt gott. Men naturvetenskapens maskineri ”som driver sig självt”, innebär också nya problem med lönearbetet, eftersom maskinerna i allt större utsträckning kan undvara arbetare och ersätta dem med maskiner. Kvar för att konstruera, styra, reparera maskinerna blir bara specialisterna och experterna eftersom de är dem enda som har de rätta fackkunskaperna. Det ger form åt dagens allt mer specialiserade expertsamhälle. I våra dagar blir därför de vanliga ”arbetarna” färre och experterna allt fler. I den explosionsartade och snabba tekniska utvecklingen hinner den inte med att skapa ersättningsjobb tillräckligt snabbt. Automatiseringen av tekniken uppstår genom uppfinnandet av mekaniska och elektroniska styrsystem åt vilka människan kan överlåta styrningen av redskap och maskiner. Kvar blir bara människans övervakning av dessa system och det nödvändiga reparationsarbetet, när maskinerna går sönder. Inte minst här finns det behov av specialister, dvs speciellt utbildade människor som planerar, styr och utvecklar teknologin. Gör man en snabb överblick över hur många samhällsfunktioner och digitala tjänster så ger det formen åt ”det som driver sig själv”. Detta begrepp kan sägas vara en förlängning av det kroppsliga arbetet och har vidareutvecklats ur den process som kommer från löpande band principen. Den klassiska formen för arbete vid löpande band, som kallats för taylorisering av arbetet (efter den amerikanske ingenjören F.W Taylor, som formulerade principerna), baserades på en kontroll av arbetstiden och kroppens rörelser. Dessa studerades vetenskapligt så att de skulle kunna styras och behärskas maximalt. Den nyaste formen av löpande band principen är av ett annat slag. Den nya formen för löpande band arbete bygger i stället på studium av arbetstiden och tankens rörelser: idag och i det digitala samhället – är det förståndets arbete, som gäller och ska styras och behärskas maximalt. Den nya formen av arbete ger minsta möjliga utrymme för tankarna att ”onyttigt” flyga iväg, att slappna av och att ”tänka på annat”. Det tidigare kroppsarbetet gav musklerna naturlig vila och pauser när människan satt ner, åkte buss, läste tidningen, eller fick en kortare paus när man bytte papper i skrivmaskinen har idag försvunnit, eftersom arbetet ska fortgå utan avbrott. Det moderna slagordet blir att utföra ett maximum av intellektuella operationer. En sådan här utveckling förorsakar både fysisk och psykisk trötthet och det som kallas teknostress.

 

När man lämnar en sådan arbetsplats för att bege sig hemåt är det mycket svårt att ställa om, eftersom gränserna idag har suddats ut mellan arbete och fritid och att man använder samma online teknologi både i arbete och hemmet. Charlie Chaplin illustrerar detta fenomen i filmen ”Moderna tider”, där han utanför fabriken fortsätter de rörelser han tvingats stå och utföra hela dagen vid det löpande bandet. Men trots allt kan han inte röra sig i omgivningarna utanför fabriken utan att ställa om sin kropp: han blir så att säga tvungen att återfinna kroppens naturliga rörelser. Om det i stället – som i våra dagar – är tankarna som blivit stereotypa på grund av det stressande arbetet med datorn uppstår det inte ett liknande tvång att utanför kontoret tänka och tala i vardagsspråk. Problemet uppstår genom att det är de andra människorna man möter (som inte själv arbetar med datorer) som måste försöka motverka den taylorisering av tankarna som maskinen är skuld till. Den som arbetat hela dagen vid en dator har inte kraft att själv ställa om sig. Resultatet av en sådan utveckling kallas teknostress. Med stress avser man en överspändhet genom ansträngningen att anpassa sig till omgivningen. Om spänningen har sin orsak i det vardagliga arbetet permanentas den så att man blir överspänd, stressad. Denna stress inverkar sedan på förhållandet till andra människor; man blir mindre tolerant eller kanske cynisk gentemot andra. Fenomenet har beskrivits av Craig Brod i boken ”Teknostress” Datorrevolutionen – Människan får betala för vad hon skapar från 1984. Kommer visionen om ”robotmänniskan” att bli verklighet? ”Vi är på väg in i gränslandet, svarade fysikern Chris Langton försiktigt på frågan om hur långt det hade gått. Och det går ändå inte att hejda, tillfogade han. Vi kan lika gärna studera det, så att vi kan påverka utvecklingen. I inledningen till konferensrapporten om artificiellt liv skriver han; att en ny utveckling är på väg: det finns etiska och moraliska frågor att diskutera. Dessa frågor måste dryftas innan utvecklingen har gått för långt.” Teknotrötthet kan leda till likgiltighet och belasta den mänskliga fattningsförmågan och därför ha en förslöande inverkan. Ja, olyckorna som den ser på sina dataskärmar riskerar att passera förbi som det vore en underhållningsfilm. I en sådan postmodern samhällsutveckling riskerar människan att bli en åskådare snarare än aktörer i livet.

Artificiell intelligens och liv

 

Artificiell intelligens (AI), är skapad intelligens och beskrivningen av den gren av huvudsakligen datavetenskapen som strävar efter att förstå, utöver områden som filosofi och psykologi, genom att bygga intelligenta system. Det råder delade meningar om vad som omfattar artificiell intelligens. Man brukar dock ordna dem utifrån två dimensionerna tankeprocesser och beteende. Där man utifrån fyra alternativa målsättningar försöker skapa intelligenta system. De brukar kategoriseras som; system som tänker som människor, system som tänker rationellt, system som beter sig som människor. Hubert Dreyfus är en amerikans filosof som förutom fenomenologi, existentialism, filosofi, psykolog och litteratur, har han ägnat ett stort intresse åt konsekvenserna av artificiell intelligens. Det som skiljer honom från de andra AI metafysikerna är synen på vad en människa är. Det är en mycket träffande beskrivning som sammanfattas i en enda mening.  Han hävdar att människan inte har någon ”fixerad natur” utan bestäms utifrån sina uppgifter, sina intressen, och vad hon egentligen vill med sitt liv, hennes ”ultimate concern”. Människan har således en uppgift att fylla, ett intresse, en mening att finna vad den egentligen vill med sitt liv. Datorn har däremot har definitionsmässigt en fixerad natur, och den har inget yttersta intresse av sitt liv. Därför kan den inte bli som en människa, men ”människor kan efterhand bli som maskiner”. Faran är alltså inte att det dyker upp ”överintelligenta datorer, utan underintelligenta människor”, som författaren uttrycker sig. ”Sedan 1950-talet har AI – forskningen förgäves försökt konstruera maskiner som kan bete sig intelligent. AI-forskarna har utgått från att människans tankeverksamhet styrs av enkla och klara regler. Regler som är lätta att förstå och lätta att förknippas med den uppgift som ska lösas. Explicita och tydliga regler. Forskningen om artificiellt liv erbjuder talrika exempel på att enkla formler kan leda till komplicerat beteende, bara det finns tillräckligt gott om tid. Räknetid.

 

Det är tydligt hur enkla system uppvisar egenskaper som samarbets- och utvecklingsförmåga i en grad som påminner om levande organismer. Vi har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen. Människor har skapat en enorm ström av information i de globala datornätverken. Därför sprids nya livsformer ohämmat i dem. De håller på att få liv. Liv som kanske ursprungligen har skapats på skämt, men som sedan har visat sig omöjliga att bli kvitt. Ett eget mönster är på väg att uppstå, en egen logik utanför vår kontroll. Så snart det finns tillräckliga resurser kommer någon att utnyttja dem. Ingen enstaka neuron i hjärnan förstår inte engelska, men hjärnan som helhet gör det. Den moderna utvecklingen medför att rad olika förskjutningar sker inom många områden. Begreppet ”den produktiva kroppen” ersätts av ”den kommunikativa kroppen”, mer fokus på konstgjord (artificiell) intelligens än psyke, arbetskraft ersätts av mer robotiserad produktion, fysiologi övergår till kommunikativ ingenjörsvetenskap, från trygga och gamla hierarkiska system till nya skrämmande nätverk – ”informatics of domination”, som Donna Harraway beskriver utvecklingen. ”Teknikens nya rationalitet, dess cybernetiska kärna, smältes samman med organismen (vi förvandlas alla till ”cyborgs”), en process som öppnar hela nya kontinenter för kolonialisering”, skriver Donna Haraway. Denna utveckling beskrivs också som att hela det teknologiserade samhället allt mer ses som en ”global brain”, en världsomfattande elektronisk hjärna, och många människor som har med datorer att göra anser att de kan förstå mänskligt tänkande, ja till och med känslor och föreställningar som ett slags databehandling. Man talar om indata och utdata för hjärnan: där hjärnan är hårdvaran, medan följden av data som den uppfattar och bearbetar utgör själva mjukvaran. I dessa sammanhang talas det om robotar inte bara ska få en konstgjord intelligens (medvetande) utan också en konstgjord moral. Roboten har vetande men inte den visdom som människan har. En annan väsentlig skillnad mellan roboten och människan är att dem mänskliga kropparna genom sin långa evolutionära utvecklingen har utvecklat immunförsvar och självigenkänning för att hålla virus och bakterier borta. Men datorerna har ännu ingen bild av sig själva till skillnad från annat och därmed ingen möjlighet att försvara sig mot infektioner utifrån. Robotforskaren Hans Moravec skriver att; ”Dagens datorsystem är som kroppar med hud, men utan immunsystem.”  Den konstgjorda moralen innebär att människan har konstruerat maskiner, men inte utrustat dem med förmågan att skilja mellan sig själva och världen, ännu i alla fall. Eftersom ordet automatik betyder ”det som driver sig själv”, innebär det att många mänskliga funktioner som varit mänskligheten till gagn också över tid blir överflödiga? Kommer roboten och människan i en sådan utveckling att utveckla samma och gemensamma yttersta intresse för människans bästa – ultimate concern? Idag är människan den enda i sin generation och i evolutionen som levt sida vid sida med den nya teknologins framsteg, lever sida vid sida med den konstgjorda (artificiella) intelligensen. Vi märker det knappt. Allting rullar på och kan därför kan kunskap och aningslöshet utvecklas sida vid sida utan att det ”stör”. Det är ju bara ett kortare ögonblick i historien som tekniken och robotarna har arbetat sida vid sida med människonaturen, och frågan är hur människan kommer att påverkas av dess konsekvenser? Denna diskussion kan ses eller betraktas och säkert kritiseras på flera sätt genom; ”utifrån-kritik”, ”inifrån-kritik” eller ”underifrån-kritik”. Den som berörs i detta sammanhang är människan, den arbetande människan själv.

 

Det tycks som människans valmöjligheter att påverka de nya teknikliknande arbetsklimaten som utvecklas är mycket begränsade. Den samtidsutveckling och det nya expertsamhället som växer fram allt tydligare med mängder av specialister och olika experter ger också form åt en teknokrati där vetenskapen ska ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter skulle komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer. Den nya teknologiska utvecklingen och automatiseringen av tekniken uppstår genom uppfinnandet av mekaniska och elektroniska styrsystem åt vilka människan kan överlåta styrningen av redskap och maskiner. Kvar blir att övervakning av dessa system. Expertideologin utgör ingen absolut sanning som handlar om en tro på att den tekniska utvecklingen bara är en fråga om vetande och insikt, dvs bara en fråga om att näringslivet, industrin och samhället i stort ska organiseras i överensstämmelse med vad de mest vetande och de tekniskt med insiktsfulla anser bör göras. Denna föreställning om att expertisen som samhällets grundval har blivit till en ideologi när en tro på den ofelbare experten får visa vägen och att befolkningen inte har något annat val, utan enbart har att ”följa experterna”. Kunskap i en sådan utveckling kan lätt favoriseras och samtidigt föra med sig en känsla av att befolkningen inte har något annat val av teknologisk utveckling än det som härrör direkt ur experternas vetande. Demokratin talar mycket om valfrihet och de enskilda medborgarnas rätt att kunna påverka när det gäller valet av vilken form av mänskligt samhälle de önskar, och när det gäller vilken risk de är villiga att ta för att uppnå vissa fördelar genom utvecklingen och användandet av vissa former av teknologi. Skulle man då välja de hårda teknologierna för att de ger möjligheter att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna? Giddens talar om en Jaggernaut – ”en okontrollbar maskin med enorm kraft, vilken vi människor i viss utsträckning kan bemästra kollektivt, men vilken även hotar att undgå våra försök att kontrollera den och som har potential att förstöra sig själv. Jaggernauten krossar dem som försöker göra motstånd mot den, och medan den periodvis ger intryck av att ha en stadig riktning försvinner den även stundtals i färdriktningar som är oförutsägbara. Färden är på intet sätt helt obehaglig eller olönsam; den kan ofta vara spännande och fylld med hoppfulla förväntningar. Men så länge som modernitetens institutioner består kommer vi aldrig att kunna kontrollera färdriktningen eller resans hastighet. Vi kommer inte heller att kunna känna oss trygga. Den terräng vi färdas genom är fylld av risker och faror. Känslor av ontologisk trygghet och av existentiell ångest kommer att samexistera i en ständig ambivalens.” Är det möjligt att den okontrollerbare maskinen Giddens talar om handlar om den konstgjorda människan – det artificiella liv som det experimenteras i hoppet om att kunna skapa sin dubbelgångare med enorm kapacitet, styrka och resurser vanliga människor saknar? Informationssamhället och den teknologiska utvecklingen beskrivs också med följande ord; ”Informationsteknologin – detta nya ”program” eller process har idag fått upp en fart, ett momentum, som inte i något avseende står det tidigare seklets rationaliseringsrörelse efter. Det är omåttligt och omättligt, och dess hektiska härjningar i det sociala och kulturella landskap som nyss var, sker till ljudet av pukor och trumpeter, Fartgränser och proportioner upplöses i ruset, det är inte bara flod, det är ”hype”. Och hjälten, ja, heter denna gång – informationsteknologin.” Fysikern Chris Langton uttryckte det artificiella livets utveckling med orden; det går ändå inte att hejda, tillfogade han. Vi kan lika gärna studera det, så att vi kan påverka utvecklingen.

 

Anthony Giddens diskuterar i sina senare böcker sådana aspekter av det moderna västerländska samhället som tex institutionella förändringar, tillit till experter, riskprofiler, existentiella problem, ätstörningar, narcissism, utopier och politik. I dessa diskussioner av moderniteten berör Giddens många av det västerländska samhällets centrala problem, men han är i lika stor utsträckning intresserad av förändringar i relationen mellan det lokala och globala.  Han skriver att det inte endast är utvecklingen av penningekonomin som bidrar till att ”lyfta ut” sociala relationer från deras specifika sammanhang utan även om utvecklandet av expertsystem. Människor har ofta en begränsad kunskap om många av de tekniska hjälpmedel som underlättar deras vardagsliv. Trots detta hyser de en tilltro till att olika typer av experter kan hantera och kontrollera den teknologi som behövs för att få ett modernt samhälle att fungera. Giddens ställer den postmoderna, maktlösa och diskursivt definierade människan, mot den senmoderna, reflexiva och handlade människan. Det moderna samhället ha av vissa samhällsvetare beskrivits som ett risksamhälle. De risker människor konfronteras med är dels relaterande till globaliseringsprocessen och kärnvapenhotet, dels till mer existentiella och personliga problem. Giddens skriver att; människor utvecklar olika strategier för att hantera dessa olika typer av hot och risker. Tillit blir nödvändigt som en typ av emotionellt vaccin mot existentiell ångest; ett skydd mot framtida hot och faror vilket möjliggör för att individen att – oavsett vilka svårigheter han eller hon hamnar i – upprätthålla hopp och mod. Eftersom den mekaniska automatikens grundprincip är ”det går av sig självt”, så utgör det också symbolen för alla de samhällsfunktioner som flätas samman av teknologin till ett enda stort naturvetenskapligt maskineri, där den teknologiska basen av olika processer bara växer, större datorer större kapacitet och mer medvetande. Människan försöker inte bara att skapa och utveckla artificiellt liv, och när upplysningen jagar det sista monstret från jordens yta var den själv i färd med att befolka himlakropparna med intelligenta varelser, fantasifoster liksom trollen. Fortfarande håller den på med det. Man är i full färd med att leta efter andra beboliga planeter och jakten efter att finna liv på andra planeter pågår också i full utsträckning. Kanske är det till sist ett rymdäventyr som väntar den moderna framtidsmänniskan. Harry Martinsson har i sitt rymdepos ”Aniara” från 1956 lyckas fånga många väsentligheter som går att känna igen i dagens moderna samhälle. Det som utmärker ”Aniara” är att författaren har lyckats foga samman den episka diktens urgamla former med science fiction innehåll. Eposet är en existentiell betraktelse av den individuella människans och mänsklighetens öde. Något som tydligt framgår är att författaren vill ställa frågan varför människan har en tendens att använda den samlade kunskap och intelligens till att göra sådant som skadar miljön och oss själva. Denna destruktivitet symboliseras i Aniara av Spjutet som ilar fram genom rymden, alltid i en snabbare takt än rymdskeppet. Aniara är således det logiska svaret på människors ovilja att se konsekvenserna av sitt handlade. Enligt Martinsson är eposet Aniara en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer. Aniara är också en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis. Handlingen utspelar sig ombord på goldondern, Aniara, en enorm rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt transporterar åtta tusen emigranter från Jorden till Mars och Venus, eftersom Jorden är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. På en av dessa färder tvingas Aniara väja för en okänd asteroid, kommer ur kurs, hamnar i meteoritskur och förlorar manöverförmågan, men fortsätter i övrigt oskadd med oförminskad hastighet ut ur solsystemet och in i det okända.

 

Resten av berättelsen beskriver hur besättningen och passagerna reagerar när det ofattbara går upp för dem – att ingen räddning längre är möjlig. Det som återstår är en tillvaro ombord på Aniara för all framtid, eller åtminstone tills förråden tar slut. En ofta citerad bild av Aniaras belägenhet är jämförelsen av rymdskeppet med ”en liten blåsa i Guds andes glas.”  Rymdskeppets höga hastighet i ett mänskligt perspektiv kontrasteras effektfullt mot dess nära nog stillastående i förhållande till en tillräckligt avlägsen utsiktspunkt i en oändlig rum-tid. Det blir uppenbart hur liten och bortkommen människan framstår utanför sitt jordiska ramverk. I Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex, filosofi och till en början hos Mima, en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som uppfångar fragment av tankar och bilder i rymden, vilka tjänar som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. Efter hand betraktas Miman alltmer som en gudinna vid vars altare passagerna knäböjer, men Miman orkar till slut inte bära alla fruktansvärda insikter om människans dåd. Hon bryts ner och dör av sorg. Miman är inte den enda som skänker tröst. Även Daisi Doody, en ung kvinna, håller cynismen och tomheten borta med sin aningslöshet och sensuella dans. Även maktmissbruk framträder på Aniara, rymdskeppets despotiske befälhavare, som fängslar sina motståndsmän, försöker dölja hur illa ställt det egentligen är, men genomskådas snart av mimans skötare, mimaroben, och med tiden av allt fler av dem ombordvarande. Att ge sig hän åt drömmar och avancerad tankeflykt i ett eskapistiskt frosseri är vad som återstår för att hålla själens eldar brinnande på den irrfärd som för dem allt längre bort från Jorden dalar och ut i den tomma sterila rymden (hämtat från Wikipedia). En epok är slut, om nästa epok vet vi inte mycket om.

 

Superteknologier och superdatorer

 

I boken ”Computer Power and Human Reason” ställer författaren Joseph Weisenbaum i slutet av boken frågan; Vilken mening skulle det ha att tala om risk, mod, förtroende, uthållighet, överlevnad när man talar om maskiner? Han uttrycker att maskinen i princip eller till sitt väsen är radikalt olik människan; hon är ensam kan sätta sitt liv på spel och hon ensam kan reflektera etiskt. Han hävdar att den mänskliga individen är under permanent tillblivelse. Upprätthållandet av detta tillstånd, av hennes mänsklighet, ja, av hennes överlevnad är på ett avgörande sätt beroende av hur hon ser på sig själv och hur hon som människa betraktas av andra människor. Ingen annan organism, och absolut ingen dator, kan anpassas för att ta upp äkta mänskliga problem i ett mänskligt språk. Vi har nått fram till pudelns kärna: ingen dator kan ersätta människan i hennes förhållande till sig själv. Uppfattar vi varandra som maskiner och anser vi oss dessutom kunna finna störst vägledning hos de maskiner vi själva har konstruerat, ja om vi på allvar tänker oss dem som människor som kan bli sjuka (få virus, få behandling med ”antivirusprogram” för att bli ”friska” osv) perverteras i grunden vår uppfattning av det mänskliga. Det medför de allvarliga konsekvens för vårt förhållande till andra, som John L. Casti har insett när han i Paradigm Lost säger att den centrala hos Weisenbaum är ”iden om att tänkande om människor som programmerade maskiner kommer påverka de beslut vi fattar om hur vi vill behandla människor i nutidens tekniskt orienterade värld.” Den utveckling man idag kan se är att det allt mer blir det instrumentella förnuftet som har överhanden över det mänskliga förnuftet. Innebär det här ytterligare ett avstamp från möjligheten att tänka själv? Om människan som det sägs är utan den fria viljan och maskinen är ”det som styr sig självt”, samtidigt som människan är den enda varelse med ansvar, men där maskinen tänker och beslutar mycket åt människan, vilka möjligheter har vardagsmänniskan då att påverka den teknologiska utveckling som pågår?

 

Denna diskussion handlar egentligen om den mjuka och hårda teknologin. De hårda teknologierna skulle kunna innebära stora risker för olyckor och föroreningsskador, till skillnad från den säkerhet som förbinds med de ”mjuka” teknologierna. Skulle då man välja de ”hårda” teknologierna” för att de ger möjlighet att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna? I sista delen av sin bok ”Mind over Machine” från preciserar författaren Dreyfus att det är synen på vad en människa är som skiljer honom från AI-metafysikerna. Han hävdar att människan inte har någon ”fixerad natur” utan bestäms utifrån sina uppgifter, sina intressen, och vad hon egentligen vill med sitt liv, hennes ”ultimate concern”. Datorn däremot har definitionsmässigt en fixerad natur, och den har inget yttersta intresse. Därför kan den inte bli som en människa, men ”människor kan efterhand bli som maskiner”. Faran är alltså inte att det dyker upp ”överintelligenta datorer, utan underintelligenta människor”, som författaren uttrycker sig. Marvin Minskv kunde försäkra att ”nästa generations datorer kommer att vara så intelligenta att vi får nöjda om de vill behålla oss som keldjur”. Boken Mind and Machine avslutas med att förklara idén om människan som ett ”rationellt djur” för föråldrad. Vi är idag säger författarna, ”tvungna att nytänka några mycket gamla och nu mycket fundamentala element hos vår självuppfattning (our self-image). Vårt hopp är att nytänkandet kommer att leda till en ny dimension av vad vi är. Teknologins historia och det motstånd som modern teknologi ofta möter hos nutidens människor vittnar kort sagt om att teknologin ofta fötts i krigets tecken och aldrig utvecklats oskyldigt. Datorn konstruerade ju faktiskt ursprungligen (av bl a Turing) som ett instrument för att kunna föra krig med större noggrannhet. ”I äldre tider lyckades man ofta inbilla folk att de kunde ge sitt stöd till, eller delta i, ett krig med chans att vinna det och skörda segerns frukter. Detta är idag omöjligt. Folk vill inte upprusta till (betala) ett krig som är omöjligt att vinna”. ”Kärnvapen är för effektiva för användas.” Den klassiska teknologiska fixen: tron på att varje problem som den moderna teknologin ger upphov till också har en teknologisk lösning. Detta innebär på militärteknologins område illusionen att alla de faror som upprustningen har skapat kan avvärjas med ytterligare upprustning. Detta är en skruv utan ände. Ett atomkrig i vår tid kan inte begränsas så att det blir en segrare kvar. Även om det utspelades på jordens norra halvklot skulle dess verkningar spridas över hela klotet och förorena hela ekosfären med strålning. Om detta har Jonathan Schell skrivit mycket övertygande om i sin bok ”Jordens öde”. Andra har talat om en ”atomvinter” till följd av kärnvapenkrig. Det har under samma period och under vårt århundrade, aldrig talat så mycket om fred än något annat århundrade gjort, dock har de utkämpat de ohyggligaste krig som historien känner till utkämpats i modern tid. Detta tema har idag blivit till ett återkommande inslag i biofilmer och återges som underhållning. Det som skildras är ett ”stjärnornas krig” i alla möjliga former och tappningar.

Den härskande teknokratismen i dagens moderna samhälle fungerar mycket som ett demokratiskt kamouflage som är svår att upptäcka. Man låtsas, inom sin kulturella sektor, som om livet ändå i grund och botten löpte vidare som förut, medan vi i själva verket med full fart är på väg in i en ny geologisk tidsålder (Harry Martinsson), om vilken vi i grunden inte mycket mera vet än att den till sina grunddrag avgörs just av vår tekniska förändring av naturen och Jorden.  Man låtsas alltså som ingenting väsenligt inträffar, samtidigt som man lever med i ett system som, mer eller mindre medvetet, syftar till att ersätta hela det ekologiska och mänskliga skicket på Jorden med ett tekno-fysikaliskt system. Den artificiella intelligensen, den konstgjorda människan, den tänkande maskinen eller vad man än vill kalla den, så är budskapet i rymdeposet Aniara att; Det finns hos miman vissa drag som kommit med i den och verkar där i banor av en sådan art att människans tanke aldrig vandrat dem…//…uppfinnaren var själv fullständigt slagen den dag han fann att hälften av den mima han uppfunnit låg bortom analysen. Att hälften uppfunnits av miman själv.” Människan har konstruerat maskiner, men inte utrustat med förmågan att skilja mellan sig själva och världen. Därför sprids nya lisvformer ohämmat i dem. Formeln för någonting komplicerat behöver inte vara komplicerad själv. Forskningen om artificiellt liv säger att enkla formler kan leda till komplicerade beteende. Följden blir att det blir utomordentligt svårt att överblicka det man gör. När enkla regler tillåts verka tillräckligt lång tid eller på tillräckligt många element, framträder helt nya egenskaper. Den moderna människan växer idag upp i en ny geologisk tidsålder (i den digitala och virtuella verkligheten), som kunskapen om är kraftigt begränsad. De nya superteknologierna tillsammans med informationsteknologierna och dess stora framsteg, används inte för att vidga människans frihet utan för att begränsa den eller till sist utplåna den frihet som hon redan vunnit. Alva Myrdal skriver att: ”genom rustningstävlan utsättes hela mänskligheten för hotet om en plötslig och total utplåning…//…framtidens generationer kommer att få läsa i historieböckerna – om det finns några – att mot slutet av tjugonde århundradet greps människorna av en oförklarlig lust att målmedvetet arbeta på att förstöra denna planet…//…vi hypnotiseras att glömma vilken enorm andel militärväsendet får konsumera av våra resurser.”

”Även om de flesta uppfattar livet som mer riskfyllt än förr har det blivit mer spännande och stimulerande för många. Tillvaron har blivit rikare, mer laddad med utmaningar. Hoppet finns också att krig kan vara på väg att bli lika omodernt som gårdagens duellerande.” Det är känt att utvecklingen har gått från datorschack till intelligenta robotvapen. Det moderna informationskriget kännetecknas därför av ”ett hasardspel som nu bedrivs på en allt högre insatsnivå utmynnar i det som alla säger sig vilja förebygga men i stället pådriver”, uttrycker Alva Myrdal. Finns det någon garanti för hur den ”konstgjorda” superdatorn fattar sina möjliga (konstgjorda) beslut i framtiden? Kan datorfel uppstå på samma sätt som mänskliga fel kan uppstå? Vem styr i en framtida elektroniska stat, där ingen längre har kontroll över hur AI-system samverkar? I och med nya möjligheter att vara till mänsklighetens gagn har nya möjligheter öppnats för att skada och förstöra. Inget teknologiskt framsteg har varit entydigt gott. Man har alltid funnit sätt att använda ny teknologi för våld och förtryck. Därför måste den centrala frågan för en teknologi-etik hela tiden vara: var går gränsen mellan det goda livet med teknologin och den destruktiva användningen av den, oavsett om det är förtryck i informationssamhällets tjänst eller militärteknologin det handlar om? Var ska gränsen dras för mellan det slag av teknologi som ska få utvecklas och det slag vars utveckling är etiskt oacceptabelt? Har tekniken, maskinen och robotarna blivit något idealiserat och upphöjt utan att man lägger märke till det? Det finns ett opublicerat material om Folke Fridells kritik av den moderna maskincivilisationen, där rubriken lyder ”Att avideologisera maskinen”. Han uttrycker; ”Den indirekta demokratin är så oerhört indirekt att ett vacuum skapats kring den enskilde individen, vars läge rättare måste betraktas som hjälplöst istället för jämbördigt. Detta vacuum var inte något som följde av den moderna tekniken, utan hängde samman med en okritisk ny gudadyrkan, en ny ”maskinreligiositet”. Harry Martinsson beskriver just denna dyrkan i sitt rymdepos ”Aniara”, där människorna ombord på farkosten tillber Miman (som alltmer efterhand betraktas som en gudinna), en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som uppfångar fragment av tankar och bilder i rymden, vilka tjänar som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. I denna högteknologiska utveckling med ”överintelligenta maskiner”, konstgjord moral, konstgjord intelligens och den konstgjorda robotmänniskan och konstgjort medvetande ”framstår människan alltmer som en dvärg, då maskinen hade förvandlats från att ha varit ett medel för kulturell och mänsklig utveckling, till att bli en gudom som kräver lydnad och underkastelse. Därför måste ett nytt program, ta det som sin uppgift att avidealisera maskinen och visa upp en dold fattigdom – avsaknaden av människovärde”.

Genom historien har det talats om en ”Leviatan”, ett monster, ett obetvingligt vidunder med samma namn i Gamla Testamentet. Ordet Leviatan förekommer fem gånger i Bibeln (Job 3:8, Psaltaren 74:13-14, Ps 104:25-27, Jesaja 27:1 och Job 40:20-28 i översättningen från 1917 och i Job 41:1-25 fortsätter beskrivningen av Leviatan). I första Moseboken 1:21 står det att Gud skapade de stora havsdjuren, där dessa utgör bilden för dem stora valarna. Det är samtidigt ett gammalt mytologiskt sjöodjur som Gud enligt Gamla Testamentet segrade över. Det fanns nog ingen större ide att utifrån skapelseberättelsen att Gud skulle besegra dem stora havsdjuren valarna, varför det måste skildra och beskriva något annat som Gud segrade över. Själva beskrivningen av Leviatan känns mer igen som ett icke-naturligt skapat djur eller monster. Inom mytologin från den Främre Orienten, intygas så tidigt som det 3:e årtusenden f.Kr i sumeriska kulturen skildras myten om guden Ninurta som övervinner den sjuhövdade ormen. Det har gjorts tolkningar och kopplingar att Leviatan också kan vara ett uttryck för Guds kamp och seger mot dem sju dödssynderna. Andra tolkningar av ”jag såg ett odjur stiga upp ur havet, det hade tio horn och sju huvuden” (Uppenbarelseboken 13:1), syftar på olika forntida stormakter och härskare, som beskrevs med olika bilder (leopard, björn, lejon, tio horn). ”Tio horn” betecknar de tio första romerska kejsarna. Och skildringen av ”sju huvuden” med hädiska namn handlar om de sju kejsare och från statens sida utsatte kristna för grymma förföljelser och använde titlar, som sårade dessa religiösa känslor. Denna förföljelse mot kristna skildras i (Dan 7:22), ”hornet (kejsaren) förde krig mot dem heliga och underkuvade dem”. Man skulle i religiös mening predika och dyrka staten och dess härskare. De som inte underkastade sig staten och härskaren/kejsaren fick lida av statens olika grymheter. Ordet ”tio horn” återfinns i (Dan 7:8) och skildrar där den jordiska makten ”det hade ögon som en människa och en mun som talade stora ord.” I (Dan 7:4-9) skildras den stora och skräckinjagande makt som fanns hos dessa olika kejsare, ”gavs makt att härska” och ”det var fruktansvärt, skräckinjagande och omåttligt starkt”. Att det handlar om kejsare och makt framkommer i (Dan 7:9) där det talas det om tronstolar. I (Dan 7:11) skildras de stora skaror av människor som betjänade kejsaren, ”tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom”. I Uppenbarelseboken 13:4-6 beskrivs också denna dyrkan för (den som hade tio horn och sju huvuden), ”hela jorden greps av beundran och följde det” och ”tillbad” makten. Man hyllar och beundrar dess stora makt, som då tycktes överträffa allt annat. I sin förening antyder dessa bilder att all världslig makt nu samlats i det romerska riket (se Upp 17:7, 17:9, 17:13), där de sju huvuden och de tio hornen tydligt ställs samman med Rom, med romerske kejsare och med den romerske världens utveckling. Det sannolika åsyftas olika furstar och kejsare i det romerska imperiets historia, där Augustus räknas som den förste av dem, Nero den femte, Vespasianis (69-79 e. Kr.) den sjätte, Titus korta regeringstid (79-81 e.Kr) som den sjunde, liksom den åttonde kejsarens, Domitianus. I Uppenbarelseboken 1:9 skriver Johannes att han skrev från en liten ö Patmos vid Egeiska havet. Under romartiden användes ön som fångkoloni eller förvisningsort och tvingade kristna att gå i landsflykt. Detta var anledningen till att Johannes, som annars bodde i Efesus, nu hade förvisats till Patmos. Uppenbarelseboken 1:9-20 handlar om Johannes syn på ön Patmos. Liknelsen med havet handlar om hur han sett ut över havet och tänkt på Rom som låg där borta på andra sidan, och på dess stora makt och grymhet mot dem kristna. Uppenbarelseboken (13:1) skildrar det första vidundret som ett sjöodjur som steg upp ur havet.  Eftersom versen ”tio horn och sju huvuden” handlar om kejsare och härskare under romartiden, så måste också liknelsen med att det stiger upp ur havet handla och skildra den framväxt och makt som tilltog när (imperiet) det romerska riket växt fram under romartiden.

Varje tidsepok skildrar sin samtids stridigheter, politiska maktkamper och utmaningar. Den moderna världen är inte förskonad från denna utveckling, snarare värre eftersom den militärteknologiska utvecklingen framställt massförstörelsevapen.  Trots att kulturen till synes stått i sin högsta blomstring har intelligensvarelsen människan gett ny kraft åt rustningstävlan och den nedåt roterande rustningsspiralen. Inom vårt sekel och särskilt efter andra världskriget som borde givit en tillräckligt klar varning, så har denna rustningstävlan idag bara tilltagit. Kanske är skildringen av Babylons fall i Uppenbarelseboken 18 en skildring av orden ”högmod går före fall”.

Håller den moderna världens teknologier på och skapar sin egen konstgjorda och icke-naturliga ”teknikens leviatan” med alla dess olika mekaniserade krigsmaskiner och ”konstrobotar”? Kommer den konstgjorda människan eller den artificiella intelligensen att bli människans dubbelgångare och en skapad teknikens Frankenstein, där den riskerar att vända sig mot sin skapare eftersom den inte ser sin egen mening? Olika dramer, böcker och biofilmer skriver om science fiction på olika sätt. Men det som tidigare beskrevs som ren science fiction är inte längre vilt svammel eller drömmeri. Betrand Gille skriver i sammanfattningen till sitt verk om renässansens ingenjörer att ”alla våra ingenjörer var krigsmän”. Faktum är att ingenjörer, naturvetenskapsmän och tekniker ofta bidragit till upprustningen. Detta gäller inte minst för utvecklingen av moderna atomvapen under 1900-talet. Rymdeposet Aniara skildrar en utveckling där åtta tusen emigranter transporteras från Jorden till andra planeter eftersom Jorden är skadad av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Det är en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis. Är rymdeposet Aniara med sin enorma rymdfarkost som vid varje resa rutinmässigt kan transporter åtta tusen människor, en möjlig liknelse vid Noaks Ark? Ja, den nya fiktionen är inte längre ett resultat av en god portion fantasi utanför dess gränser, utan den moderna fiktionens berättelsekonst kan kanske säga mer om det farofyllda livet med teknologierna än vad historieberättelsen kan. Det är därför inte längre bara historikern som talar om människans konkreta verklighet. Diktaren gör det också. Båda belyser den mänskliga existensen.  Historikern gör det genom att skildra ett förlopp vars spår ska kunna verifieras/falsifieras – och diktaren gör det fria utvecklandet av sin berättarkompetens.

I Karel Capeks drama R.U.R beskriver författaren att robotarna till slut gör uppror mot människorna, då robotarna blir varse att de inte känner till hemligheten med sin egen skapelse. Men den sista människan som de försöker locka ur hemligheten känner inte heller till den. Är denna science fiction hypotes ett uttryck för att robotarna saknar en nedärvd uppgift att fylla, men som hos människan tar sig uttryck som ”meningen med livet” att finna ut vad den vill göra? Roboten saknar detta yttersta intresse och har inget ”ultimate concern”. Eftersom människan inte har någon fixerad natur är den fri eftersom den alltid kan förändras och anpassa sig till nya omständigheter och nya livsvillkor utifrån sina samtidsintressen, som den kan odla och utveckla i sin moderna samtid. Det existentiella problemet kan sammanfattas med orden; maskiner kan inte bli som människor, men människor kan efterhand bli som maskiner”. Vart denna utveckling tar vägen beror i slutändan på hur man väljer att betrakta människan som väsen; ”Så som man betraktar människan så behandlar man individen..//… Endast om människan inte är en maskin har etiken en mening. Endast då är teknologi-etiken meningsfull. Omvänt: Etiken är utan mening om människan är en maskin.”  Robotar saknar inte bara ett yttersta intresse (ultimate concern), de har heller ingen etik som kan peka ut en meningsfull riktning med livet. Man skulle kunna uttrycka det hela som att datorn inte förstår inte särskilt mycket om mänskliga problem eftersom den definitionsmässigt inte har något Själv (då den konstgjorda moralen inte har ett själv som kan bidra till att skilja mellan sig själva och världen). Därför uppstår svårigheten att kunna sätta sig in i andra människors behov och svårigheter och överhuvudtaget förstå det mänskliga i vad det innebär att vara människa och hur individuellt olika människor kämpar för att mäkta med sin vardag. Det mänskliga tänkandet är mänskligt endast om det kroppsligt och socialt, och tar hänsyn till det sammanhang och situation den lever i. Till slut har det mänskliga tänkandet bara en mening om tanken har makt över maskinerna och människan själv inte är en maskin. Den historiska utvecklingen visar att det alltid har funnits en växelverkan mellan människan drömmar och de tekniska färdigheterna. Människan är den enda varelse med fantasi att kunna forma hur framtiden kan se ut. Men risken att den växelverkan som finns mellan människans förmåga att drömma och tekniska kunnande riskerar att upphöra under vår tid, därför att den digitala datorn kommer att göra människans tänkande, inkluderat dennes fantasi, överflödigt, för att datorn nu kan tänka ännu bättre än människan själv. I en sådan utveckling får det instrumentella förnuftet långsamt ersätta det mänskliga förnuftet och resultatet kan bli helt olika vilket samhället man vill skapa och forma i framtiden. ”Ett etiskt problem uppstår när man tror att människan kan utveckla sin förmåga och sina möjligheter enbart med förståndet och i synnerhet enbart med datorns hjälp, utan uppbådande av fantasi och förnuft.”