Demokratins entropi och kapitalismens entropi

 

Vetenskapen säger att i begynnelsen skapade universum människan; sedan började människan omskapa universum, i alla fall försöka behärska naturen. Men i sin strävan att försöka behärska naturen sker något; att ju närmare den kommer livets kärna blir den också medveten om livets entropi. Det globala innebär en helt ny form av komplexitet att bemästra och hantera. Är det utmaningarna som söker politiken eller är det politikens uppgift att ta sig an utmaningarna? Samtidsutvecklingen visar att ”rost aldrig tar semester” och samma tycks gälla utvecklingen av ”komplexitet”. Valen tycks stå mellan att undvika entropin eller utveckla en förståelse för hur ökad synergi kan uppnås. Den civilisation som medvetandet skapat är på väg att skapa förändringar av en helt annan art. Långsamma förändringar, smygande förändringar, globala förändringar, miljöförstöringar, som påverkar växtliv och djurliv (artdöd och utrotning). Författarna till boken ”New World, New Mind” från 1989 skriver att; ”Civilisationen hotas av förändringar som äger rum under år och årtionden, men förändringar som tar år eller årtionden går för långsamt för att vi skall uppleva dem omedelbart.”

Erich Fromm skriver i boken ”Att ha eller vara” att; ”eftersom det samhälle vi lever i präglas av vår strävan att förvärva egendom och göra oss en förtjänst, ser vi sällan något som vittnar om varandets livsform, och de flesta människor betraktar ägandets livsform som det naturliga sättet att leva”. Vidare skriver han att; ”Egoism är inte bara en fråga om beteende utan också ett karaktärsdrag. Den innebär: att jag vill ha allting; att jag vill äga, inte dela med mig; att jag måste bli vinningslysten därför att mitt syfte är att ha, jag är mer ju mer jag har; att jag måste känna mig fientlig emot alla andra; mina kunder som jag vill lura, mina medtävlare som jag vill övervinna, mina anställda som jag vill utnyttja till det yttersta. Jag är aldrig nöjd, därför att det inte finns någon ände på mina önskemål; jag måste vara avundsjuk på dem som har mer än jag och rädd för dem som har mindre. Men jag måste undertrycka alla dessa känslor för att framstå (för andra likaväl som för mig själv) som den leende, rationella, uppriktiga, vänliga människa alla låtsas vara”.

Under sådana former går det mesta mot en upplösning där tidigare strukturer riskerar att krackelera och falla sönder. Det har aldrig talats så mycket om fred som under detta århundrade, ändå har många av de ohyggligaste krig utkämpats som historien känner till. Hobbes skriver att; ”att människans naturliga beteende är egoistiskt och strävar efter att skaffa sig fördelar utifrån sitt egenintresse. I naturtillståndet råder därför allas krig mot alla eller allas kamp mot alla”. Erich Fromm uttrycker det med orden; ”lusten att HA måste leda till ett ändlöst klasskrig..//..vår attityd av erövring och fiendskap har gjort oss blinda för det förhållandet att naturtillgångar är begränsade och till sist kan bli uttömda”. Människan lever i en kapitalistisk tillvaro där egennyttan, egenintresset och dem fria marknadskrafterna släppts lös och idag tar detta sig uttryck som ökad egoism, konkurrens och aggressivitet i samtiden.

 

 

Om det inte finns något gemensamt förflutet finns det heller inget gemensamt ansvar. Finns det inget gemensamt förhållningssätt till samtida konflikter finns det inte heller längre ett gemensamt öde. ”Det är allas krig mot alla” som filosofen Thomas Hobbes uttryckte det hela.

Om det går att spåra kapitalismens födelse, går det också att spåra dess död, eftersom historien inte tar slut vid varken capitalism eller demokratin. Hur kommer kapitalismen påverkas av det faktum att de icke-förnyelsebara kraftig håller på att minska och av det faktum att dagens tillväxt inte kan göras permanent eftersom människan lever på en planet med begränsade tillgångar, som faktiskt minskar och inte ökar ju intensivare exploateringen fortsätter.

Kapitalismens treeninghet är – pengar, konsumtion, arbete. Lyssnar människan alltför intensivt på den ”obönhörliga utvecklingens namn” eller melodin av ”ekonomins evangelium” med dess löfte om frihet – kan det istället mynna i vår tid mest besvärliga sociala paradoxer; ju bättre människorna får det, desto mer tycks missnöjet breda ut sig. Alla vill och ska få det bättre – ändå saknas hos åtskilliga människor upplevelsen att ha det bra. Aldrig har människan haft det så bra och ändå klagas det över allting – och med all rätt ibland när det händer så lite när det finns så mycket att göra. Det behöver byggas men ändå byggs det inte tillräckligt. Människor blir frustrerade. Vissa blir besvikna. Andra trötta. Någon blir arg. Ytterligare någon blir likgiltig. Vissa bryr sig inte eftersom dem ändå inte kan påverka. Människor blir oroade när problemen tycks bli fler än lösningarna.

Innehåller kapitalismen ett dolt religiöst paradigm om ett löfte av frihet som aldrig kommer och aldrig kan infrias? Max Weber illustration om Järnburen skvallrar en hel del om Europas osunda nostalgi om att konsumtionslivsstilen ska göra världen till en bättre plats att leva på, när människor mest finner ytliga schabloner, psykologisk förflackning, ytlighet I den Nya Världen. Den västerländska kulturen har länge nog genom sin så kalla demokratisk imperialism förtryckt människor och förpassat dem in I tystnaden och in I en tillbaro av att leva I skuggan av framtiden. Vackra ord om frihet, öppenhet om att alla människor ska med när den egentligen gör tvärtom och knappast välkomnar människor som framträder ur den förtryckta skuggan.

”Komplexiteten täcker ett enormt område, som ligger mellan ordning och kaos, skrev fysikern Heinz Pagels i den visionära boken The Dreams of Reason, Förnuftets drömmar, från 1988. Det spektrum av möjligheter som begreppen ordning och oordning erbjuder vår världsbeskrivning är nämligen mycket torftigt. Total oordning är ointressant. En enda röra. Inte värd att tala om eftersom man ändå inte kan beskriva den på något klargörande vis. Om oordning finns inget annat säga än det den själv säger. Och total ordning är inte heller särskilt intressant. Ett gitter av atomer i en kristall, ett prydligt ordnat mönster av upprepningar. Det som finns att säga om en sådan ordning snabbt sagt och blir trivialt. Därför måste det finnas något tredje som varken är total ordning eller total oordning. Något som inte är trivialt men ändå inte en enda röra: komplexitet.

Den naturvetenskapliga världsbilden har samma brist; där finns ordning och oordning, men inte det tredje som är det verkligt intressanta. Det finns ett land mellan ordning och kaos, en väldig oupptäckt kontinent: komplexitetens kontinent. Förutsättningen för att upptäcka den är att man lär sig styra mellan världsbildens två poler, ordning och slump, överblick och överraskning, karta och terräng, vetenskap och vardag. Det man måste navigera mellan är inte bara ordningen och oordningen i tingens struktur. Komplexiteten uppträder mellan det förutsägbara och det oförutsägbara, det återkalleliga och det oåterkalleliga, det periodiska och det slumpmässiga, det hierarkiska och det platta, det slutna och öppna. Mellan det man kan räkna med och det man inte kan räkna med.”

Ekonomen och framtidsforskaren Kenneth Boulding skriver att “det tjugonde seklet utgör en mellanperiod i stor omvälvning för människosläktet. Denna kan med rätta kallas de andra omvälvningen i människans historia”. Och John R. Platt gör kommentaren att “om vi lyckas rädda oss”, kommer vi att bli delaktiga i den mest otroliga händelsen inom evolutionen. Men huruvida vi skall anta utmaningen och fortsätta vidare, genom Omegapunkten, till en ny era inom evolutionen, eller om evolutionen, som vi känner den, kommer att utsläcka sig själv i någon evolutionär återvändsgränd, beror på oss själva. Om utmaningen antas kommer vi att undergå en betydande kulturrevolution – en medvetandets revolution. självet kommer genom denna omvälvning att återta sin rättmätiga plats i medvetandets centrum precis som solen, genom den kopernistiska revolutionen, återtog sin plats i centrum av solsystemet. En återgång till nollpunktens omega, där balans blir den avgörande faktorn för all hållbar utveckling.

Omegapunkten är den punkt när det universella och det personliga kulminerar in i varandra. Denna process pågår redan idag, men utvecklingen går till en början så långsamt att man knappt märker den. När det gäller evolutionen eller naturen har man ofta ingen föraning om den annalkande förändringen förrän den faktiskt börjar. Denna process kan liknas vid när man kokar upp vatten. När vattnet börjar värmas upp, frigörs ett litet men växande antal molekyler för att bilda vattenånga. Allteftersom vattnet värms upp ytterligare ökar antalet molekyler som förflyktigas gradvis, tills det vid själva kokpunkten sker en snabb förändring. Det är tänkbart att samhället, allteftersom fler och fler individer når en högre medvetandetillstånd, kommer att uppleva eller uppnå ett tillstånd där det på liknande sätt övergår från en fas till en annan – en sociologisk fasövergång.

Demokrati, makt och elitism skulle också kunnas översättas till meritokrati (demokrati), teknokrati (makt), expertsamhället (elitism). Bengt Nerman skriver om vägen från demokratin; ”vi är på väg i allt snabbare takt bort från demokratin. Inte bara från de ideal vi bekänner oss till utan också från den förverkligade demokratin, som står på trygghetens, eller som den också kallas välfärdens grund”.

Den moderna utvecklingen tycks visa på tre vägar. ”Elitism” – att socialingenjören tar vara på individens demokratiska rättigheter och skapar möjligheterna till självförverkligandet. Det andra är att man får sätta sin tillit till ”etatism”, dvs säga att den (goda staten) bidrar till att skapa förutsättningar som gynnar det egna livets utvecklingsmöjligheter. När de två första alternativen inte i tillräcklig stor utsträckning uppfylls, ökar i stället intresset för snabba och tillfälliga lösningar som finns att känna igen hos ”populismen”- ett okritiskt förhållningssätt till de idéer som framförs eller presenteras.

Elitism och etaism har också med sina teknologiska vinningar och framgångar skapat en fjärde väg – mer arbete åt maskiner, robotar och mänskliga robotar som gör mer av människans arbete, och som innebär färre arbetstilfällen åt vanliga arbetare. Dagens expertsamhälle som tar form får konsekvenser precis på vartenda område I princip där tekniken finns och arbetar. ”Energiproblemen kräver en ny inställning och ett nytt sätt att tänka. Tidigare rådde underskott på arbetskraft och överskott på energi. Nu är det precis tvärtom. Idag känns denna utveckling igen av att det är många människor som söker samma tjänst. I en meritokrati har den individ med bäst betyg och flest meriter ofta en fördel i denna konkurrens och tävlan om jobben.

När Bengt Nerman skriver om vägen från demokratin, så går det också att känna igen som; Demokratisering har allt mer kommit att handla byråkratisering, som också är en byråkratisering av experten i samhället, med tiden där expertens roll blir helt byråkratiserad. Denna utveckling beskrivs som avpersonalisering av maktutövandet, där staten förvandlats till en maskin, vars brist på enskildes personliga förhållande kan ha en förtryckande inverkan. Staten har då blivit en byrå-krati, ett kontorsvälde, genom att de människor som har makten över denna maskin får ett herravälde över dem som måste underkastas reglerna och anordningarna. Slår man sedan ihop den teknologiska experten som byråkrat, är steget inte långt borta till att ”teknokraten” fått se dagsljuset för första gången.

Ännu ett steg bort från från demokratin är: Det naturvetenskapliga experimentet: ”det som driver sig själv” (automatiseringen) utgör själva symbolbilden för att dem vanliga ”arbetarna” allt färre och experterna blir allt fler. Dessa experter är fackutbildade arbetare, funktionärer, vetenskapsmän eller tekniker med särskilt kunnande, dvs har mer kunskaper än dem flesta beträffande ett särskilt område eller en teknik. Expertsamhället gör också att vissa människor blir mer beroende av experter och de specialiserade. När företagen alltmer rationaliserar innebär det också att färre människor får vara med om att fatta de viktiga besluten. Om människor inte upplever att dem kan vara med och påverka och bestämma om vardagsväsentliga saker är risken att dem istället drar sig undan. Det i sin tur skulle vara en förlust för demokratin om människor upplever att deras röst inte gör någon större skillnad eller om för mycket makt koncentreras till en enda organisation. Expertsamhället i våra dagar spär bara på denna utveckling. Det blir experterna som sitter och bestämmer över ”massorna”.

Kapitalismens kontraproduktivitet och ständiga rationaliseringar innebär att den tekniska utvecklingen går så snabbt att den inte längre hinner med att skapa ersättningsjobb i tillräcklig snabb takt, samtidigt som de nya kraven i kunskapssamhället och dagens arbetsliv förutsätter att en stor och snabb växande andel arbeten kräver en avancerad utbildning och dem rätta fackkunskaperna. Det nya samhället som tar form gör människan mer beroende av experter. I expertsamhället blir vissa mer beroende av dessa specialister som får peka ut riktningen med livet. ”Mer och mer kommer hon att dirigeras av vad andra vill att hon ska göra, och därmed faller hon lätt offer för konformism”.

”Teknokrati är en hypotetisk statsform där vetenskapen skulle ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter skulle komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer”. Revolution, i en sådan samhällsbild, är i första hand ett projekt för att ta makten och skapa en ny klass av partibyråkrater vars främsta mål är att upprätthålla sin egen makt. Bertil Gardell skriver i boken ”Produktion och arbetsglädje” att: ”Det finns anledning i vårt samhälle till oro för att dem fortskridande mekaniseringen, centraliseringen och byråkratiseringen kommer att göra livet omänskligt.” Kategoriseringar av människor i byråkratin innebär en risk för avhumanisering. Ett annat avhumaniserande element – även det vanligt förekommande – är att behandla människor som ”fall”, ”objekt”, ”siffror”, att kort sagt göra statistik av dem. Samtidigt försvinner människor i anonymitet och det bidrar till att öka frånvarokänslan och alienationen, istället för att skapa mer närvarokänsla och människovärdighet i arbetslivet och vardagen.

Det är lätt att experterna, rationalisterna och teknokraterna är upptagna med att jaga fram hastigheten, bland sina kontrollur, kategoriseringar, generaliseringar, tabeller och register att människan lätt glöms bort. ”En sådan utveckling innebär en risk för konsolidering av de befintliga maktstrukturerna, även om detta måste ske på ett raffinerat sätt och inte genom att direkt neka folk tillgången till information. Den kommer därmed inte att öka den vanliga medborgarens ögon och öron så mycket som Storebrors ögon och öron. Denna Storebror kan ta sig formen av en ”registerstat” där samhällets av hänsyn till social välfärd och lag och ordning övervakar människors handlingar.”

Professor Borgenhammar skriver att; ”systemen i samhället blir opersonligare och svårare att överblicka…//…även om människorna slet hårdare förr var förankringen i tillvaron stabilare…//…det man lärde, lärde man sig för livet. Unga fick vägledning av äldres kunskap och erfarenhet. För dagens unga har den liten giltighet. Generationsklyftan vidgas. De äldres värde blundar man för. Förr var de sociala nätverken få och stabila. Nu är de många och flyktiga. Bräckligheten är påtaglig i datasystem och samhälle. Följden kan bli känslor av främlingskap. Många saknar både förankring i det förflutna och framtidstro. De känner sig inte ingå i något större, meningsfullt sammanhang.”

Och ytterligare ett steg bort från demokratins grundtankar är att man förr byggde bostäder och civilisationer, idag bygger man istället affärskontor och shoppingbutiker. Och en tydlig bild som beskriver eller skildrar denna utveckling är; ”att det ekonomiska systemet inte längre bestäms av frågan: vad som är bra för människan – utan av frågan: vad är bra för systemets tillväxt?” Mycket handlar idag om att skaffa sig olika affärskontrakt och ingå olika ekonomiska avtal. Det blir den korta tidslinjen som får styra dessa aktiviteter – en tidslinje som blir avskild från etikens och naturens behov.

I denna utveckling har politik blivit ekonomi och ekonomi har blivit till teknologi. ”Den utveckling som alltmer framträder har lett till att teknologi och etik har utvecklats från varandra. De har till sist blivit isolerade från varandra och bidragit till den tudelning vi kan se mellan naturvetenskap/teknik och humaniora/moral. Det har uppstått en klyfta mellan ”två kulturer”. Det som så radikalt skiljer dagens samhälle från det förra århundradets är teknologins omvandling av människans vardag.”

Ordet demokrati är en sammanfogning av grekiskans demos, folket, och kratos , styre, med den ungefärliga betydelsen “folkstyre”. Trots detta lever människan i en tillvaro av meritokrati där betyg, meriter betyder allt. Ju bättre betyg och ju fler meriter desto bättre. Makten finns hos ett fåtal begränsade individer I samhället, samtidigt som expertsamhället växer fram och där behovet av allt fler specialister och mer avanncerad utbildning behövs men färre vanliga arbetare.

Ordet meritokrati kommer (av latinets meritus, förtjänst, och kratein, styre) är en rörelse, ideologi eller statsskick som syftar till att en individs sociala status och lön ska bygga på vad denne åstadkommer i samhället. Kunskaper, meriter, skickligheter och färdigheter bestämmer i meritokratin en individs möjlighet till socialt och politiskt avancemang, i stället för till exempel socialt ursprung. Den svenska staten har tillsatt tjänster enligt ”förtjänst och skicklighet” (dvs utbildning och tjänsteår). I den privata sektorn är företeelsen meritokrati vanligt förekommande.

Är det sant, att människan ingenting annat är än ett stycke materia eller vara/produkt, som av en ren slump blivit levande, så är människan ingenting annat än ett ”arbetsdjur”, som har något högre intelligens än andra djur. Människovärdet blir då lätt att beräkna, men man får samtidigt ofantligt olika värden hos olika människor och i olika åldrar. Sådan blir beräkningen när man mäter eller värderar människan efter prestationsmått och värderar den efter sitt värde som arbetskraft i det naturvetenskapliga maskineriet. I det materialistiska samhället värderas människorna efter hur mycket de kan producera och konsumera.  Utgångspunkten i ett sådant resonemang utgår då från vilken samhällsnytta en individ kan ha för samhällets ekonomiska effektivitet eller bruttonationalförmögenhetens ökning eller produktionens stegring och konsumtion. När man börjar mäta samhällsnyttan i pengar och ekonomiska termer, så kan en sådan utveckling bli något av det mest obarmhärtiga som finns.

Om man verkligen gör den materiella samhällsnyttan till en högsta norm, så kommer olyckorna på löpande band. Då är domen fälld över alla de människor, som då värderas som onyttiga från samhällets synpunkt. I en sådan samhällsutveckling förlorar medborgaren sitt värde eftersom människovärdet har förbisetts och har i stället degraderas till ett arbetsdjur, som samhället sedan ”disponerar” och sätter i arbete, där det passar samhället bäst. Människorna värderas också efter hur mycket de kan producera och konsumera, och inte efter för att de utvecklats till spänstiga, belevade fullfjädrade personligheter. Detta leder till en smygande urholkningsprocess i det inre; allt är fixerat vid den magiska ekonomiska tillväxten.

Meritokratin växte fram i Frankrike i form av borgerliga tankar om att alla skulle få möjlighet att, oavsett socialt ursprung, få bra utbildning och möjlighet att obehindrat klättra på karriärstegen utifrån hur pass duktiga de var. Dessa tankar anses vara en av orsakerna till Västeuropas starka tillväxt under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet. Ideologin har fått kritik; främst från socialistiskt håll, där de ansetts att de svaga utan tillräckliga färdigheter visserligen får chansen att bli något, men kanske inte har möjlighet att ta den och därmed sållas bort ur systemet och hamnar längst ner på den sociala stegen. Ideologin är dock populär inom liberala och tekniska kretsar eftersom den där anses effektivitetssträvande och rättvis.

Meritokratin utgör bilden för dagens moderna betygssystem inom utbildningsväsendet. Som det låter på namnet ”merito” är det meriter och betyg som premieras och ger stora fördelar och företräden när människor söker anställningar. Människan lever alltså i en demokrati, men lever under meritokratiska förutsättningar, där betyg, ”examinor” och meriter betyder mycket om inte allt. Den tidigare så breda kunskapsbasen med stort behov av massutbildningar och stor efterfrågan på arbetskraft, börjar idag ge formen av en pyramidliknande spets där kunskapen samlas vid ett litet antal människor, experter eller elit. Massutbildningar som var en utmärkt lösning för industrialismen passar inte in lika effektivt i det expertsamhälle som håller på att formas av det teknologiska – mekaniska idealet.

Under det gamla Aten kunde atenarna genom allmän folkomröstning på tio år landsförvisa en medborgare, som höjde sig över alla andra, om han ansågs som ett hot mot den demokratiska jämlikheten. Ostrakismens logik utgår från satsen (”bland oss får ingen vara den bäste, om han skall, då får han vara det annorstädes och bland andra)” – och att vara det någon annorstädes innebär just landsförvisning till ett annat land, uteslutning, exkludering eller utfrysning. Statsmannen Aristeides föll offer för denna ostrakism. Det är en primitiv demokrati. Jantelagen bygger ungefär på samma princip: den spik som sticker upp ovanför de andra, den spik ska slås ner. Det vilar en paradoxal demokratiskt kluvenhet över begreppet att det ska ges ”plats åt den duglige” eller ”endast det bästa är nog” och den konflikt som följer av Jantelagen; ”bland oss får ingen vara den bäste, om han skall, då får han vara det annorstädes och bland andra”. I det ena sammanhanget gäller inte det gamla grekiska ordet, att lagom är bäst längre. Nej, endast det bästa är gott nog. Tävlingsandan genomsyrar annars allt inom idrotten, dramatik och musiken, ja, till och med vetenskap och läkekonsten.

I modern tid – hur passar elitism och expertsamhället in under begreppet att bland oss får ingen vara den bäste. Vem får vara bäst, är det elitsamhället, eller är det samma makt som går arv genom generationer och i princip lämnas över från den ena generationen till den nästa? Makthierarkierna och dess strukturer passar elitism, specialister, expertsamhället, meritokratin- och teknokratins utformning. Trots detta innebär förnuftig demokrati; att olikhet i ställning, rättigheter och inflytande inte skall grundas på yttre, nedärvda företräden, såsom börd och rikedom, utan på den enskildes  egen duglighet: plats åt den duglige i samhällslivet. I demokratin ska ingen få vara den bäste, men i meritokratin gäller det omvända, att den med bäst betyg och flest meriter är metoden som sållar agnarna från vetet i modern elitism. Tävlingen premierar den ypperste och bäste. Inför folket pekar den ut den person, som på sitt speciella område utmärker sig framför alla andra. Det blir inte bara den som pekas ut som undermålig, som på det sättet kommer till korta, utan även den som håller det normala måttet. Man blir diskvalificerad i utanförskap.

Expertsamhället och elitism passar varandra som låset och nyckeln, men med tiden så blir det också allt fler vanliga människor som inte passar in som bärare av modellen av den inre kretsens bild av hur samtiden måste utvecklas. Det ger också form åt prestationssamhället. Eftersom många arbeten kräver mer avancerad utbildning blir också tröskeln högre och vägen till arbete längre och svårare att nå upp till. Den tidigare så breda kunskapsbasen med stort behov av massutbildningar och stor efterfrågan på arbetskraft, börjar idag ge formen av en pyramidliknande spets där kunskapen samlas vid ett litet antal människor, experter eller elit.

Massutbildningar av människor som skulle arbeta i stora industrilokaler och fabriker var en utmärkt lösning för industrialismen, men nu när expertsamhället tar form och är i behov av människor med mer avancerad utbildning och eftersöker allt fler experter och specialister passar inte massutbildningar in lika effektivt i det expertsamhälle som håller på att formas av det teknologiska – mekaniska idealet. Samtidigt  räckte tidigare de kunskaper man förvärvade genom hela livet, idag har kunskap blivit mer av en färskvara. Det man en gång hade lärt i skolan räckte oftast fram till pensionsdagen. Men i framtiden måste vi räkna med ett rörligare arbetsliv. Enligt framtidsbedömmare kommer vi att ställas inför sex, sju olika karriärer under yrkeslivet, där var och en kräver nya färdigheter, nya attityder och nya värden. Detta ställer krav på en annan form av utbildning än vad vi hittills varit vana vid – ett livslångt lärande.

Dagens informationsteknologi medför att kunskap, information och olika resurser har blivit flyttbara i en global mening. Det innebär att många jobb kan flyttas till länder där löneläget är sämre. Om det är något som informationsteknologin påverkat är det arbetet och sysselsättningen. Genom åren har tusentals jobb gått förlorade som en följd av datoriseringen. Det har också varit själva syftet med, att med teknikens hjälp rationalisera effektivisera fabriks- och kontorsarbetet. Robotar och självstyrande har tagit över många tunga och monotona industrijobb.

Välfärdens framåtskridande eller livets fortgående process har inneburit att dagens moderna rationaliseringsåtgärder tunnar ut bredden av yrkesmöjligheter (allt fler specialister och experter) att valfriheten att välja ett eget yrke radikalt har minskat. Människan är mer styrd att välja de yrken som är i linje med den teknologiska utvecklingen. I framtiden tror framtidsbedömmare att hela 90 procent av alla arbeten kommer finnas inom kunskaps- och tjänstesektorn. Konsekvensen blir en mycket likriktat arbetsutbud och likriktning med liknande utbildningar. I denna utveckling mot teknologiskt och tankerelaterat arbete, så kommer många praktiska yrken och utbildningar helt försvinna eftersom det inte finns samma behov som tidigare. År 1790 återfanns hela 90% av arbeten inom jordbruket, tvåhundra år senare bara 2%.

Praktiska yrken försvinner för att ersättas av teoretiska, men det tunnar också ut möjligheten till mångfald och valfrihet, med konsekvensen att oerhört många individer med samma kompetenser ska konkurrera om samma arbeten i framtiden. I denna utveckling passar inte heller alla människor att bli teoretiker, samtidigt som det krävs en mer avancerad och kvalificerad utbildning för framtidens arbeten och när trösklarna ständigt höjs är det lätt att hamna på efterkälken. ”Genom den nya tekniken ställs dubbla krav på yrkeskompetensen: datateknisk kompetens som måste utvecklas, fackkompetens som måste upprätthållas och utvecklas…//…komplext arbete ställer krav som leder till utveckling i yrkesrelaterade färdigheter men också till allmän intellektuell utveckling”. Det är genom det praktiska handlandet eller övningen som människan blir bekant med sin verklighet.

”Kunskap har blivit en färskvara säger man i Sverige. Kunskaper uppstår och kunskaper förgår. Inom engelskan uttrycker man det som att kunskapen har kort shelf-life. Kunskapen kan inte stå kvar på hyllan länge förrän den blir gammal och måste bytas ut.” Numera talar man ofta om och gärna om kunskapsföretag och kunskapsindustri. I ett kunskapsföretag är de viktigaste tillgångarna de anställdas speciella kunskaper och erfarenheter. Kunskapssamhället förmedlar att framtiden tillhör dem som har kunskap. Den nya kompetensen i hjärnan är en flyttbar kompetens. Artificiell intelligens, kunskap och information har också blivit flyttbara varor och tjänster som kan spridas globalt till jordens alla hörn. Dagens informationsteknologi medför att kunskap, information och olika resurser har blivit flyttbara i en global mening. Det innebär att många jobb kan flyttas till länder där löneläget är sämre.

En yrkesutbildning är inte längre en biljett till arbetsmarknaden. Ett livslångt lärande i en lärande organisation ställer nya krav på individens anpassning till arbetssituationen och i förlängningen till den allenarådande marknaden. Vi har också egna krav på oss. Vi vill göra karriär, bilda familj, se världen och förverkliga oss själva. Krav som i vardagen kan te sig oförenliga. Ungdomar kräver mer av livet än att bara konsumera, den vill ha utbildning, fast helårsarbete, bil och först främst ”urbana bekvämligheter” som bio, restauranger, idrottsanläggningar etc – och sådant finner man naturligtvis bara i städer och tätorter. Individerna vill bli tagna på allvar och bli behandlade därefter. De förväntar sig förståelse för de sociala missförhållanden de upplever som brister, försämrade livsvillkor och utvecklingsmöjligheter. Det handlar om rätten till självförverkligande.

Föreställningen om expertisen som samhällets grundval har blivit ideologi när den är en tro på den ”ofelbare expertisen” och ”ofelbare experten”, och när den ideologiska expertiskunskapen ligger som en stor mantel över vardagsmänniskornas egna kritiska tänkande och förnuft, och styrs av bestämda uppifrån kommande former av förtryckande maktutövande. Men tron på dessa specialister, rationalister, experter har långsamt börjat naggats i kanten, eftersom många av de problem som uppstår också kvarstår, och i vissa fall tycks problemen bara blir fler än lösningarna. Tron på den expertis som kan lösa sociala och etiska frågor som om de vore tekniska frågor har avslöjats som ideologi. Denna problematisering av expertisens ideologi vore naturligtvis inte möjlig om det inte under tidigare decennier hade uppstått en växande klyfta mellan å ena sidan eliten av specialister och å andra sidan de befolkningsgrupper som dessa specialister och experter skrev på näsan vad de skulle tänka och anse. Experter har ”attitydsludd” i öronen. Det behövs experter för att lösa problem eftersom samhället har blivit extremt specialiserat för att kunna dra nytta av de många teknologiska möjligheterna, men inte att de ska tänka och avgöra vad som är bäst för människan själv.

 

För utan detta utrymme finns det inget fritt politiskt och kritiskt demokratiskt meningsutbyte, där den medborgerliga rösträtten har en påverkansfaktor.

Det är mer värdefullt när människor tänker själva, på samma sätt som tilliten måste växa och utvecklas inifrån, i annat fall skulle den hela tiden påverkas av varenda yttre faktor ungefär som när vinden ibland ändrar riktning och blåser dit den vill.  Framgången för varje människa är resultatet av en tro på sig själv och en utveckling av sin egen förmåga att vilja lyckas utifrån sina förutsättningar. Denna vilja att förverkliga sig själv kan bara få sin yttersta kraft att fortsätta att utvecklas över långa tidsrymder inifrån kommande drivkrafter och inre motivation. Som sin viktigaste demokratiska utrustning har människan ”fått den fria viljan”, med vilken den fokuserar, reglerar, motiverar, disciplinerar och mobiliserar alla sina till buds stående färdigheter och samhälliga möjligheter i en kombination för att nå det bästa resultatet. Denna utveckling kan inte dirigeras eller regleras genom yttre påverkan, utan kan bara regleras och dirigeras inifrån en tro på sig själv.

Det vilar en paradoxal demokratiskt kluvenhet över begreppet att det ska ges ”plats åt den duglige” eller ”endast det bästa är nog” och den konflikt som följer av Jantelagen; ”bland oss får ingen vara den bäste, om han skall, då får han vara det annorstädes och bland andra”.

Demokrati kännetecknas av yttrandefrihet. I det gamla Aten fanns en bekant institution, vid namn ostrakism, enligt vilken atenarna kunde genom allmän folkomröstning på tio år landsförvisa en medborgare som höjde sig över alla andra, så att han kunde anses som ett hot mot den demokratiska jämlikheten. Samma procedur och fenomen drabbar ofta olika ”visselblåsare” i demokratiskt styrda stater. När någon försöker kasta nytt ljus över det moraliska eller etiska förvandlas de plötsligt till samhällsfientliga personer och möts av förakt av regeringar och myndigheter, som anser sig vara ”värdar” för den goda och livsutvecklande demokratin.

Statsmannen Aristeides föll offer för denna ostrakism. Det är en primitiv demokrati. Ett bevis på grekernas underbara mångsidighet liksom ett bevis sanningen av den satsen (”bland oss får ingen vara den bäste, om han skall, då får han vara det annorstädes och bland andra)”, att livet aldrig låter sig teckna sig efter en linjal och att det aldrig finner sin förklaring i en enda given formel. Det säger sig självt att förmågan till mångsidighet minskar eller går förlorad om man försöker finna en given enkel färdig formel för att bedöma livets och universums komplexitet. Även i de bästas välde och kapitalistiska demokratier förekommer ekonomiskt, socialt och politiskt förtryck, med skillnaden att det bara tar sig uttryck på ett mer utstuderat och odefinierat tillvägagångssätt. Hur ska den människa tänka demokratiskt ädelt, som varje dag har bekymmer med det dagliga brödet? Sociala och mänskliga vardagsproblem försvinner inte för att dem förnekas eller nonchaleras.

Alvin Toffler ger en beskrivande skildring av denna läroprocess i sin bok Framtidschocken: ”Industrialismen fordrade nämligen en ny slags människa. Den krävde färdigheter som varken familj eller kyrka kunde skänka. Massutbildning var den sinnrika maskin industrialismen konstruerade för att producera de nya slags vuxna samhället behövde. Problemet var dock utomordentligt komplicerat. Hur skulle man förbereda den unga generationen för en ny värld – en värld där arbetet flyttades inomhus till industrilokaler, rök, buller, maskiner, trängsel, kollektiv disciplin? Lösningen var att forma ett utbildningssystem som i sin blotta struktur liknande denna värld”.

 

I denna värld blir tiden framtidsinriktad och utvecklingsfixerad i den tidiga borgerliga kulturen, där det gällde att få makt över tiden. Nu fungerar inte metoden med massutbildning lika effektivt därför att kunskapssamhället och den digitala utvecklingen eftersöker experter olika slag. Det nya samhället som tar form gör människan mer beroende av experter. I expertsamhället blir vissa mer beroende av dessa specialister som får peka ut riktningen med livet. ”Mer och mer kommer hon att dirigeras av vad andra vill att hon ska göra, och därmed faller hon lätt offer för konformism”. I kunskapssamhället och dagens arbetsliv förutsätter en stor och snabb växande andel arbeten avancerad utbildning. Det ger formen åt ett expertsamhälle. Om samhällsmedborgaren och arbetaren ständigt tvingas leva under dessa betingelser där högre krav och nya kunskaper alltid krävs, på vilket liknande sätt gäller det politikens område? Om kunskap har blivit en färskvara och det ekonomiska kapitalet blivit otåligt, har också de politiska budskapen blivit en färskvara?

 

Denna ekonomiska makt som tillhör den lilla eliten i samhället, de privilegierade, de välbeställda. Makten behärskas av denna lilla grupp överklassmedborgare, som utnyttjar sin politiska makt till att trygga sin egen privilegierade ställning. I media känns det igen som att de mer än gärna och ivrigt ständigt ger sig själva höga bonusar, får gå före i bostadsköer och får tillgång till de bästa bostäderna som långt överträffar genomsnittsstandarden.

Jag har i denna text försökt att samla och sammanställa olika citat och infallsvinklar från hur andra författare uttryckt teknikens begränsningar gentemot den mänskliga faktorn och frihetens dilemma. Om tekniken innebär en begränsning eller möjlighet, eller var gränsen mellan en demokrati och teknokrati går får läsaren själv avgöra. Kommer demokratin i framtiden att förändras om alla dess strukturer och funktioner långsamt ändras och istället byggs upp med teknisk infrastruktur och som sedan får utgöra ett teknologiskt ramverk åt det ”digitala och teknologiska samhället”? Detta kapitel handlar också om hur det digitala samhällsbygget alltmer eftersöker olika specialister i det expertsamhälle som också växer fram, och att det riskerar att vidga kunskapsklyftan mellan dem som har kunskap och dem som inte har samma tillgång till den. Alltså helt emot den grundläggande demokratiska bildningens tanke.

Ett expertsamhälle innebär i viss utsträckning att det också utvecklas ett ”elitsamhälle”. Steget från det demokratiska oberoendet till det teknologiska beroendet blir mer närvarande när andra får visa vägen. Och hur ska människan hitta sin väg om inte den egna självständigheten uppmuntras att söka för att finna gäller? Människan föds inte färdig eller färdigprogrammerad som maskinen gör när dem tillverkas eller produceras. Samma villkorsförhållande gäller demokratin att den inte heller är färdigformad efter en gammal programmering, likt den mer snäva, strikta och exakta programmering som gäller under en teknokrati. En demokratisk samhällsutveckling innebär en ständig ”klimax”, där ordet klimax egentligen betyder stege och i överflyttad form (bildlig), så har det också fått betydelsen ”höjdpunkt”, ”toppunkt” eller ”kulmen”.

Det som sker idag är på olika sätt en utveckling mot ”teknolog-ism” – bort från variation i arbetslivet, ansvar och frihet. Teknologismens inskränkningar på det mänskliga planet gör människan ofri. Demokratin skulle skapa frihet och oberoende åt människan, men en teknokratisk samhällsutveckling formar ett specialistsamhälle fyllt av experter som istället gör människor mer beroende av dessa experter som får visa vägen. Allt färre människor får vara med och bestämma och fatta beslut i expert- och elitsamhället.

Samhällsnyttan kan människan tjäna utan att behöva komma i konflikt med andra. Och samhällsnyttan borde också kunna ena alla goda krafter i samhället, eftersom den innesluter allas gemensammas bästa. Jeremy Bentham (1748-1831) formulerade nyttoprincipen som en princip som innebär ”största möjliga nytta för så många som möjligt”. Det skulle också kunna uttryckas med orden; ”största möjliga lycka åt det största möjliga antalet”. Även om många i den större medelklassen fått bättre, så existerar samtidigt också den verklighet, där människor får klara sin vardag med minsta möjliga peng varje månad och att rika lever efter mottot största möjliga rikedomar åt så få som möjligt. Det kan sammanfattas som; fattigare blir fattigare medan rikare blir rikare. Denna bergsklyfta mellan dem står i den yttre periferin och den inre tycks snarare öka än minska. Det demokratiska avståndet ökar mellan dem anses tillhöra ”eliten” och den ”stora massan”. En sådan utveckling tränger undan möjligheten till ett kritiskt förhållningssätt och skapar förutsättning för ett elitstyre.

Wikipedia beskriver elitteori som; ”en samhällsteori som beskriver hur makten i större eller mer komplexa samhällen är starkt ojämnt fördelad. Det vill säga, inflytande över centrala eller mer långsiktiga beslut tenderar att koncentreras till eliten, en fåtalig och mer eller mindre enhetlig samhällsgrupp som reproduceras över tid. Enligt elitteorin vinner denna minoritet sin dominerande ställning genom metoder, vilka ligger bortom legitima val. Skenet av demokratisk majoritetskontroll kan därför anses bedrägligt för många. Minoriteten kan via en rad metoder, från tvång till propaganda, manipulera majoriteten för sina syften. På grund av sin makt sin organisation, sin politiska skicklighet, eller sina personliga egenskaper, kan eliten bevara sin hegemoni (ledande ställning).”

Tre sociologer inom elitteoretikerna räknas in i denna skola, även kallad elitdoktrinen, de båda italienarna Vilfredo Pareto och Gaetano Mosca, och den tyske, i Italien verksamme, Robert Michels.  Till deras mest kända verk räknas; Paretos The Mind and Society (1935), Moscas The Ruling Class (1939) och Michels Zur Soziologie der Parteiwesens (1911). Gemensamt för dessa samhällsforskare och som deras efterföljare försökt besvara, är frågeställningen; om ett samhälle styrs enligt demokratiska principer eller om det i själva verket i varierande grad är en hägring. Är vi då utsatta för maktutövning bortom demokratisk kontroll?

Som den förste elitteoretikern, eller i varje fall den förste under senare tid, brukar man beteckna italienaren Gaetano Mosca, som på 1800-talet i flera skrifter, främst ”Den styrande klassen”, försökte påvisa att under alla styrelsesystem alltså även i demokratin, är det en liten, väl sammansvetsad grupp eller klass som utövar den politiska makten. Intrycket av Moscas bok är att folkstyrelsen är blott ett sken, att rösträtt och medborgerlig frihet inte innebär några väsentliga förändringar.

”Något mera elegant och i detalj utformad, mera extrem och betydelsefull är fransmannen Vilfredo Paretos elitteori inbyggd i ett allmänt sociologiskt system. En främst av psykologiska egenskaper bestämd grupp utgör överallt den strykande eliten; de maktlystna, medvetna, listiga. Eliten sammanhålles av och vädjar till starka och primitiva känslor eller instinkter (ambition, avund, fruktan och så vidare) men den måste också genom så kalla derivationer (idealism och illusion) göra massan belåten och hängiven; ”intet är så praktiskt som idealet” lyder en av Paretos extravaganta formuleringar. Pareto indelar de härskande i lejon, de starka och primitiva, och rävar, de listiga och övertalade.”

I den historiska utvecklingen ersättes en genom slapphet och osäkerhet förbrukad elit periodiskt av en annan, men detta innebär inte någon stor förändring eller något framsteg utan blott att en härskande grupp får vika för friskare och mera hänsynslösa maktsträvare. Anthony Eden skrev i ett karaktäristiskt uttalande att; ”Vi har inte kommit fram till ett demokratiskt styre i dag. Vi har aldrig haft det, och jag vågar påstå inför våra ärade kollegor inom oppositionen, att vi aldrig kommer att få det”.

Han menade att alla framsteg och nya reformer endast syftade till att stärka bredden av de anhängare som ingår i det fåtalsvälde; medlemmarna i en socialt och ekonomiskt dominerande överklass. Han syftade då närmast till representationens och regeringens sociala sammansättning och förnekade inte att landet styrdes enligt demokratiska principer. Dagens profitjakt kan inte symboliseras bättre än med orden från Hertz. Teknikutvecklingen medför att det är möjligt att tjäna mer pengar med en mindre personalstyrka. Noorena Hertz skriver i boken ”Det tysta övertagandet” att: ”medan de 500 största multinationella företagen i världen sjudubblat sin omsättning har det totala anställda i dess företag praktiskt taget legat stilla på samma nivå sedan början av 1970- talet.” Bokens hela beskrivande titel är; ”Det tysta övertagandet; Den globala kapitalismen och demokratins död.” Christopher Laschs bok har också en liknande beskrivande titel; ”Eliternas uppror: och sveket mot demokratin”, där han uttrycker att demokratin i dag inte hotas av massorna utan av eliterna som blir alltmer globala i sin syn.

Kapitalismen är endast ett kort ögonblick I evolutionen på samma sätt som olika statsformer genom historien avlöst varandra – och frågan är vad som skall komma efter demokratin eller är demokratin slutet för all utveckling 2050? Om det går att spåra kapitalismens födelse, går det också att spåra dess död, eftersom historien inte tar slut vid varken capitalism eller demokratin. Hur kommer kapitalismen påverkas av det faktum att de icke-förnyelsebara kraftig håller på att minska och av det faktum att dagens tillväxt inte kan göras permanent eftersom människan lever på en planet med begränsade tillgångar, som faktiskt minskar och inte ökar ju intensivare exploateringen fortsätter.

 

Den mer moderna och berörda elitforskningen diskuteras och refereras av Geraint Parry i arbetet ”Politiska eliter”. En annan mera ingående framställning har givits av en svensk forskare Leif Lewin i ”Folket och eliterna”. Kapitalismen har inga gränser, den är till sin natur internationell och global. Den värld som eftersträvas är sökandet efter optimering och maximering av individuell lycka, där det övergripande målet inte är att skapa mänsklig lycka utan materiell lycka.  Christopher Lasch skriver i sin bok ”Eliternas uppror: och sveket mot demokratin” att demokratin i dag inte hotas av massorna utan av eliterna som blir alltmer globala i sin syn. Det ständiga överskridandet förändrar synen på tiden, livsuppfattningen, kunskapen, ideal, normer och värderingar. Ett ständigt överskridande av normer och värderingar skapar en oklar bild av vilka vi är eller vad man ska vara. I sin goda strävan att söka ständig expansion av den ekonomiska tillväxten medför det också att ”vi får ett samhällstillstånd där det råder oklarhet om värden, mål och normer, och där varje tillfredsställt behov blir basen för nya krav”. Durkheim kallar detta tillstånd för anomi.

C Wright Mills beskriver att; ”eliten som två skikt, den inre och yttre kärnan. Den inre kärnan består av de verkliga beslutsfattarna, medan den yttre består av folk, som har ett visst inflytande och vars åsikter man måste beakta, men som inte har någon avgörande betydelse i beslutsfattanden. Pareto gjorde för sin del en skillnad i elitens sammansättning genom att dela den i en styrande elit och en icke-styrande elit. Den icke-styrande eliten finns i verksamheter som inte är av politiskt karaktär. Elitteoretikerna av den klassiska skolan hade, i motsats till Mills, uppfattningen att en styrande elit var ett ofrånkomligt drag i varje samhälle.”

Andra som gjort studier av eliten är James Burnham i ”The Managerial Revolution” har gjort det med utgångspunkt att kontroll över produktionsmedel är liktydigt med samhällig makt.

C Wright Mills skriver; ”I och med att kraven på toppmännen i var och en av de stora hierarkierna blir alltmer likartade, blir också de personer som besätter dessa toppositioner – genom urvalsförfarandet och den träning de får på dessa poster – allt mer lika varandra. Detta är inte bara en slutledning från struktur till individ. Det är tvärtom ett konstaterade av en faktiskt verklighet, som avslöjas av den omfattande trafik som pågår mellan de tre strukturerna, ofta i mycket komplicerade mönster…//…att hålla kontakten, på grundval av gemensamma uppfattningar, gemensamt socialt ursprung och gemensamma intressen.”

C.Wright Mills hävdar, att massans medlemmar är fångar i sin egen miljö. Endast ”eliten” kan gå utanför den miljö där den befinner sig, så länge “massamhället” råder. Bara eliten på samhällets befälsposter når fram till en allmän överblick. I motsats till eliten saknar massan en utsiktspunkt, från vilken den kan överblicka den samhälleliga strukturen i sin helhet. Medlemmarna i massan är inte organiserade för samordnat politiskt handlande. Kunskapsmedvetandet hos massa är splittrad. Individerna i massan har inga egna uppslag, utan följer endast med i de existerande rutinerna, menar Mills. Individerna i massan förefaller leva ett närmast totalt privat liv. De koncentrerar sig på sina egna intressen både på arbetet och fritiden. Umgänget hos massan är tämligen begränsat och inskränker sig i stort sett till familjen, grannarna och arbetskamraterna. Genom att leva i en miljö med så snäva gränser inskränks också individens kännedom om allmänna angelägenheter.

Det finns höjda kritiska röster mot den klassiska elitteorin och menar att, eftersom elitteorin står i motsats till mångfald innebär det att demokrati under sådana former är en utopi. När ett mindre antal makthavare och företag äger större delen av tillgångarna och resurserna ger det formen av ekonomisk likformighet. Resurserna, kompetenserna, möjligheterna hamnar hos en mycket liten koncentrerad del av befolkningen (på toppen av pyramiden), istället för en rättvisare fördelning av demokratins möjligheter hos den breda massan.

Noorena Hertz skriver att; dagens rationaliseringar visar ”att världens femhundra största företag sjudubblat sina vinster, men att antalet anställningar inte alls har ökat”.

I en samhällskultur där vinsterna sjudubblas, men inte leder till fler anställningar för vanliga samhällsmedborgare inger inte särskilt stort förtroende. Genom att acceptera maktens strukturer gynnas det egna livet av olika förmåner. De folkvalda och demokratins representanter faller in en samhällskultur där politiker inte äger någon större lust till att genomföra reformer som skulle innebära en hämsko på överklassens makt och överflöd. Det blir en hämsko som klämmer. Vad är den allmänna rösträtten egentligen värd eller vad har den för påverkansbetydelse för de människor som inte tillhör överklassen, om demokratins representanter inte äger någon större lust att genomföra reformer som är till gagn för den fattigare delen av befolkningen eller tillhörande medelklassen? Sedan får man tillägga att de människor som har både personliga och ekonomiska resurser också alltid har ett egenintresse i politiken för att skydda sina ekonomiska tillgångar, så att de inte minskar i något avseende. För verkligheten är sådan, att eliten och näringslivet alltid har mest att förlora på en misslyckad regeringspolitik. Idag tycks politiken har fastnat i ett tillstånd av ”politiskt limbo”.

Konsumtionskulturen uppmanar människan att ständigt och ihärdigt söka efter ”förnyelserna” och ”nyheterna”. Konsumtionslivsstilen kräver att det ständigt blir nya tag, där blicken fästs mot framtiden och alla de ”revolutionerande nyheterna”. Den moderna utvecklingen tycks visa på tre vägar. ”Elitism” – att socialingenjören tar vara på individens demokratiska rättigheter och skapar möjligheterna till självförverkligandet. Det andra är att man får sätta sin tillit till ”etatism”, dvs säga att den (goda staten) bidrar till att skapa förutsättningar som gynnar det egna livets utvecklingsmöjligheter. När de två första alternativen inte i tillräcklig stor utsträckning uppfylls, ökar i stället intresset för snabba och tillfälliga lösningar som finns att känna igen hos ”populismen”- ett okritiskt förhållningssätt till de idéer som framförs eller presenteras.

Elitism hör ihop med att det är socialingenjören och vetenskapens förmåga som ska styra allt rätt. Teknokrati bygger också på tanken att de som har den bästa vetenskapligt bästa kunskapen, utan att vara politiker, ska ha den politiska makten i en stat. Även om teknokrati är en hypotetisk statsform så innebär den att vetenskapen ska ha kontroll över allt beslutsfattande. Forskare, ingenjörer och tekniker som har kunskap, kompetens eller färdigheter att ska komponera styrande organ, i stället för politiker, affärsmän och ekonomer.

Kombinationen av scientism och elitism innebär eller ger en herre som brukar kallas socialingenjör, en man hyser tillit till vetenskapens förmåga att styra allt till rätta och anser att det goda samhället alltid kan administreras fram. Men det förutsätter också förändringar kring både människo- och samhällssyn. Scientisten har en elitistisk människosyn som grundar sig på att experterna bör styra. Den aktuella frågan blir; om det är möjligt att få ihop en scientistisk position med en ”demokratisk anda”. Det stannar förmodligen vid att scientisten blir elitistisk i sin scientism. Den bärande ståndpunkten hos den vetenskapsman som ser sin uppgift att inte bara förklara världen utan att också förändra den, blir således ganska oundvikligen representant för en elitistisk människosyn. Han ser inte människan som antingen ett passivt objekt eller ett aktivt subjekt. Han agerar utifrån en människosyn där han ser; ”ett fåtal människor – lagstiftare, lärare, författare med sociala ideal – som mycket aktiva subjekt och många människor – massorna – som mycket passiva”.

Existentialistiskt orienterade författare som Albert Camus såg Kafka som en själsfrände som fångat det absurda i tillvaron. Att som mänsklig individ ge uttryck åt den upp och nedvända världen har många andra gjort. Många vanliga samhällsmedborgare menar I samma anda att det är något fundamental skevt när kapitalismens välfärd aldrig kan uppfylla sitt syfte att skapa demokratisk jämlikhet åt människor. Dagens rationaliseringar visar också att den går I motsatt samhällsriktning. Den är på väg mot en ekonomisk återvändsgränd.

Aristofanes en grekisk författare som levde och var aktuell kring tiden 400 f. Kr. Stora delar av hans texter och stycken om röra vid politiska frågor och skalden som han menade tillhörde den konservativa och aristokratiska riktningen. Han riktar skarp kritik mot den härskande demokratins huvudmän. Hans poäng eller uppgift var att skoningslöst angripa allt enligt dess uppfattning skevt och fördärvligt i tidsandan och samhällsutvecklingen. Redan på denna tid hade man synpunkter på hur demokratins orättvisor tog sig uttryck.

Demokratin får inte bli ett redskap och verktyg för kohandel och kompromisser som skyfflar undan jämställdhetsfrågorna i bakgrunden. ”Genom att acceptera maktens strukturer gynnas det egna livet av olika förmåner. De folkvalda och demokratins representanter faller in en samhällskultur där politiker inte äger någon större lust till att genomföra reformer som skulle innebära en hämsko på överklassens makt och överflöd”.
Det får stora konsekvenser för de människor som makten ser den stora obildade underklassen, eller de arbetslösa, eller den stora medelklassen som växt fram. Det område som alltid får ta stöten för att en sådan här politik kan upprätthållas är att jämställdställdhetsidealen som politik aldrig får ta fart. Bara med en ny grundsyn präglad av omtanke och ansvar gentemot det levande kommer människan att kunna skapa en mänsklig miljö – en ny människobild som bygger på människovärdighet – och inte fientlighet, aggressivitet och förtryck av samhällsmedborgare.

När de mänskliga och sociala normerna rubbas eller sätts ur spel kommer kortsiktighetsprincipen forma vardagens gärningar och handlingar. ”Utvecklingen av detta ekonomiska system bestäms då inte längre av frågan: vad som är bra för människan – utan av frågan: vad är bra för systemets tillväxt?” Mycket handlar idag om att skaffa sig olika affärskontrakt och ingå olika ekonomiska avtal. Det blir den korta tidslinjen som får styra dessa aktiviteter – en tidslinje som blir avskild från etikens och naturens behov.

”Ekonomisk verksamhet blir skild från etiken och mänskliga värden. Det ekonomiska maskineriet har kommit att betraktas som en autonom enhet, oberoende av mänskliga behov och människors vilja”.

”Tidsbetingelserna under den globala kapitalismen har skapat en konflikt mellan inre egenskaper och yttre erfarenhet, där den sönderhackade tidsupplevelsen hotar människors förmåga att utvecklas till moraliskt fullödiga individer”.

Sociologen Richard Sennet skriver att; ”Kortsiktighetsprincipen rubbar långsiktigt agerande. Luckrar upp ömsesidigt förtroende och engagemang och frikopplar viljan till handlandet”.

Det skulle kunna kallas för att samhället formas efter en kortsiktighetspropaganda. Den karaktäristiska andan i ett affärsinriktat samhälle har kommit att handla om affärstransaktioner och en hasardliknande uppfattning av existensen. Det utgör sedan själva grunden för beteendet och formar ett vinstbegärande karaktärsdrag.

Dagens snabba samtidsförändringar är ett resultat av den konkurrens och tävlan som råder mellan storföretagen. Denna utveckling påverkar det ekonomiska fundament som välfärden är uppbyggd på. Politik har blivit viktiga affärsangelägenheter. Och ännu viktigare har dessa avtal blivit när mänskligheten lever i och frodas i en global omvärld och global ekonomi. Det är en hård och rätt hänsynslös tillvaro.

Den styrande klassen eller den styrande makten utgör samma symboliska bild som att det är ett par procent av världens befolkning som äger mer än hälften av Jordens alla rikedomar. Vissa skulle beskriva denna utveckling som fundamentalt skev, någon skulle klassa det som en social orättvisa, medan en tredje skulle beskriva det som ett ”nödvändigt ont” och normal rättvisa. Schopenhauer hade kanske befog för sin stora pessimism trots allt. Även hans syn på historien och samhället genomsyras av pessimism. Historiens utveckling bestäms inte av förnuft och kantas inte av framsteg. Det är brott, ondska och nöd som är bestämmande för historiens gång. Framsteg i form av nya uppfinningar och tekniska landvinningar är snarare parenteser och i stort upprepar sig historien kring i ett nav bestående av ondska. Att förvänta sig några stora förbättringar är naivt då staten inte vilar på förnuft, utan bara är något nödvändigt ont.
Enligt den reduktionistiska uppfattningen ska pengar tjänas med minsta möjliga kostnad och med minsta möjliga besvär, och där framtida miljökonsekvenser därför gärna rationaliseras bort eftersom den utgör en onödig kostnad. Utgången av en sådan utveckling är ganska given. Äganderätten och förvärvstanken blir bara mer dominerande och där vissa delar av näringslivet har blivit inställt på största möjliga förtjänst i stället för största möjliga gagn. En produktionsapparat som hungrar efter vinst och ett otåligt kapital som önskar växa kan liknas vid ett kapitalistiskt samhälle, som gör den stackars människan till slav vid en av årorna på statsgalären. Erich Fromm uttrycker det med orden; ”lusten att HA måste leda till ett ändlöst klasskrig..//..vår attityd av erövring och fiendskap har gjort oss blinda för det förhållandet att naturtillgångar är begränsade och till sist kan bli uttömda”. Människan lever i en kapitalistisk tillvaro där egennyttan, egenintresset och dem fria marknadskrafterna släppts lös och idag tar detta sig uttryck som ökad egoism, konkurrens och aggressivitet i samtiden.

Författaren Christopher Lasch skriver; “att moral och medborgerlig jämlikhet hade ersatts av jämställdhet, en form av jämlikhet som resulterat i radikala former av materiell ojämlikhet och gett upphov till en ny “aristokratisk talang”, där den ökade perfektionen av demokratin nu förstås som en progressive marknadsbaserad liberalism.” Lasch beskriver denna utveckling som ett svek mot demokratin, där känslan för medborgarskap hade ersatts av individualism; dygd ersatts av en etik byggd på materiell framgång, och medborgerliga skyldigheter hade fått ge vika för för den individuella friheten. Den aristokratiska etiken gav upphov till en utbredd känsla av att man var ensam ansvarig för resultaten av sina egna val. Misslyckandet i underklassen förklarades som en produkt av dåliga val. Eliten trodde att deras avundsvärda position i livet helt enkelt var ett resultat av en överlägsen insats, medan misslyckande var relaterade till människorna som tillhörde andra klassens medborgare.

Lasch fruktade att demokratin hotas av liberalismens anslutning till en voluntaristisk uppfattning om mänskliga relationer. Voluntarism (av latinets voluntas, ”vilja”) är en lära som betonar viljan, särskilt framför förnuftet. Voluntarism finns både som psykologisk, etisk, metafysik och teologisk lära- Den psykologiska voluntarismen hävdar att det grundläggande i människan är viljan. Förnuftet är därmed underordnat viljan; viljan är ”ett blint begär”, en ide som finns hos Schopenhauer. Vad händer med det samhälle där man släpper lös dem fria marknadskrafterna samtidigt som man utvecklar en konsumtionsfilosofi där dem socialt skapade behoven saknar naturliga mättnadsnivåer, och där det finns en tro att den ekonomiska tillväxten som hittills varit kan göras permanent. Detta i begränsad värld med naturtillgångar som krymper allt fortare samtidigt som befolkningsexplosionen fortsätter mot 10 miljarder människor.

Demokratin har blivit beräknande, utstuderad, manipulerbar, nihilistiskt enkelspårig och cynisk där allt räknas i pengar där mottot idag har blivit; allt måste allt uttryckas i pengar; det som människor inte betalar för räknas inte som viktigt. Produktiviteten deklarerar ett allt omänskligare mål där allting blir en ”vara eller produkt” som kan köpas eller säljas; detta synsätt utgör sedan livets underhåll och innehåll. Ekonomen E.F Schumachers boktitel beskriver denna utveckling träffande; Litet är vackert – ekonomi som om människor betydde något”. Människans största synd i dag är dyrkan av den ekonomiska tillväxten. Detta håller på att få förödande konsekvenser för världssamhället.

”Människan skulle vara alltings mått – ingenting skulle tillåtas växa sig ofattbart stort för människan. Denna enkla och humanistiska princip borde vara vägledande för att allt vårt handlande. I stället våldför vi oss ständigt på den, och vår största synd i dag är dyrkan av den ekonomiska tillväxten. Detta håller på att förödande konsekvenser för världssamhället. Paradoxen är att de problem och faror vi möter inte är resultatet av våra misslyckanden, utan av våra framgångar. Fler sådana framgångar kommer bara att förvärra problemen – därför att vi blandar ihop mål och medel. Vi har låtit vår teknologiska utveckling bestämma målen, i stället för att med klokhet anpassa målen till våra verkliga behov och sedan välja de lämpliga medlen. Vi borde stå i pakt med naturen. I stället är vi på väg att krossa den och oss själva”

 

 

 

Max Weber uttrycker; att den ökade rationaliseringen av det moderna samhället – tillväxten av vetenskap och teknik, kapitalistisk ekonomi, statlig och privat byråkrati, abstrakta och formella lagsystem och en allt större grad av rationellt handlade och tänkande hos individerna i det moderna samhället – en fara att människorna blev allt mer fångna i en ”järnbur av varor och tjänster och förordningar.”

Innehåller kapitalismen ett dolt religiöst paradigm om ett löfte av frihet som aldrig kommer och aldrig kan infrias? Max Weber illustration om Järnburen skvallrar en hel del om Europas osunda nostalgi om att konsumtionslivsstilen ska göra världen till en bättre plats att leva på, när människor mest finner ytliga schabloner, psykologisk förflackning, ytlighet I den Nya Världen. Den västerländska kulturen har länge nog genom sin så kalla demokratisk imperialism förtryckt människor och förpassat dem in I tystnaden och in I en tillbaro av att leva I skuggan av framtiden. Vackra ord om frihet, öppenhet om att alla människor ska med när den egentligen gör tvärtom och knappast välkomnar människor som framträder ur den förtryckta skuggan.

Kapitalismens treeninghet är – pengar, konsumtion, arbete. Lyssnar människan alltför intensivt på den ”obönhörliga utvecklingens namn” eller melodin av ”ekonomins evangelium” med dess löfte om frihet – kan det istället mynna i vår tid mest besvärliga sociala paradoxer; ju bättre människorna får det, desto mer tycks missnöjet breda ut sig. Alla vill och ska få det bättre – ändå saknas hos åtskilliga människor upplevelsen att ha det bra. Aldrig har människan haft det så bra och ändå klagas det över allting – och med all rätt ibland när det händer så lite när det finns så mycket att göra. Det behöver byggas men ändå byggs det inte tillräckligt. Människor blir frustrerade. Vissa blir besvikna. Andra trötta. Någon blir arg. Ytterligare någon blir likgiltig. Vissa bryr sig inte eftersom dem ändå inte kan påverka. Människor blir oroade när problemen tycks bli fler än lösningarna.

Rationalisterna har satsat mycket på teknologisk rationalisering i stället för humanisering. Lite överdrivet beskrivet kan man säga att rationalisterna med krampaktig fanatism driver sitt teknologiska lyckoprogram. Det måste förverkligas. Allt som står i vägen måste bort. Mer välfärd i stället ropar någon. Man talar idag om att arbeta för ett bättre liv. ”Man säger att det handlar om att öka livskvaliteten. Men hur ska åstadkomma detta bättre liv, denna livskvalitet? Det är sant att de förbättrade materiella villkoren har förbättrat möjligheterna till ett lyckligt liv. Ändå är det för många idag inte så uppenbart att vetenskap och teknologi skapar ett bättre liv, har sin orsak i att vetenskapens framsteg och de många nya teknologierna har skapat problem som de själva inte kan lösa, eftersom problemen i sig inte är av vetenskaplig eller teknologisk art.” De kan därför inte hanteras genom att man utökar den vetenskapliga eller teknologiska expertisen. Dessa problem kräver en helt annan sorts insikt: en etisk insikt. Eftersom det inte finns något ekonomiskt problem, måste det istället handla om ett etiskt/moraliskt problem. Jordens rikedomar gör det möjligt att livnära hela mänskligheten och höja människors livskvalitet om de fördelas mer etiskt och solidariskt rättvist.

Ökade rationaliseringar i form av mekanisk effektivitet och teknologisk kontroll har hittills inte minskat de sociala orättvisorna eller minskat de ekonomiska klyftorna grupper och människor emellan. Därför behövs en ny högre etisk ledstjärna att följa än egennyttans lag utan massa kompromisser. Idag börjar allt fler hävda att de enorma ekonomiska framgångarna nu eller på sikt innebär värdeförluster för mänskligheten. Så gick det som det gick. Vart tog den ekonomiska solidariteten vägen och har solidaritet blivit en villkorsbaserat krav som först måste uppfyllas? Den politik som följer egennyttans lagar, riskerar att sluta i katastrof, kanske inte rent ekonomiskt till en början, utan för att den gjorde människan ”moraliskt bankrutt”. Det är inte ekonomin som är problemet, utan att det saknas en ”moralisk bas” för hur resurserna, tillgångarna och möjligheter kan fördelas mer rättvist i samhället eller göras tillgängliga för allt fler. En moralisk bas innebär en ny etisk grund, som inte handlar så mycket om att det behövs så många nya uppfinningar, utan om en utveckling och tillämpning av människans högre etiska och moraliska förmågor.

Föreställningen om expertisen som samhällets grundval har blivit ideologi när den är en tro på den ”ofelbare expertisen” och ”ofelbare experten”, och när den ideologiska expertiskunskapen ligger som en stor mantel över vardagsmänniskornas egna kritiska tänkande och förnuft, och styrs av bestämda uppifrån kommande former av förtryckande maktutövande. Men tron på dessa specialister, rationalister, experter har långsamt börjat naggats i kanten, eftersom många av de problem som uppstår också kvarstår, och i vissa fall tycks problemen bara blir fler än lösningarna. Tron på den expertis som kan lösa sociala och etiska frågor som om de vore tekniska frågor har avslöjats som ideologi. Denna problematisering av expertisens ideologi vore naturligtvis inte möjlig om det inte under tidigare decennier hade uppstått en växande klyfta mellan å ena sidan eliten av specialister och å andra sidan de befolkningsgrupper som dessa specialister och experter skrev på näsan vad de skulle tänka och anse. Experter har ”attitydsludd” i öronen. Det behövs experter för att lösa problem eftersom samhället har blivit extremt specialiserat för att kunna dra nytta av de många teknologiska möjligheterna, men inte att de ska tänka och avgöra vad som är bäst för människan själv.

Framtidens moderna komplexitet kan sammanfattas med dessa ord: Samhället lyfter allt fler globala frågor, internationell solidaritet, behovet av ökad jämställdhet, minskade sociala och ekonomiska klyftor, mänskliga rättigheter, solidaritet med djuren, ekoteknik, framtidsjobben, regnskogen, klimatfrågor, växthuseffekten, socialt ansvarstagande företagande, fattigdom och orättvisor, hur framtidsskolan ska se ut med mera. Om dessa frågor under vårt århundrade utgör någon slags kärna för människans existens, med vilken etisk och solidarisk pedagogik löser man dessa mänskliga och sociala problem som inte är möjliga att lösa på teknologisk vis?  Vetenskapens expertis som gjort anspråk på att företräda den moderna människan får snart kliva fram och förklara sitt vetande över varför samtidsförvirringen bara tycks öka. Ännu har den inte med tydlighet pekat på en framtidsväg, som visat sig gångbar och gälla lika för alla människor i samhället. Allmänheten är bekymrad. Politikerna är oroade över allmänhetens bekymmer. Miljökämparna är oroade över att politikerna inte är mer oroade: ”Så litet positivt händer”.

”Man säger att det handlar om att öka livskvaliteten. Men hur ska åstadkomma detta bättre liv, denna livskvalitet? Det är sant att de förbättrade materiella villkoren har förbättrat möjligheterna till ett lyckligt liv. Ändå är det för många idag inte så uppenbart att vetenskap och teknologi skapar ett bättre liv, har sin orsak i att vetenskapens framsteg och de många nya teknologierna har skapat problem som de själva inte kan lösa, eftersom problemen i sig inte är av vetenskaplig eller teknologisk art. De kan därför inte hanteras genom att man utökar den vetenskapliga eller teknologiska expertisen.” Det uppstår nya etiska problem som en konsekvens av dagens moderna teknologier och informationsbehandling. Det finns också en skillnad mellan datorn och människa och kan inte avgöras av vad datorn kan eller inte kan göra, utan vad den bör och inte bör användas till.

Den mindre smickrande delen av dagens teknologi handlar ”om styrnings- och de kontrollproblem som den moderna teknologin kommit att medföra. Skillnaden mellan den gamla klassiska och den moderna tekniken beskriver Heidegger endast i att tekniken i modern tid har glömt av att vara konst och blivit aggressiv. För att rädda oss undan tekniken handlar det inte att styra eller kontrollera den bättre än tidigare, utan att människan öppnar sig för teknikens väsen, att den skapar teknik i form konst och därigenom tydligare uppfattar sig själv som existerande.”

”Expertideologin utgör ingen absolut sanning som handlar om en tro på att den tekniska utvecklingen bara är en fråga om vetande och insikt, dvs bara en fråga om att näringslivet, industrin och samhället i stort ska organiseras i överensstämmelse med vad de mest vetande och de tekniskt med insiktsfulla anser bör göras. Denna föreställning om att expertisen som samhällets grundval har blivit till en ideologi när en tro på den ofelbare experten får visa vägen och att befolkningen inte har något annat val, utan enbart har att ”följa experterna”. Kunskap i en sådan utveckling kan lätt favoriseras och samtidigt föra med sig en känsla av att befolkningen inte har något annat val av teknologisk utveckling än det som härrör direkt ur experternas vetande.”

Demokratin talar mycket om valfrihet och ”de enskilda medborgarnas rätt att kunna påverka när det gäller valet av vilken form av mänskligt samhälle de önskar, och när det gäller vilken risk de är villiga att ta för att uppnå vissa fördelar genom utvecklingen och användandet av vissa former av teknologi. Skulle man då välja de hårda teknologierna för att de ger möjligheter att snabbare skapa social välfärd, även om de ger mindre frihet och färre möjligheter att använda den enskildes förmåga och insats, och även om de medför risker för katastrofer som är större än de olyckor man ville övervinna?”

Den nya medelklassen har börjat reagera inför den avhumanisering som sker. Den önskar att demokratins möjligheter ska erbjuda människan möjligheter att möta samtidens krav med flexibilitet, frihet att lära sig av sina erfarenheter, motverka utanförskap i samhället, motivera människans både inre och yttre motivation, låta dem komma i kontakt med förnuftiga argument, och skapa en grogrund där människor får möjligheter att självförverkliga sina liv. Uppmuntra människan att vilja skapa ett alldeles eget livsinnehåll i sitt liv, skänka utrymme att forma en medmänsklig arbetsmiljö. Livet erbjuder ingen färdig bruksanvisning att följa, men det behövs en politik som tar hänsyn till hela människan och alla människors lika rättigheter.

Det kapitalistiska samhället har ännu inte lyckats lösa många av de mänskliga problemen som idag existerar. De tycks snarare öka och bli mer kännbara, i alla fall mer synliga. Det är kanske en konsekvens av att människor vågar berätta sina livshistorier och inte skämmas över sin knapra och magra ekonomiska situation. ”Den enorma ekonomiska tillväxten i västvärlden på senare år har inte gjort slut på hemlöshet, fattigdom och orättvisor. Om denna ohämmade utveckling fortsätter lär situationen bara bli värre. Forskningen har gång på gång visat att det inte är i de rikaste samhällena som befolkningen har den bästa hälsan, utan i de samhällen där rikedomarna är mest jämlikt fördelade”.

Tanken med demokratins grundkärna var att skapa så rättvisa levnadsvillkor som möjligt för människorna, men ändå är det ett par procent av världens befolkning som förvaltar över världens alla resurser och rikedomar. Koncentrationen av den ekonomiska makten tillhör en till jämförelsevis ett mycket litet antal individer. När politikens debet och kredit kommer i obalans och väntjänsterna mot varandra uteblir, så tynar också respekten långsamt bort. De psykologiska motsatsförhållanden som har till uppgift att reglera det nödvändiga och gemensamma arbetet har mer börjat likna en demokratisk gungbräda, där dem sitter på var sin kant av gungbrädan; när den ena lyfts mot höjden, så sänker sig den andra neråt. Resultatet blir att det varken blir hackat eller malet. Samma gäller den politiska makten i omvärlden, en ska upp och en ska ner.

Det moderna tidevarvet kastar mer skoningslöst sitt ljus över verkligheten. Bilden och skildringen av samtiden blir allt ensidigare och fattigare. Mångfaldens rikedom bleknar bort i bakgrunden och ersätts i stället av social oro och politiska konflikter. Ingen vill komma i skymundan. I det ekonomiska landskapet får dem sociala behoven får bli vägvisare för hur människan ska leva. De sociala behoven ger formen åt en samhällsidealitet som likformigt ger uttryck för ett ”sätt att leva”. Det är de intellektuella som får visa vägen för hur man ska leva. Det är patentsäkert. Framgång föder mer framgång. Samtidigt har skyhöga ideal byggts upp och ännu högre trösklar att kliva över för människor. Hur var det nu med demokratins uppgift att; underlätta och göra den vardagliga livsföringen till det bättre för människor?

Över tid är det lätt att uppleva en form resignation inför en sådan utveckling. Bengt Nerman skriver om vägen från demokratin; ”vi är på väg i allt snabbare takt bort från demokratin. Inte bara från de ideal vi bekänner oss till utan också från den förverkligade demokratin, som står på trygghetens, eller som den också kallas välfärdens grund”.

I den förutbestämda livsattityden försvinner all livsspänning, nyfikenhet för symboler och mystik, andlighet, respekten för naturen, där livet får innehålla en viss dos med magi och förtrollning över att det får vara ett mysterium människan aldrig riktigt kommer förstå sig på. Livet är en gåta och det är med denna fascination människan kan blicka ut över universum och blicka mot stjärnorna, solen och universum och undra om det finns annat liv och andra civilisationer i rymden. Om samhället skalar bort allt detta från människan kommer den till slut att känna sig instängd och istället ersättas av känslor av tristess, tråkighet, meningslöshet och det är många som redan idag ger uttryck för denna verklighet. Det sista man bör göra är att ta ifrån människan sina drömmar att kunna drömma om en bättre värld att leva i.

Även i det förutbestämda samhället som naturvetenskapen, kapitalismen och välfärden lovar att leverera och i det bästas välde och kapitalistiska demokratier förekommer fattigdom och orättvisor, ekonomiskt, socialt- och politiskt förtryck med skillnaden att det bara tar sig uttryck på ett mer utstuderat och odefinierat tillvägagångssätt.

 

 

 

Undertiteln till en av E.F Schumachers böcker är; ”ekonomi som om människor betydde något.” Allt handlar om tiden och pengar, upphandlingar till lägsta möjliga pris med minsta möjliga konsekvens. Experterna som styr över den teknologiska rationaliteten kanske är nöjda, men det är inte säkert att just alla samhällsmedborgare håller med. Människorna ska idag arbeta allt fler år och pensionerna måste räcka allt fler år. Det expertsamhälle som tar form är egentligen bara en förlängning av rationaliseringsprocessen logik; som bygger på samma motto att mer ska uträttas till en mindre kostnad, men som i detta sammanhang istället innebär att allt färre människor ska bestämma mer. Det tar sig uttryck som en starkare byråkrati åt organisationen, men inte mer mänsklig eller personligare för folket eller mer makt åt folket i demokratisk anda.

När känslan av delaktighet och självstyrning uteblir kan bristen på inflytande över sitt eget liv mynna ut i en känsla av alienation – främlingskap. Dagens nya teknologier bidrar idag till att driva ut individen i en okänd social och teknologisk terräng. Och är det inte inför detta faktum som människan står inför; känslan av främlingskap inför sig själv. Individen har i storstadslivet idag blivit anonym som helt saknar motstycke i historien och evolutionen.

Detta som beskrivs som; storstadsanonymitet, socialt utanförskap, andlig isolering, alienation? Främlingskapet bidrar till att människan känner sig avskuren och avskärmad från sin naturliga kontakt och harmoni med allt levande.

”Slutresultatet av den hårdnande rationaliseringen av hela tillvaron i enlighet med en ekonomisk – teknologisk grundprincip tycks bli en i stor skala ökande irrationalitet. Rationalitetens irrationalitet – en källa till nytt främlingskap.” Grunden för oro är just irrationalitet.

Ändå tycks en sådan utveckling få fortsätta eftersom människor vänjer sig vid den, avskärmar sig från den eller blir avtrubbade eller likgiltiga inför de mänskliga och naturliga behoven.

Det paradoxala i försöket att utveckla en teknologisk rationalitet och förutsäga framtiden är att det skapar mer oreda än ordning i form av en teknologisk irrationalitet. Denna utveckling kan beskrivas med orden: Enligt den teknologiska tidsåldern ska den praktiska vetenskapen ha en naturuppfattning som passar en teknologisk tidsålder…//…där den korrekta attityden är att människorna ska ha och utveckla en teknisk inställning till verkligheten genom det korrekta förnuftet.

Det naturvetenskapliga projektet innebär att verkligheten håller på att göras tekno-logisk.

Framtiden ska ha en bestämd form där teknologin är ”herre över tingen” och behärskandet av naturen ska ske med hjälp av teknologin för att få kontroll över framtiden på ett teknologiskt vis.

Den tyske filosofen Nietzsche beskrev att utvecklingen var på väg mot en ”maskinalisering av mänskligheten”, där denna skildring sedan tolkades av ledande krafter som ett steg i samhället vars medborgare är så kontroll- och beräkningsbara som bara möjligt.

När datoriseringen befrämjar en starkare byråkrati, omvandlar människors problem till opersonliga ärenden som avgörs av ogenomskådliga instanser. Ändå heter det att samhället ska utveckla en större demokratisk öppenhet. Det demokratiska bindemedlet tycks inte stärkas utan snarare försvagas. Ett av vår tids mest ödesdigra misstag är tron på att uppfatta människan som en slutprodukt av teknologin, som ständigt måste övervakas och kontrolleras på samma sätt som när arbetslinjen och arbetstiden kontrolleras. Människan är inte produkt av människa och teknik, utan en levande varelse som i alla tider beskrivits som ”människa och själ” och människans så nära förbund med naturen.

I denna utveckling är det lätt att mycket går på tok på en gång. Människans livsmönster har funnits i hundratals år, men dagens moderna livsstil och levnadsvanor har förändrats bara under en generation. Det generationer byggt upp har man lyckats förstöra bara under en generation. En minskad vilja och förmåga till initiativ och ta ansvar för sina handlingar och att kritiskt kunna orientera sig i omvärlden, blir en del av en avhumaniseringsprocess.

Den lägger samtidigt grogrunden för att öka det ”sociala utanförskapet”, då människor som inte hänger med i kunskapsutvecklingen riskerar att hamna på efterkälken. De människor som inte kan tillgodogöra sig ny kunskap tillräckligt snabbt riskerar att bli ”knownots”, dvs personer som står utanför kunskapssamhället. Andra som låter sig formas efter prestationssamhällets ideal, kan bli känslomässiga alfabeter, skriver professorn Edgar Borgenhammar.

När kontakt ansikte mot ansikte ersätts av kontakt med datorer, automater och robotar finns risk för att ”elektroniska eremiter” eller ”Aniara-människor” skapas. Allt större beroende av experter kan också ge dåligt självförtroende och oförmåga till eget ansvar. Expertsamhället i våra dagar spär bara på denna utveckling. I våra dagar blir dem vanliga ”arbetarna” allt färre och experterna blir allt fler. Dessa experter är fackutbildade arbetare, funktionärer, vetenskapsmän eller tekniker med särskilt kunnande, dvs har mer kunskaper än dem flesta beträffande ett särskilt område eller en teknik. Det snabbt växande materiella framåtskridandet gör att alltfler känner att dem inte hänger med och blir på efterkälken.

Den stora faran och oron med den teknokrati som växer i byråkratisk omfattning handlar inte om att maskiner kan bli som människor, utan snarare att människor efterhand kan bli som maskiner. Människor kan behandlas som obefintliga eller obetydliga och mötas som en icke-person. När systemet och teknokratin börjar oförmänskliga människor och börjar behandla dem som maskiner kommer samhällsutvecklingen ta en helt annan vändning än den humana.

”Maskiner har – lika lite som djur – ansvar för något som helst. Endast människan är ett ansvarigt väsen, och på grund av denna stora uppgift, som hon måste ta på sig – oavsett hur tung manteln kan kännas att axla – är hon höjd över både maskiner och djur, men kan samtidigt sjunka djupare än något djur och åstadkomma större olyckor än någon maskin”. Lika lite som maskiner har något ansvar för något dom helst, så kan dem inte heller äga saker. Saker kan ha ett värde men ingen människovärdighet som människan är bärare av. Vilka sociala värderingar är det som ska gälla i ett modernt samhälle; de mänskliga eller de teknokratiska värderingarna? Och vad är det människan ska sträva mot; är den mänskliga uppgiften i livet att utveckla ”den maskinella fullkomligheten” eller ”den mänskliga fullkomligheten”?

Utgångspunkten för mitt skrivande och utvecklandet för detta kapitel har varit att fokusera och hitta faktorer som med samhälliga, sociala, miljömässiga, tekniska, etiska, utbildningsmässiga, kulturella exempel visar på kapitalismens kontraproduktivitet på andra områden än just de ekonomiska. Det råder inget tvivel eller förnekande av att ekonomins enorma triumfer varit värdefulla för det mänskliga välståndet; men idag börjar allt fler hävda att dessa framgångar nu eller på sikt innebär värdeförluster för mänskligheten.

De tidigare så framgångsrika ekonomiska och politiska recepten gäller bara det redan uppnådda. Det finns ingenstans något säkert recept för hur framgångar av detta slag ska kunna fortsätta att vinnas eller besegras, eftersom en obegränsad ekonomisk tillväxt inte passar ihop i en begränsad värld av naturtillgångar. Dagens nuvarande ekonomiskt och sociala tänkande utgår från antagandet att den tillväxttakt som har kännetecknat nuvarande temporära period kan bli permanent, samtidigt som den bortser från att naturtillgångarna faktiskt är begränsade och krymper allt hastigare.

Dagens utveckling om den fortsätter riskerar att utvecklas från överflödssamhället till ransoneringssamhället i framtiden. Risken är överhängande stor att ”dagens värld” i arvedel lämnar efter sig en utplundrad och fattig Jord till kommande generationer. På sikt blir en sänkning av konsumtionsnivån i den rika världen – nödvändig – om de totala resurserna skall räcka till en anständig levnadsstandard åt alla och kommande generationer. Det mesta i det längre samhällsperspektivet talar för en enda sak: att överflödssamhället i framtiden kan komma att kallas och ta form som “ransoneringssamhället”. Ju mer, desto fortare och ju fler människor som förbrukar och behöver begränsade resurser, desto närmare kommer mänskligheten då den får börja ransonera ut endast det nödvändiga till människor.

Sociologen Richard Sennet ställer frågan; Hur kan långsiktiga mål eftersträvas i ett kortsiktigt samhälle?

I den kapitalistiska tidsandan finns ett grundläggande problem; kapitalet har blivit hungrigt, kräver snabb eller omedelbar avkastning, det ger form åt ekonomisk kortsiktighet som tar sig uttryck som profitjakt, egoism och egennytta. Det kräver omedelbara vinster. Attityden blir att sträva efter snabbaste och högsta avkastning på kortaste möjliga tid.

Den nu gångbara modellen vars framgångar uttrycks i termer som ekonomisk kortsiktighet, hungrigt och otåligt, omedelbara vinster har blivit ytterst ohållbart och oändamålsenlig i den nuvarande globala utformningen av världens situation. Behovet av att få snabb avkastning och tjäna mer pengar ännu snabbare än igår bidrar till att ge ännu mer näring kortsiktigheten.

Den ekonomiska framgången är i enkelhet ett resultat av en reduktionsprocess som skulle kunna beskrivas med dessa ord; när man genom olika rationaliseringar satt i igång reduktionsprocessen i det som kallas välfärden, så har man förenklat verkligheten till en enda av mångfaldens aspekter. Man vet vad man ska göra – vad som helst som kan generera vinst; man vet vad man skall undvika – allt som minskar vinsten eller leder till förlust.

Den gamla ekonomiska världsordningen med sina stela vinst- och förlustkalkyler framstår som rent cynisk.” Den rika världen rör sig i fel riktning och de fattiga skulle göra fel i att följa dem”. Vissa menar att kapitalismen redan idag skrapar i kistans botten av naturtillgångarna, och där andra uttrycker att mänskligheten uppskattningsvis hittills har förbrukat 2/3 av alla tillgångar och resurser. Denna långsamma till snabba förbrukning av dessa resurser har skett i tider där den första miljarden människor på jorden tog en miljon år att åstadkomma och den sista miljarden med människor endast fjorton år.

Om denna befolkningsexplosion fortsätter kommer jordens befolkning att vara en tredjedel större och uppnå cirka 10 miljarder människor inom trettio år. Om mänskligheten fortsätter att överkonsumera i en hastighet som motsvarar 2.5 gånger mer än planetens resurser kommer framtiden inte längre att handla om ekonomisk avkastning utan mänsklig överlevnad.

”Ju snabbare tillgångarna tillåts att krympa, desto kortare blir den tid som människan har på sig att för att utveckla en ny grundval för den ekonomiska existensen.” Det behövs ingen avancerad konsekvensanalys för att komma fram till insikten; att tiden är knapp och det blir allt mer bråttom att redan idag börja forma det samhälle människan ska leva i om 30år när jordens befolkning är 10 miljarder.

Utvecklingsländernas väldiga behov som idag börja göra sig gällande, den ökade befolkningsmängden på Jorden bidrar till att kvarstående resurser minskar och förbrukas fortare av en allt större växande population och med ett större behov än under något årtionde. Anthony Crosland, f d miljövårdminister utpekas som talesmän för ”anti-tillväxt-irrläran”. Den ständiga ekonomiska tillväxtstegringen bara accelererar utan att någon riktigt vet vart. Denna utveckling sker utan synbar tanke på framtida ekonomiska klimatkonsekvenser.

”Vi är idag helt klara över att människans ingrepp i naturen inte alltid varit så harmlösa, men för dåtidens människor var jorden och havet utan ålder. Människan kunde forma sitt eget kungarike inom naturen. Därför led den inte skada. Naturen bestod medan människans verksamhet fick ett kortvarigt förlopp.”

Den globala världen har plötsligt blivit så förstorad, fylld av en löftesrik känsla av exploatering och vinningslusta, en värld som lovar en ny frihet och nya möjligheter åt människan. Människan intalas att tro att den bodde på en glob med obegränsade resurser, där den nya tidsålderns glitterljus fick jordgloben att se ut som en glob av guld eller en gyllene spargris att ösa tillgångar ur för att sedan sprida dem som avfall runt om hela jordklotet.

Kapitalismen gräver sig allt djupare ner mot lågkonjunkturen och den kommer förmodligen inte vara över förrän vi utbildar en generation som vet hur man lever på det dem har.

Kapitalismens kontraproduktivitet kan sammanfattas med orden: Tillgångarna och resurserna krymper, minskar och förbrukas fortare än det skapas nya. Trots alla fantastiska uppfinningar och innovationer, som skulle kunna minska lidandet i världen och öka välståndet istället tycks skapa fler problem än lösningar.

På sikt måste det till ett nytt sätt att tänka kring hur resurserna och tillgångar används. Ekvationen går inte längre ihop, världens resurser räcker helt enkelt inte till för en så hög levnadsstandard åt alla och en ständigt växande befolkningsökning. Fler människor ska dela på mindre. Det blir konsekvensen när resurstillgångarna minskar fortare än någonsin eftersom det är fler människor som förbrukar dem – och det blir allt fler människor som ska dela på mindre.

Det är en del av den moderna människans grundproblem – att den stora befolkningsexplosionen i världen över – leder till större konkurrens om resurserna. Denna utveckling beskrivs på olika sätt av människor som; bostadskrisen – miljökrisen – oljekrisen – hotet om livsmedelskrisen – tecknen på en kommande en kommande hälsokris och råvarubrist när dessa minskar. På andra håll beskriver man samma process men där ordet ”kris” har blivit en ”brist” bostadsbrist – miljöbrist – olje- och energibrist, livsmedelsbrist och hälsobrister, där kunskapsbrist och informationsbrist får definiera den moderna eran.””Bristen” blir i den evolutionära utvecklingen ett mer sant faktum när fler människor ska dela på mindre resurser. När sedan 1% av världens befolkning äger mer än 50% av jordens rikedomar och tillgångar är det inte solidariskt hållbart i längden.
Noorena Hertz skriver i boken ”Det tysta övertagandet” att: ”medan de 500 största multinationella företagen i världen sjudubblat sin omsättning har det totala anställda i dess företag praktiskt taget legat stilla på samma nivå sedan början av 1970- talet.” Tidigare rådde underskott på arbetskraft och överskott på energi. Nu är det precis tvärtom. Detta tar sig uttryck som att det inte längre är en person som söker en ny tjänst utan kanske femhundra personer som söker samma tjänst eller arbete.

Kapitalismens kontraproduktivitet innebär att den tekniska utvecklingen går så snabbt att den inte längre hinner med att skapa ersättningsjobb i tillräcklig snabb takt.
Bristen” blir i den evolutionära utvecklingen ett mer sant faktum när fler människor ska dela på mindre resurser. När sedan 1% av världens befolkning äger mer än 50% av jordens rikedomar och tillgångar är det inte solidariskt hållbart i längden.

Det teknologiska och digitala arbetet kräver inte längre samma stora personalstyrka för att kunna tjäna en miljard kronor, eftersom tjänsterna och produkterna kan spridas så mycket fortare och till så många fler användare genom dagens internet. I framtiden kommer hela 90 procent av jobben att finnas inom just den sektor där kunskaps- och tjänstesektorn kan uträtta mer med en mindre personalstyrka. Som ett exempel från 1790-talet var hela 90 procent av jobben relaterade till jordbruket, idag endast 2 procent. Då förstod människan värdet av att sköta och göra bruk av jorden, idag växer många upp i storstadslivet kapade band till naturen, på samma sätt som när staten och kyrkan gick skilda vägar. Istället gick staten och kapitalet sin egen väg.

Dagens snabba och accelererande samtidsförändringar är ett resultat av den konkurrens och tävlan som råder mellan storföretagen, det som tidigare beskrevs som att kapitalet har blivit otåligt och hungrigt i sin profitjakt, “roffarmentalitet” och ekonomiska rovdrift. Människan lever i ett samhälle som konsumerar allt. Konsumtionen känner inga gränser lika lite som girighet eftersom de sociala behoven saknar naturliga mättnadsnivåer. Girighet och avund kräver en ständig och obegränsad tillväxt av materiella slag, utan tillbörlig hänsyn till hushållningen med naturtillgångarna, och denna typ av tillväxt kan omöjligt passa in i en begränsad värld.

I sin strävan efter att behärska naturen fanns inte längre något behov av traditioner. Istället utgjorde de snarare ett onödigt hinder på vägen för att nå framgång och för att komma framåt. Kapitalismens kontraproduktivitet och ständiga rationaliseringar innebär att den tekniska utvecklingen går så snabbt att den inte längre hinner med att skapa ersättningsjobb i tillräcklig snabb takt, samtidigt som de nya kraven i kunskapssamhället och dagens arbetsliv förutsätter att en stor och snabb växande andel arbeten kräver en avancerad utbildning och dem rätta fackkunskaperna.

Det nya samhället som tar form gör människan mer beroende av experter. I expertsamhället blir vissa mer beroende av dessa specialister som får peka ut riktningen med livet. ”Mer och mer kommer hon att dirigeras av vad andra vill att hon ska göra, och därmed faller hon lätt offer för konformism”. Expertsamhället i våra dagar spär bara på denna utveckling. Det blir experterna som sitter och bestämmer över ”massorna”.

Vad hände med valfriheten och mångfalden i arbetslivet? Den demokratiska friheten skulle kunna delas in i tre delar; den personliga friheten, tankens och arbetets frihet och kroppens frihet. Idag upplever många istället att de har berövats möjligheten att välja sig ett eget yrke, bygga upp sitt eget hem eller bilda sig en egen åsikt.

Välfärdens framåtskridande eller livets fortgående process har inneburit att dagens moderna rationaliseringsåtgärder tunnar ut bredden av yrkesmöjligheter (allt fler specialister och experter) att valfriheten att välja ett eget yrke radikalt har minskat.

Människan är idag mer styrd att välja de yrken som är i linje med den teknologiska utvecklingen, där den tekniska kunskapen ensidigt favoriseras och prioriteras. Vad har hänt med det förnuft som rationalisterna hittills litat på? Vilka är mångfaldens yrkesalternativ när hela 90 procent av alla yrken i framtiden kommer att finnas inom sektorn för kunskaps- och tjänstesektorn – och när många av dessa jobb egentligen innebär att människorna sitter och övervakar att maskinerna utför jobbet utan avbrott.

Naturvetenskapens maskineri det ”som driver sig självt”, innebär också nya problem med lönearbetet, eftersom maskinerna i allt större utsträckning kan undvara arbetare och ersätta dem med maskiner. ”Kvar för att konstruera, styra, reparera maskinerna blir bara specialisterna och experterna eftersom de är dem enda som har de rätta fackkunskaperna.”

Det ger form åt dagens allt mer specialiserade expertsamhälle.

I våra dagar blir därför de vanliga ”arbetarna” färre och experterna allt fler. Men det stannar inte vid maskinerna, det är bara en början på ännu fler rationaliseringsåtgärder inom arbetslivets område och i vinstprofites tecken. Redan idag ser vi tydliga tendenser på hur den teknologiska automatiseringen breder ut sig och därför blir mer synlig och lättare att upptäcka som att beskriva.

Ett tydligt exempel på detta är att papperstidningen har blivit elektronisk genom den digitala tekniken. Men vad händer med yrkesfärdigheter om teknologin i framtiden och större omfattning ersätter den vanliga arbetaren och det praktiska utövandet med en elektronisk tjänst, där maskiner och intelligent programvara utifrån färdiginställda områden och intressen istället automatiskt samlar in fakta från cybervärlden och skriver artiklar eller rentav skriver hela elektroniska böcker? Denna utveckling är fullt möjlig på samma sätt som det prövas och experimenteras med den förarlösa bilen idag.

Utvecklingen går mer och mer mot att vi möts av automater och maskiner i form av självbetjäningsfunktioner i matvarubutiken och bankärenden sköts genom tekniken, vardagen fylls med fler betalautomater och elektroniska rösttjänster i våra kontakter med företag, institutioner och myndigheter. Antalet brevbärare kommer drastiskt att minska inom 10-15 års period där posten istället skickas digitalt. Kontanta pengar försvinner alltmer. Steg för steg påverkas alltfler yrkesgrupper. Den mänskliga kontakten minskar alltmer.

”Själva syftet med är att med teknikens hjälp rationalisera och effektivisera fabriks- och kontorsarbetet. I dagens samhälle har robotar och självstyrande maskiner tagit över många tunga och monotona industrijobb. Administrativa sysslor, som tidigare krävde mycket kontorspersonal har kunnat förenklas eller avskaffas helt med hjälp av datorn. Informationsteknologins intåg på arbetsplatserna har gjort att hela yrkeskårer försvunnit eller minskat kraftigt. Det gäller yrken typografer, bilbyggare, växeltelefonister, banktjänstemän, lönekontorister och sekreterare.

Bara under 1990-talet har 80 000 sekreterarjobb – ett av dem vanligaste kvinnoyrkena – försvunnit. Om hela 90 procent i framtiden ska arbeta inom kunskaps- och tjänstesektorn så blir det många som ska arbeta med samma arbete och dela på arbetsbördan. När blir kapitalismen rationaliseringar kontraproduktiv? Nästa steg in i arbetslivet är att introducera “mänskliga robotar” som ser ut som vanliga människor i olika servicebemötande yrken. I nuläget när teknikutvecklingen är såpass ny och dyr, att det ännu inte är lönsamt med massproduktion av mänskliga robotar. Men sådan är all utveckling till en början, dyr i början för att bli billig att massproducera i ett senare skede.

Människan idag är den enda i sin generation som levt sida vid sida med den nya teknologins framsteg, lever sida vid sida med den konstgjorda (artificiella) intelligensen. Vi märker det knappt. Allting rullar på och kan därför kan kunskap och aningslöshet utvecklas sida vid sida utan att det ”stör”. Det är ju bara ett kortare ögonblick i historien som tekniken och robotarna har arbetat sida vid sida med människonaturen, och frågan är hur människan, arbetslivet, ekonomin, tillväxten och samhällsutvecklingen kommer att påverkas av dess konsekvenser?

Vad händer med människan och samtiden när maskiner blir robotar och den artificiella intelligensen (AI) i dessa apparater och maskiner blir så effektiv att den blir både smartare och effektivare än människan, och dessutom aldrig behöver drabbas av sjukskrivning eller ens ta semester och kan jobba dygnet runt och vara online under dygnets alla tjugofyra timmar och behöver aldrig vara på dåligt humör? Det bästa av allt är att den mänskliga roboten inte kräver någon lön eller ersättning. Den arbetar gratis och är kostnadseffektiv. En sådan effektiv robot motsvarar dessutom tre till fyra heltidsanställningar eftersom den kan arbeta dygnets alla tjugofyra timmar om det skulle behövas.

Om produktionskostnaden för en hel fungerande bil idag understiger hundratusen kronor, så kan man uppskatta att framtidens mänskliga robotar kan massproduceras till en mycket lägre kostnad än så, och en sådan investering kommer alltid att vara ekonomiskt lockande eftersom den är en snabb och lönsam investering som snabbt ger avkastning, och när den dessutom motsvarar tre till fyra heltidstjänster i arbetskapacitet är valet enkelt och självklart, sett ur ett ekonomiskt perspektiv i alla fall. Kan man sedan med enkel programuppdatering ge den nya instruktioner som en snabb kompetensutbildning finns det inte så mycket att fundera över.